Femtonde Runan (Kalevala, Castrén)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Väinämöinen
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Femtonde Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén

Länge ren man bröllop hållit,

Firat gästabud ren länge,

Haft i Pohjola ett bröllop,

Gästabud i Pimentola.

Sade Pohjolas värdinna

Då till smeden Ilmarinen:

"Hvarför sitter du, min frände,

Vakar du min äldsta broder?

Sitter du för värdens godhet,

Eller för värdinnans huldhet,

Bröllops-skarans fägring, eller

För det nätta pörtets skimmer?

Ej för värdens skull du sitter,

Eller för värdinnans huldhet,

Ej för bröllops-skarans fägring,

För det nätta pörtets skimmer;

Nej för jungfruns skull du sitter,

För den unga flickans huldhet,

För den sköna älsklings skimmer.

För den unga dufvans fägring.

Brudgum, länge ren du väntat,

Vänta än, min gode broder;

Än är ej din älskling färdig,

Ej din lifstids vän i ordning;

Håret är till hälften flätadt,

Hälften återstår att flätas.

Brudgum, länge ren du väntat,

Vänta än, min gode broder;

Än är ej din älskling färdig,

Ej din lifstids vän i ordning;

Nyss är ena ärmen påträdd,

Ännu återstår den andra.

Brudgum, länge ren du väntat.

Vänta än, min gode broder;

Än är ej din älskling färdig,

Ej din lifstids vän i ordning;

Nyss är ena foten påskodd,

Ännu återstår den andra.

Brudgum, länge ren du väntat,

Vänta än, min gode broder;

Än är ej din älskling färdig.

Ej din lifstids vän i ordning;

Nyss är ena handen påklädd,

Ännu återstår den andra.

Brudgum, du min gode broder,

Nu är ren din älskling färdig,

Är din lifstids vän i ordning.

Gå då nu, du köpta jungfru,

Följ då med, försålda flicka,

Efter penningar du älskat,

Varit snar att räcka handen,

Snabb att ta emot en brudskänk.

Unga flicka, ingalunda

Har du vetat alltför mycket,

Sett åt båda sidor om dig;

Om ett ångradt köp du slutit,

Lifvet ut det blir att gråta,

Året ut det blir att klaga,

Att din faders hus du lemnat,

Flyttat bort från fosterjorden,

Från din moders boningsorter,

Från din fostrarinnas gårdar.

Hvad betog dig då din klokhet,

Kom din fjärhet att ge vika,

Du, den alltför mycket kloka,

Du, i hela byn, den visa,

När du gick ifrån din fader,

Från din egen moders närhet?

Så är dottren hos sin fader,

Som uti sitt slott en konung;

Så svärdottren hos sin make,

Som en fånge uti Ryssland.

För en natt du tänkte vandra,

Ville för en dag bege dig,

Hoppades en månad dröja,

Eller blott en half bli borta. —

Ej dock för en natt du vandrat,

Kunnat för en dag bege dig,

Eller dröja blott en månad,

Eller blott en half bli borta.

Nej för längre tid du vandrat,

Bortgått för en menskoålder,

Från din faders hem för alltid,

För din lifstid från din moder.

Fästmö, du min unga syster,

Du min sång, min gröna stängel,

Gråt nu näftals dina tårar,

Göpentals din trånads vatten.

På din faders rena gårdar,

Droppar gråt på fostrarns gårdar,

På din faders stuggolf sjöar!

Gården räcker ett steg längre,

Farstun är ett spann förstorad

Och ett stockhvarf högre tröskeln.

När en gång härnäst du kommer."

Flickan suckade, den arma,

Drog med suckar efter andan,

Sorg i hennes barm sig lade,

Tåren steg i hennes öga.

Näftals gret hon sina tårar,

Göpentals sin trånads vatten

På sin faders rena gårdar,

Gret på fostrarns gårdar droppar,

På sin faders stuggolf sjöar;

Men i ord hon talte detta:

"Väl jag visste, väl jag trodde,

Väl jag tyckte i min lefnad,

Sade i min blomningsålder:

Icke är du än en jungfru

Under egen moders vårdnad,

Vid din fostrarinnas sköte;

Då först vore du en jungfru,

När en make hem du följde,

Satt din ena fot på tröskeln

Och den andra i hans släde,

Då först sköte du i höjden,

Blefve du ett hufvud högre.

Sådant var mitt hopp i lifvet,

Var mitt mål i blomningsåldern,

Som ett bördigt år förväntadt,

Motsedt som en vacker sommar.

Nu är ren min bortgång nära,

Och mitt hopp är nu besannadt,

Ena foten är på tröskeln,

Andra i min fästmans släde.

Dock ej vandrar jag med glädje,

Eller skiljer mig med jubel

Bort ifrån det gyllne hemmet,

Der jag sutit i min ungdom.

Med bekymmer far jag, späda,

Skiljer mig med saknad hädan,

Går i famnen af en höstnatt,

Färdas på en glansig våris,

Att ett spår ej syns på isen,

Icke fotens steg på halkan,

Ej min klädnings fläkt på drifvan,

Att min mor ej hör min stämma,

Ej min far min gråt förnimmer.

Hurdant tör då andras sinne,

Andra brudars sinne vara?

Sådant är de sällas sinne,

Som en gryning är om våren;

Men mitt sinne, mitt den armas,

Är som hästens, då den säljes,

Stoets, när det går i handel,

Eller hingstens, då den köpes.

Så mitt sinne är, den armas,

Som en dunkel natt om hösten,

Som en mulen dag om vintern."

Så till dottren sade modren,

Talte till sitt barn den gamla:

"Flicka, var ej alls bekymrad,

Frukt utaf din moder, sörj ej!

Icke till ett kärr du föres,

Icke till en bäck du tages.

Nej, du fick en man, den bäste.

Fick den ypperste af kämpar,

Den i smide högst förfarne,

I sin slöjd förståndigaste —

Rena kakor äter smeden,

Ännu renare hans hustru —

Fick en man, som trifs i skogen.

Ströfvar käck i ödemarken.

Ej hans hundar ligga hemma,

Ej på strån hans valpar hvila.

Denna vår ren trenne gånger

Har han vid en stockeld vaknat,

Uppstått från ett granrisläger.

Denna vår ren trenne gånger

Hafva barr hans hufvud kammat.

Torra qvistar borstat honom.

Flicka, var ej alls bekymrad,

Frukt utaf din moder, sörj ej!

Se din fästman äger hjordar,

Hundrade med horn i pannan,

Tusende med fulla jufver,

Tusende med ull betäckta.

Flicka, var ej alls bekymrad.

Frukt utaf din moder, sörj ej!

Icke äger denna fästman

Någon åbredd utan kornskörd,

Någon slätt, der hafra saknas,

Någon strand, ej sådd med hvete.

Se han har ju, denna fästman,

Vid hvar bäck en lår med spannmål.

Sädesstackar vid hvart svedland,

Alskog, der sitt bröd han bergar,

Småskog, der hans hvete frodas,

Mynt han får ur hvarje röse,

Och af klapperstenar pengar.

Flicka, var ej alls bekymrad,

Frukt utaf din moder, sörj ej!

Se han har ju, denna fästman,

Hjerpar, som med buller flyga.

Fladdrande, omkring hans loka,

Gyllne gökar, sex till talet,

Som uppå hans rankor sväfva,

Trastar, som med glädje dröja

Sjungande på okets remmar.

Ännu råder jag min dotter,

Lär mitt barn, som från mig skiljes:

Fästmö du min unga syster,

Du min sång, min gröna stängel!

Höra må du, hvad jag säger,

Hvad den gamla qvinnan talar:

Till en annan gård du kommer

Der en annan mor befaller,

Kommer i ett okändt hushåll;

Annat är i andras gårdar,

Der en annan mor befaller,

Annat i ett okändt hushåll,

Ej som i den egnas boning,

Egna fostrarinnans vårdnad.

Aldrig må du i din lefnad,

Under månens gyllne klarhet,

Nalkas gården utan seder,

Utan make mannens boning

Seder efterfrågar gården,

Seder, om den än är dålig,

Lynnet efterkänner mannen,

Lynnet, om han än är duglös.

Sådant bör du noggrannt väja;

Gubbens käke hvass och benig,

Gubbens tunga, skarp som stenen,

Svågerns kalla ord, och systerns

Spotska kastning med sin nacke.

Om en varg i vrån är gubben,

Gumman som en björn i stugan,

Svågern som en orm på tröskeln,

Systern som en spik i dörren;

Bör dock samma aktning gifvas,

Samma ödmjukhet bevisas,

Som i eget hem tillförne,

I din egen moders vårdnad,

Samma vördnad för den gamle

Och för brödren samma aktning.

Hör då jungfru hvad jag säger,

Hvad den gamla qvinnan talar:

Lyss med mössets skarpa öra,

Rörs med harens snabba fötter,

Håll den unga barmen smidig,

Böj den rena hvita halsen,

Som sin topp den friska häggen.

Sina qvistar enen böjer.

Rör dig icke utan klädning,

Stöka icke utan linne,

Gå ej utan skor på foten.

Hör då ännu hvad jag säger,

Hvad den gamla qvinnan talar:

Laga dina ylle-kjortlar

Af en enda tapp af ullen,

Koka ock ett mustigt kornöl,

En till smaken ljuflig maltdryck,

Af ett enda korn i brygden,

Med blott trenne trän till brasa.

Tvätta bänkar qväll och morgon,

Bordet äfven midt på dagen,

Skölj också med vatten golfvet,

Allrasist när veckan slutat.

Hör då ännu hvad jag säger,

Hvad den gamla qvinnan talar:

Ej har gårdsvärdinnan stunder

Att i pörtet ständigt vistas.

Nedböjd skall hon trampa tågen,

Lutad i sin ladgård syssla,

Dädan sen till stugan skynda,

Der har barnet börjat gråta,

Späda barnet i sitt täcke.

Icke kan det arma tala,

Icke har det ord att säga,

Om det fryser eller hungrar,

Förr än den bekanta kommer,

Moderns röst dess öra hinner.

Hör då ännu, hvad jag säger,

Hvad den gamla qvinnan talar:

Håll i räkning dina skedar,

Haf på dina käril reda,

Att ej kattor dem må släpa,

Luftens fåglar gömma bort dem.

Helgade må gårdens rönnar,

Qvistarna på dem dig vara,

Ännu heligare bären.

Brudgum, du min gode broder!

Ej må du vår unga dufva

Föra till en nödbröds mortel,

Ställa för att stampa barkbröd,

Att af agnar baka kakor,

Eller tallens safva krossa.

Nej vår dufva må du föra,

Till en tufva rik på näring,

Till att ösa korn ur lårar

Och i bitar skära rätter;

Nej vår dufva må du ställa,

För att grädda tjocka kakor,

För att baka bröd af hvete,

För att klappa rena degar.

Brudgum, du min gode broder!

Ej må du vår unga dufva

Visa väg med slafvens piske,

Tvinga med en rem att klaga,

Med en knippa ris att qvida,

Med din töm att yttra jämmer.

Såg du flickan, såg du jungfrun,

Såg du flickans unga sinne!

Visa henne då du hvilar,

Lär vid sluten dörr den unga,

Fortfar så ett år igenom,

Ett år lär med ord allenast,

Blott med ögats blink, det andra,

Trampa foten lätt, det tredje.

Om hon detta icke aktar,

Icke efterföljer sådant,

Tag dig då ett rör ur hvassen,

Tag ett starrgräs då från fältet,

Stöt med stängelns spetsar henne,

Aga henne med ett skäfte,

Med en piske af ett rörstrå,

Med ett ris af ylle viradt.

Om hon då ej aktar detta,

Icke efterföljer sådant,

Tag dig då ett ris ur skogen,

Tag ur dälden då en björkqvist,

Bär den under pelsens skörte,

Att en annan gård ej ser den.

Värm med detta hennes skuldror

Och gör ryggen mjuk med detta.

Rigta ej ett slag mot ögat,

Och vid örat rör ej heller;

Dervid kunde svågern fråga,

Dervid ock en svärfar mena:

Monne vargen henne rifvit,

Eller björnen skrapat henne?"

Flickan suckade, den arma,

Drog med suckar efter andan,

Sorg i hennes barm sig lade,

Tåren steg i hennes öga;

Och hon brast i gråt och talte,

Yttrade ett ord och sade:

"Icke var jag dock tillförne

Mörkare än andra jungfrur,

Blekare än vattnets fiskar;

Mörkare jag blef än andra,

Blekare än vattnets fiskar.

Hur betalar jag min moders

Mjölk, och hur min faders godhet?

Dig jag säger tack, min fader,

För min hittills funna bergning,

För de bästa bitars gåfva,

För den föda förr jag njutit!

Dig jag säger tack, min moder,

Som mig vaggat i min barndom,

Burit mig som späd i famnen,

Och din barm mig räckt till näring!

Er jag tackar, gårdens husfolk,

Goda barndomsvänner alla,

Jemte hvilka här jag lefvat,

Vuxit i min blomningsålder!

Nu alltså jag måste resa,

Fara från det gyllne hemmet,

Från min faders sal, min moders

Alltid gästfritt öppna boning.

Blif då qvar i lugn, o pörte,

Pörte, med ditt tak af bräder,

Godt det blir att återkomma,

Kärt att en gång än här vandra.

Blif då qvar i lugn, o farstu,

Farstu, med ditt golf af bräder,

Blif i ostörd ro der ute

Gård, med dina ljufva rönnar.

Er i fridens hägn jag lemnar

Länder, bäruppfyllda skogar,

Träsk, med edra hundra holmar,

Hedar med er ljung bevuxna."

Derpå smeden Ilmarinen

Slängde flickan i sin släde,

Tog till ordet sjelf och sade:

"Far då väl, du Pohjas boning!

Blifven alla qvar i trefnad,

Alla backens smärre tallar,

Alla höga trän i skogen,

Alla enar uppå fälten,

Bär, som växa uppå marken,

Telningar, som gro i vattnet,

Alens qvistar, björkens näfver,

Granens rötter, furans stubbar!"

Och med dån han färdas framåt,

Åker öfver Pohjas stränder,

Långsmed Simosalmis bräddar,

Långsmed skuldrorna af åsen.

Med sin ena hand vid tömmen,

Och vid flickans barm den andra,

Ena foten utom slädan,

Och vid flickans knä den andra.

Flickan suckade, den arma,

Drog med suckar efter andan:

"Kallt mig tyckes under fällen,

Kulet uti släden vara."

Och han far ett stycke framåt,

Åker blott ett litet stycke;

Jungfrun lyfter opp sitt hufvud,

Talar då och säger detta:

"Hvem har sprungit här tvärsöfver.

Hvilken usling har här vandrat?"

Sjelf då smeden Ilmarinen

Yttrade ett ord och sade:

"Haren sprungit här tvärsöfver,

Harens son har trampat spåren."

Jungfrun tog till ordet åter:

"Bättre vore det att vara,

Bättre stod jag ut att vara

I den snabba harens fotspår,

På hans viga fötters stigar,

Än som här i friarns släde."

Derpå smeden Ilmarinen

Vred sin mun och rörde hufvet,

Skakade det svarta håret,

Och med dån han åker framåt,

Och han far ett stycke framåt,

Åker blott ett litet stycke,

Jungfrun lyfter opp sitt hufvud,

Talar då och säger detta:

"Hvem har sprungit här tvärsöfver,

Hvilken usling har här vandrat?"

Det är smeden Ilmarinen,

Sjelf han yttrar sig och säger:

"Räfven sprungit här tvärsöfver,

Räfven på sin färd här skridit."

Jungfrun tog till ordet åter:

"Bättre vore det att vara,

Bättre stod jag ut att vara

I den qvicka räfvens fardon,

I hans kälke under färden,

Än som här i friarns släde."

Derpå smeden Ilmarinen

Vred sin mun och rörde hufvet,

Skakade det svarta håret,

Och med dån han åker framåt,

Och han far ett stycke framåt,

Åker blott ett litet stycke;

Jungfrun lyfter opp sitt hufvud,

Frågar då och säger detta:

"Hvem har sprungit här tvärsöfver,

Hvilken usling har här vandrat?"

Sjelf då smeden Ilmarinen

Yttrade ett ord och sade:

"Björnen sprungit här tvärsöfver,

Ohto på sin färd här lunkat"

Jungfrun tog till ordet åter:

"Bättre vore det att vara,

Bättre stod jag ut att vara,

Uti björnens stenrösgrotta,

I hans kammare af hällar,

Än som här i friarns släde."

Sjelf då smeden Ilmarinen

Vred sin mun och rörde hufvet,

Skakade det svarta håret,

Yttrade ett ord och sade:

"Var ej sorgsen, arma jungfru,

När du hinner friarns boning,

Kött förutan knif du äter,

Dricker öl förutan skopa."

Och han åker fram med buller

Öfver Wäinös svedjelunder,

Öfver Kalevalas slätter.

Trafvarn sprang och färden framled,

Släden skrann och vägen aftog,

Buller gaf den hårda meden,

Björken ljöd i fimmelstången,

Häggen knarrade i fjättran. —

Om en stund är hemmet synligt,

Stiger rök ur egna stugor.