Denna juoigam[7] om Samelands tidigare inbyggare reciterades för mig 1831, det sista året jag var i Lappmarken, af en Lappe, nämdemannen i Utsjoki Matts Anundsson Laiti, som i sin ungdom, eller omkring år 1805, hade hört den sjungas af en vid Laxefjorden i Norge bosatt Lappe, hvars namn han ej kunde erinra sig. Sången hade dock, sade Laiti, varit mångfaldt längre än den här ofvan återgifna och vida fullständigare än den afhandlat Sarmes fornfolk samt Sameland före och under Nåidernas eller trolldomens tidehvarf. Den bär ock endast alltför tydliga spår af att vara afstympad.
Såväl enligt denna sång, som enligt en hos mången ännu i minnet bevarad tradition hafva Lapparne indelat tiden, under hvilken deras land varit af dem bebodt, i tre perioder.
Första perioden begynner med Lapparnes ankomst hit, der de före sig anträffade ett folk, som var af annan härkomst, emedan det i sången heter om dessa föregångare, att de icke kunde tala d. v. s. Lapparne förstodo icke deras språk. De sista qvarlefvorna af detta folk skulle senast bott vid Porsse å, hvarifrån de dock af Lapparne fördrifvits, på sätt man finner af här nedan intagna sång om de sista vandringsmännen vid Tana elf.
Oaktadt dessa invandrare till en början befunno sig här i ett föga afundsvärdt läge, ville de dock icke återvända (v. 31), i anseende till de många besvärliga och villsamma färder, som varit med landets uppsökande förenade. De kommo från särskilda orter — ifrån närmare och fjärmare — och inträffade här först efter en lång vandring, under hvilken mången omkommit af nöd och köld. Flere stammar hade aldrig uppnått det sökta landet, utan stannat på vägen (v. 11 och 34).
Framkomna till det nya landet, som var beläget bakom många stora elfvar, hvilka de nödgats öfvergå, trodde de sig vara der i säkerhet; och ehuru de, i anseende till bristande konstfärdighet och saknad af redskap, hade svårt att der åtkomma näringsmedel, ville de dock bjuda till att finna sin bergning i detta land, som de hört omtalas (v. 10) och nu benämnde Same ædnam (v. 40), ett funnet eller fånget land (Saime ædnam).
Dessa invandrare hafva, säger sången, stått på en så outvecklad ståndpunkt, att de lik djuren lefvat af råa växter och rötter — sannolikt dock i ett sydligare klimat. Ty af växter, ätbara såsom råa, finnes i Lappmarken, förutom några bärsorter, som dock mogna endast under varmare somrar, ej just andra än Rumices, Angelican och den vid hafskusten växande Chochlearian.
Detta folk hade icke egt kännedom om järnet, ej heller om elden, och icke dyrkat afgudar. Äfven yxen och andra redskap voro för dem okända, hvarföre de, för att här i kalla landet bereda åt sig bostäder, med händerna uppryckte växande träd, hvaraf de formerade tält, som de omgåfvo med torf (v. 48—051). De sålunda inrättade kojorna voro alltså påtagligen af ännu sämre beskaffenhet än de nuvarande lappkåtorna. (Jfr Mytol. under rubr. Olkkajärvi och Læstadii anmärkning dertill.)
Här lärde sig Lapparne att begagna hö i sina skor (v. 118), begynte att använda båge vid jagt (v. 44—46), att i trädens svampar slå eld (v. 54) och att i urgröpta stenar koka (v. 59 ff.) och i aska steka sin mat,[8] hvilken de derföre ej vidare behöfde förtära rå. "Ej vi berga oss med gräs" heter det i v. 52. [9]
Sedan de länge ostörda bebott landet, inkommo dit äfven andra stammar (v. 90 ff.), som högeligen förvånade sig öfver deras lefnadssätt, hvilket de funno närma sig djurens. Dessa nykomlingar inledde den andra perioden, hvarunder man begynte dyrka afgudar. De skrattade när de sågo sina föregångares boningsställen (v. 79, 80, 90, 91). De förstodo att bättre tillreda sin mat och de tillbådo afgudar, med hvilkas bistånd de fångade vilda djur i skogarne och fisk i vattendragen. Att de voro Lappar synes deraf, att de och de tidigare inkomna betecknas såsom bröder (v. 91). Af samma v. 91 ser det dock ut som om de sistnämnde hade nödgats vika undan för nykomlingarne, hvilka inkommo på olika tider, de senare anlända med allt högre insigt i konsten att fånga djur, i att förvärfva gods och att inrätta åt sig bostäder. Dock bodde äfven de, åtminstone en del, i så undangömda hålor, att fiendtliga vandringsmän, som gingo öfver desamma, ej upptäckte ingången till dem. I civilisation synas de hafva närmat sig, om ock icke uppnått, de ryska lappar, som nu lefva emellan Enare och Kantalaks.
Men medan äfven dessa senare inkomna ännu här lefde sitt naturlif, invandrade till Sameland ifrån sydvest ett på högre kulturgrad stående, starkare och mäktigare folk, som närmast synes kunna liknas vid de nuvarande renlapparne. "Många kreatur deförde med sig för att föda få af dessa" heter det i v. 41—48 af sångens senare afdelning. De bragte med sig äfven fullständigare gudalära med spåtrumman och trollsången (v. 120 i sångens förra del). De förföljde ortens förre inbyggare, hvilka de dels mördade med bössa (båge), dels jagade på hvarjehanda sätt (II v. 85 ff.). De gamle inbyggarenes antal minskades såväl derigenom som genom hunger och köld, hvaraf de omkommo, då de af brist på kläder och föda voro tvungna att öfvergifva sina hiden och gå ut för att försöka skaffa sig såväl det ena som det andra. De funnos döda invid stora stenar och i bergsklyftor, der de på sina vandringar sökt dels skydd mot elementernas raseri, dels en tillflykt undan sina förföljare.
Omsider försvann fruktan å ömse sidor och de begge stammarne, hvilka funno sig vara nära anförvandter, försonade sig och blandade sig med hvarandra samt blefvo ett folk, hvars afkomlingar de nuvarande Lapparne anse sig vara. Efter en lång sammanlefnad här i frid och vänskap, blef Same ædnam omsider så kändt äfven i aflägsna trakter, att till och med konungar sände sina utskickade dit för att uppsöka dessa ödemarkers inbyggare. De kommo för att bland dem skipa lag och rätt samt att meddela dem kunskap om nåderiket, eller med andra ord, domare och religionslärare inträffade på orten.
Dermed ingick den tredje perioden, som begynner den tid då de "kommo under konungar", såsom Lappen säger, och således är liktydig med deras christna tidehvarf.
Fodnoter
↑Till denna sång, som synes höra tillsammans med den nästföregående (jfr dess v. 114–116) och som äfven af dessa anteckningars författare i sina anmärkningar dertill blifvit så behandlad, har den lappska texten tyvärr ej återfunnits.
↑Egentligen — säges i en not i manuskriptet: brottsliga och obrottsliga.
↑Ordet "såg" finnes ej i manuskriptet, men är af utgifvaren tillagdt, emedan ett ord der synbarligen saknes.
↑ I manuskriptet följer efter denna vers nedanstående sju strofer, hvilka ej gerna kunna der hafva sin rätta plats. Antagligt synes deremot vara att sangen ursprungligen dermed afslutats. Ehuru oklara i sin affattning, liksom hela sången för öfrigt, åtminstone i öfversättningen, har utgifv. dock velat anföra dem här. De lyda der sålunda:
"Så har det gått med skoögsbon,
åt de onda efter deras onda gerningar,
åt frestaren till frestelse,
i Sameland (är) sjunget,
påmint åt de hörande,
till farliga tider bestämdt
genom fruktan (att gå) från fruktansvärda ställen."
↑Om denna sång har Læstadius i sitt förenämnda, uti Universitetsbiblioteket i Kristiania förvarade manuskript antecknat följande:
"Ibland de många lappska och finska trollsånger, hvilka förekomma i kyrkoherden Fellmans manuscript, äro de flesta af den beskaffenhet, att de icke kunna intressera andra än inhemska forskare, som äro hemma i språket. Genom öfversättningar af sådana stycken skulle äfven det mesta af deras egendomliga skönhet gå förloradt, hvarföre jag icke vågat intaga dem i detta arbete, då jag vill hoppas att författaren framdeles, enligt sin afsigt, får tillfälle att låta trycka dem. Jag kan dock icke neka mig det nöjet att afskrifva följande lappska sång, hvilken i historiskt och antiqvariskt hänseende är märkvärdig nog i sitt slag, ehuru språket visar att dess författare icke har lefvat långt före christendomens införande, utan snarare efter denna epok. Herr Fellman har upptagit denna sång under ordet Same œdnam med följande anmärkning: Lapparne gifva denna benämning åt sitt land deraf, att det är af dem funnet och genom utdrifning af ett annat vandrande folk af dem intaget. Det folk, som bodde här före Lapparne, skulle sist hafva bott vid Porsu å, som faller ut i Tana elf. Uti en vidlyftig nationalsång, hvaraf följande är ett utdrag (v. 40—80 och 108—120), beskrifva Lapparne sina öden före och efter landets intagning. Här följer sjelfva sången, hvarvid bör anmärkas att Herr Fellman följer en egen orthografi i lappskan, hvilken mest närmar sig de äldre norska missionärernas." Utgifv.
↑Att steka kött i aska är, säger Læstadius i en anmärkning (i nyssnämnda manuskript) till v. 66 i denna sång, ingen omöjlighet, helst när det insvepes i rå mossa. Utgifv.
↑Ännu händer det att någon lappländare — och sådant har händt äfven mig (jfr del I s. 605) — under längre skogsfärder, då han icke är försedd med gryta, uppsöker någon urgröpt, flat sten, fyller urgröpningen med vatten, insätter der sitt kött eller sin fisk samt omger den med ved, som han antänder och sålunda, under ofta förnyad tillsättning af vatten, får sin mat någorlunda kokt, om ock temmeligen orenad. Det heter derföre ock i sången: "ej åto de just rena rätter, ehuru maten varit ren". Något renare förblir maten, då den kokas i näfverrifvor, hvilka äfven blifvit af fornfolket nyttjade såsom kokkärl; men de förbrinna vanligen innan köttet eller fisken är ens halfkokt. Under längre färder har jag icke sällan i sådana uppvärmt hemma färdig anrättad mat. I Lappmarken finner man äfven några nog stora, jemna och vackra s. k. jättegrytor. Man förmodar att fornfolket användt dem till att koka mat, hvilket skulle möjliggjorts genom att man för ändamålets vinnande i dem inkastat upphettade stenar.
Kilde
Jakob Fellman: Anteckningar under min vistelse i Lappmarken II, 1906, s. 243-251.
