Om de hedniska litauernas afgudadyrkan
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om de hedniska Litauernas afgudadyrkan
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Tredje boken, kap. 1
Nyckelord: – Alb. Crantzius. – Mechovita. – Litauernas tre gudar. – Elden. – Elden ett lefvande djur. – Skogar. – Döda konungar brännas l. upphängas. – Ormar. – Thessalierna. – Norge. – Värmland. – Jagello och hans 8 bröder omvända 1386. – Zlotababa. – Ön Jungfrun.
ALBERTUS CRANTZIUS, den pålitlige tyske historieskrifvaren, som verkade omkr. år 1500, och efter honom den polske författaren Mechovita påstå, att litauerna på den tid, då de ännu voro fångna i hedendomens villfarelser, dyrkade hufvudsakligen tre gudamakter, nämligen elden samt skogar och ormar. Elden därför att den förekommer vid alla offer; eller också därför att de, förledda af persernas tro, hvarom Herodotus berättar, ansågo elden själf för Gud, eller därför att de i likhet med egypterna uppfattade den såsom ett lefvande djur, hvilket uppslukar allt som födes och, sedan det ätit sig mätt, dör jämte allt hvad det förtärt. Äfven skogarna ansågo de heliga, och liksom egypterna trodde de alla djur som bebodde dem vara gudar. Såsom skalden Virgilius säger:
»Gudarna tronade förr i skogarnas dunklaste gömslen.»
Ja, ledda af denna öfvertygelse hafva äfven åtskilliga folk bränt sina konungars och höfdingars lik, för att de skulle blifva gudar eller komma gyllne halskedjor i skogar och lundar, liksom om de genom slika offerhandlingar skulle få gudomlighet till lön för sitt brott att ha falskeligen utgifvit sig för gudar. Vidare ägnade de sin dyrkan åt ormar (i den falska tron att dessa vore ofarliga), af det skäl att de ansågo dem vara boningarnas bevarare och skyddsgudomligheter, liksom thessalierna begrafva dem i en hög grafkulle, enligt hvad Herodotus förtäljer (bok II). Men ehuruväl denna vidskepliga dyrkan numera synes vara fullständigt utrotad, så lefva dock rester däraf genom onda andars tillskyndelse kvar i några undan; gömda boningar i nordiska ödebygder, såsom Norge och Värmland. Från dessa gudlösa villfarelser lära emellertid de ofvannämnda litauerna hafva blifvit renade år 1386. Då omvände sig nämligen Jagello, deras tappre höfding, jämte sina åtta bröder till Kristi tro (enligt Mechovitas vittnesbörd), i hvilken folket allt fortfarande med städse ökad religiositet framhärdar. Sagde historiker berättar än vidare, att på gränsen mellan litauernas och moskoviternas riken befinner sig invid allmänna vägen en bildstod, som på landets språk benämnes Zlotababa, hvilket betyder »gulch gumma», och som hvarje vägfarande begåfvar med någon liten skänk, om också af obetydligaste värde, såframt han ej vill äfventyra sin trygghet under resans fortgång, alldeles såsom här ofvan (bok II, kap. 23) har berättats rörande ön Jungfrun [vid Öland]. Detsamma bestyrker äfven Alb. Crantzius i sin skrift Vandalia jämte andra järtecken och mirakler.
