Femte Runan (Kalevala, Castrén)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Väinämöinen
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Femte Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén

Gamle trygge Wäinämöinen

Straxt sin hemfärd nu begynner;

Spände fålen uti redet,

Bruna trafvaren för släden.

Sjelf i den sig satte sedan,

Höjde sig i granna korgen.

Slog sin snabba häst med spöet.

Smällde till med perle-snerten;

Hästen sprang, det led med färden,

Släden skrann och vägen aftog,

Men björkmeden hördes knaka,

Knarra slädens gyllne sittkorg.

Så han åker fram med buller,

Öfver Wäinö-gårdens lundar,

Öfver Kalevalas moar,

Yttrar då ett ord och säger:

"Ulf, du drömmaren må sluka,

Sjukdom, vrånga Lappen döda!

Hvilken sade mig ej hemmet

Mer med dessa ögon skåda,

Sad' att jag i lifvet aldrig,

Aldrig i min lefnads dagar,

Skulle Wäinö-gårdens lundar,

Kalevalas moar hinna."

Derpå gamle Wäinämöinen

Sjunger och sin vishet öfvar;

Sjöng en gran med blommig krona

Och med sköna gyllne grenar,

Styrde toppen upp mot himlen,

Höjde tvärs igenom molnen,

Spridde grenarna i luften,

Öfver himmelen dem bredde.

Sjunger och sin vishet öfvar,

Sjöng så månen upp att lysa,

Uti granens gyllne krona,

På dess qvistar karlavagnen.

Och han far åstad med buller

Vägen fram åt gyllne hemmet,

Sorgsen och med nedsänkt hufvud,

Att han smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn,

Lofvat bort för sig till lösen,

För att eget lif befria,

Bort till Pohjola det mörka,

Till det mulna Sariola.

Men till möte kommer smeden:

"O du gamle Wäinämöinen,

Hvarför är du så bedröfvad,

Låter snedt din mössa hänga?"

Härvid gamle Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"O du broder Ilmarinen,

Frände, barn af samma moder!

Far att dig en flicka taga,

Välja mö med sköna lockar

Ifrån Pohjola det mörka,

Från det mulna Sariola;

Vet, i Pohja finns en jungfru,

I den kalla byn en flicka,

Som för svenner icke ömmar,

Ej de bäste män ens aktar;

Halfva Pohjola dock henne

Prisar som sin skönsta tärna;

Genom hullet skimrar benet,

Genom benet lyser märgen.

Om du Sampo smida mäktar,

Kan det granna locket sira,

Får du jungfrun för din möda,

För ditt arbet' sköna flickan."

Sjelf nu smeden Ilmarinen

Yttrade ett ord och sade:

"Du då lofvat har och offrat

Mig till Pohjola det mörka

För att så ditt lif befria,

Att dig sjelf ur döden frälsa!

Vet dock, jag i lifvet aldrig,

Aldrig i min lefnads dagar

Pohjas stugor vill besöka,

Sariolas knutar nalkas,

Orten se, der männer dräpas,

Hjeltar uti hafvet dränkas."

Nu den gamle Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade,

"Hör du smed o Ilmarinen!

Gå dock ätt beskåda granen.

Hvilken himmelshögt har stigit,

Höjt sig tvärs igenom molnen,

Grenarna i luften utbredt,

Öfver himmelen sig spridit.

Underting du der skall finna,

Se hur nya månen lyser

Upp i granens gyllne krona,

På dess qvistar karlavagnen."

Begge så att granen skåda

Sig till Wäinös sved begåfvo,

Ut till Kalevalas skogsmark.

Sade gamle Wäinämöinen:

"Nu du smed, min gode broder,

Klättra upp att hemta månen

Och att karlavagnen taga

Ifrån granens gyllne krona."

Derpå smeden Ilmarinen

Klättrade i höga trädet,

Upp emot den höga himlen;

Klef att månen hemta neder,

Och att karlavagnen taga

Ifrån granens gyllne krona.

Nu den gamle Wäinämöinen

Sjunger höjande sin stämma,

Sjunger vinden upp att hvirfla,

Luften att förbittrad rasa.

Derpå tager han till orda,

Brister ut och säger detta:

"Vind, du honom tag i båten,

Vårens flägt uti din farkost,

För att bära skyndsamt hädan

Bort till Pohjola det mörka."

Honom vinden tog i båten,

Vårens flägt uti sin farkost

För att bära skyndsamt hädan,

Bort till Pohjola det mörka.

Så nu smeden Ilmarinen

Färdades och kom med snabbhet

Bort till Pohjola det mörka,

Till det mulna Sariola.

Samma väg han for som vinden,

Samma stråt som vårens flägtar,

Ofvan månen, nedom solen,

Utmed karlavagnens skuldror;

Först på Pohjas gård han stadnar,

Uppå Sariolas badväg,

Att ej hundarne ens höra,

Valparne ej honom varsna.

Louhi Pohjolas värdinna,

Pohja-gårds tandglesa gumma,

Sjelf nu ut på gården träder,

Så tilltalande den komne:

"Hvem kan du bland männer vara,

Hvilken utur hjeltars skara;

Hit du kom på vindens vägar,

På den stråt som vårens flägtar,

Och på dig ej hundar skälla,

Ingen ullsvans mot dig gläffsar."

Sade smeden Ilmarinen:

"Icke har jag kommit heller,

Att af byens hundar slitas,

Af ullsvansarne förföljas

Vid ej förr besökta dörrar,

Portar, dem jag icke känner."

Derpå Pohjolas värdinna

Spörjer så den komne gästen:

"Monne du har lärt att känna,

Eller på din väg fått träffa

Den der smeden Ilmarinen,

Honom konsterfarna hamrarn?"

Det var smeden Ilmarinen,

Yttrade ett ord och sade:

"Jag är smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn."

Louhi Pohjolas värdinna,

Pohja gårds tandglesa gumma

Skyndsamt in i stugan trädde,

Yttrade ett ord och sade:

"Du min egen yngsta dotter,

Du af mina barn mig kärast,

Kläd uppå dig allt det bästa,

Tag det vackraste om halsen,

På ditt bröst det prydligaste,

Det mest lysande om kroppen;

Nu har smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn,

Kommit hit att Sampo smida,

Sira ut det granna locket."

Det var Pohjas mö den sköna,

Landets ära, vattnets prydnad,

Gick i boden uppå backen;

Bodar tre på backen stodo,

En tillhörde hennes moder,

Och den boden var den bästa.

Der fanns kista uppå kista,

Ena skrinet vid det andra,

Öppnade den bästa kistan,

Granna locket klang och uppfor,

Fann deri sex gyllne gördlar,

Fann fem yllne kjortlar äfven;

Klädde på sig allt det bästa

Tog det grannaste om halsen,

På sitt bröst det prydligaste,

Det mest lysande om kroppen.

Derpå Pohjolas värdinna

Förde smeden Ilmarinen

In i Pohjas boningsstuga,

Sariolas bygda timring;

Här med mat hon mannen fägnar,

Fägnar ock med goda drycker,

Tills af dryckerna förplägad

Han sig tung och sömnig kände;

Ledde vandrarn så att sofva

Vid den sköna jungfruns sida.

Pohjolas värdinna sedan

Sjelf till orda tog och sade:

"Hör du smed, o Ilmarinen,

Du en hamrare evärdlig!

Kan åt mig du Sampo smida

Sira ut det granna locket,

Bilda af en svanes fjäder,

Göra af ett litet ullstrå,

Af ett enda litet kornfrö

Och en söndrig sländas stycken,

Får du jungfrun för din möda,

För ditt arbet' sköna flickan."

Då tog smeden Ilmarinen

Sjelf till orda så och sade:

"Väl jag kan dig Sampo smida,

Sira ut det granna locket,

Bilda af en svanes fjäder,

Göra af ett litet ullstrå;

Af ett enda litet kornfrö

Och en söndrig sländas stycken;

Smidt jag äfven har på himmel,

Jag på luftens lock har hamrat,

Då ej fanns den minsta början,

Ej ett band var färdiglagadt."

Derpå smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn;

Sig beger att Sampo foga,

Sira ut det granna locket.

Först han hör dock efter smedja,

Frågar efter smedje-redskap;

Men ej smedja finns i Pohja,

Ej en tång i Pimentola,

Icke smedja, icke blåsbälg,

Ässja ej och städ ej heller,

Icke hammare, ej skaft ens.

Åter smeden Ilmarinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Qvinnor må deröfver ängslas,

Uslingar må halfgjordt lemna.

Ej en man, om ock en sämre,

Om en svagare det vore."

Söker ställe för sin ässja

Och en plats för bälgen lämplig,

Uppå Pohja-gårdens backe,

Klippan som af jern är danad,

På det höga fasta stålberg.

Fann också ett litet ställe,

Fann en liten plats till grundlag,

Hvarest nu sin bälg han nedslog,

Der sin smedje-pust han bredde

Och sitt städ i ordning ställde.

Satte trälar sen att pusta,

Lönta drängar till att trycka;

Trälar pusta oförtrutet,

Raskt de lönta drängar trycka;

Pusta en dag; pusta tvenne,

Pusta än på tredje dagen,

Låg så famnshögt dam på skuldran,

Alnshögt aska uppå hufvet,

Och på kroppens andra delar

Hela spannet tjockt af kolstoft.

Redan på den tredje dagen

Skådar smeden Ilmarinen

Sjelf uti sin ässjas botten,

Synar långsåt bälgens bräddar:

"Blir ej Sampo redan färdig,

Ej det granna locket lagadt?"

Ännu blir ej Sampo färdig,

Ej det granna locket lagadt.

Derpå smeden Ilmarinen

Tager vindarne att pusta;

Vindarne de väldigt pusta,

Östan pustar, pustar vestan,

Sunnan ännu mera pustar,

Nordanvinden mäktigt blåser.

Pusta en dag, pusta tvenne,

Pusta än uppå den tredje;

Men på tredje dagen redan

Skådar smeden Ilmarinen

Sjelf uti sin ässjas botten,

Synar långsåt bälgens bräddar:

Sampo sig ur lågan tränger,

Träder fram ur ässjans botten.

Derpå smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn

Smider raska tag med släggan,

Hamrar hurtigt uppå städet,

Hamrar i en dörrlös smedja,

I ett rum, som gluggar saknar.

Dagen all han Sampo smider,

Hamrar på det granna locket,

Hvilar natten om hos jungfrun,

För att hennes kärlek vinna.

Fick omsider Sampo färdig,

Granna locket prydligt lagadt;

Vinnas kan dock icke flickan,

Unga jungfrun ej bevekas.

Börjar Sampo så att mala,

Granna locket flitigt svänga,

Mol en lår i dagens gryning,

Mol en lår att ätas hemma,

Mol en annan för att säljas,

Än en tredje att förvaras.

Detta Pohjas qvinna gläder,

Och hon bringar dit sin Sampo,

In i koppar-bergets gömmor,

Uti Pohja-gårdens stenberg,

Bakom lås och reglar nio.

Der hon ock dess rötter fäster

På ett djup af nio famnar:

Ena roten ned i jorden,

Invid vattnets gräns den andra

Och i hemmets berg den tredje.

Sjelf nu smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn,

Sorgsen och med nedsänkt hufvud,

Med åt sidan lutad mössa,

Eftertänker och begrundar,

I sitt sinne öfverlägger,

Hur han stode ut att lefva

Uti Pohjola det mörka.

Sade Pohjolas värdinna:

"Skulle du väl Ilmarinen,

Redan längta i ditt sinne

Att till eget hemland komma?"

Sade smeden Ilmarinen:

"Dit, ack dit jag längtar endast,

Bort till fordna fosterjorden,

För att dö i egen hembygd."

Louhi Pohjolas värdinna

Rundligt mannen då förplägar,

Sätter så i båtens bakstam,

Väcker vinden upp att blåsa.

Härmed smeden Ilmarinen

Åter till sitt hemland vände,

Färdades åt gyllne hemmet,

Bort till fordna fosterjorden.

Frågar gamle Wäinämöinen

Då af smeden Ilmarinen:

"O du broder Ilmarinen,

Frände, barn af samma moder!

Har du nya Sampo fogat,

Sirat ut det granna locket?"

Sade smeden Ilmarinen

Sjelfva mästarn tog till orda:

"Redan mol der nya Sampo,

Granna locket flitigt svängde,

Mol en lår i dagens gryning,

Mol en lår att ätas hemma,

Mol en annan för att säljas,

Ån en tredje att förvaras."