Föreläsningar i finsk mytologi - Underjordens gudomligheter

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

M. A. Castrén (1813–1852)

Matthias Alexander Castrén

Föreläsningar i finsk mytologi

I. Gudar

4. Underjordens gudomligheter

Bland de finska och andra med dem beslägtade folkslag hysa de flesta den tro, att döden — denna dunkla och obegripliga akt, som de betrakta med en gränslös fasa och förskräckelse — icke helt och hållet afskär och förintar det individuela lifvets tillvaro, utan att det för menniskan ännu gifves ett lif på andra sidan om grafven. Denna tro fortlefver åtminstone hos de visa bland folket, och om det äfven gifves individer, ja till och med enskilda stammar, hvilka förmena att menniskans, liksom djurets, tillvaro tager en ända med döden, så iakttaga de likväl i sitt förhållande till aflidna personer vissa ceremonier, som tydligt bevisa, att de ändock mera eller mindre medvetet erkänna någon slags odödlighet. En af dessa ceremonier består deri, att man dels in i, dels ofvanpå grafven nedlägger föda och kläder, yxe, knif, elddon, gryta, släde, spjut, och i allmänhet alla sådana föremål, som den aflidne begagnat under sin lifstid. Denna plägsed härrör, och erkännes jemväl af sjelfva de vilda folken härröra af den föreställning, att de döda ega samma behof som de lefvande, och att de för dessa behofs tillfredsställande jaga, fiska och öfverhufvud sysselsätta sig med samma slags förrättningar, som under sin lifstid. Somliga folkslag pläga äfven tilldela dem en materiel existens, och tro, att de efter döden förses med en ny kroppslig boning. Andra åter betrakta dem såsom andeväsenden, hvilka än uppehålla sig antingen i sin graf, eller i de dödas rike, än åter irra omkring på jorden, och företrädesvis äro i rörelse under nattens mörker, i storm och oväder. De gifva sig tillkänna i vindens gny, i löfvens prassel, i eldens sprakande och i tusen andra natur-fenomener. Schamanerna tilltror man förmågan att kunna se dem och utforska deras tankar, men för vanliga menniskors blick äro de osynliga. Emellertid kunna de äfven för dessa sålunda uppenbara sig, att de plåga och oroa deras onda samveten, förfölja dem till och med under sömnen, pålägga dem sjukdomar och tillfoga dem all slags skada. I allmänhet hyser man om de hädangångnes andar den föreställning, att de förnämligast besöka de lefvande i afsigt att skada dem. I anledning häraf är man intagen af en utomordentlig fruktan för deras besök, och anlitar alla medel, för att afvända dem. Så berättas om Tschuvascherna, att de, i och med detsamma den döende upphör att andas, afhugga hufvudet af en höna, för att förmå honom att (förmodligen i hönans hamn) bortflyga utan återvändo. Och så snart den döda blifvit buren ur rummet, kastar man efter kistan en glödhet sten, som äfven tros stänga återvägen för honom. Äfven skola Tschuvascherna bruka fästa tvenne stänger tvärsöfver kistan, i afsigt att hindra den aflidne att upplyfta dess lock. Så väl vid sjelfva begrafningen, som vid andra fester, hvilka firas till den hädangångnes ära, qvarlemna de många slags matförråder vid grafven, på det att den aflidne ej måtte behöfva söka sig föda hos de lefvande. Men i fall de aflidna, som de benämna Viljaschki, ej ihågkommas med offer och fester, så tros de påsända menniskorna särskilda sjukdomar. Ungefär detsamma förtäljes om Tscheremisserna, hvilka dessutom skola hafva för sed, att omhägna sina grafvar med pålar, dem de döda ej tros kunna öfverstiga. Hos Samojeder, Ostjaker och flera andra polarfolk är det brukligt, att Schamanerna genom sina besvärjelser söka bringa de dödas andar till ro i sina grafvar. Men framför allt bemödar man sig att försona dem genom offer, hvilka anställas så väl vid sjelfva begrafningen, som ännu derefter under en lång följd af år.

Seden att, offra åt de döda har sedan uråldriga tider varit rådande i Asien. Så säges Hiongnu-folket hafva framburit krigsfångar till offer åt sina fordna Tschenjuer, hvilka enligt schamanernas försäkran vredgades, då detta underläts. Äfven skall detta folk hafva offrat åt sina förfäders andar. Den så benämnda folkstammen Topo, som ifrån södra Sibirien drog sig till Högasien, säges ännu en långtid efter sin bortflyttning hafva ihågkommit sina förfäders grafvar, och låtit vid dem anställa offringar genom sändebud. Äfven i Indien hafva offer blifvit anställda för aflidna anförvandter, och i China har man till deras ära icke allenast framburit offer, utan äfven upprest tempel. Att på detta sätt behedra den döda, torde dock hos flera folk icke blott grunda sig på den omförmälda fruktan för hans oroande besök, utan till en del äfven härröra af tron på hans genom döden erhållna högre, gudalika natur. Denna tro har framkallat en ordentlig kult af de döda, hvilken, för att sluta af sjelfva grafvårdarnas pompösa beskaffenhet, äfven synes hafva varit rådande hos de tatariska folken i Högasien och södra Sibirien. Också hos de nordliga, de finska och samojediska folken, upptäckas vissa spår af en sådan högre och ädlare kult, ty det är kändt, att många bland dem icke allenast framburit offer och anställt fester till de hädangångnes ära, utan äfven anropat dem om hjelp och bistånd i nöden. Sålunda råder hos både Finnar och Lappar den sägen, att deras schamaner under den dvala, hvari de stundom plägade falla, irrat omkring äfven i de underjordiska regionerna och bönfallit om råd och hjelp hos de döda. Också qvädes i vårt finska Kalevala-epos (run. 17), att den vise Wäinämöinen, då han engång var i saknad af tre trollord, begaf sig till den åldrige Wipunens graf, för att ur hans sköte erhålla tillökning på sin visdom. De gudomligheter, som Samojedernas schamaner företrädesvis anropa i alla sina företag, äro de så kallade Tadebtsjo eller osynliga andeväsenden, hvilka förmenas uppehålla sig i luften, jorden, vattnet, och öfverallt i naturen. Om dessa Tadebtsjo har jag hört många Samojeder förtälja, att de ej annat äro, än aflidna menniskors maner, men andra åter hålla dem för en egen, underordnad klass af gudomliga väsenden.

Men huru stor betydelse man äfven må inrymma de dödas kult, så ingår deri dock städse hos de altaiska folken fruktan såsom det vigtigaste moment. Sjelfva de offer och fester, som anställas till de aflidnas ära, grunda sig, såsom redan nämndes, väsendtligen på denna fruktan. Af sådan anledning plägar t. ex. bland Tschuvascherna den offrande personen tilltala den döda med följande ord: »Vi ihågkomma dig med en fest; se der har du bröd och särskilda anrättningar, allt har du framför dig, men oroa oss icke, kom ej till oss». Dessa äro Sonens ord till en hädangången fader, och bevisa, att man icke engång väntar sig något godt af sina närmaste, med döden afgångna anförvandter. Det är också egentligen blott åt dem, som man frambär offer och anställer fester, i afsigt att blidka deras vrede och skydda sig för deras hemgång. Huru mycket mera skall man väl då icke frukta för främmande, obefryndade menniskors maner? Störst är likväl den fruktan, som man hyser för hädangångna schamaner. Liksom under sin lifstid, äro de äfven efter döden de mäktigaste, och anses kunna tillfoga de lefvande all möjlig skada. Samojederna äro af den mening, att schamanerna efter döden förvandlas till ett särskildt slag af väsenden, hvilka benämnas Itarma' och skildras såsom de mest skadliga andar i naturen. Samma föreställning igenfinnes äfven hos Ostjaker och flera andra nordasiatiska folkslag. Enligt Timowsky skall den äfven vara rådande hos Mongolerna, hvilka förmena, att en afliden schaman förbyter sig till en ond ande och tillfogar dem all slags skada, i afsigt att härigenom förmå dem att skänka honom offer.

I det föregående är omnämndt, att äfven Fornfinnarne trodde på en tillvaro efter döden, och icke allenast hedrade sina aflidna med offer och fester, utan äfven anropade dem om hjelp och bistånd. Kändt är också, att de döda troddes göra oroande besök hos sina ännu lefvande anförvandter, och hufvudsakligen just af sådan anledning blefvo ihågkomna med offer. Men huruvida det enligt Finnarnes, liksom flera andra beslägtade folkslags föreställning, existerade någon rangskilnad emellan de döda, derom eger man ingen kännedom. Visserligen betecknas de aflidnas andar i Finskan med flera särskildta namn, såsom Manalaiset, Männingäis, Keijuiset (äfven Keijut, Käjukaiset), Kööpelit, Peijot (äfven Peijaiset, Peijakaiset) men om dessa skilda benämningar uttrycka olika slag af de hädangångnas andar, eller ens enligt sitt ursprungliga begrepp hänföra sig till de döda, är en sak, som jag ej tilltror mig att afgöra. De ifrågavarande ordens etymologi, som ofta tjenar till en god ledning, lemnar i närvarande fall icke mycken upplysning. Det i Finskan mycket gängse ordet Manalainen betecknar egentligen ett underjordiskt väsen öfverhufvud, och ehuru det vanligen uttrycker de dödas maner, så begagnas det likväl stundom äfven såsom ett epitet för dödsguden Tuoni, och kan alltså icke anses utgöra en benämning för något särskildt slag af underjordens invånare. Orden Keiju, Keijuinen, Keijukainen utmärka troligtvis enligt sin etymologi rörliga, sväfvande väsen, ty de måste väl föras till samma stam som keijun, keikun, gunga, svänga o. s. v. Ur denna härledning framgår icke engång, hvad jag likväl hört försäkras, att Keijuiset beteckna de dödas andar, och Ganander angifver ej heller med bestämdhet denna betydelse, ehuru han visserligen förmodar dem vara »förstörda lifs-andar». Han kallar dem äfven »små elfvar, flygande genier», säger dem likna »snöfjun, små barn-dockor, eldstrimmor», och vara dels svarta, dels hvita, dels onda och dels goda. Derjemte omnämner han, att de för vissa dertill qvalificerade personer visa sig vid likprocessioner, på kyrko-gårdar och vägar, att de infinna sig vid den sjukes dödsbädd och i likrummet, samt sprida ifrån sig en liklukt (kalma); att man genom deras tillhjelp kan qvälja, oroa och martera sin fiende, då man ifrån kyrkogården bringar de dödas stoft eller ben i hans sängrum. Något afvikande ifrån denna är beskrifningen på de så kallade Männingäiset. Han benämner dem »kyrkspöken» eller »vålnader», och yttrar, att de hafva sitt tillhåll i »grider, bergsskrefvor och öknar», der de injaga skrämsel och fruktan hos de förbigående. Enligt Biskop Agricola, säger Ganander, dyrkades Männingäiset af Fornfinnarne såsom gudomligheter, hvilka befordrade äktenskapliga förbindelser. På grund af denna betydelse, om den verkligen eger sin riktighet, vore man frestad att härleda ordet Männingäiset, som äfven uttalas Menningäiset, ifrån det germaniska menni (minne), som enligt Grimm hos Tyskarne var en allmän benämning for högre, öfvermenskliga väsenden af qvinnlig natur. Enligt mina iakttagelser, begagnas för det närvarande både Männingäiset och Keijuiset, ja till och med Manalaiset, såsom synonyma ord. Deremot tyckes ordet Kööpeli äfven i det moderna språket ega någon olikhet i sin betydelse. Renvall Ofversätler det i sin ordbok med skogsspöke (spectum sylvestre), och Ganander håller Kööpeli för en »gast» eller ett »spöke», som uppehåller sig i hus och gamla slott, på galgbackar och begrafningsplatser; som visar sig i mångfaldig skepnad och stämplar emot menniskorna förderfliga anslag. Såsom Ganander anmärker, voro äfven Kööpeälit liksom Männingäiset och Keijuiset, de aflidnas andar, men det vill synas af hans beskrifning, såsom hade benämningen Kööpelit blifvit tilldelad sådana individer, som under lifstiden begått grofva förbrytelser. Ordet tyckes leda sin härkomst ifrån det germaniska Kobold (Gr κοβαλος, Lat. cobalus), som ursprungligen lärer betecknat en af träd skuren gudabild. Peiko (Peikko, Peijainen, Peijakas) fattar Ganander såsom synonymt med Piru, Perkele, Lempo, Hiisi m. fl., och visst är, att dermed ofta betecknas ett ondt väsen öfverhufvud, men derjemte begagnas delta ord äfven i betydelsen af de dödas andar. Och att denna betydelse i sjelfva verket är den ursprungliga, bevisas också derigenom, att peijaiset på många orter nyttjas äfven i fråga om begrafningsfester. Etymologiskt uttrycker detta ord ett falskt, bedrägligt väsen, ty det är sannolikt beslägtadt med peijaan, bedraga.

Ehuru de döda enligt min föregående framställning ofta dvaldes ofvan jord och tillfogade menniskorna mångfaldigt ondt, så var dock deras egentliga hem under jorden, eller rättare i grafven, som enligt regeln hos alla de altaiska folken anbragtes i jordens sköte. Fogade ödet så, att den döda ej kunde få sig ett hvilorum i jorden, utan blef liggande derofvan, så fortfor äfven hans ande att uppehålla sig ofvanpå jorden, och företrädesvis just på samma plats, der hans stoft bevarades. Så förmena Samojederna och alla andra nordliga stammar, hvilka vintertiden begrafva sina lik i kistor ofvan jord, att äfven andarna der ega sitt tillhåll, liksom åter de folkslag, hvilka upphänga de aflidna och i synnerhet sina hädangångna barn i lummiga träd, anse deras själar uppehålla sig mellan trädens grenar och lyssna med glädje på fåglarnas qvitter och vindens sus. Jag förmodar att äfven hos Finnarne de så kallade Kööpelit äro sådana aflidna personers andar, dem ödet icke beskärt en graf förnämligast af den orsak, att de under lifstiden varit grofva brottslingar och våldsverkare. Då likväl sådana fall voro sällsynta, betraktade Finnarne vanligtvis de aflidnas andar såsom underjordiska väsen, hvilket äfven deras allmänna benämning af Manalaiset tillkännagifver. Det herrskar dock i Finnarnes fordna sånger och sägner en dubbel mening om andarnas vistelse-ort efter döden. Enligt den ena fortlefde de sitt skugglif i grafven, enligt den andra åter samkades de alla på ett bestämdt underjordiskt ställe, som benämnes Tuonela eller Manala, och motsvarar orcus hos Romarena. Den förra åsigten är utan tvifvel den äldre, liksom den äfven är den råare. Den igenfinnes jemväl hos alla befryndade stammar, hvilka ännu fortlefva i sin ursprungliga vildhet, då deremot den sednare mig veterligen anträffas endast hos Finnar, Lappar och några Tatar-stammar i södra Sibirien.

Antingen man nu betraktade de dödas andar såsom boende i sina grafvar, eller irrande i Tuonela, så troddes de likväl enligt Finnarnes föreställning vara i beroende af vissa mer eller mindre mäktiga gudaväsen. Den gudomlighet, som företrädesvis herrskade öfver grafvarne och deras, invånare, benämndes Kalma, då åter Tuonelas beherrskare framträder både under namnet af Tuoni och Mana. Såsom redan ofvanföre anmärktes, betecknar ordet kalma för det närvarande liklukt, och denna betydelse angifver Renvall i sin ordbok såsom den ursprungliga. I Kalevala fattas Kalma någon gång såsom liktydigt med sjelfva begrafningsplatsen eller kalmisto, såsom t. ex. i run. 33, vv. 259-260, der det heter: »Sia on maassa maannehilla, kalmassa kaonnehilla», d. ä. de hvilandes plats är i jorden, de försvunnas i Kalma. Vanligen betecknas dock i runorna med Kalma en underjordisk gudomlighet, till hvars värf det hörde att hafva tillsyn öfver de så kallade Keijuiset, Männingäiset m. fl. I denna egenskap spelar han ungefär samma rol som Tuoni och blir äfven oupphörligt i dikten förvexlad med honom. Någon gång förblandas han ock med Hiisi, hviiket bevisar, att man tänkte sig honom såsom en ond och fruktansvärd gudomlighet. Kalma säges ega en dotter, Kalman impi (Kalmas jungfru) benämnd, och äfven hon betraktas såsom ett ondt väsen, ty det qvädes i Kal. run. 26, v. 750, att ormen af henne erhållit sitt giftiga tandkött. För öfrigt äro våra finska runor högst sparsamma i sina uppgifter så väl om Kalma sjelf, som om hans familj, och hos andra beslägtade folkslag torde denna gudomlighet icke ens förekomma till namnet.

Så mycket rikhaltigare äro de upplysningar, runorna lemna oss om Tuoni eller Mana. Såsom jag nyss nämnde, betecknar Tuoni eller Mana egentligen underjordens beherrskare, men understundom blir det äfven begagnadt om sjelfva underjorden, som dock vanligen förekommer under namnen Tuonela och Manala. Bland de anförda orden är Tuoni (Lapp. Tuon, Tuona) utan allt tvifvel af samma ursprung, som det tyska Tod (Grek. ϑανατος), och kan med så mycket större skäl anses för ett lånadt ord, som det saknas i de flesta andra beslägtade språk. En högst egen bildningsprocess framter ordet Mana. Man skulle vid första påseendet tycka, att detta utgör stammen till Manala (Mana-hemmet), liksom Tuoni till Tuonela (Tuoni-hemmet), Tapio till Tapiola (Tapio-hemmet) o. s. v., men sådant är dock ej förhållandet. I Finskan uttryckes underjorden egentligen genom maan ala (det undre af jorden), hvaraf genom sammandragning och vokal-förkortning ordet manala utvecklat sig. Efter denna förändring gick den ursprungliga betydelsen af ordet manala småningom förlorad, och folket började att såsom stam för detsamma betrakta det i en sednare tid fingerade Mana. Då nu Tuoni är ett lånadt ord, och Mana en nyare tids fiktion, så bevisas äfven härigenom, att föreställningen om de dödas tillhåll i Tuonela är mindre ursprunglig, än den, enligt hvilken deras andar tros fortfara att lefva i sina grafvar.

Om läget för den ort, der Tuoni eller Mana förde spiran, lemna våra runor den bestämda upplysning, att den var under jorden befintlig. Så qvädes i Kalevala run. 20, v. 82, att man sökte en baneman för en jättestor oxe öfverallt på jorden, ja till och med under jorden i Manala (Manalasta maanki alta). På Tuoni-hemmets eller Tuonelas underjordiska läge tyda äfven, utom dess varierande benämning Manala, åtskilliga i runorna förekommande uttryck, såsom Mamlan alusvesi Manalas undre (underjordiska) vatten, Manalan alannet Manalas dalsänkning, o. s. v. För att komma till Tuonela, måste man färdas öfver nio och ett halft haf; sedan anlände man till en flod, och bakom denna syntes Tuoni-landet, som på något ställe (Kal. run. 16, v. 157) benämnes Manalan saari (Manala-holmen) — ett uttryck, som likväl ej bör tagas efter ordalydelsen.

Finn Magnusen anmärker, att de skandinaviska folken föreställde sig underjorden (Helheim) vara ungefär lika beskaffad, som sjelfva jorden. Detsamma kan äfven, och kanske med ännu större skäl, sägas om Finnarne. I Tuonela sken solen liksom på jorden; der saknades hvarken land eller vatten, skog eller fält, åker eller äng; der funnos björnar, vargar, ormar, gäddor o. s. v. Men hvad hellst underjorden dolde i sitt sköte, så var det allt af en högst skadlig, dyster och förfärande art. Dess skogar voro mörka och uppfyllda med vilddjur, dess vatten var svart, dess kornåkrar, frambragte en brodd, hvaraf ormen eller den så kallade Tuoni-masken (Tuonen toukka) hade fått sina tänder. Mycket ofta omtalas i runorna den förr omnämnda Tuonela-floden (Tuonelan joki, Tuonelan alusvesi), hvilken säges varit öfvermåttan strid och uppfylld med sjudande hvirflar, samt ett förfärligt vattenfall, som benämnes vihanen koski (den vreda forsen), kova kynsi-koski (den hårda nagel-forsen). Det är troligen i och för forsens fruktansvärda egenskap, som Tuonela-floden ofta benämnes den heliga floden (pyhä joki, pyhä virta), och det säges (Kal. run. 32, v. 381), att sjelfva den mäktiga, gudalika björnen vid denna fors begått en ed att aldrig öfva onda gerningar, sålunda erkännande sig vara en i förhållande till forsen underlägsen varelse.

Ännu mera fruktansvärda än de yttre naturföremålen, voro de personliga väsenden, hvilka bebodde »Tuonelas stugor». Bland dem skildras i synnerhet husfadren, den så kallade Tuoni, Mana, Manalainen eller Tuonen ukko, såsom en öfvermåttan sträng och obeveklig makt. Hos honom är ingen skonsamhet att förvänta, och emedan inga böner tränga till hans hjerta, så blir han i våra runor sällan och nästan aldrig anropad. Hans yttre gestalt svarar fullkomligt emot hans inre väsen, ty han skildras såsom en gammal gubbe med tre fingrar och en hatt, som nedhänger öfver skuldrorna. Hans egentliga verksamhet är att strängt bevaka hvar och en, som råkat i hans våld. J. Grimm gör i sin tyska mytologi, pag. 799, den anmärkning, att dödens gud af fornåldern öfverhufvud icke betraktades såsom ett dödande väsen, utan att det var sjukdomen, svärdet m. m., som dödade, då åter sjelfva dödsguden endast beledsagade, de aflidna till den andra verlden. Äfven i våra finska fornsånger finnes ingenstädes angifvet, att Tuoni hade tagit någon af daga, men i Kal. run. 16, vv. 183 ff., förtäljes, att han plägade beledsaga eller föra med sig de döda till underjorden. Icke engång dervid synes dock hans åtgärd hafva varit oundgängligen nödvändig, utan han framställes vanligtvis såsom de dödas väktare och beherrskare. I detta värf understödes han troget af sin hustru Tuonen akka, eller Tuonelan emäntä som någon gång äfven kallas Tuonetar eller Manalatar, ehuru denna benämning egentligen tillhör Tuoni-dottern. Hon är en gammal qvinna, med krokiga fingrar och vriden hake. Runorna tilldela henne i ironisk mening epitetet hyvä emäntä (den goda värdinnan), emedan hon plägade undfägna sina gäster med ormar och grodor.

En värdig telning af detta älskliga gudapar är den så kallade Tuonen poika (Tuoni-sonen). Liksom modren, säges han varit försedd med krokiga fingrar, hvilkas spetsar voro af jern. Härigenom betecknas påtagligen hans hårda, skoningslösa, rofgiriga natur, och derom vittna äfven hans handlingar. I samråd med sina föräldrar bevakar han strängt underjordens invånare och krossar dem med sitt svärd. Åtminstone sökte han med all makt qvarhålla Wäinämöinen i Tuonela, och då han såg den af en hämndlysten herde ihjelskjutne Lemminkäinen fara utför Tuonela-floden, så högg han honom i stycken med sitt svärd. Lysten på blod, benämnes han i runorna den blodiga (verinen), och det är väl af en sådan anledning, som han äfven erhåller epitetet punaposki (den med röda kinder försedde). Kanske är det af samma orsak, som han i en trollsång anropas vid en förblödning, ehuru den till honom ställda bönen att spinna tråd till ådrors förbindande ej väl sammanhänger med hans öfriga verksamhet.

Till Tuonelas afskyvärda gudaskara hörde äfven särskilda af dödsguden och hans gemål fostrade döttrar, hvilka med ett gemensamt namn kallas Tuonen tyttäret (Tuonis döttrar), Manan neiet (Manas jungfrur), Manuttaret, äfven Kalman neiet (Kalmas jungfrur). Oftast nämnes ibland dem Tuonetar, Tuonen tytti, Manalan neiti, Manalan impi, såsom hon med olika namn betecknas. Hon är, liksom Tuonelas öfriga gudomligheter, af ett argt, vrångsint, trätgirigt sinnelag, och benämnes i runorna ofta ilkeä Manalan impi (den elaka Manala-jungfrun). Hennes stygga sinne röjer sig äfven i det yttre, ty hon var mörk till färgen (musta Tuonen tyttö) och af en kort vext (lyhykäinen Tuonen tyttö, matala Manalan neiti). Oaktadt sin onda natur, är hon likväl i hela Tuoni- skaran den enda, som någon gång låter en ömmare känsla få makt öfver sitt hjerta. Denna känsla röjer sig deri, alt hon (Kal. run. 16, vv. 265 ff.) råder den öfver Tuonela-floden enträget längtande Wäinämöinen hellre begifva sig till hemmet och ej blottställa sig för Tuoni-gudens oblidkeliga vrede. Om hennes verksamhet förmäles, att hon under Wäinämöinens nyssnämnda färd till Tuonela spelte Charons rol och färjade honom öfver floden, men detta uppdrag synes hon tillfälligtvis hafva erhållit, emedan hon råkade stå vid stranden och skölja sitt byke, då Wäinämöinen anlände till Tuonela-floden.

En annan dotter af Tuoni bär namnet Loviatar, samt säges i Kal. run. 45, vv. 25 och 26, vara »den värsta bland Tuoni- döttrar, den vederstyggligaste bland Manuttaret.» Hon framställes såsom en ful, blind och bedagad mö, mörk till färgen och mörk i hågen. Hennes värsta bragd angifves hafva varit den, att hon lät vinden göra sig fruktsam och sedan frambragte till verlden nio de allra förderfligaste plågo-andar. Denna bragd tillägges väl i somliga runor äfven andra personer, såsom Louhi Pohjolas värdinna, men den lämpar sig i alla afseenden bäst på en Tuoni-ättling.

En tredje dotter af Tuoni benämnes Kipu-tyttö (sjukdoms-dottern), eller vanligare Kipu-tyttö Tuonen neiti (sjukdoms-dottern Tuoni-jungfrun). Hon har ej något att skaffa med de döda, utan blott med sjukdomar, och betraktas såsom deras beherrskarinna. I en flod (förmodligen Tuonela-floden) fanas en klippa eller ett berg, som höjde sig ur vattnet på ett ställe, der tre flodgrenar sammanflöto. Denna klippa kallas i runorna Kipu-kivi (sjukdoms-stenen) eller Kipu-vuori (sjukdoms-berget), emedan sjukdomarna der höllos inneslutna af Kipu-tyttö. Sjelf plägade hon sitta ofvanpå klippan och vrida omkring berget, så att sjukdoms-andarna blefvo malade liksom säden emellan tvenne qvarnstenar (Kal. run. 45, vv. 270—274). Meningen torde väl vara, att hon härigenom ville tygla och qväsa deras ilskna sinne. När dessa andar lösgjorde sig ifrån sitt fängelse och kommo att plåga de dödliga, åkallas Kipu-tyttö att uppfånga sina förrymda tjenste-andar och antingen inspärra dem i en blå sten, eller nedsänka dem i hafvets djup (Kal. run. 45, vv. 275 fl.).

Ifrån Kipu-tyttö åtskiljes i Kalevala Kivutar (af kipu sjukdom) eller Wammatar (af vamma plåga), hvilken ej synes ega något gemensamt med Tuonis döttrar, utan framställes såsom ett välgörande väsen, och äfven benämnes hyvä emäntä (en god värdinna), valio vaimo (en utvald, en förträfflig qvinna). Henne tilldelas emellertid ungefär samma verksamhet, som Kipu-tyttö. Sålunda anropas hon (Kal. run. 45, vv. 293 ff.) att ifrån den sjuka borttaga plågo-andarna, gömma dem i en kopparvacka och föra dem till toppen af kip-vuori, koka dem der i en liten kittel och slutligen fösa dem in i berget genom ett deri befinteligt hål. Tager man härjemte i betraktande, att namnen Kipu-tyttö och Kivutar i sjelfva verket uttrycka ett och detsamma, så synes den förmodan vara ganska sannolik, att dessa tvenne gudomligheter i grunden utgöra ett och samma väsen, och att de blott genom något misstag blifvit ifrån hvarandra åtskilda.

Tuonelas öfriga invånare sammanfattas i runorna under den allmänna benämningen Tuonelan väki, Manalan eller Manan väki (Tuonelas folk o. s. v.). Jag tager för afgjordt att man med detta uttryck egentligen har att förstå de döda, ehuru detta ej finnes klart uttaladt i våra forntida qväden. Icke heller nämnes i dem något upplysande om Tuoni-folkets eller de aflidnas verksamhet och öfriga förhållanden, men af det, som förut blifvit anfördt om Tapiolan wäki, Wellamon väki o. s. v., kan man med visshet sluta, att detta folk spelte rolen af Tuoni-gudens tjenare, och utförde hans bud och befallningar. Runan qväder att Tuoni-folket var ganska talrikt, att deribland funnos både gamla, unga och medelålders personer, att de gamla voro försedda med stafvar, de unga med svärd och de medelåldriga med spjut. Vaksamhet och en oblidkelig stränghet voro äfven deras utmärkande egenskaper. När Lemminkäinens moder (Kal. run. 15, vv. 211 ff.) kom till Tuonela-floden för att ur dess böljor uppräfsa sin förlorade son, vågade hon ej gripa sig verket an, innan hon med solens tillhjelp insöft hela den »tvära skaran». Man hyste i anledning häraf en utomordentlig fruktan för underjordens befolkning, men icke desto mindre sägas de lefvande ofta hafva anställt resor till Tuonela.

Sådana färder företogos vanligen af Pohjola-dotterns friare på befallning af hennes moder, hvilken ej bortgaf sitt barn åt sämre hjeltar, än dem, som förmådde fånga Tuonelas vargar, björnar och gäddor. Dessa färder sträckte sig likväl ej till det innersta af Tuonela, och vanligtvis kommo de djerfva äfventyrarena derunder uti alldeles ingen beröring med sjelfva Tuoni-folket. Deremot omtalar Kalevala-sången en färd, som Wäinämöinen företog sig till sjelfva dödsgudens boning, i afsigt att af honom erhålla de tre förrberörda trollorden. Det är nog eget, att Wäinämömen i sådan afsigt vänder sig till Tuoni sjelf, ty vanligen sökte man råd och visdom hos de döda, antingen vid deras grafvar, eller vanligare i sjelfva Tuonela. Det var endast mäktiga schamaner förbehållet att göra färder till Tuonela (Tuonella käydä, Tuonelassa vaeltaa), och detta skedde ej i kroppslig gestalt, utan schamanerna föllo först uti en dvala, hvarefter själen flydde ned i de aflidna andarnas verld, för att der komma i besittning af en förborgad visdom. Om Wäinämöinen åter förtäljes, att han i sin jordiska skepnad företog sig färden till Tuonela. Denna färd säges likväl hafva misslyckats, och nu begaf sig Wäinämöinen till den åldrige Wipunens graf, der han äfven erhöll hvad han eftersträfvade. Emedan qvädet om Wäinämöinens Tuonela-färd (Kal. run. 16, vv. 151 ff.) sprider något ljus öfver förhållanderna i underjorden, vill jag här i största korthet meddela dess innehåll. När Wäinämöinen hade tillryggalagt tre dagsresor, anlände han till stranden af Tuonela-floden, som för honom stängde vägen till Tuonis boning. Bekymrad om sin öfverfart, ser han på motsatta stranden Tuonis dotter syssla med sitt byke, och vänder sig till henne med anhållan, att hon måtte beledsaga honom öfver elfven. Flickan lofvar äfven uppfylla hans önskan, men med det vilkor, att han först upplyser henne om orsaken till sin Tuonela-färd. Wäinämöinen söker i början genom falska uppgifter leda henne bakom ljuset, men då detta ej lyckas, ser han sig slutligen föranlåten att yppa sanningen. Sysselsatt med timrandet af en farkost medelst trollqväden, hade han råkat i förlägenhet på tre ord, och det var för deras erhållande, som han nu begifvit sig till Tuonela. Härom underrättad, börjar Tuoni-dottern förebrå Wäinämöinen för hans dåraktiga företag, och råder honom ej framhärda i sin föresats att komma till Tuonela, utan hellre återvända till hemmet. Wäinämöinen låter likväl icke afskräcka sig genom hennes föreställningar; han fortfar enträget i sin begäran att blifva öfverförd, och bevekt af hans böner ror Tuoni-dottern honom slutligen öfver elfven. Anländ till Tuonis boning, blir Wäinämöinen genast undfägnad af värdinnan med öl, men i stopet simma grodor och på dess kanter kräla ormar. Wäinämöinen undanbeder sig denna välfägnad under förevändning, att han ej begifvit sig till Tuonela i afsigt att fira ett gästabud. Tillspord om orsaken till sin ankomst, yppar han nu utan omsvep sitt ärende för Tuonela-värdinnan, men erhåller af henne det besked, att »Tuoni ej bortger sina ord, att Mana ej delar sin makt med någon annan». Emellertid instundar natten, och Wäinämöinen får sig af värdinnan anvisad en hvilobädd, som är tillredd af hudar. Anande oråd låtsar Wäinämöinen sofva, men har dock ett vaksamt öga på allt, hvad man i Tuonela företager sig. Han ser Tuoni-gumman sitta på en klippa i vattnet och spinna garn af jern och koppar. På samma klippa sitter äfven Tuoni-gubben och väfver af det spunna garnet en mycket stor not. Sedan noten blifvit färdig, kastas den af Tuoni-sonen tvärsöfver, längsefter och snedt öfver elfven. Härigenom skulle nu Wäinämöinen hindras att återvända öfver densamma, men en utomordentlig siare, förbytte han sig till en orm och slingrade sig i denna skepnad genom noten. Återkommen ifrån Tuonis dystra hem, gaf han åt kommande slägten det råd, att ej sjelfmant förfoga sig till Tuonela, emedan »många begifvit sig dit, men få kommit derifrån tillbaka». Derjemte varnar han ungdomen att ej förorätta någon oskyldig, emedan den brottslige i Tuonela hårdt bestraffas för sina missgerningar. Denna varning härleder sig likväl icke ifrån Wäinämöinens tider, utan är af ett kristligt ursprung. Den förekommer i Kal. run. 16, vv. 401—412, och lyder sålunda:

»Elkätte imeisen lapset

Sinä ilmoisna ikänä

Tehkö syytä syyttömälle,

Vikoa viattomalle,

Pahoin palkka maksetahan

Tuolla Tuonelan koissa:

Sia on siellä syyllisillä,

Vuotehet viallisilla,

Alus kuumista kivistä,

Palavoista paateroista,

Peitto kyistä, käärmehistä,

Tuonen toukista kuottu!»

d. ä.

Aldrig må'n J, unge vänner,

Ej så länge lifvet varar,

Göra ondt åt oskuldsfulla,

Skada dem, som rena äro,

Ty en gruflig lön betalar

Man i mörka Tuoni-hemmet:

Der ett läger fins för brottet,

Står en säng för dem, som felat,

Bädden redd af heta stenar,

Utaf hällar, hvilka glöda,

Täcket väfdt af grymma ormar,

Utaf Tuonis svarta maskar!

Vända vi oss nu, efter denna betraktelse öfver Finnarnes föreställningar om de dödas rike, till våra stamförvandter Lapparne, så omnämnes äfven i deras mytologi dödsguden Tuona eller Tuon, ehuru minnet räddat föga mer, än blotta hans namn till efterverlden. Jessen-S, som utförligast behandlat det lappska folkets mytologi, känner denna gudomlighet icke ens till namnet, utan uppräknar en mängd andra gudaväsenden, dem han tilldelar herraväldet öfver underjorden. Hos honom förekommer icke heller dödens rike under namnet Tuonen aimo, såsom det af andra författare någon gång benämnes, utan han angifver att Lapparne fordom trott på tvenne underjordiska riken, och benämnt det ena Jabme aimo eller Sarakka-aimo, det andra åter Rut-aimo, Mubben-aimo, Fudnos-aimo eller Zhjaeppes-aimo. Han förmodar likväl, att föreställningen om Rut-aimo, Mubben-aimo m. m. ej är genuint lappsk, utan ifrån kristendomen lånad, att orden Rutu, Mubben, Fudno m. m. beteckna djefvulen, och Mubben-aimo o. s. v. de kristnas helvete. Denna utläggning röjer en nog ringa bekantskap med de lappska och finska språken, hvilka lätteligen upplysa, att Rut-aimo betecknar pestens hem, Mubben-aimo (mubbe-aimo?) ett annat, ett tillkommande hem, Fudnos-aimo ett dåligt hem, Zhjaeppes (Zhjappes) -aimo ett svart hem. Att sluta af namnens betydelse, kunna de alla, med undantag af Rut-aimo, vara lika väl af hednisk, som kristlig upprinnelse, men måste i hvardera fallet betraktas blott såsom epiteter för de dödas rike, hvars egna, sannskyldiga nämn är Jabme-aimo (de dödas hem) eller Tuonen aimo (Tuoni-gudens hem, Finn. Tuonen) Den sednare benämningen synes företrädesvis vara bruklig i svenska Lappmarken, då åter den förra är känd på alla orter. Med sitt så kallade Jabme-aimo identifierar Jessen, såsom nyss nämndes, både Saivo-aimo och Sarakka-aimo, men att detta grundar sig på ett missförstånd, skall jag i det följande söka ådagalägga.

I afseende å betydelsen af ordet Saivo herrskar hos de lappska författarena mycken oreda och förvirring. Sålunda fattar Jessen detta ord än i betydelsen af en helig ort, än åter i den af ett gudomligt väsen. Enligt Lindahl och Öhrling är Saivo, som af dem skrifves Saiva eller Saiv, egentligen ett nomen appellativum och betecknar helig, men de angifva derjemte, att Saiva-kedke (Saiva-sten), eller helt enkelt Saiv, äfven användes till betecknande af Lapparnas sten-idoler. Hos Högström eger Saivo, så framt jag ej missförstått hans dunkelt uttalade mening, betydelsen af en helig sjö. Enligt den förklaring jag i Lappland erhållit öfver betydelsen af ordet saivo, utgör det ett allmänt guda-epitet, och motsvarar närmast det finska haltia, d. v. s. en skyddsgud. Att denna betydelse af ordet äfven är den rätta, anser jag i sjelfva verket härflyta af Jessens egen beskrifning öfver Saivo-folket. Han anför bland annat, att hos Lapparne fordom den tro varit rådande, att på deras heliga berg och fjäll, de så kallade Saivo och Passe-Waarek, liksom i de dödas tillhåll underjorden (Jabme-aimo), uppehållit sig »dylika personer, som de sjelfva (Lapparne) äro», idkat samma näringar, egt samma slags kreatur, och med ett ord fört alldeles samma lefnadssätt, som det lappska folket. Dock hade Saivo-slägtet i allt uppnått en högre fullkomlighet än Lapparne, och öfverträffat dem så väl i rikedom, som i vishet och makt, med anledning hvaraf det af dessa äfven ofta plägade anlitas, då man var i behof af råd och hjelp. Vid sådana tillfällen begåfvo sig Lapparne enligt traditionen i egen person till något Saivo-hem. I hvarje sådant hem befann sig alltid åtminstone en manlig (?) individ, som lefde ogift; men många så kallade Saivo-olmak skola äfven varit försedda med både hustru och barn. De besökande hade alltid blifvit väl emottagna i Saivo-hemmen, och ofta tillbragt der en tid af flere veckor, hvarunder de fått äta och dricka, sjunga och dansa med Saivo. Och ännu på köpet hade de af Saivo blifvit försedda med goda råd och lärdomar, i synnerhet uti trolldomskonsten. Men icke nog härmed, utan Saivo troddes äfven bistå Lapparne hela lifvet igenom uti jagt, fiskafänge och alla möjliga företag, hvaremot dessa å sin sida framburo dem offer och »tjenade dem med lif och själ». Hvarje Lapp plägade enligt Jessen alltid, så snart han kommit till en manlig ålder, tillegna sig några, ofta 10, 12, ända till 14 Saivo-ställen, och deras invånare blefvo »hans skyddsenglar och medhjelpare i trolldomskonsten». Till och med de djur, som tillhörde Saivo-folket, ansågos vara Lapparne behjelpliga i deras särskildta värf och förrättningar. Bland dessa djur omnämnas en fågel (Saivo-lodde), en fisk eller orm (Saivo-guelle eller guarms) en ren (Saivo-sarva).

Alla dessa djur kunde vara olika till både slaget, färgen och storleken. Så berättar Jessen om Saivo-fåglarne, att de kunde bestå i »spurrer,» ripor, örnar, svanor, »toddere, heirer, uhrhaner,» hökar. Några bland dem troddes hafva svart rygg, hvita vingar och grå buk, andra voro till färgen ljusröda, andra åter af en grå, svartgrå eller hvit färg. Fåglarnas bi- stånd emot de dödliga troddes bestå deri, att de visade dem vägen i skogen, buro deras jagtredskap, voro dem behjelpliga i vården om renarna, återskaffade förloradt gods o. s. v. Schamanerna anlitade dem jemväl till att göra skada åt ovännen, och i detta fall fick Saivo-lodde benämningen af Wuornis-lodde. Man hyste äfven om Saivo-fåglarne den tro, att de ofta togo schamanen på sin rygg och bragte honom dit han sjelf åstundade. I allmänhet synas Saivo-djuren, såsom redan deras benämning Noaaides vuoign tillkännagifver, företrädesvis hafva lemnat sitt bistånd åt schamanerna, ty det berättas äfven om Saivo-ormen och fisken, att de i likhet med fågeln plägade bära schamanen på sin rygg och dessutom hjelpa honom att tillfoga fienden skada. Likaledes framställes Saivo-renen såsom schamanernas medhjelpare, och begagnas af dem i synnerhet i det fall, då en enviges-strid skall ega rum emellan tvenne schamaner. Under en sådan strid äro schamanerna sjelfva alldeles overksamma, men de dela dock i allt de kämpande renarnas öde, vare sig att det gäller lif eller lemmar. Jessen anmärker, att hvarje Lapp, liksom han vanligen egde en mängd Saivo-gudomligheter till sina beskyddare, äfven var försedd med ett större eller mindre antal sig behjelpliga Saivo-djur, hvilka i likhet med gudarna blefvo hedrade med offer.

Sådant är i få ord hufvud-innehållet af Jessens fram- ställning i fråga om Saivo. Man finner af denna framställning tydligt och klart, att ordet saivo utgör en allmän benämning för alla enskilda skyddsgudar, och att saivo-aimo betecknar hvarje sådan skyddsguds hem. I den finska mytologin finna vi ej något mot saivo-aimo fullkomligen svarande begrepp, ty ehuru föreställningen om gudahemmen är för begge folken gemensam, synas dock Finnarne ej hafva tilldelat ett sådant hem åt sina enskilda skyddsgudar Haltiat, utan endast åt några af hela folket dyrkade gudomligheter, såsom Ahto, Tapio, Tuoni m. fl. Hos Lapparne deremot är det företrädesvis de enskilda gudarna, hvilka anses lefva i besittning af hus och hem, gård och gods, hustru och barn. Bland de allmänna gudarnas hem omnämnas mig veterligen af lappska författare endast Sarakka-aimo och Tuonen eller Jabme-aimo, att ej nämna Rut-aimo, som måhända är synonymt med Jabme~aimo, liksom äfven i den finska mytologin plågor och sjukdomar anses hafva sitt hem i Tuonis boning. På Saivo-aimo fanns åter ett ganska stort öfverflöd, ty enligt Jessens ofvan anförda uppgift, troddes en enda Lapp inom sitt gebit kunna ega mera än ett tiotal sådana gudahem. Antalet af dessa Saivo-hem berodde tvifvelsutan derpå, huru många gudabilder eller seider hvarje Lapp egde; ty hvar helst en seid stod upprest, ansågs stället heligt och tyckes hafva blifvit benämndt Saivo-aimo. I sjelfva verket äro vanliga gudabilder eller seider enligt min tanke ingenting annat, än de synliga representanterna af Saivo-gudarna, och med anledning häraf förekomma äfven seiderna hos Lindahl och Öhrling under det ofvan anförda namnet Saiva-kedke eller Saiv. Jessen anmärker, att de verkliga, osynliga Saivo troddes ega sitt tillhåll under den »öfversta jordskorpan», och det är till en del på grund häraf, som han identifierar Saivo-aimo med Jabme-aimo. Mig förekommer det likväl osannolikt, att Saivo-gudarna endast tillhörde den inre jorden, ty jag har hört Lapparne försäkra, att de äfven älskade uppehålla sig i sjöar, och samma uppgift torde också Högström hafva erhållit, ehuru han misstagit sig deri, att han trott saivo beteckna sjelfva det helig-hållna vattnet. Jag förmodar att Fjäll-Lappame uti Saivo företrädesvis dyrkade jordens (bergens, fjällens) gudomliga invånare, då deremot Fiskar-Lapparne försatte dem i vattnet (i sjöar och floder). Men om äfven Jessens uppgift eger sin fullkomliga riktighet, så är likväl den omständigheten, att Saivo-varelserna vistades i jorden, intet bevis för identiteten af saivo-aimo och jabme-aimo, ty det förra begreppet är allmänt och hänför sig till särskildta gudahem, det sednare deremot enskildt och uttrycker blott den ort, der Tuona eller Jabme-akka förde spiran. Det vigtigaste stödet för identiteten af Saivo-aimo och Jabme-aimo har Jessen utan tvifvel tyckt sig finna deri, att Lapparne enligt hans uppgift högeligen längtade att efter döden förflyttas till Saivo-aimo, »hvars invånare de höllo för Lappar, och sådana, som under sin lifstid hade flitigt offrat, myret och juoiget (sjungit) för Saivo, och derföre i det tillkommande lifvet åtnjöto en så stor lycksalighet». Denna uppgift är i och för sig ganska vigtig, emedan densamma, i fall den annars är tillförlitlig, bevisar att utmärkta personer efter döden hedrades af Lapparne såsom deras skyddsgudar. Men då det fordrades både offer och böner för att vinna denna heder och komma till Saivo-aimo, så måste det väl äfven hafva funnits något annat ställe, dit de döda kunde slippa utan allt offrande och bedjande. Ett sådant, för hvarje man tillgängligt ställe, var det så kallade Jabme-aimo.

I det föregående blef omnämndt, att Jessen äfven håller Sarakka-aimo för samma ort som Jabme-aimo, men för denna åsigt finnes mig veterligen icke det ringaste stöd. Enligt hvad Jessen sjelf angifver, var Sarakka en gudinna, som i stället för att bära dödens spira, tvertom ansågs vårda sig om lifvets fortfarande, och befordra till verlden ofödda foster. Denna befattning säges hon delat med flera andra gudomligheter, såsom Radien-kiedde, Maderakka och Uks- eller Juks-akka. Bland dem skapade Radien-kiedde sjelfva anden, och sände honom derefter till Maderatja. Denne upptog anden i sitt lif och bragte den till Maderakka, hvars åliggande det var, att deråt gifva kroppslig gestalt. Om nu af detta väsen skulle danas en man, så öfverlemnades det af Maderakka åt Uks- eller Juks-akka, hvilken äfven kallades Stauke-edne eller Stilko-edne; men om deraf skulle födas en qvinna, så fick Sarakka i uppdrag att besörja om dess daning. Så väl Sarakka som Uks-akka måste för ändamålets vinnande först upptaga fostret i sitt eget sköte, och derpå bringa det till den qvinna, som slutligen skulle blifva med detsamma hafvande och framföda det till verlden. Denna besynnerliga framställning af så väl Sarakkas, som de öfriga gudomligheternas delaktighet i skapelsen, är kanske en sed- nare tids uppfinning, men ehvad det värf äfven varit, som Lapparne ursprungligen tilldelat Sarakka, så kan hon på intet vis ställas i samband med de dödas verld. Hon förliknas af Jessen vid Venus, och han yttrar sig derjemte om henne i följande ordalag: »Denna gudinna hade Lapparne alltid i mun och hjerta; till henne rigtades deras böner, henne tillbådo de i alla sina förrättningar och åligganden, och höllo henne för all sin tröst och tillflygt. Kort sagdt: Sarakka var den första och sista, den käraste och pålitligaste, och den, på hvilken de med största förtroende litade i alla sina handlingar. Hon blef af alla högt ärad, och tillbedd framför alla andra. Ehvad man åt eller drack, så blef hon alltid ihågkommen, och till henne gjordes både löften och framburos offer, utan att man rådförde sig derom med sin spåtrumma. Men förnämligast blef hon dock anropad af fruktsamma och i barnsnöd stadda qvinnor. Vid sådana tillfällen brukade somliga Lappar invid sitt eget tält uppslå ett annat, som var bestämdt till Sarakkas tjenst och boning.» Äfven i denna skildring innehåltes ingenting, som skulle antyda någon gemenskap emellan Sarakka och de dödas verld, utan hon framträder såsom lifvets bästa vårdarinna, såsom en för menniskornas tillväro och välfärd ömmande gudomlighet. Hvarhelst hennes hem, det s. k. Sarakka-aimo, än må hafva varit beläget, så är det åtminstone afgjordt, att man ej får söka det i Jabme-aimo eller de dödas rike.

Utom den här ifrågavordna Sarakka, nämner väl Jessen ingen annan öfver Jabme-aimo herrskande gudomlighet, men af andra författare tilldelas herraväldet deröfver, såsom redan nämndt är, någon gång åt Tuona, Tuone eller Tuon, ehuru oftare åt Jabmem- eller Jabmeki-akka. Ordet Tuona fattas väl vanligen i den abstrakta betydelsen af död, men att äfven ett personligt begrepp varit dervid fästadt, upplyses af vissa i språket ännu gängse uttryck, såsom Tuona tetab Tuona vet, Tuonen aimo Tuonis hem m. fl. . Om den så kallade Jabmem- eller Jabmeki-akka, motsvarande Finnarnes Tuonen akka, meddela Lindahl och Öhrling följande upplysning: »Hon var dödens (Tuonas) hustru, de dödas farmor eller mormor, en ef de fordna Lapparnes uppdiktade gudomligheter, som uppehöll sig i de underjordiska regionerna, och innehade herraväldet öfver de döda, samt dyrkades af deras efterlefvande anförvandter och bekanta med offer och en gudomlig kult, på det att hon åt dem sjelfva skulle förläna en längre lifstid.fi. Hennes rika, det förrberörda Jabmem- eller Jabmeki-aimo, hafva Lapparne enligt samma författares uppgifter föreställt sig såsom en öfvergångs-ort (locus intermedius), der de döda qvarstadnade någon tid under Jabmem-akkas tillsyn, för att sedan med förnyade kroppar förflyttas antingen till den himmelska guden Radien, eller, så framt de voro brottslingar, drifvas till avgrunden (Råtta-aimo). Denna föreställning grundar sig ganska säkert på de katolska lärorna om skärselden. Detta antyder äfven Jessen, hvarjemte han nämner att schamanernas uppgifter angående Radien-aimo och Rut-aimo (Råtta-aimo) just af sådan anledning äro högst förvirrade och ifrån hvarandra afvikande. Deremot påstår han, att de egde en vida redigare föreställning om Jabme-aimo, men allt hvad han derom meddelar, inskränker sig egentligen blott till de resor, dem schamanerna troddes verkställa till denna ort »Sådana resor,» säger Jessen, »blefvo i allmänhet företagna för en af tvenne orsaker: antingen för att schamanen skulle få en jabmek, d. ä. en af de döda förfäderna och anförvandterna upp att hålla vakt öfver rendjuren, eller också att, om isynnerhet husfadren, eller någon af föräldrarna, som man ogerna ville mista, var dödligt sjuk, tillfredsställa underjordens invånare, de dödas maner, och förmå dem att ej söka jaga den sjuka ned till Jabme-aimo, utan låta honom ännu en tid qvarblifva bland menniskorna här på jorden.» Förrän en sådan resa skulle företagas, plägade schamanen trumma och trolla, intill dess han fäll i vanmakt och blef liggande liksom en död. Lapparne trodde, att schamanens själ derunder lösgjorde sig ifrån kroppen och fördes af den förrberörda Saivo-fisken eller ormen ned till Jabme-aimo. Här kunde nu schamanen råka ut för en stor fara, ty det var en möjlighet, att underjordens invånare antingen ej ville tillåta honom att bortföra någon af sina kamrater till renväktare på jorden, eller också fordrade, att den sjuka nödvändigt skulle komma ned till Jabme-aimo — en fordran, som ofta gjordes af en eller annan bland den sjukes närmaste anförvandter. I hvardera fallet sökte de underjordiska varelserna (Jabmek) tillfoga schamanen döden. Härvid hade han emellertid en god hjelp att påräkna af sin Saivo-fisk eller orm, som slogs och kämpade med de döda, intill dess de funno sig nödsakade att lemna schamanen i fred, ja till och med att bifalla hans begäran. Detta bifall kunde dock ej vinnas med mindre, än att schamanen å den bedjandes vägnar utlofvade bestämda offer så väl åt den blifvande renväktaren, som äfven åt den bland anförvandterna, som fordrade att den sjuka skulle komma ned till Jabme-aimo.

Tydligt och klart framgår ur denna Jessens framställning, att tillståndet i Saivo-aimo och Jabme-aimo var ganska olika. I Saivo-aimo blefvo de besökande alltid väl emottagna, gästfritt undfägnade och försedda med goda råd och lärdomar, då åter den, som begaf sig till Jabme-aimo, måste göra sig beredd att kämpa för lifvet. Att Lapparne hyste samma fruktan för underjorden och dess invånare, som Finnarne, derom lemna oss äldre författare ganska bestämda upplysningar. Så yttrar Scheffer, att Lapparne dyrkat de aflidnas maner såsom ett eget slag af gudar, och fruktat för dem af den orsak, att de ansett »det, som återstår af de döda, vara af sådan art, att det kan skada de lefvande.» Denna uppgift härleder sig egentligen ifrån Samuel Rheen, som enligt Scheffer yttrar sig sålunda i ämnet: »Att nogot ær quar effter doeden, troo thee (Lapparne), hvvarfoere the och sky myket foer the doeda.» I synnerhet skola Lapparne hafva hyst stor fruktan för sina aflidna anförvandter, emedan dessa ansetts vara mycket angelägna derom, att få sina hustrur, barn och andra på jorden qvarblifna slägtingar till sin tröst och glädje ned i det dystra Jabme-aimo. Äfven de dödas herrskarinna Jabme-akka delade sina undersåters önskningar, då det gällde att förskaffa en ny invånare till hennes boning. Af sådan anledning plägade Lapparne, för att blidka så väl sjelfva dödsgudinnan, som sina döda anförvandter, ihågkomma dem med offer. »The offra doeden eller the framledne doede», heter det om Lapparne i ett äldre af Scheffer åberopadt manuskript, och Ganander yttrar: »Til Jabmiakka offra Lapparne, på det menniskjorna må få lefva; ty Jabmiakka och dödningarna sjelfve stå efter, at af de lefvande få ned til sig dem, som äro i slägt med dem, såsom barn, barnabarn etc.» Sistnämnde författare omtalar utom Jabmiakka och hennes undersåter, de så kallade jabmek, ännu ett annat i Jabme-aimo befinteligt slag af väsenden, hvilka af honom benämnas Jami-kiatser. Han säger dem vara »underjordiske andar», och påstår, att Lapparne offra åt dem »ben och några små stycken, som de taga af de förnämsta lemmar på offer-altaret, och om hvilka de säga, at Gudar och Jami-kiatser skola däraf kunna göra sig nya kreatur och skapa kött på benen.»

Detta utgör korteligen allt det vigtigaste, som intill denna dag blifvit af särskilda författare meddeladt angående Lapparnes föreställning om tillståndet i Jabme-aimo. Ännu bristfälligare äro de upplysningar, som kunna erhållas angående Tatarernas föreställningar om de dödas rike. För min del känner jag derom intet vidare, än hvad som blifvit mig mundtligen meddeladt af de hedniska Tatar-stammar, hvilka uppehålla sig på de sajanska stepperna i södra delen af jenisejska guvernementet. De äro af den mening, att underjorden eller de dödas rike beherrskas af nio så kallade Irle-chaner, af hvilka en är deras furste eller Ataman. Under deras spira lyda icke blott de döda, utan äfven en talrik mängd af så väl synliga som osynliga tjenste-andar. Bland dessa andar omtalas särskildt ett vidunder med nio hufvuden, som benämnes Djilbegän och framställes ridande på en tjur med 40 horn. I en af mig antecknad tatarisk saga förtäljes om nämnda vidunder, att det på sin tjur eo gång höjde sig upp ifrån underjorden och afskar hufvudet på en hjelte Komdei-mirgän, som under jagten efter en svart räf hade krossat sitt ben. Efter denna bragd återvände Djilbegän till Irle-chanernas rike, tagande med sig hjeltens hufvud. Kort derefter anlände till den döda hjelten hans syster Kubaiko, i afsigt att gråta vid sin broders lik; men då hon fann honom vara i saknad af hufvud, fattade hon beslutet att, i likhet med Finlands och Lapplands schamaner, begifva sig till underjorden och derstädes forska efter detsamma. Spåren af Djilbegäns tjur voro hennes vägvisare. De ledde henne till ett underjordiskt hål, hvarigenom hon nedsteg till Irle-chanernas rike. Här mötte henne nu många underbara företeelser. Först varseblir hon vid vågen sju lerkrus och en gumma, som ideligen häller mjölk ifrån det ena kruset i det andra. Ett stycke längre fram ser hon en häst stå fastbunden med ett tre famnars långt rep på ett sandfält, der det hvarken finnes gräs eller vatten, men det oaktadt är hästen öfvermåttan fet och frodig. Ej långt derifrån står en annan häst fastbunden med ett långt rep på ett grönskande fält med rinnande vatten, men denna häst är mycket mager och eländig. Åter på ett ställe ser hon en half menniskokropp dämma en flod, medan på ett annat ställe en menniskas hela kropp ej är tillräcklig att hejda en annan dylik flod. Kubaiko rider med häpnad förbi alla dessa föremål, och möter så en annan flicka, som tilltalar henne och säger sig höra till ljusets land. Äfven hon hade begifvit sig till underjorden för att rådda en broder, men kommen till Irle-chanernas boning, hade hon förnummit starka hammarslag och full af förskräckelse begifvit sig tillbaka till ljusets land. At Kubaiko gaf bon nu en silkesduk och bad henne lemna den åt Kanmirgän sin broder, i fall hon träffade honom, »för att han måtte kunna torka svetten af sig, då han stekes på elden.» Flickorna åtskiljdes, Kubaiko fortsatte sin färd allt djupare under jorden, och fick åse större och större under. Hammarslagen började ljuda allt starkare och starkare i hennes öron, hon såg 40 män smida hamrar, andra 40 tillverka sågar och ännu andra 40 förfärdiga tänger. Följande spåren af Djilbegäns tjur rider hon fram med oförskräckt mod och anländer slutligen till stranden af en flod, som rinner länga, foten af ett högt berg. På denna flodstrand höjer sig Irlechanernas boning, ett hus af sten med 40 hörn. Framför ingången till huset stå nio lärkträd, hvilka alla uppväxa ur en enda rot. Vid detta träd stå Irle-chanernas hästar fastbundna en vid hvarje gren, och äfven Kubaiko binder sin häst vid detsamma. Härunder varseblir hon i trädet en så lydande inskrift: »Då Kudai skapade himmel och jord, frambragtes äfven detta träd, och intill denna dag har ingen menniska och intet djur lefvande kommit till trädet» Efter att hafva läst inskriften, trädde Kubaiko i Irle-chanernas boning och tillstängde dörren efter sig. Derinne var mörkt, och Kubaiko förvillade sig snart i rummet. Hon kände sig fattas af osynliga händer, man ref hennes kläder, slet och plågade henne; men då hon utsträckte sina armar och ville gripa sina plågoandar, var det henne omöjligt att fasttaga dem, ty de egde inga kroppar. I förskräckelsen uppgaf hon ett rop; nu öppnades en dörr, rummet ljusnade och Irle-chanernas ataman inträdde. Han varseblef Kubaiko, men återvände genast utan att yttra ett ord. Kubaiko följde honom tätt i spåren. Hon gick först genom flera rum, som voro toma och väntade på invånare, men derpå fördes hon genom andra, med menskliga varelser uppfyllda boningar. I ett af dessa såg hon gamla qvinnor sitta och spinna lin med mycken ifver. I ett annat rum sutto äfven gamla qvinnor, men de gjorde alldeles ingenting, utan tycktes vilja nedsvälja något, som de dock ej kunde få ned genom strupen. I ett tredje rum sutto åter medelåldriga qvinnor, hvilka om armar och hals buro stora stenar, dem de ej förmådde röra. Ett fjerde rum var uppfyldt med män, hvilka hade snaror om halsen, och vid snarorna hängde stora träd. I ett femte rum såg hon genomskjutna män, som voro beväpnade med skjutgevär, och sprungo omkring under klagan och jemmer. Samma språng, samma jemmer och klagan varseblef hon äfven i ett sjette rum, som var inhyst för män, hvilka voro försedda med knifvar, och med dem hade skadat sig. Kommen till ett sjunde rum, såg hon galna hundar och af dem bitna menniskor, som äfven voro galna och rasande. Härpå följde åter ett rum, det åttonde i ordningen, der man och hustru lågo par om par under hvar sitt täcke, men ehuru dessa täcken hade blifvit hopsydda af nio fårskinn, betäckte de likväl endast den ena af de liggande, och de begge makarna sletos derföre oupphörligt om täckelset. Deremot lågo i ett nionde rum man och hustru tillsammans under täcken, som voro gjorda af ett enda fårskinn, och icke desto mindre betäckte så väl den ena som den andra makan. Slutligen inträdde hon i ett tionde rum, hvilket var så stort som en stepp. I detta rum sutto åtta Irle-chaner, och i deras krets nedsatte sig äfven atamanen, den nionde. Kubaiko bugade sig för Irle-chanerna och sporde, af hvad orsak deras tjenste- ande Djilbegän hade afskurit och bortfört hennes broders hufvud. Irle-chanerna genmäla, att detta skett på deras befallning, men förklara sig beredvilliga att återgifva hufvudet, så framt hon skulle förmå uppdraga en med sju horn försedd gumse, hvilken var fastväxt i jorden och låg så djupt deri, att endast hornen voro synliga. Äfventyret var likväl vådligt, ty Irle-chanerna förkunnade, att hon sjelf skulle förlora sitt hufvud, så framt hennes försök misslyckades. Kubaiko tvekade icke det ringaste att gå in på förslaget, hvarpå Irle-chanerna uppstego och begåfvo sig ur rummet, tagande flickan med sig. De förde henne åter genom nio rum, alla uppfyllda med menniskohufvuden, bland hvilka Kubaiko äfven igenkände sin broders. Vid åsynen häraf stadnade hon och brast ut i gråt, men Irle-chanerna förde henne bort till ett tionde rum, der gumsen låg begrafven i jorden. Här uppmanade de Kubaiko att gripa verket an, och i tre tag höjde hon gumsen på sina axlar. Nu föllo Irle-chanerna Kubaiko till fota och bugade sig för henne, derpå återgåfvo de åt henne brodrens hufvud och beledsagade henne tillbaka genom sin boning. På vägen sporde de henne, om hon, som var en så mäktig hjeltinna, ej kunde gifva dem något råd till att förbränna hjelten Kanmirgän, som man redan i lång tid stekt på elden, men ej kunnat förbränna. Kubaiko bad att få se honom, och Irle-chanerna förde henne nu åter genom nio rum, i hvilka hon såg smedar hålla på att hamra. Efter att hafva gått genom alla dessa, kommo de till ett tionde, der Kanmirgän brändes. Kubaiko begagnade sig nu af tillfället att räcka åt hjelten hans systers duk, och rådde Irle-chanerna att i godo befria Kanmirgän, emedan han var en rättfärdig man och oskyldigt plågades. Härifrån gingo de vidare, och Irle-chanerna ledsagade Kubaiko ur sin boning till lärkträdet. Der steg Kubaiko på sin häst, men hon lät Irle-chanerna ännu icke återvända, utan tvang dem att visa sig vägen tillbaka ifrån underjorden. Under färden sporde Kubaiko om alla de under, hon sett i deras underjordiska rike. Irle-chanerna gjorde noga besked för alltsammans och yttrade: »Den gamla qvinnan, som du såg gjuta mjölk ifrån krus till krus, har i lifstiden gifvit åt sina gäster vattenblandad mjölk, och har nu till straff för denna gerning fått sig förelagdt att skilja vattnet ifrån mjölken, och detta straff skall hon lida i all evighet. — Den halfva kroppen, som du såg dämma floden, lider ej något straff. Den tillhörde en mycket vis man, som kunde dämma floder och åstadkomma allt hvad han ville. Nu ligger hans halfva lekamen till en erinran för de förbigående, att en klok man, om han också är beröfvad sina lemmar och leder, ändock med sitt förstånd kan åstadkomma mäktiga ting, liksom å andra sidan den hela kroppen, öfver hvilken floden obehindradt rinner, tjenar till att påminna derom, att menniskan blott med sin styrka intet förmår. Denna kropp har förut tillhört en af naturen stark, men oförståndig man. Liksom vattnet nu rinner öfver hans kröpp, så har hvarje sak gått förbi hans förstånd, utan att has hvarken förmått fatta, eller med klokhet genomföra något.» Irle-chanerna fortfara: »Den feta hästen på torra heden är ett bevis derpå, att en omtänksam man kan hålla sin häst i stånd äfven med dåligt bete, då deremot den magra hästen på det frodiga fältet bevisar, att ett kreatur icke ens frodas på den bästa betesmark, om det saknar nödig omvårdnad och eftersyn.» Härpå spörjer Kubaiko: »Hvilka voro de varelser, som fasttogo mig i det mörka rummet, söndersleto mina kläder och plågade mig, men ej hade någon kropp?» Irle-chanerna genmälte: »Dessa äro våra osynliga tjenste-andar, hvilka kunna skada, ja till och med döda de onda, men alttid aflägsna sig ifrån hvarje god menniska, och ej förmå tillfoga henne något ondt.» Kubaiko fortfor att underrätta sig om de menniskors förbrytelser, som hon sett instängda i Irle-chanernas boning, och dessa genmälte: »De qvinnor, som sutto och spunno i det första rummet, hafva fått sig detta arbete förelagdt såsom ett straff, för det de under sin lifstid spunnit efter solens nedgång, då det ej är tillåtet att sysselsätta sig med något arbete. De åter, som sutto i andra rummet, hafva på jorden emottagit härfvor för att uppnystas, men de hafva lemnat nystanen toma invändigt och stuckit garnet i sin egen barm. De nystan, som de sedermera erhållit af det stulna garnet, äro de nu dömda att söka nedsvälja, men de kunna det ej, utan nystanen skola i evig tid sitta qvar i halsen. De unga qvinnor, dem du i det tredje rummet såg sitta med stenar om hals och armar, hafva sålt smör och i smöret dolt stenar för att öka vigten. Derföre få de nu bära på sig tunga stenar, och detta skola de få göra i all evighet. Männerna i fjerde rummet bära snaror om halsen, hvilka städse hota att qväfva dem, emedan de hängt upp sig af ledsnad vid lifvet. De genomskjutna karlarne i det femte rummet, hvilka oupphörligt klaga och jemra sig, äro äfven sjelfmördare, som skjutit sig af det skäl, att de lefvat oense med sina hustrur. Likaledes äro de sårade männerna i sjette rummet sjelfspillingar, hvilka såsom druckna skurit sig med knifvar. Det sjunde rummets invånare lida sitt straff, för det de ej tagit sig till vara för galna hundar, utan upphetsat dem och blifvit af dem bitna. I det åttonde rummet äro sådana makar, som under lifstiden lefvat i oenighet med hvarandra och hvardera blott sett sin egen fördel till godo, dömda att evigt kifvas med hvarandra om ett täcke, som i sämja och endrägt mera än väl skulle förslå åt dem begge. Deremot hafva de makar, som i nionde rummet ligga under ett och samma täcke, blifvit satta till ett exempel derpå, att äfven en ringa egendom kan förslå i en familj, om det blott finnes endrägt makarne emellan. De lida icke något straff, utan äro här endast derföre, att de onda genom deras åsyn måtto känna sitt straff så mycket större.» Sedan Kubaiko erhållit alla dessa upplysningar, skildes hon ifrån Irle-chanerna och återvände med sin broders hufvud till sollandet. Hon uppsökte hans lik, och satte sig åter att gråta vid dess sida, i sorgen deröfver, att hon ej kunde bringa honom till lifs igen. Emellertid förbarmade sig Kudai öfver flickans tårar och sände lifsvatten åt henne, att bon dermed skulle uppväcka den döda. Och när Kubaiko tre gånger stänkt af lifsvattnet på sin aflidne broders öfverlefvor, så blef Komdeimirgän åter lefvande och igenfick sin förra styrka. Derpå begaf han sig tillika med en annan hjelte på sin systers anvisning ned till underjorden, för att befria Kanmirgän — ett äfventyr, som jemväl aflopp efter önskan.

Denna i sitt slag högst egendomliga saga, hvaraf det ofvanstående endast är ett utdrag, upplyser äfven om en mängd andra underjordiska förhållanden. Deri berättas bland annat, att på två jordlagers djup nedanom Irle-chanernas rike fanns ett stort haf, hvarvid en furste uppehöll sig, benämnd Talai-chan (hafvets herre), som var en förfärlig men- nisko-ätare och äfven säges hafva uppslukat det omförmälda vidundret Djilbegän, då det af fruktan för Komdei-mirgäns hämnande vrede ernade söka beskydd hos honom. Denna furste framträder likväl ej såsom ett gudomligt väsen, och det förtäljes till och med i sagan, att han slutligen blef dödad af Komdei-mirgän. Irle-chanerna deremot sägas hafva varit af en odödlig natur, ty då Komdei-mirgän spände sin båge och var i beråd att afskjuta en pil på Irle-chanernas ataman, yttrade denne: »Låt bli att skjuta på mig, Komdei-mirgän! jag är herre under jorden, och eger här samma makt, som Kudai ofvan jord. Att döda mig är hvarken möjligt eller lofligt.» Djupt under Irle-chanernas boning herrskade utom Talai-chan ännu en annan med honom jemlik furste, benämnd Ylzyt-chan. Sagan täljer att han egde en dotter, Ytjyn Aarach, som plägade vandra på jorden under gestalten af en svart räf och tillfoga menniskorna allt ondt. Det var just denna bedrägliga flicka, som under sin räf-skepnad lockade Komdei-mirgän att jaga efter sig och sedermera stämplade försåt emot honom, så att han krossade sitt ben och ej kunde hindra Djilbegän att afskära sitt hufvud. Till straff för denna och andra dylika bedrifter, blef hon slutligen dödad af Komdei-mirgän och hans beledsagare.

Liksom Tatarerna, ega äfven Samojederna talrika berättelser om många slags både goda och onda väsenden, som förmodas uppehålla sig i jordens sköte, men föreställningen om en underjordisk samlingsplats för de dödas maner är hos detta folk åtminstone icke allmänt rådande. Visserligen har jag hört enskilda Jurak-stammar förtälja, att det under jorden skall gifvas en gudomlighet, benämnd A' (Nga') som bor i ett ogenomträngligt mörker, som sänder död och sjukdom både öfver menniskor och renar, öch utöfvar sitt herravälde öfver en tallös mängd andeväsenden, de förut nämnda Tadebtsjo hvilka af somliga förmenas vara just de aflidnas maner; men för andra stammar äro dessa åsigter alldeles främmande. Jag har förut omnämnt, att Samojederna i Tadebtsjerna vanligen dyrka aflidna menniskor, ett eget slag af gudaväsenden. Hvad åter den omförmälda guden A' beträffar, så betraktas han af de östra eller Tavgy-Samojederna såsom himmelens gud, och eger sålunda alldeles samma betydelse, som Num hos de öfriga Samojed-stamraarne. Om Tschuvascherna berättar A. Fuchs, att de dyrka dödens gud under namnet Esrel, och tro, att han tager till sig de aflidnas andar; men andra författare yrka med mera skål, att detta namn betecknar en gudomlighet, som hemsöker menniskorna med apoplexi. Huruvida Ostjaker, Voguler, Votjaker, Tscheremisser och andra finska stammar ega någon föreställning om dödens gud och ett af honom beherrskadt rike, är mig obekant.