II. Om Lapplands senare befolkning (Fellman)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Samisk kvinde
Maleri af Astri Aasen (1917)

Temaside: Samisk religion og mytologi


Lappska sånger och sagor
Jakob Fellman
1906


II. Om Lapplands senare befolkning

Sålunda är det besjunget,

från vesterlandet sig hafva begifvit

utan någons uppmaning,

utan någons befallning,

hvarthän de regerandes bud sig sträckte.

Bland dem voro både bättre och sämre,

derom de icke sig brydde.

Rest de hafva bort,

sin dumdristighet de litat på,

10.      utan någons tillstånd,

tagit sina egodelar,

hvad de funnit vara värdt att taga,

för att komma till försporda landet,

till det rika landet, der man hört

utaf de gamles sägner (vara)

mera vildbråd än i vesterlandet.

Mången broder tagit vara

uppå fremlingens utsaga,

som han yppat oss i öknen,

20.      med slitna kläder åt oss upptäckt:

"Från landet bort jag rest,

i hungersnöd har rymt,

mycket har jag sett och hört,

men icke deraf fått åtnjuta,

nöden tvang (mig) till att resa;

då jag icke ensam kom till rätta,

gick jag bort att flykta

dit, der jag bröder hört omtalas,

dit, der rådare jag hörde (finnas).

30.      Jag begaf mig af till dem att vandra

att söka der min utkomst,

i sinnet har jag dit att återvända,

— hvar jag sett med mina ögon många —

om jag fick åt mig kamrater,

dit att återvända,

utan något brott,

till det funna kalla landet,

der alla skogar äro öde,

riktiga menskors ljud

40.      ej från något håll förnimmas".

Vesterlandets bröder färdades

utan någons tillstånd,

ej de bidade någons förbud,

icke någons befallning.

Konungar hade väl omtalats,

ej de brydde sig om någon.

Så de kommo till det kalla landet,

många djur de förde med sig

för att föda åt sig få af dessa,

50.      fordna gamla folkets hemort att bebo.

Ej de voro rädda att gå in i öknen,

enligt hörd folksägen de sig begåfvo omsider

— många ej till sällskapet sig slöto —

att bo åt sig i Lappland sätta.

Genom ryktet har bekant det blifvit

att i Lappland menniskor funnits;

i hemlighet de gått att se

de (af ryktet) nämnda, som sitt hem i öknen hafva

(och) lapphundar i vesterländska språket kallas.

60.      Sedan de sig samlat å ett ställe,

i sitt öfverdåd de vandrat hän,

utan någon Furstes lof

gått att göra slut på Lapplands folk,

då de ryktet hört om dem som bo i öknen,

hört om det på villbråd rika landet.

Ej de hört om någon sådan der,

sådan man, som eger byssa,

som har spjut.

Värjor ha de med sig tagit,

70.      hemligen de kommit ha i öknen,

hafva kommit in i Sames land

för att skada dem i landet bo,

som sig samlat hafva

såväl rendjur som ock annan boskap,

boningsställen funnit lämpliga,

utan någon lagning,

(för) sitt naturlifs lefnadssätt.

Lapphundarne ej hafva sluppit (ut)

att få boningsställen.

80.      De som vandrat ut af odygd

hafva fått sitt slut,

alla noga bort.

Ej har man hört om krig med dem förtäljas,

men genom vesterlandsmännens konster

hafva dessa stygga vandrare dem om lifvet bragt,

å ett ställe på ett sätt,

å annat ställe på annat sätt,

på tredje stället på tredje vis.

Än de äro drifna öfver fjällens branter,

90.      än jagade hän öfver vattenfall,

än de äro med byssor mördade,

än de hafva stelnat af köld.

Småningom vi hört om våra bröder,

hvar vi hört dera vara än vid lif,

(hört dem) varande (ännu) på fasta fötter.

Af det funna landets menskor

förljudes än från något håll

farliga vandringsmän.

Omsider har det funnits

100.    fula förtorkade ben af dem,

som sökt skydd vid sidan utaf stenar.

När menniskor omsider gått ut

på höga kullar för att lyssna

och att in i jorden blicka,

stigit ut ur sina gömslen,

då skrattade en liten gosse,

när förmätna spjutet han i hidet såg.

Hans hydda de ej funnit för att den förstöra,

(men) då genom landet färden de fortsatt

110.    förnams ett ljud ur jordens inre,

(en der) stack sitt spjut i marken, som en påle upprätt,

vände åter om till sina bröder:

kommen för att se mitt spjut, hvarest det är,

spjutet betyder mycket på det stället.

Hvar jag lemnat spjutet, låtom dit oss gå,

till mina män att se, hvad slutet blir.

Han kom till platsen, der spjutet var lemnadt,

ej de ens funno stället, hvar spjutet var.

Till slut de sökte, sökte der,

120.    togo styft uti sin man:

Om Du ljuger, skall Du finna,

hvad Du får af oss.

Fatt de togo i sin man, lämnade honom der,

sjelfve gingo de sin kos.

Natt det blef, de gingo i nattläger,

fruktan dem öfverraskade,

i den tjocka Samelands öknen

föllo dörrposter ned från trädet. (?)

Färden blef skyndsam bort derifrån,

130.    frusen fanns en och hvar å sitt ställe.

Fred blef småningom derefter.

Stackars menskorna begynte ifrigt

att uppsöka fula vandringsmän,

undersökte under jorden,

begynte gå att söka åt sig mat,

ej de mera fruktade för lifvet,

sökte makar åt sig,

begynte att med sina bågar (träbössor) jaga,

begynte finna mat

140.    och funno spjut i skogen,

funno der ock sina bröder,

som ej mera hyste fruktan för kamraterna,

(utan) omförmälde sina öden,

en och hvar inför sin frände,

hvad de hade sett,

och hvad de hade funnit.

Dels de funnit bättre,

dels de funnit sämre,

de hade äfven funnit,

150.    hvad de icke trott sig finna:

de finge lefva sitt naturlif (här).

När de kommo för att höra nytt från fjerran trakter,

verkliga menniskor äro i okända landet,

der de ej trott något vara.

Omsider ryktet långt bort sig spridde,

der konungar man hört omtalas,

som hafva sökare sändt ut

till skogslandets menniskor.

Kommit de hafva som riktigt folk,

160.    på sin höfdings befallning

rättvisa att skipa åt skogarnes folk.

Slutligen nådde ett påbud

att från dumma naturlifvet afstå,

att under styrande sättas,

som på sin hjord togo vara

att enligt lagar hafvas om hand.

Den som sig sätter emot sin styresman

efter lagen han straffas.

Sålunda är åt funna inbyggarne,

170.    åt skogsfolket (lagd) god stadga,

vårdare tillsatt,

kunskap gifven om nåd.

Denna juoigam om Samelands tidigare inbyggare reciterades för mig 1831, det sista året jag var i Lappmarken, af en Lappe, nämdemannen i Utsjoki Matts Anundsson Laiti, som i sin ungdom, eller omkring år 1805, hade hört den sjungas af en vid Laxefjorden i Norge bosatt Lappe, hvars namn han ej kunde erinra sig. Sången hade dock, sade Laiti, varit mångfaldt längre än den här ofvan återgifna och vida fullständigare än den afhandlat Sarmes fornfolk samt Sameland före och under Nåidernas eller trolldomens tidehvarf. Den bär ock endast alltför tydliga spår af att vara afstympad.

Såväl enligt denna sång, som enligt en hos mången ännu i minnet bevarad tradition hafva Lapparne indelat tiden, under hvilken deras land varit af dem bebodt, i tre perioder.

Första perioden begynner med Lapparnes ankomst hit, der de före sig anträffade ett folk, som var af annan härkomst, emedan det i sången heter om dessa föregångare, att de icke kunde tala d. v. s. Lapparne förstodo icke deras språk. De sista qvarlefvorna af detta folk skulle senast bott vid Porsse å, hvarifrån de dock af Lapparne fördrifvits, på sätt man finner af här nedan intagna sång om de sista vandringsmännen vid Tana elf.

Oaktadt dessa invandrare till en början befunno sig här i ett föga afundsvärdt läge, ville de dock icke återvända (v. 31), i anseende till de många besvärliga och villsamma färder, som varit med landets uppsökande förenade. De kommo från särskilda orter — ifrån närmare och fjärmare — och inträffade här först efter en lång vandring, under hvilken mången omkommit af nöd och köld. Flere stammar hade aldrig uppnått det sökta landet, utan stannat på vägen (v. 11 och 34).

Framkomna till det nya landet, som var beläget bakom många stora elfvar, hvilka de nödgats öfvergå, trodde de sig vara der i säkerhet; och ehuru de, i anseende till bristande konstfärdighet och saknad af redskap, hade svårt att der åtkomma näringsmedel, ville de dock bjuda till att finna sin bergning i detta land, som de hört omtalas (v. 10) och nu benämnde Same ædnam (v. 40), ett funnet eller fånget land (Saime ædnam).

Dessa invandrare hafva, säger sången, stått på en så outvecklad ståndpunkt, att de lik djuren lefvat af råa växter och rötter — sannolikt dock i ett sydligare klimat. Ty af växter, ätbara såsom råa, finnes i Lappmarken, förutom några bärsorter, som dock mogna endast under varmare somrar, ej just andra än Rumices, Angelican och den vid hafskusten växande Chochlearian.

Detta folk hade icke egt kännedom om järnet, ej heller om elden, och icke dyrkat afgudar. Äfven yxen och andra redskap voro för dem okända, hvarföre de, för att här i kalla landet bereda åt sig bostäder, med händerna uppryckte växande träd, hvaraf de formerade tält, som de omgåfvo med torf (v. 48—051). De sålunda inrättade kojorna voro alltså påtagligen af ännu sämre beskaffenhet än de nuvarande lappkåtorna. (Jfr Mytol. under rubr. Olkkajärvi och Læstadii anmärkning dertill.)

Här lärde sig Lapparne att begagna hö i sina skor (v. 118), begynte att använda båge vid jagt (v. 44—46), att i trädens svampar slå eld (v. 54) och att i urgröpta stenar koka (v. 59 ff.) och i aska steka sin mat, hvilken de derföre ej vidare behöfde förtära rå. "Ej vi berga oss med gräs" heter det i v. 52.

Sedan de länge ostörda bebott landet, inkommo dit äfven andra stammar (v. 90 ff.), som högeligen förvånade sig öfver deras lefnadssätt, hvilket de funno närma sig djurens. Dessa nykomlingar inledde den andra perioden, hvarunder man begynte dyrka afgudar. De skrattade när de sågo sina föregångares boningsställen (v. 79, 80, 90, 91). De förstodo att bättre tillreda sin mat och de tillbådo afgudar, med hvilkas bistånd de fångade vilda djur i skogarne och fisk i vattendragen. Att de voro Lappar synes deraf, att de och de tidigare inkomna betecknas såsom bröder (v. 91). Af samma v. 91 ser det dock ut som om de sistnämnde hade nödgats vika undan för nykomlingarne, hvilka inkommo på olika tider, de senare anlända med allt högre insigt i konsten att fånga djur, i att förvärfva gods och att inrätta åt sig bostäder. Dock bodde äfven de, åtminstone en del, i så undangömda hålor, att fiendtliga vandringsmän, som gingo öfver desamma, ej upptäckte ingången till dem. I civilisation synas de hafva närmat sig, om ock icke uppnått, de ryska lappar, som nu lefva emellan Enare och Kantalaks.

Men medan äfven dessa senare inkomna ännu här lefde sitt naturlif, invandrade till Sameland ifrån sydvest ett på högre kulturgrad stående, starkare och mäktigare folk, som närmast synes kunna liknas vid de nuvarande renlapparne. "Många kreatur deförde med sig för att föda få af dessa" heter det i v. 41—48 af sångens senare afdelning. De bragte med sig äfven fullständigare gudalära med spåtrumman och trollsången (v. 120 i sångens förra del). De förföljde ortens förre inbyggare, hvilka de dels mördade med bössa (båge), dels jagade på hvarjehanda sätt (II v. 85 ff.). De gamle inbyggarenes antal minskades såväl derigenom som genom hunger och köld, hvaraf de omkommo, då de af brist på kläder och föda voro tvungna att öfvergifva sina hiden och gå ut för att försöka skaffa sig såväl det ena som det andra. De funnos döda invid stora stenar och i bergsklyftor, der de på sina vandringar sökt dels skydd mot elementernas raseri, dels en tillflykt undan sina förföljare.

Omsider försvann fruktan å ömse sidor och de begge stammarne, hvilka funno sig vara nära anförvandter, försonade sig och blandade sig med hvarandra samt blefvo ett folk, hvars afkomlingar de nuvarande Lapparne anse sig vara. Efter en lång sammanlefnad här i frid och vänskap, blef Same ædnam omsider så kändt äfven i aflägsna trakter, att till och med konungar sände sina utskickade dit för att uppsöka dessa ödemarkers inbyggare. De kommo för att bland dem skipa lag och rätt samt att meddela dem kunskap om nåderiket, eller med andra ord, domare och religionslärare inträffade på orten.

Dermed ingick den tredje perioden, som begynner den tid då de "kommo under konungar", såsom Lappen säger, och således är liktydig med deras christna tidehvarf.

Fodnoter

Kilde

Jakob Fellman: Anteckningar under min vistelse i Lappmarken II, 1906, s. 243-251.