Föreläsningar i finsk mytologi - Ukko

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

M. A. Castrén (1813–1852)

Matthias Alexander Castrén

Föreläsningar i finsk mytologi

I. Gudar

1. Luftens gudomligheter

Ukko

I min föregående framställning har jag sökt göra den åsigt gällande, att ordet jumala i Finskan icke ursprungligen var ett allmänt guda-epitet, utan egde den speciela betydelsen af Himmel och himmelens gud. Emellertid antog detta ord, såsom jag äfven i det föregående sökt utveckla, redan under hedendomen den abstrakta betydelsen af ett gudaväsen i allmänhet, och nu trädde i dess ställe ordet ukko såsom en personlig benämning för den himmelska guden. Lencqvist yttrar den förmodan, att ukko varit Finnarnes äldsta gud, och samma åsigt har äfven jag nyss uttalat i afseende å ordets begrepp, men hvad sjelfva det ljudliga uttrycket beträffar, så kan jag ej tillerkänna detta i betydelsen af himmelens gud en alltför hög ålder. Ty såsom vi straxt i det följande skola se, förutsätter ukko genom sin egentliga grundbetydelse föreställningen om en personlig gud, men en sådan föreställning om gudomen torde knappt hos något folk vara den äldsta, och hvad särskildt Finnarne beträffar, så framskymtar öfverallt i deras runor en dyrkan af naturmakterna såsom tidigare rådande. Skulle benämningen ukko verkligen härstamma från en fjerran forntid, så borde den väl också igenfinnas hos flera andra med Finnarne befryndade folkslag, men så vidt jag har mig bekant; förekommer ifrågavarande benämning i betydelsen af en gudomlighet utom Finlands gränser endast i Estland och under en något förändrad form äfven i Lappland. Under andra betydelser är dock samma ord ganska vidt utbredt bland beslägtade folkslag. Det anträffas i Magyarernas språk under formen agg, som betecknar gubbe, gammal. Hos de ugriska Ostjakerna ljuder samma ord jig och eger i deras språk betydelsen af fader, men begagnas äfven såsom epitet för den med en gudomlig vördnad dyrkade björnen. I Jakutiskan finnes ett beslägtadt ord aga, som äfven betecknar fader. I andra ost-turkiska språk uttrycker aga eller aka de särskildta begreppen af en äldre broder, farbror eller morbror, farfar eller morfar och en äldre person öfverhufvud. Osmanerna känna ej dessa betydelser af ordet aga eller aka, utan begagna det såsom en hederstitel för högre uppsatta personer, i synnerhet sådana som tillhöra krigare-ståndet. Hos ost-Turkarna och Mandshurerna angifvas agu, age ega betydelsen af herre. I Mongoliskan finnes äfven ett beslägtadt ord aka, acha, som enligt Kowalewski egentligen betecknar en äldre broder, men äfven begagnas om en äldre mansperson öfverhufvud, och dessutom tjenar till utmärkande af en högre uppsatt individ. »C'est une expression respectueuse, comme en françois monsieur». Sammanhanget emellan de olika betydelserna i förenämnda språk är lätt insedt. Genom sin grundbetydelse uttrycker ordet en äldre aktad anförvandt af mankönet, en farfar (morfar), fader, farbror (morbror), äldre broder. Härur har sedermera utvecklat sig betydelsen af en antingen genom sin ålder eller genom sitt embete aktad mansperson. Begge dessa betydelser eger äfven i Finskan ordet ukko, ty det betecknar: 1) farfar och morfar, äfven gift man; 2) en gammal man, gubbe, oltfar.

Genom anställda betraktelser af ordets verkliga betydelse ledes man ovilkorligen på den tanken, att ukko icke ursprungligen varit ett personligt gudanamn, utan blott ett vördnadsfullt epitet (une expression respectucuse) för en eller flera mäktiga gudomligheter, alldeles på samma sätt, som de beslägtade orden i Turkiskan, Mongoliskan och Mandshuriskan utgöra hederstitlar för ansedda män, eller såsom ordet jig af Ostjakerna och äsä (farfader) af Jakuterna tillägges såsom ett hedrande epitet för björnen. Att på sådant sätt betyga gudarna sin vördnad är hos hedniska folkslag en mycket vanlig sak. Så erhåller hos Ostjak-Samojederna guden num ofta epitetet ildja eller ildscha, som sammanfaller med det finska ukko i begge dess betydelser. Bland öfriga, med oss befryndade stammar benämna Svenskarne ännu i dag den åskande guden godgubben, gofar. I Latinet betecknar Jupiter bokstafligen gud fader och i Tyskan benämnes gud stundom der alte Gott, der alte Vater. I sjelfva den kristna läran fattas ju gudomen under föreställningen af en fader, en herre.

Min nyss uttalade åsigt, att ordet ukko ursprungligen blott var ett guda-epitet, bekräftas äfven derigenom, att mera än en gudamakt i våra gamla runor behedras med detta namn. Denna omständighet har ej undgått den skarpsinniga Porthans uppmärksamhet. Då Lencqvist i sin förbemälda afhandling fattar ukko såsom Finnarnes högsta himmelska gud (»totius aulæ cœlestis senior et præses»), tillägger han likväl i en bifogad anmärkning, att denna åsigt förekommit Porthan vissa tvifvelsmål underkastad, och bland dem anföres uttryckligen, att »namnet ukko, gubbe, äfven kan begagnas såsom ett appellativum och för heders skull tilläggas någon annan gud (alii cuidam numini).» »Och utom gudar,» fortfar författaren, »hedras äfven andra föremål (aliæ res) någon gång med benämningen gubbe (ukko), då man likasom vill bevisa dem någon vördnad (venerationis quasi testandæ caussa). Vill man t. ex. göra björnen sig bevågen, så tilltalar man honom med vänliga ord och kallar honom i en sång: ukkoiseni, linduiseni (lintuiseni), kaunoiseni, kuldaiseni (kultaiseni), d. ä. min (älskade) gubbe, min lilla fågel, min sköna, gyllene (vän). I en annan sång, der man utbeder sig en lycklig harjagt, och det således är antagligare att Tapio, än ukko åkallas, blir den ifrågavarande guden sålunda tilltalad:

Anna ucko (ukko) uuhiansi,

Anna oinahat omansi, — — —

Ukko kullainen kuningas

Tuuvos ilman tuusimata,

Varomata vaaputtele.

d. ä.

Gif mig dina får, o ukko,

Dina gumsar mig förläna,

O du ukko, gyllne konung,

Drif dem så, att de ej ana,

Att de ingenting förmärka».

Ehuru dessa och äfven andra i samma afseende af Porthan gjorda iakttagelser ega sin fullkomliga riktighet, voro de dock alltför ofullständiga, för att leda honom till en klar insigt om den betydelse ordet ukko i den finska mytologin eger. Med de rikhaltigare runo-samlingar, hvilka i närvarande tid finnas tillgängliga, är det för oss möjligt att komma denna betydelse närmare på spåren.

Ganska tydligt framgår ur våra forntida sånger den föreställning om mäktiga gudar, att de icke allenast, såsom redan förut blifvit anmärkt, voro i besittning antingen af gårdar eller slott, utan äfven egde en mera eller mindre talrik familj omkring sig. Bland medlemmarna i en sådan familj omtalas nästan alltid en ukko eller husfader, och en akka eller husmoder. Ukko plägar äfven benämnas isäntä husbonde, vanhin den äldste, taatto eller isä fader, någon gång äfven kuningas konung, valtiainen eller hallitsia herrskare o. s. v. Benämningen akka varierar åter med eukko en vördnadsvärd gumma (»matrona vetula» Renvall), emäntä värdinna, emo, emonen moder o. s. v. Sålunda kallas hafvets gud Ahti i runorna: veen ukko vattnets gubbe, aaltojen kuningas böljornas konung, och vattnets gudinna Wellamo benämnes veen emäntä vattnets värdinna. Skogsguden Tupio blir benämnd metsän ukko skogens gubbe, Tapiolan ukko Tapiolas (Tapio-gårdens) gubbe, kummun ukko kullens gubbe, metsän kuningas skogens konung, och skogsgudinnan Tellervo framträder under namnet metsän emäntä skogens värdinna. Tuoni, dödens gud, heter äfven Tuonen l. Tuonelan ukko Tuoni-, Tuonela-gubben, och hans hustru Tuonen akka, Tuoni-gumman. Äfven talas i runorna om periisäntä urhusbonde (jordens husbonde), mannun eukko jordens gumma, maan emo, emonen jordens moder o. s. v. På samma sätt blir jemväl himmelens gud benämnd taivahan ukko himmelens gubbe, ilman ukko luftens gubbe, taivon taatto eller taatto taivahinen himmelens fader, mies vanha taivahinen himmelens gamle man, ilman kultainen kuningas, hopeinen hallitsia luftens gyllene konung, silfversköna beherrskare, taatto taivon valtiainen himmelen beherrskande fader o. s. v. Såsom nu metsän ukko är ett epitet för Tapio, veen ukko för Ahti, Tuonen ukko för Tuoni, likaså begagnades ursprungligen äfven taivahan ukko såsom ett epitet för himmelens gud eller jumala. Men sedan ordet jumala efterhand erhöll den vidsträcktare betydelsen af en gud i allmänhet, började man fästa vid ukko den personliga betydelsen af himmelens gud. Man tyckte väl att han, såsom den mäktigaste bland alla gudar, företrädesvis förtjenade att benämnas ukko, en oltfar, en gubbe för alla gubbar. Enligt Lencqvist plägar han på somliga orter äfven benämnas isäinen, som är diminut. af isä fader. Äfven i Estniskan kallas ukko vanligen vanna issa eller vanna taat gamle fader. Ingen lärer väl kunna tvifla derpå, att isäinen, vanna issa, vanna taat ursprungligen blifvit brukade såsom epiteter, men detsamma måste naturligtvis äfven gälla ukko, emedan detta ord i sin betydelse föga afviker ifrån de öfriga epiteterna.

Bevisande för min åsigt, att ukko ursprungligen begagnades blott såsom ett epitet för gudarna, är äfven den omständigheten, att himmelens gud högst sällan blir sålunda benämnd i runorna, utan att något annat ord eller uttryck ännu bifogas till utmärkande af att fråga är om den himmelska ukko. Han kallas ofta ylijumala den öfre guden, taivahan jumala himmelens gud, ilmojen jumala luftregionernas gud, stundom äfven taivahan natpanen himmelens nafvel, pilvien pitäjä molnens styrare, hattarojen hallitsia strömolmens beherrskare, att förtiga många andra benämningar, hvilka redan i det föregående blifvit anmärkta. Utan tvifvel hafva dessa benämningar blifvit så flitigt använda just på den grund, att ordet ukko egentligen icke var ett personligt namn, och således i och för sig ej ansågs nog betecknande för himmelens gud. Dock förekomma i runorna äfven åtskilliga ställen, der ukko utan alla förklarande epiteter uttrycker den himmelska guden, såsom t. ex. i Kal. run. 18, v. 421: »laske ukko uutta lunta» sänd Ukko färsk Snö, v. 425: »laskip' ukko uutta lunta» och Ukko sände färsk snö; run. 45, v. 237 fl: »jos ei minussa miestä liene, urosta ukon pojassa, — — — Onp' on itsessä ukossa, joka pilviä pitävi», om i mig ej finnes man, i ukkos son ej hjelte, — — — så finns väl i sjelfva ukko, som styr molnen; run. 47, v. 46: »ukon ilman istumilla», i ukkos luftregioner, v. 50: »ikävä itsen ukonki», det blef ledsamt för sjelfva ukko (att lefva i mörkret), o. s. v. Vi skola i det följande se, att ukko äfven begagnas såsom ett personligt namn till betecknande af åskans gud. Samma dess personliga begrepp framträder äfven i åtskilliga allmänt gängse uttryck, t. ex. ukon kaari ukkos båge, d. ä. regnbågen, ukon kivi, ukon pii ukkos sten, ukkos flinta, d. ä. kiselsten, ukon tuhnio lycoperdon bovista, ukon lehti, ukon lummet caltha-palustris.

Sedan jag i det föregående sökt utreda de skilda betydelser, som ordet ukko eger i de finska runorna, förestår mig nu, att närmare redogöra för de föreställningar, Fornfinnarne fästade vid detta ord, då det begagnades såsom en personlig benämning för ett särskildt gudaväsen. Jag har redan i det föregående nämnt, att man föreställde sig ukko såsom himmelens, rymdens, luftregionernas beherrskare, och att han med anledning deraf erhöll epiteterna: taivahan jumala himmelens gud, taivon taatto himmelens fader, taivahan ukko himmelens ukko, ylijumala den öfre (i höjden vistande) guden, ilmojen jumala luftregionernas gud, ilman kuningas luftens konung, mies taivahinen en himmelsk man m. m. Han troddes hafva sitt säte ofvanpå molnen och kallas med afseende derå pilven päällinen jumala, den på molnet vistande guden. Det ställe af himmelen, der han företrädesvis uppehöll sig, var sjelfva dess midt, och med anledning häraf kallas han bildlikt himmelens nafvelv (taivahan napanen). Man tyckes äfven hafva föreställt sig, att han på något sätt höll upp himlafästet, ty han kallas i runorna ofta ilman kaiken kannattaja hela luftens (fästets) bärare. Förmodligen trodde man honom lik en annan himla-kropp hvila i rymden och med sina kraftiga skuldror uppbära hela firmamentet. Han var dock ej strängt fästad vid denna befattning, utan ansågs kunna röra sig i rymden, hvarhelst han ville. Så qvädes i Kal. run. 47, vv. 59 ff., att han vandrade vid horizonten längsmed molnets kant, letande efter sol och måne, hvilka af Pohjola-värdinnan blifvit bortgömda i ett berg. Härvid säges han hafva varit klädd i blå strumpor och brokiga skor (sukassa sinertävässä, kirjavassa kaplukassa). För öfrigt skildras han såsom en i alla afseenden väl rustad och beväpnad man. Han säges vara försedd med en eldig (eldgnistrande) skjorta. Regnbågen är hans stridsbåge och kallas, såsom nämndt är, ukon kaari ukkos båge. Härmed afskjuter han sina pilar, hvilka äro af koppar och liksom sjelfva bågen benämnas eldiga. Blixten föreställes såsom hans svärd och kallas i runorna tulinen miekka eldigt svärd, miekka tuliteränen eldeggadt svärd, säkehinen säilä blixtrande svärdsegg. Till hans vapen hör äfven en hammare (kurikka), som erinrar om Thors hammare i den skandinaviska mytologin.

Ukko synes ej, liksom de flesta andra bland Finnarnes gudar, hafva varit försedd med någon boning, och runorna nämna ej heller någonting med bestämdhet om hans familj. Likväl förmäla äldre mytologer att äfven han egt sin akka,hvilken af biskop Agricola benämnes Rauni och säges hafva varit dyrkad af den karelska stammen i egenskap af åskans gudinna. »Qvin rauni ukon naini härsky, Jalosti ukoi pohjasti pärsky», d. ä. när Rauni ukkos maka dundrade, så dundrade äfven ukko sjelf med mycken kraft, heter det i Agricolas bekanta qväde om Fornfinnarnes afgudar. Såsom Lencqvist anmärker, finnes Rauni aldrig omnämnd i våra fornsånger, och man har derföre: velat betvifla sjelfva namnets autenticitet helst äfven åtskilliga andra bland de af Agricola anförda gudanamn icke allenast äro både för sång och saga obekanta, uten till en del äfven svära emot finska språkets ljudlagar, säsom t. ex. Kratti, Rongoteus, Egres m. fl. Men om namnet Rauni äfven är ofinskt, så synes man dock med Ganander böra antaga, att ukko varit försedd med en gemål, benämnd akka (äfven akko) — en benämning, som på somliga orter vexlar med ämmä, liksom ukko med äijä. Såsom bevis för tillvaron af en sådan gudomlighet anför Ganander ett runofragment, hvari mehiläinen (biet) uppmanas att sticka sin vinge i den gamla akkas lilla korg (Akan vanhan vakkaseen) och bringa honing derifrån. Vi skola äfven straxt i det följande se, att många floder, sjöar, forssar o. s. v. voro helgade åt akka eller ämmä och ännu i dag bära hennes namn: men att hon varit ukkos gemål, för denna mening har jag blott att åberopa den både i Lappland och Finland gängse traditionen, att ukko och akka verkligen utgjort ett gudapar. Om de i likhet med många andra bland Finnarnes öfriga gudar och gudinnor sammanaflat några barn, är en fråga, som jag ej med fullkomligt stillatigande kan förbigå, emedan ukon poika, ukkos son, ofta omnämnes i runorna och detta uttryck till och med af J. Grimm blifvit fattadt i dess bokstafliga mening. Mig vill det likväl synas, som vore benämningen ukon poika ett figurligt talesätt, som användes till att beteckna mäktiga individer, i synnerhet trollkarlar, hvilka i samma mening äfven benämnas jumalat gudar eller maa-jumalat jordens gudar. Härtill sluter jag af den omständigheten, att nämnda uttryck endast begagnas i det fall, då sjukdomar, plågoandar, fiendtliga makter skola besvärjas och man vill öfvertyga fienden därom; att han har att kämpa mot en väldig makt och handlar klokast, om han i tid ger sig besegrad. Men, menar trollkarlen, om det i mig ej finnes man, i ukkos son ej hjelte att drifva dig på flykten, så förskaffar jag mig väl bistånd af andra makter, sådana som ukko, Lempo o. a:, hvilka skola tilltyga dig på det värsta. Det synes således blott vara för att injaga skräck hos fienden, som trollkarlen kallar sig ukon poika. Att detta uttryck ej får tagas i bokstaflig mening, finner man äfven deraf, att Wipunen i gamla upplagan af Kalevala, run. 10, v. 178, kallar sig ukon poika, men i nästföljande vers benämner ukko för sin veikko, hvilket ord både betecknar broder och kamrat, vän, men ej kan tilläggas såsom epitet för en fader. Äfven Wäinämöinen tillegnar sig i nya Kal. run. 45, v. 238, benämningen ukon poika, och likväl säges det uttryckligen i första runan af denna dikt, att vinden och Ilmatar-jungfrun varit hans föräldrar. I den äldre upplagan af Kalevala, run. 4, v. 257, berömmer sig till och med en vanlig trollkarl af att vara en ukon poika. Så klart det är, att uttrycket ukon poika på alla anförda ställen endast betecknar en mäktig trollkarl, likaså dunkelt förekommer det mig, af hvad anledning det vidriga hafstrollet Turso, som Wäinämöinen i Kal. run. 42, v. 450 ff., besvärjer att aldrig höja sitt hufvud öfver böljan, erhåller epitetet äiön (äijön) poika. Måhända dyrkade Fornfinnarne under namnet äiö en ifrån ukko skild gudomlighet, men derom lemna oss runorna ingen upplysning. I fråga om ukkos familj må ännu i förbigående nämnas, att han säges hafva danat några qvinliga gudomligheter, hvilka benämnas Luonnottaret och ställningen om dem skall jag uppskjuta till ett annat tillfälle.

Att våra fornsånger öfverhufvud föga befatta sig med ukko-gudens familjeförhållanden, dertill är väl orsaken den, att han ansågs hafva vigtigare att ombesörja än sina husliga angelägenheter. Himmelens mäktiga gud föreställde man sig upphöjd öfver vanliga värf, allt, hvad han tillvägabragte, måste vara någonting stort och utomordentligt. Ett af hans vigtigaste göromål var att länka molnens lopp, och det är med anledning häraf, som han erhåller de i runorna oupphörligt återkommande epiteterna pilvien pitäjä molnens styrare, och hattarojen hallitsia strömolnens beherrskare. Enligt Fornfinnarnes föreställning var det en stor och mäktig egenskap, att kunna utöfva ett herravälde öfver de luftiga molnen, hvilka äro af ett så stort inflytande både i sjömannens, jägarens och åkerbrukarens företag. Chinesarnes annalister förtälja om Hiongnu-folket, att dess schamaner innehade förmågan att beherrska molnen och ifrån dem sända snö, hagel, regn och häftiga stormvindar. Ungefär detsamma berättas i skandinaviska sagor om våra egna förfäder. Men taga vi runorna till råds, så tilldela de ej denna förmåga åt någon annan, än den mäktigaste bland gudarna. Sjelfva Wäinämöinen förmår ej med sin egen kraft frambringa regn öfver sin sådd, utan anropar för detta ändamål ukkos bistånd, yttrande:

»Oi ukko ylijumala,

Tahi taatto taivahinen,

Vallan pilvissä pitäjä,

Hattarojen hallitsia!

Piä pilvissä keräjät,

Säkehissä neuvot selvät,

Iätä iästä pilvi,

Nosta lonka luotehesta,

Toiset lännestä lähetä,

Etelästä ennättele,

Vihmo vettä taivosesta,

Mettä pilvistä pirota

Orahille nouseville,

Touoille tohiseville!»

d. ä.

Ukko du bland gudar öfverst,

Fader i den höga himmeln,

Du som skyarna beherrskar,

Råder öfver luftens strömoln,

Håll en sammankomst i molnen,

Håll ett råd bland solens strålar,

Låt en sky gro upp från öster,

Skicka från sydvest en molnkkant,

Andra skyar sänd från vester,

Ifrån söder skyndsamt slunga,

Låt från himmeln vatten drypa,

Stänk från molnen ljuflig honing

Ned på brodden, som sig höjer,

På min sådd, som reser upp sig.

(Kal. run. 2, vv. 317-330).

Likaså måste Ilmarinen, då han är i beråd att företaga sig en friarfärd till Pohjola och för detta ändamål är i behof af vinterföre, taga sin tillflykt till ukko och anropa honom om snö (Kal. run. 18, vv. 421-424); Vid ett annat tillfälle bönfaller Imarinen äfven hos ukko, att han måtte fösa moln tillsamman ifrån östan och vestan, samt ifrån dem nedsända is och snöslagg till botemedel för brännsår (Kal. run. 48, vv: 356 ff). Då Lemminkäinen ser sig förföljd af Pohjolas folk och känner faran vara förhanden, förbyter han sig till en örn och flyger upp i luften, men här bränna solens strålar hans kinder, och han anropar derföre ukko att tillvägabringa mulen väderlek och sända ett litet moln, bakom hvars skydd han kunde återvända till sin moder (Kal. run. 28, vv. 37-46). I beråd att fånga Hiisis snabba häst, vänder sig Lemminkäinen åter till ukko med en bön, deri han anhåller, att den gamle måtte öppna himlens gluggar och genom dem nedsända hagel af jern och is till ett hinder för den bortilande hästen (Kal. run. 14, vv. 304 ff). Böner af sådan beskaffenhet äro i runorna talrikt förekommande, men med förbigående af alla öfriga, vill jag här blott tillägga en enda, deri Pohjola-värdinnan anropar ukko om storm och oväder. Den förekommer i Kal. run. 42, vv. 358-366, och lyder sålunda:

»Oi ukko vlijumala,

Ilman kultainen kuningas,

Hopeinen hallitsia!

Rakenna rajuinen ilma,

Nosta suuri säien voima,

Luo tuuli, lähetä aalto

Aivan vastahan venettä,

Jott'ei päästä Wäinämöisen,

Kulkea Uvantolaisen.»

d. æ.

Ukko du bland gudar öfverst,

O du luftens gyllne konung,

Himmelns silfversköna herre!

Bringa nu en storm å bane,

Låt en våldsam vind sig höja,

Rigta vinden, skicka vågen

Rakt mot båtens stam och hindra

Wäinämöinen att sig rädda,

Vattnets vän att komma undan.

Såsom himmelens och luftens beherrskare måste ukko naturligtvis äfven råda öfver blixten och tordönet, ja det var just i dessa fenomener, som han ansågs utöfva sin mäktigaste egenskap. Jag har i det föregående yttrat den förmodan, att det måhända varit åskan, som hos natur-menniskan väckt den första tanken på ett gudaväsen, och att detta uttryckligen varit fallet med våra förfäder, har förekommit mig så mycket sannolikare, som sjelfva benämningen på Finnarnes äldsta gud jumala afser åskans dån. Att man äfven vid ukko, såsom jumala i en sednare tid benämndes, hufvudsakligen fästade begreppet af åskans gud, bevisas ganska tydligt derigenom, att ukko eller ukkonen (diminut. af ukko) enligt det nu rådande språkbruket betecknar sjelfva åskfenomenet. Uppkomsten af en sådan betydelse förutsätter nödvändigt en dyrkan af ukko, såsom företrädesvis åskans gud. Det är i denna egenskap, han i runorna äfven plägar benämnas pauannet dundraren, remupilven reunahinen dundermolnets granne, jymypilvien pitäjä de dånande molnens beherrskare. Såsom blixtens herre tilldelas honom mig veterligen ej något särskildt epitet, så framt ej pitkäinen tilläfventyrs eger denna betydelse, och detta bevisar tydligen, att det mera var dundrets och tordönets än blixtens gud, som man i ukkos person tillbad och dyrkade. Våra inhemska källor upplysa ej fullkomligt genom hvilken handling ukko frambragte åskdundret, ty uttrycken: ukko eller ukkonen pauhaa, jyskyy ukko dundrar, ukon eller ukkosen jylinä, jyrinä ukkos dunder, äro i sådant afseende intet bevisande. Hos våra nära stamförvandter Esterna betecknas åskans dunder genom uttrycken: vanna issa hüab, mürrisep gamle fader ropar, brummar, hvilka tydligen ådagalägga, att man föreställde sig åskdundret härröra af ukkos Mäktiga rop. Derpå syfta måhända i Kalevala äfven hans epiteter: puhki pilvien puhuja, halki ilman haastelia den genom molnen talande, genom luften ordande. Hvad blixten beträffar, så troddes den hafva sin grund deri, att ukko svängde sitt, gnistrande svärd i luften, eller också härröra deraf, att han slog upp eld, då det blef för mörkt i hans himmelska boning, och härpå tyder det i Finskan ännu i dag gängse uttrycket: ukko iskee tulta, valkiata, det blixtrar, eg. ukko slår upp eld (jfr. Kal. run. 47, vv. 67 ff.. Det är anmärkningsvärdt, att ukko i runorna aldrig anropas att åstadkomma dunder. Orsaken härtill ligger väl i den utomordentliga fruktan, som man hyste för detta fenomen — en fruktan, som på somliga orter af Finland ännu fortlefver i så hög grad, att man i åskväder ej fördristar sig att nämna ukkos namn, ej vågar låta en svordom eller något annat oskickligt ord gå öfver sina läppar, ännu mindre djerfves genom någon otillbörlig handling förorätta den gamle. I synnerhet har det såväl af Finnarne som deras öfriga stamförvandter blifvit ansedt såsom en högst syndig och otillbörlig handling, att genom besvärjelser söka aflägsna åskan, och likaså synes man äfven hafva aktat sig att för hvad ändamål som helst framkalla detta förskräckliga natur-fenomen, emedan man i medvetande af sin egen skuld aldrig trodde sig sjelf rätt säker för dess förintande verkan. Ljungelden ansåg man vida mindre fruktansvärd, och derföre anropas äfven ukko stundom att med detta sitt eldeggade svärd hasta den nödställda till hjelp och bekämpa alla fiendtliga makter. Ännu oftare bönfaller den hjelpbehöfvande att sjelf få komma i besittning af detta svärd och dermed förgöra alla plågoandar, alla fiendtliga väsenden. Så qväder t. ex. Lemminkäinen i Kal. run. 12, vv. 279 ff.:

»Oi ukko ylijumala,

Taatto vanha taivahinen,

Puhki pilvien puhuja,

Halki ilman haastelia!

Tuo mulle tulinen miekka

Tulisen tupen sisässä,

Jolla haittoja hajotan,

Jolla riitsin rikkehiä,

Kaa'an maalliset katehet,

Ve'elliset velhot voitan

Etiseltä ilmaltani,

Takaiselta puoleltani,

Päältä pääni, viereltäni,

Kupehelta kummaltani» o. s. v.

d. ä.

Ukko du bland gudar öfverst,

Gamle fader uti himmeln,

Du som talar genom molnen,

Du som genom luften ordar!

Hemta i en eldig skida

Nu åt mig ditt skarpa eldsvärd,

Hvarmed allt förderf jag bortströr,

Alla skador undanröjer,

Jordens afundsandar krossar,

Vattnets troll på flykten drifver

Både från den främre luften

Och den luft, som är bakom mig,

Från mitt hufvud, från min sida,

Ifrån mina begge länder.

Äfven Wäinämöinen bönfaller hos ukko om hans eldgnistrande svärd, för att dermed fördrifva alla de leda sjukdomsväsen, dem Louhi, Pohjolas värdinna, hade framfödt och sändt att förgöra Kalevas ätt (Kal. run. 45, vv. 253 ff). Likaså anropar Kullervo om ukko-gudens bästa svärd, hvilket han äfven erhåller och begagnar med sådan framgång, att Untamos hela skara faller ett offer för hans hugg.

Utom dunder och blixt, hörde till åskfenomenet enligt Grekers och Romares föreställning ännu en tredje akt, som benämnes fulmen, κεραυνος och uttrycker åskans nedslående, den nedfallande blixt-strålen. Särskildta folkslag föreställa sig denna stråle antingen såsom en hvass pil, eller såsom en kilformig sten, eller en yxe, en hammare o. s. v. Såsom jag redan i det föregående anmärkt, omtalas äfven hos Finnarne ukkos eldiga koppar-pilar, ukkos stenar, ukkos hammare. Bland dessa vapen och redskap voro i synnerhet pilarna mycket fruktade. Önskade man förderf åt sin fiende, så anropades ukko understundom att taga sin båge, lägga derpå en kopparpil och ihjelskjuta ovännen. Härom bönfaller Ilmari-värdinnan i Kal. run. 33, vv. 264-276, med följande ord:

»Oi ukko ylijumala!

Jou'uttele jousi suuri,

Katso kaaresi parahin,

Pane vaskinen vasama

Tuon tulisen jousen päälle,

Työnnytä tulinen nuoli,

Ammu vaskinen vasama,

Ammu kautta kainaloien,

Halki hartio-lihojen,

Kaa'a tuo Kalervon poika,

Ammu kurja kuoliaksi

Nuolella teräsnenällä,

Vasamalla vaskisella.»

d. ä.

Ukko du bland gudar öfverst,

Tag i hast din stora båge,

Välj bland bågarna den bästa,

Foga så en pil af koppar

På den eldbesmidda bågen,

Låt din eldpil sedan fara,

Skjut din kopparpil från bågen,

Drif den genom mannens armhål,

Genom slafvens begge skuldror,

Döda så Kalervo-sonen,

Tag af daga usle mannen

Med den snabba koppar-pilen,

Som är stålbesmidd i spetsen.

En ungefär lika lydande bön uppsänder sedermera äfven Kalervo-sonen emot Ilmari-värdinnan. Ukkos stenar omtalas ej i runorna, och äfven hans hammare (kultanen kurikka) förekommer mig veterligen blott omnämnd i en enda bön, deri Tuonelas onda dotter anropar den gamle att med detta vapen bana väg för de plågoandar, hon var i beråd att framföda tillverlden (Kal. run. 45, vv. 139-146). — Äfven ukkos eldiga skjorta eller pels vidröres endast i Kal. run. 43, vv: 197 ff., der Ilmarinen anhåller om denna rustning för att skydda sig dermed i striden mot Pohjolas värdinna. Föreställningen om nämnda beklädnad är utan tvifvel lånad ifrån ett eldfärgadt, rödtskimrande moln, som kallas ukkos skjorta eller pels, emedan åskan plägar dölja och liksom insvepa sig i ett sådant moln. Det är på samma grund, som ukko någon gång erhåller epitetet: poutapilvessä asuva den i torkans moln boende.

Såsom blixtens beherrskare egde ukko naturligtvis äfven makt öfver elden. Då det engång hände, att elden blef bortstulen af Louhi, så skapade ukko en ny eld derigenom att han slog det eldeggade svärdet mot sin nagel. Till detta ämne skall jag framdeles återkomma och vill här blott tillägga, att det är i egenskap af eldens herre, som ukko i runorna får sig tilldeladt ett eldsvärd, en eldbåge, eldpil, eldskjorta o. s. v.

Derigenom att ukko rådde öfver väder och vind, regn, snö, hagel m. m., utöfvade han, liksom Kudortscha Juma eller åskans gud hos Tscheremisserna och ukko hos Esterna, ett mäktigt inflytande öfver jorden, i synnerhet öfver dess vextlighet. Vi hafva redan i det föregående sett, huru Wäinämöinen, efter att hafva besått fälten, vänder sig till ukko med en bön, deri han anropar den himmelska guden att genom regn befrämja vexten på hans sådda tegar. Agricola omtalar äfven i sitt omförmäldta qväde, att det var ukko, som ansågs hafva årsvexten i sina händer. »Se sis (siis) annoi ilman ja wden (vuoden) tulon», d. ä. han gaf således (gynnande) väder och (god) årsvext, ljuda orden i qvädet. Af sådan anledning firade äfven Finnarne fordomdags vid vårsädestiden till ukkos ära en fest, hvarvid man drack den gamles skål. »Ja qvin (kuin) keväkyluö kyluettin, Silloin Ukon malja juottiin», d. ä. och då vårsädet såddes, då dracks ukkos skål, heter det i samma qväde. Ännu fortlefver på somliga orter minnet af denna fest, som jag framdeles ämnar närmare beskrifva. Här må blott nämnas, att man vid detta tillfälle utsatte särskilda maträtter och andra håfvor på höga berg och åsar, hvilka voro helgade åt ukko. Kanske är det just med anledning häraf, som åtskilliga berg i Finland bära namnet ukonvaara.

Ukkos makt tänkte man sig så omfattande, att den till och med någon gång sträckte sig ända till vattnet. Denna makt röjer sig icke blott deri, att ukko nedsänder regn ifrån luften och att han, såsom vindarnes beherrskare, förmår både uppröra och lugna böljorna, utan äfven i andra för hans naturliga verksamhet mera främmande värf. Så anropas han under namn af ukko himmelens gud (ukko taivahan jumala) i Kal. run. 40, vv. 77 ff., af Lemminkäinen att med sitt eldeggade svärd styra en båt utför ett brusande vattenfall. Vid samma tillfälle anropas äfven akka, som här kallas aaltojen alainen (den under böljorna boende), att höja sig öfver vattnet och med sina händer föra undan båten de skummande vågorna. Att ukko eller äijä och akka (akko) eller ämmä troddes stå i något förhållande till vattnet, derom öfvertyga äfven talrika af dessa ord lånade benämningar på sjöar, forssar, vikar m. m., t. ex. Akonjärvi (Akkos sjö), Akka (en insjö), Akon koski (Akkos fors), Ämmä (en fors), Äijän paikka (Äijäs ställe — ett stort vattenfall), Akonlahti (Akkos vik), Ämmän lahti (Ämmäs vik) o. s. v. I Finskan förekomma äfven uttrycken ukon virta (ukkos ström), som betecknar strömmens lopp utmed floden, och ämmän virta (ämmäs ström), hvarigenom ett mot floden gående strömdrag angifves. Om dessa benämningar finnes en saga, enligt hvilken hvarje flod ursprungligen var så danad, att strömmen på den ena sidan gick utför och på andra uppför floden, men den onde, som förderfvat så mycket annat i verlden, har äfven till menniskornas skada gifvit floderna sin närvarande riktning.

Emedan ukko af Fornfinnarne vördades såsom den mäktigaste bland alla gudar, blir hans hjelp i runorna oupphörligt anlitad, och ej sällan vid sådana tillfällen, der han ej synes vara den rätta hjelparen. Jag har redan förut anmärkt, att hans bistånd någon gång tages i anspråk vid barnsbörd. Detta sker dock aldrig i vanliga fall, utan då förlossningen är af en svårare beskaffenhet och erfordrar ett mäktigare biträde, såsom då Ilmatar skall framföda den sjuhundraårige Wäinämöinen, och då Tuonela-dottern var i beråd att bringa till verlden nio de värsta plågoandar. Likaså anropas han att stämma bloden, då Wäinämöinen huggit sig så illa i foten, att den forsande blodströmmen ej kunde hämmas med vanliga medel. Lemminkäinen vänder sig till ukko med en bön om goda, lätta skidor, genom hvilkas tillhjelp det blefve honom möjligt att fånga Hiisis snabba elg (Kal. run. 14, vv. 13 ff). Af Ilmari-värdinnan anropas han till och med i Kal. run. 32, vv. 441 ff., att skydda hennes boskap mot den starka och mäktiga björnen, hvilket egentligen hade bordt höra till skogsgudens befattning. Man finner af det anförda, att det ligger någon sanning i Gananders ord, då han om ukko yttrar sig sålunda: »Honom tilägnas flere egenskaper och värf. Han anropades til alla företaganden, och fruktades för dess ålder och magt» Det är, vill Ganander säga, för sin utomordentligt stora makt, som ukko anropas vid alla möjliga tillfällen, ja till och med sådana, der han kommer att ingripa i de öfriga gudarnes verkningskrets.

Hvad jag i det föregående anfört om Finnarnes ukko, nästan detsamma gäller äfven om Esternas vanna issa, vanna taat, tara, ukko, såsom han med skilda namn betecknas. Också han herrskade företrädesvis öfver de himmelska regionerna och egde i sin makt åskan och blixten, molnen och vindarne, regn, snö, mulen och klar väderlek. Derjemte troddes han förfölja onda plågoandar och förkrossa dem med sin blixt, sitt svärd, sin båge. Vidare skildras han såsom en befordrare af vextligheten och under denna egenskap hedrades han i vårens början med en dylik fest, som den finska ukko. I en af Gutslaff 1644 antecknad bön anropas han under namn af Picker (Picken) på följande sätt: »Kära Picker (woda Picker), vi offra dig en oxe, som har tvenne horn och fyra klöfvar, och vilja bedja dig för vår plöjning och såning, att vår halm bliver kopparröd och vår säd gullgul. Skicka åt annat håll alla svarta, tjocka moln, jaga dem bort öfver stora morass, höga skogar och vidsträckta kärr. Gif oss för plöjning och såning skönt väder och honingsljuft regn. Heliga Picken, bevara våra åkrar, så att de bära god halm undertill, goda ax ofvantill och godt korn invändigt.» Man finner lätt, att denna bön eger en nära öfverensstämmelse med Finnarnes böner till ukko, ehuru han här framträder under det ovanliga namnet Picker l. Picken. Denna benämning torde hafva uppstått ur Pikkene, hvilken sistnämnda form i Estniskan äfven förekommer jemte Pitkne, och motsvarar Finnarnes pitkäinen, som är ett bland ukkos många epiteter. Det vore en lätt sak att ännu uppvisa många andra öfverensstämmelser i Finnarnes och Esternas föreställning om ukko, men då en sådan framställning endast skulle leda till ett upprepande af det redan anförda, vill jag ej längre uppehålla mig vid detta ämne. Här må blott i förbigående anmärkas såsom något afvikande i de begge folkslagens uppfattning af ukko, att han under namn af vanna issa eller vanna taat i den estniska mytologin framställes såsom verldens upphofsman och skapare, hvilket ej är förhållandet i den finska.

Hos de fordna Lapparna var ukko allmännast känd under namnet aija eller aije, aijeke (diminut. af aije), som motsvarar det finska äijä, och egentligen betecknar farfar, morfar, äfven åska, t. ex. aija jutsa eller klibma åskan går, Jupiter tonat. Denna benämning skall på somliga orter omvexla med atzhie, attje, hvars grundbetydelse af fader erinrar om ukkos epitet isä i Finskan och vanna issa, vanna taat i Estniskan. I norska Finnmarken förekommer han under namnet Radien-attje, d. ä. den rådande, herrskande, mäktiga fadren; men denna benämning kan ej vara ursprunglig, ty Radien är påtagligen ett lånadt ord, motsvarande det svenska råd, det danska raad o. s. v.; Enligt några äldre författares uppgifter skall samma gudomlighet tillförene äfven hafva blifvit kallad Tiermes eller Diermes, Djermes. Att detta med så många olika namn betecknade gudaväsen blifvit dyrkadt i samma egenskap som Finnarnes och Esternas ukko, derpå finna vi talrika bevis hos Scheffer, Ganander, Högström och flera andra skriftställare. Bland dem angifver Ganander, att Tiermes är en »Lappsk öfver-gud», som beherrskar vindarna, hafvet och vattnet, som råder öfver åskan och tordönet, samt öfver »menniskjors hälsa, lif och död». Likaså berättar Samuel Rheen, att samma Tiermes, eller den af honom äfven så kallade Thor och Thordoen, af Lapparne anses vara »ett lefvvandes ting, som sao dundrar i himmelen». och »hafvva macht œfvver menniskiones helsa och sundheet, liif och doedh.» Hans embete, säger Rheen, är att »dœda och drepa alla troll», och tillägger: »Regnbogan kalla the Thors bogan, ther med han skall skiuta och dræpa alle troll, som them nogon skada vilia tillfoga». Scheffer anmärker härvid, att samma gudomlighet äfven ansågs vara i besittning af en hammare, Aijeke vvetschera benämnd, hvarmed man trodde honom slå trollen och krossa deras hufvuden. Lindahl och Öhrling meddela om aija följande upplysning: Lapparne voro fordom öfvertygade derom, att åskan (aija) var ett lefvande väsen, som uppehöll sig i luften och gaf noga akt på menniskornas tal. Yttrade de om honom någonting ondt, eller förolämpade honom på ett eller annat sätt, så underlät han aldrig att bestraffa deras brott. — — — Det fanns äfven Lappar, hvilka trodde att sjelfva åskan var en gud, som förföljde och ifrån himmelen utdref ett troll, samt uppväckte ett dån genom de kanoner, han använde. Likaså berättar Högström, att aijeke är åskans gud, »varandes hans förnämsta och egenteliga göromål at döda och förgöra alla Troll och spökerien — — —, hvilket han, efter deras (Lapparnas) mening, gör med sin boga, Regnbogen, som de kalla Ajanjoksa.»

Såsom nyss åberopade yttranden af de skilda författarne tydligt ådagalägga, dyrkade Lapparna i sin aija eller Tiermes himmelens och företrädesvis åskans gud. — Scheffer anmärker, att det endast varit i egenskap af åskans gud, som aija blifvit dyrkad under namn af Tiermes (»Qui cum tonat, est Tiermes»). Ungefär af samma åsigt synes äfven Leem hafva varit, ty han öfversätter ordet Diermes med åska (tonitru). Deremot fattar Ganander detta ord i den vidsträcktare betydelsen af himmelens gud, och Högström yrkar likaså, att Schefferi Tiermes är densamma, »som Lapparna eljest kalla aijeke (aja, atja)». Ehuru ordet Tiermes i Lappland aldrig nått mina öron, tvekar jag dock ej i ringaste mon att instämma i Högströms mening på den grund, att himmelens och åskans gud nästan af alla befryndade folkslag fattas såsom en och samma person, ett och samma väsen. Det gifves dessutom bland nämnda folkslag äfven sådana, som för detta väsen ega vissa med Tiermes (af stammen Tierm eller Dierm, Djerm) ljudligen beslägtade benämningar. Sålunda betecknar hos de ugriska Ostjakerna ordet Tūrm (Tōrm, Tōrom), liksom num hos Samojederna och jumala hos Finnarne, himmelens, åskans, samt i vidsträcktare mening hela verldens gud. Samma betydelse eger i Tschuvaschiskan ordet Tora, och i Estniskan är Tara, såsom redan förut blifvit anmärkt, ett med ukko synonymt ord. Det vill äfven synas, såsom skulle Tiermes, Turm, Tora, Tara hos de förenämnda folken utgöra en personlig benämning för den himmelska guden, ty någon appellativ betydelse kan för denna ordstam i deras språk ej uppvisas. Följaktligen måste den himmelska guden hos Lappar och Ester haft tvenne personliga benämningar: Jubmel (Ibmel) och Tiermes, Jummal och Tara. Jag finner detta för ingen del osannolikt, utan anser det tvertom vara ganska troligt, att benämningarne Tara och Tiermes trädde i stället för jummal och jubmel, sedan dessa förlorat sin ursprungliga betydelse af himmelens gud. Men om orden Tara, Tiermes o. s. v. verkligen äro inhemska eller ifrån de indogermaniska språken lånade, är en fråga, som jag för det närvarande ej tilltror mig att kunna besvara.