Nittonde Runan (Kalevala, Castrén)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Väinämöinen
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Nittonde Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén

Kullervo, Kalevas ättling,

När han af sin moder föddes

Och var blott tre nätter gammal,

Slet sin lindas bindlar sönder

Och sig böjde upp på täcket.

God han lofvade att blifva,

Duglighet hos gossen röjdes;

Man till Ryssland honom förde,

Sålde honom i Karelen

Bort åt smeden Ilmarinen.

Hvad gaf smeden väl för honom?

Mycket smeden gaf för honom:

Tvenne sönderbrända kittlar,

Trenne obrukbara grytor,

Fem utslitna, gamla lior,

Sex till spillo gifna gräftor.

Då Kalevas sköna ättling

Till sitt nya hemvist kommit,

Ren mot första dagens afton

Efter arbete han frågar

Af sin husbonde för qvällen

Och för morgon' af sin matmor:

"Till hvad verk skall nya trälen,

Till hvad arbete den köpta?"

Han är satt att vagga barnet,

Barnet med de smala fingrar,

Men han stinger ut dess ögon

Och dess föda sjelf förtärer,

Dödar barnet genom sjukdom,

Bränner upp dess lilla vagga.

Mot den andra dagens afton

Efter arbete han frågar

Af sin husbonde för qvällen

Och för morgon' af sin matmor:

"Till hvad verk skall nya trälen,

Till hvad arbete den köpta?"

Får ett svedjeland att rödja,

Sänds att fälla timmer-björkar;

Nedhögg björkar tvenne, trenne,

Slog sin yxe vid en stubbe.

Höjer så sin röst och ropar,

Låter gällt en hvissling ljuda:

"Må den dunkla skogen falla,

Må de stora björkar brytas,

När min stämma höres skalla,

När min gälla hvissling ljuder,

Nya skott må aldrig utslå,

Aldrig spira fram ur stubben

På den svedja, som är nedfälld

Af en man med gyllne spännen.

Herrlig brodd må svedjan skjuta,

Ax der må dock aldrig frodas."

Mot den tredje dagens afton

Efter arbete han frågar

Af sin husbonde för qvällen

Och för morgon' af sin matmor:

"Till hvad verk skall nya trälen,

Till hvad arbete den köpta?"

Får ett gärde till att bygga,

Och han bygger der sitt gärde,

Bryter ned de största furar,

Dem till gärdsel-trådor radar,

Tager grofva öken-granar

Och till gärdsgårds-störar ställer,

Sammanfogar dem med ormar,

Lindar om med etter-ormar

Och ihop med ödlor binder,

Tar till ordet sjelf och säger:

"Hvilken ej, som fågeln, flyger,

Hviner fram med tvenne vingar,

Må ej tänka på att komma

Öfver gärdet, som jag upprest."

Mot den fjerde dagens afton

Efter arbete han frågar

Af sin husbonde för qvällen

Och för morgon' af sin matmor:

"Trälens arbete må nämnas

Må med ord tillkännagifvas."

Skickas ut att ro en notbåt.

Nu Kalevas sköna ättling

Ned vid årarna sig sätter,

Yttrar sjelf ett ord och säger:

"Ror jag efter min förmåga

Eller blott, som saken fordrar?"

Pelonen, som satt i styret,

Hof sin stämma straxt till gensvar,

Yttrade ett ord och sade:

"Ror du efter din förmåga,

Lägger ut din hela manskraft

Ringa är dock trälens styrka."

Sjelf Kalevas sköna ättling

Ror nu efter sin förmåga,

Lägger ut sin hela manskraft;

Båten utaf asp han söndrar,

Bryter vrängerna af enträd

Och förstör det hela fänget.

Mot den femte dagens afton

Efter arbete han frågar

Af sin husbonde för qvällen

Och för morgon' af sin matmor:

"Trälens arbete må nämnas,

Må med ord tillkännagifvas."

Derpå sänds han ut att pulsa,

Och att pulsa nu han börjar,

Yttrar då ett ord och säger:

"Pulsar jag med all min styrka,

Stöter med min hela manskraft,

Eller blott, som saken fordrar?"

Wenari, som noten drager,

Hof sin stämma straxt till gensvar,

Yttrade ett ord och sade:

"Pulsar du med all din styrka,

Stöter med din hela manskraft,

Ringa är dock trälens styrka."

Nu Kalevas sköna ättling

Ryckte upp en tall på backen,

Gjorde pulsskaft af en fura

Och en sten i spetsen ställde,

Tog till pulsens knopp en klippa.

Pulsar så med all sin styrka,

Stöter med sin hela manskraft,

Och till blår han noten rifver,

Grumlar vattnet upp till velling,

Fisken till en slem förvandlar.

Mot den sjette dagens afton

Efter arbete han frågar

Af sin husbonde för qvällen

Och för morgon' af sin matmor:

"Trälens arbete må nämnas,

Må med ord tillkännagifvas."

Får en boskapsdrift att valla,

Får en hjord af kor att drifva;

Hvad får trälen på sin andel,

Hvad till vägkost ges åt herden?

Smeden Ilmaris värdinna

Bakade en väldig kaka,

Lade hafra under brödet,

Bredde hvetemjöl deröfver

Och en sten i midten gömde,

Gaf så den till trälens andel,

Gaf till vägkost åt sin herde.

Tog till ordet sjelf och sade:

"Detta må ej förr du äta,

Än min hjord till skogen kommit?"

Derpå Ilmaris värdinna

Sände hjorden ut på bete.

Höjande sin röst hon sade,

Talade med dessa orden:

"Korna sänder jag i löfskog,

De behornade på aspfält;

Suvetar, du sköna qvinna,

Etelä, naturens moder!

Gå att taga vård om hjorden,

Att värdinnans boskap vakta;

Som du under tak den vaktat,

Så den vakta i det fria,

Som du inom hus den vårdat,

Så i furuskog den vårda,

På det driften må förskönas,

Boskapshjorden vackert frodas,

Tills värdinnan går att se den,

Dejan går att den betrakta, —

Den odugliga värdinnan

Och den alltför stränga dejan.

Suvetar, du sköna qvinna,

Etelä, naturens moder!

Honungsmat låt hjorden äta,

Låt den äfven honung dricka,

Mata mina kor med gullgräs,

Gif dem silfvergräs till föda

Från den honungsrika lindan,

Fältets honungssöta tufva.

Tag ett vallhorn ifrån fjerran,

Från den häggbevuxna dälden;

Sen må du i hornet blåsa,

Låta luren mäktigt ljuda,

Så att kullar blomsterklädas,

Svedjelunders kanter prydas,

Kärr af idel honung drypa,

Vört vid källors bräddar växer.

För så hit det färska gräset,

Hemta hit de gyllne blomster

Ifrån strida forssars närhet,

Ifrån ljungens blomster-jungfrur,

Från de mör, som gräset vårda,

Mör, som bo vid himla-midten.

Bilda äfven gyllne brunnar

Uppå fältets begge sidor,

Att min hjord ur dem får dricka,

Får med ljufva honungssaften

Sina jufrar ymnigt fylla,

Spenarna till stindhet bringa.

Gör dess spenar du till stinda,

Låt dess jufrar ymnigt svälla,

Sätt dess mjölkrör till att sorla

Och dess jufrar till att sucka.

Många äro de och onda,

Som till Tuoni mjölken föra,

Kornas gåfva till Manala;

Ringa är de godas antal,

Som från Tuoni hemta mjölken,

Kornas gåfva från Manala.

Jag begär ej mjölk ur byen,

Vill ej ha från andra gårdar,

Nog jag mjölken för från Tuoni,

Kornas gåfva från Manala.

Suvetar, du sköna qvinna,

Etelä, naturens moder!

Hermikki med mjölk föröka.

Fyll på Tuorikki dess jufrar

Ur den vasslesöta källan,

Från den honungsrika tufvan,

Så att de med mjölkuppfyllda,

Stinda jufrar återkomma

Ifrån fältets gröna tufvor,

Från den friska betesmarken,

Under denna långa sommar,

Denna Skaparns varma sommar.

Mielikki, du skogs-värdinna,

Tellervo, Tapios jungfru,

Len om linnet, fin om fållen,

Med de vackra, gyllne lockar!

Det är du, som vaktar hjorden,

Som värdinnans boskap vårdar

Uti Metsola det ljufva,

Det vaksamma Tapiola;

Vårda den med milda händer,

Aga den med lätta fingrar,

Bringa så hvarenda afton

Hjorden hem med fulla spenar,

Spenar svällande och stinda,

Med af mjölk uppfyllda jufrar,

Till värdinnan, som den söker,

Som för hjorden är bekymrad.

Kuippana, du skogens konung,

Skogens milda, vackra gråskägg!

Bryt ett spö af veka rönnen,

Tag af enträd dig ett gissel,

Ända bortom Tapio-berget,

Ifrån Linna bergets branter,

Drif dermed min hjord till gården,

Intill dess man badstun eldar.

Hem må hemmets hjordar komma,

Skogens hjordar gå till skogen.

Sköna Ohto, skogens äpple,

Trinda vandrare i skogen!

Låt oss nu en fast förlikning,

Låt en sommarfred oss sluta,

Att bestå vår hela lifstid,

Räcka under all vår lefnad.

Ej jag nekar dig att kringgå,

Att beskåda mina hjordar

Och till boskapsdriften komma,

Men att röra dem med tungan,

Att med tänderna dem kringströ

Och att slita sjelfva köttet.

Du min vän, min goda broder,

O du honungstass, du sköna!

Krossa ej de krökta benen,

Korna, hvilka mjölk mig gifva.

När du skällans ljud förnimmer,

Hör den gälla klockan ljuda,

Rostbetäckta kläppen skrälla,

Hasta bort till ödemarken,

I din boning utaf mossa;

Undvik hjordens betesmarker,

Hemligt smyg förbi dess mjölk-fält,

Sky den nejd, der skällor ljuda.

Vandrar hjorden uppå backen,

Må du vandra under backen,

Vandrar hjorden under backen,

Så må du på backen vandra;

Siken lik förbi du hasta,

Drag dig undan liksom fisken,

Att ej driften måtte stupa,

Bort värdinnans boskap hasta,

Klena hjorden skygga undan,

Fredade låt kärren vara,

Ökenskogarna i fägring,

Låt de böjda hornen färdas,

Krökta benen makligt skrida,

Öfver mark och mossor vandra,

Vandra öfver öken-moar,

Utan att du alls dem vidrör,

Skadar dem det allraminsta.

Om en lust dig skulle gripa,

Tänderna en åtrå känna,

Hugg då uti murkna stubbar,

Gör då anfall på en myrstack.

Uti Metsola ett mjödkar

Håller på att häftigt jäsa

På den gulduppfyllda hympeln,

På den silfverrika kullen,

Under granens blomsterkrona,

Under tallens rika grenar.

Der har ock en glupsk att äta,

Har en fråssare att sluka,

Utan att der maten tryter,

Eller drycken blir förminskad.

Så må vi förlikning ingå

Och en fred för evigt sluta.

Samma mark, men särskild vägkost,

Rum i endrägt ha vi begge.

Men om du är böjd för fejder,

Om du vill på krigsfot lefva,

Så må vintrarna du kämpa,

Slåss, då snö än finns på marken,

Men då sommarn börjar nalkas,

Mossor tina, källor ljummas,

Kom ej mer till dessa nejder,

Till de fält, min hjord beträder.

Mark ju finns ock annorstädes,

Boskapsgårdar längre borta,

Der en sysslolös kan vandra.

Om en björn jag skulle vara,

Om en honungstass jag vore,

Ej på detta vis jag lefde,

Städse uti qvinnors fötter;

Du har kotte-fält att vandra,

Stiga på med dina tassar.

Spring med skyndsamhet en sträcka,

Ila fram uppå en gångstig

Hän till skogen i Manala

Eller bort till Kalmas moar.

Der är Kirjos, der är Karjos

Uti jernbesmidda remmar,

Uti tiotal af klafband;

Der bli magra äfven feta,

Frodas de, som ben blott äro.

Mina kor till sten må bytas,

Må de sköna blifva stubbar,

Vid det Kuusiainen färdas,

Mauriainen är på vandring.

Om till dessa fält du kommer,

Råkar gå till dessa öknar,

Qvinnor kunniga här finnas,

Finnas åldriga värdinnor,

Hvilka nog din väg förderfva

Och så illa dig behandla,

Att ej någonsin du skadar,

Ej ens i din grymma vildhet,

Tvertemot den högstes vilja,

Utan tillstånd af den sälle.

Blidkens skogar, blidkens lunder,

Var mig blid, du dunkla öken,

Fred åt hjordarna förunna,

Lef med mina kor i endrägt,

Under denna långa sommar,

Denna Skaparns varma sommar.

Kuippana, du skogens konung,

Hongatar, du öknens drottning!

Tagen vård om edra hundar,

Edra rackor väl bevaren,

Döljen hundarna i grottan,

Binden fast de onda rackor

Uti guldbesmidda halsband,

Uti sköna silfver-remmar.

Gömmen klorna inom håret,

Betarna i deras tandkött.

Drifven sedan in en gullstång

Genom benuppfyllda käften,

Så att käftens ben ej rubbas,

Tänderna i munnen skiljas.

Binden än ett band af rönnen

Rundt omkring den platta nosen;

Om ej rönnen skulle hålla,

Gjuten då ett band af koppar;

Vore kopparn icke stadig,

Utaf jern då bandet reden;

Om de jernet sönderslita,

Ännu detta band förderfva,

Må då eld i munnen bringas,

Lempos lås för käften sättas,

Att ej deras käftben vidgas,

Att ej tänderna må skiljas."

Dermed Ilmaris värdinna

Sände korna ut på bete,

De behornade på aspfält,

Hade herden att dem valla.

Kullervo, Kalevas ättling,

Drifver korna fram längs mossan,

Sjelf på torra heden springer,

Sätter sig på kullens tufva,

På en plats för solen öppen,

Qväder der och säger detta:

"Gå nu ned, du sol, i granskog,

Rulla dig till hvete-landet,

Ibland enrisbuskar hasta,

Herden släpp till hemmet åter."

Men från hemmet qvad värdinnan,

Yttrade ett ord och sade:

"Det är tid för nya trälen,

För den köpta att sig mätta."

Nu Kalevas sköna ättling

Tager brödet fram ur barmen,

Drar ifrån sin gördel knifven

För att sönderskära brödet.

Skar så med sin knif i stenen,

Ristade mot hårda klippan,

Vred sin mun, sitt hufvud rörde,

Skakade det svarta håret,

Tog till ordet sjelf och sade:

"Hur skall qvinnans hån jag gälda,

Gälda qvinnans spott och löje,

Min värdinnas usla fägnad?

Så jag gäldar, som jag mäktar:

Korna skingrar jag i skogen,

Kör i kärret krökta benen,

Jagar driften uppå svedjan,

Drifver björnar hem till gården,

Binder vargar fast med klafve."

Solen sjunker ned i granskog,

Rullar sig till hvete-landet,

Ibland enrisbuskar hastar;

Korna han i granskog skingrar,

Kör i kärret krökta benen,

Jagar driften uppå svedjan,

Drifver björnar så till hemmet,

Jagar vargar uppå gården.

Undervisar sina björnar,

Talar så till sina vargar:

"Sliten låret af värdinnan,

Biten af den halfva vaden."

Gjorde så en lur af koben,

Utaf oxens horn en pipa,

Herda-flöjt utaf en kalffot.

Och han spelar dermed skickligt,

Låter luren vackert ljuda

Uppå hemmets berg tre gånger,

Gånger sex vid tågets ända.

Sade Ilmaris värdinna:

"Nu, o Gud, du prisad vare,

Luren ljuder, hjorden kommer,

Men hvar fick väl trälen hornet,

Hvar fick smeden släta luren?

Öronhinnorna den spränger,

Rister tvert igenom hufvet."

Nu Kalevas sköna ättling

Sjelf till orda tog och sade:

"Trälen tog sin lur från kärret,

Från den häggbevuxna skogen,

Gå värdinna nu att mjölka,

Gå att mätta boskapshjorden."

Derpå Ilmaris värdinna

Beder gamla mor att mjölka:

"Gå du, gamla mor, att mjölka,

Gå att mätta boskapshjorden."

Hon till orda tog och sade:

"Städse sjelf en god värdinna

Fordom sina kor ju mjölkat,

Sjelf hon skött om boskapshjorden."

Derpå Ilmaris värdinna

Sig beger att korna mjölka,

Går att mätta boskapshjorden:

"Ve dock mina kor, de sköna,

Alla varglons hull de hafva,

De med villdjurs hår betäckas,

Bära fjun af skogens tacka.

Stinda äro deras jufrar,

Deras spenar ymnigt svällda."

Lutade sig ned att mjölka,

Böjde sig för att beskåda,

Björnen hugger uti hälen,

Vargen griper i med munnen,

Rifver låret af värdinnan,

Alla hälens senor sliter.

Kullervo, Kalevas ättling,

Dermed qvinnans hån nu gäldar,

Gäldar hennes spott och löje,

Onda qvinnans lön betalar,

Sticker piporna i säcken,

Sig med spel till krig begifver,

Vandrar tutande till härnad.

Derpå Ilmaris värdinna

Sänder upp en bön till Ukko:

"O du Ukko, högst bland Gudar!

Tag Kalevas son af daga,

Sargad utaf jerntungt hagel,

Nålars stålbesmidda spetsar,

Uppå fasansfulla stridsfält.

Vid de svåra härnads-tågen."

Men Kalevas sköna ättling

Råkade förnimma detta,

Sände då en bön till Ukko:

"O du Ukko, högst bland Gudar!

Döda Ilmaris värdinna,

Sargad utaf jerntungt hagel,

Nålars stålbesmidda spetsar,

Uppå hennes trånga gårdar,

Framför hennes egen stuga."

Och han drager nu till örlig,

Spelar vid sin färd på kärret,

Tutar uppå svedje-fältet,

Blåser i sin lur på heden.

Kärret skakas, marken dånar,

Genljud skallar ifrån heden.

Bud man efter honom sände:

"Hemma dog din kära moder,

Skynda dit, att du får skåda,

Hur den döda läggs i grafven."

Men Kalevas sköna ättling

Svarar straxt och yttrar detta:

"Om hon dog, min kära moder,

Finnes väl ett sto der hemma,

Hvarmed hon till grafven föres,

Sänkes ned i jordens sköte."

Spelar vid sin färd på kärret,

Blåser i sin lur på heden;

Bud man efter honom sände:

"Hemma dog din kära fader.

Skynda dit, att du får skåda,

Hur den döda förs i jorden."

Men Kalevas sköna ättling

Svarar straxt och yttrar detta:

"Om han dog, min kära fader,

Finns en vallak väl der hemma,

Hvarmed han i grafven föres,

Sänkes ned i jordens sköte."

Spelar vid sin färd på kärret,

Tutar vandrande på heden;

Bud man efter honom sände:

"Nu din hustru dött der hemma,

Skynda dit, att du får skåda,

Huru hon i mullen lägges."

Men Kalevas sköna ättling

Yttrade ett ord och sade:

"Om min hustru dött i hemmet,

Har en häst der hemma funnits,

Hvarmed hon kan fås i jorden,

Sänkas ned i Kalmas boning."

Och han drar med spel till örlig,

Färdas tutande till härnad,

Spelar uppå svedje-fältet,

Blåser i sin lur på heden.