Arenbjörnskvädet
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
 |
 |
|||
|
Arenbjörnskvädet
av Egil Skallegrimsson
från fornisländskan af
Albert Ulrik Bååth
Jos. Seligmann & C;is Förlag
Gärna jag sjunger
Om gifmilde kungar,
Är mot de snikne
Jag snål om kvädet.
Öppet jag talar
Om ädlings bragder,
Tiger om skryt,
Som skriker ur hopen.
I skräflam leksna
Löjet biter.
Villigt jag kväder
Om vänner mine.
I mången härskares
Hall jag stått —
Skalden lugn
Skådat kring sig.
Öfver mig fick
Jag en furstesons,
En mäktig drotts
Dryga vrede.
Mitt blackiga hufvud
Höjde jag djärft
Och gick att finna
Gäfve härsen.
Fiendens skräck,
Folkets hägn,
Öfver landet hade
Härskaren välde.
Han satt i Jorvik,
Gjordad med svärd.
Af bloddagg däfvet,
Barsk i hug.
Mot glans under Eriks
Ögonbryn
Var ej godt att se,
Det gaf ej lugn.
Som ormaskinn
Skeno hans ögon,
Sköto skarpa,
Skrämmande blixtar.
Dristade dock
Jag till drotten föra
Skatten, som Oden
Från älskog bar.
Gudens mjöd
Mäktigt skummade,
Dracks girigt
Af gäfva hirden.
Härmän i höga
Hallen var
Sångarlönen
En syn ej fager:
Skalden sin ulfgrå
Skalle fick
Som skänk för dråpan
Af drotten god.
Jag tog den emot —
Med den följde
Svarta ögon
Bak sida bryn
Och den mun,
Som mäktat tolka
Vid kungens knän
Mitt kvädes lof.
Tungan mig gafs
Och tändernas mängd.
Hörande öron
Ock jag fick.
Kallas kan
Fräjdade kungens
Goda gåfva
Bättre än gull!
Bättre än månge
Män på jord
Stod där stark
Vid min sida han,
Trygge vännen,
Som tro jag kunde,
Rådig och rask,
När rätt det gälde.
Arenbjörn,
Ädlaste höfding,
Väl mig värjde
Mot vredgad kung.
Härskarns vän
Var mig trofast
I den mäktiges
Egen gård.
— — — — — —
Rätt ej vore,
Om vännens gåfvor,
De goda, kastats
I glömskans djup
Likt skatt, som skjutes
Öfver skeppets bord
Och glider i hafvets
Glupande våg.
Väl jag må
Väntjuf heta,
Usel att tömma
Odens bägar,
Trolös man
Och tadelvärd —
Gäldar jag
Ej hjälpen åter.
Nu jag skönjt,
Hvad jag sjunga skall
Om höge härsens
Hedersbragder.
Brant är vägen
Mot Brages höjder,
När männen i mängd
Till minnena lyssna.
Då sång om Tores
Son skall ljuda,
Växa rosande
Om vännen min,
Ligger dock lofvet
Lätt för tungan,
Ämnena välla
Villigt fram.
Först jag täljer,
Hvad folket vet,
Hvad allom tidt
För öronen ljuder,
Hur gifmild jämt
Hjälten fans,
Tappre, ädle
Arenbjörn.
Storligen alle
Undra sig:
På skänkerna ingen
Ände gifs.
Rikdoms håfvor
Har han fått,
Frodigt gods,
Af Frö och Njärd.
I härsens hus
Ock hopas gull.
Till den rikes gård
Rikdom strömmar
Likt vänner, som komma
Från vägar alla
Och ledas ut
Med lysande gåfvor.
Som på härskarhufvud
Högt buret,
Sig gjuter om pannan
Gyllene smycket.
Vänsäll han är,
Värnad af gudar,
Kär för hvar käck
Kämpahöfding.
Vännen gör,
Hvad vägradt blefve
Af mången man,
Fast mycket han ägde.
Mellan ädlingars gårdar
Är gången lång.
Ej vinst är att skafta
Hvar mans spjut.
Ingen hämtat
Ur Arenbjörns
Stolta bonings
Stora salar
Spottande hån
Eller hätska ord:
En hvar dem lämnat,
Lastad med gåfvor.
— — — — — —
Till morgonverk
Jag vaknat arla —
Till vännens lof
Jag lyft min hug.
Jag rest en mäktig
Minnesvård,
Som i Brages hägn
Ej brytes ned.
