Vis kilden til Erinran till läsaren

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"  
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !!  !! !! !!  !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Erinran till läsaren]]  !!  
|-
|}


[[Fil:Larslevilaestadius.jpg|thumb|200px|<center>Lars Levi Læstadius</center>]]

<center>'''Lars Levi Læstadius'''

'''[[Fragmenter i Lappska Mythologien]]'''

1845


<big><big>'''Erinran till läsaren'''</big></big>

</center>


Erinran till läsaren De antekningar i Lappska Mythologien, som innefattas i detta arbete, kunna med rätta kallas Fragmenter, emedan det mesta af Lapparnas fordna Gudalära förmodligen gått förloradt efter Christendomens införande. Nu för tiden känna Lapparne sina fordna Gudar endast till namnet, och äfven det är på många ställen förgätet. Likväl herskar ännu bland dem mycken vantro och vidskeppelse, såsom en dunkel aning från ett förgätet fordom. Det är ock icke så mycket att undra på, då man ännu bland sjelfva svenska allmogen i vissa aflägsna Skogstrakter finner nästan lika mycken vidskeppelse, som ibland Lapparne. Det är ännu icke stort mer än 200 år, sedan Lapparne mera allmänt började antaga Christendomen, och ännu för 100 år sedan funnos rama hedningar i Luleå Lappmark. Deremot har Svenska allmogen haft Christendomen i närmare 1000<sup>de</sup> år, och likväl träffas ännu bland densamma åtskilliga vidskepliga föreställningar, som otvifvelaktigt härleda sin uprinnelse från Hedendomen: som till ex. Vittra, Underboninga, Trollkäringa, Bjäran, m. fl. hvarpå exempel skola anföras i detta arbete.

För de underrättelser, som vi ännu hafva i behåll om Lapparnes fordna Guda Lära, hafva vi att tacka några nitiske Prester i Lapp- och Finmarken, hvilka på anmodan af antiquitets Collegium i Stockholm, samt missions Collegium i Köpenhamn, samlade och antecknade allt, hvad de kunde öfverkomma, af Lapparnes hedniska Religion; men Ty värr! det var icke möjligt för dessa Prester, att få reda på allt, som hörde till detta ämne. Ty först och främst voro de icke rigtigt mägtige i Språket; och för det andra voro de på sätt och vis förpliktade, att förfölja just de Personer, som voro invigde i alla Lapparnes hemligheter, och af hvilka Presterne kunnat få de vigtigaste Uplysningar, om de gått fogligare till väga. Man får icke föreställa sig, att mängden af Lappar var utlärd i alla Trollkonster; det var endast Nåiderne (Spåmän) förbehållit, att närmare känna dessa magiska hemligheter, för hvilka Lapparne blifvit så vidt och bredt beryktade. Dessa Nåider (mager, Spåmän eller Trollkarlar) stodo i högt anseende bland Lapparne, och voro i sjelfva verket Nationens vise eller Prester.

Men emedan desse genom sin föregifna eller verkliga Spådomskonst lade de största hinder i vägen för den nya lärans hastigare utspridande ibland mängden, så var det naturligt, att de blefvo hatade och förföljde af Presterne, hvilka ansågo Nåiderne för sjelfva Djevulens Redskap. Så mycket mindre var det då möjligt för Presterne att blifva invigde i Nåidernes hemligheter; och ännu i dag äro Lapparne mycket förbehållsamme i sina Upgifter om det, som rörer deras vidskeppelse: Allraminst skall Presten få kunskap om sådant; det är endast som Barn och genom Nybyggarnes berättelser, som man kan få höra ett och annat i den vägen.

Emedan de första Presterne i Svenska Lappmarken förföljde Nåiderne, så hafva vi från den tiden icke fått några uplysningar om Lapparnes ursprungliga Gudalära. Men på Norrska sidan tyckes Presterne hafva gått fogligare till väga med Nåiderne, och det är från den sidan vi hafva de vigtigaste Upgifter i detta ämne.

Emellertid förtjena icke alla dessa Upgifter lika trovärdighet. Det fordras en närmare bekantskap med fordna och närvarande Lappars förhållanden för att kunna urskilja det sanna från det falska i Författarenas upgifter. Den som skrifver detta, är född och upväxt i Lappmarken. Han har kanske mer än någon annan genomvandrat Lappmarken i alla dess riktningar; likväl tillstår han upriktigt, att det ännu finns mycket i Lapparnes inre hushållning, som han icke tilltror sig kunna säkert bedöma. Huru mycket mindre trovärdighet förtjena då de Författare, hvilka endast som främlingar, med förutfattade ideer och fördomar, besökt Landet? Deras berättelser måste grunda sig på Upgifter af personer, hvilka äro lika så obekante med Lapparnes inre hushållning som den resande sjelf. Man får icke föreställa sig, att de Svenskar och Norrmän, som bo i granskapet af Lapp- och Finnmarken känna Lapparnes inre hushållning, ehuru de årligen se och umgås med Lappar. Till och med Prester i Lapp- och Finnmarken äro icke synnerligen väl bekante med Lapparnes föreställningar och förhållanden, så framt icke de äro födde och upväxte eller också vistats en längre tid i Lappmarken och besökt Lapparne i deras kåtor. På sådane opålitlige personers Upgifter, som ovan nämndes, tyckas en del nyare Författare hafva grundat sina berättelser om Lappmarkerne, och derföre öfverflöda äfven deras arbeten af misstag och ogrundade framställningar; såsom till ex. Zetterstedt, Blom, Rosenvinge, Brooke, m. fl. De trovärdigaste Författare i det ämne, som här kommer att afhandlas, äro följande:

[Læstadius nämner här Johannes Schefferus och hans verk Lapponia som först utkom i Frankfurt 1673, Johannes Torneus Berättelse om Lappmarckerna och deras tillstånd, utgivet av Samuel Loenbom 1772, Gabriel Tuderus En kort underrättelse om The Österbottniske Lappar som under Kiemi Gebiet lyda, utg. av Samuel Loenbom, Stockholm 1773, Pehr Fjellström Kort berättelse om lapparnes Björnafänge, samt deras der vid brukade vidskeppelser, Stockholm 1755, Pehr Högström Beskrifning öfwer de til Sveriges Krona lydande Lapmarker, Stockholm 1747, Petrus Læstadius Journal öfver missionsresor i Lappmarken, Stockholm 1831-33, Sjögren Anteckningar om församlingarne i Kemi Lappmark, Helsingfors 1828, Zetterstedt Resa genom Umeå Lappmarker, Örebro 1833, Engström Resa genom Södra Lappmarken, Kalmar 1835, Lindahl och Öhrling Lexicon Lapponicum, Stockholm 1780. Norska författare: Erik Johan Jessen Afhandling om de Norske Finners og Lappers Hedenske Religion, København 1767, Thomas von Westens bref till prästerskapet i Jämtland år 1723, Morten Lund En lappsk öfversättning af Luthers mindre Cateches, Köpenhamn 1728, Lennart Sidenius Berättelse om Lapparnas gudalära, varur Ch. Thomasson Ganander tagit sina uppgifter i sin Mythologia fennica, Åbo 1789, Knud Leem Beskrivelse over Finmarkens Lappar etc., Kiøbenhavn 1767.]   Dessa [ovan nämnda] äro de förnämsta Förff. i den lappska mythologien. Jag beklagar mycket, att jag icke haft tillfälle rådföra Hammonds Nordiska missions Historia, ej heller har jag fått del af Kyrkoherden Fellmans Lappska mythologi, som nyligen skall vara författad af välbemälte kyrkoherde, och enligt Skrifvelse från Herr Gottlund, inlemnad till finska Litteratur Sällskapets bedömande, men ännu icke, så vidt bekannt är, till trycket befordrad.<ref>*Anm.: Sedan ofvan stående var skrifvit, och hela detta manuskript färdigt, har Herr kyrkoherden Fellman godhetsfullt meddelat mig en del af sitt manuskript; men som han ärnar utgifva det samma af trycket, och åter begärde det med första tillfälle, så hade jag icke tillfälle att deraf göra utdrag: uti den delen af detta manuskript som jag fick låna fanns icke mycket, som kunde höra till Lappska Gudaläran; och det som hörer till de sednare delarne af mitt arbete hoppas jag få läsa tryckt.</ref> — Jag förmodar, att Herr Fellmans Lappska Mythologi kommer att innehålla ungefärligen det samma, som finnes i detta arbete, så vidt han haft måhända bättre tillfälle än jag, att studera de hit hörande författare. Hvad som ännu finnes öfrigt af Lapparnes fordna vidskeppelse ibland Lapparne, tror jag mig känna lika väl, och kanske något bättre än Herr Fellman.

Till jämförelse med den Lappska Mythologien, och för att utröna, huruvida Lapparne kunnat låna vissa mythologiska föremål af nästgränsande Nationer, har jag äfven begagnat: »Norrske Sagn» af Andreas Faye, tryckt i Arendal 1833; Ordbok öfver Nordiska Mythologien, tryckt i Nyköping 1815 (Förf. anonym), samt »Handlexicon i Gamla Classiska Mythologien», efter F. G. Gruber, Stockholm 1834. Man måste beklaga, att ehuru flere Lärde infödde Finnar ifrigt studera den Finska Mythologien, likväl ingen af dessa mig veterligen publicerat sina åsikter rörande deras Förfäders Religion och Gudalära; de hafva icke en gång gifvit ett sammandragit utkast till en Finsk Mythologie, hvartill de likväl äga goda materialier uti det stora förråd af Finska Sånger (Runot), hvilka i sednare tider blifvit af dem samlade och till en del tryckte. (Ibland stora kännare af Finska Mythologien förtjena i synnerhet nämnas C. Ax. Gottlund, Doctor Lönroth och Mag. Castrén). Jag har således icke haft någon annan auctor att tillgå, än Gananders »Mythologia fennica», som utkom i Åbo 1789. Men denne Förf. får ett ganska slätt vitsord af nutidens störste kännare i Finska sakerna, hvilket kan bestyrkas genom följande: Utdrag af ett bref från Carl Ax. Gottlund, dateradt Kuopio den 4<sup>de</sup> Augusti 1839.

»I sammanhang dermed nämner Du bland annat, att Du åtagit Dig jämte åtskilligt annat, att för Fransmännens räkning författa en Lappsk mythologi, i anledning hvaraf Du vänder Dig till mig, med begäran om uplysning i åtskilliga frågor, häldst Du förmodar, att Lapparnes och Finnarnes Mythologi bör stå i närmare beröring med hvarandra. Jag måste tillstå, att Du i detta fall vändt Dig till orätt man; icke derföre som jag härutinnan vill underkänna min omdömesförmåga andras: tvärt om jag stödjer mig på all den kunskap och erfarenhet jag äger.»

»Men om man med ordet Mythologi skall förstå, hvad dermed beteknas hos Romare och Greker, nemligen ej blott ett Guda register, utan en Gudomlig vetenskap, eller tro, såsom föremål för mensklig dyrkan m. m. så måste jag säga, hvad jag redan sagt för 22 år sedan, och hvad Du troligen läst i Svensk Litteratur Tidning för 1818, der jag vidlyftigt i en recension öfver Rühs: »Finnland och dess invånare» afhandlar om Finnarnes mythologi (som består der uti, att de icke hafva eller äga någon); och sedan denna tid hafva mina åsikter alls icke blifvit förändrade.»

»Allt hvad Ganander, Petterson, Rühs m. fl. derom skrifvit, är  idel Galimathias. Allt nog: Finnarne hafva icke en gång i sitt Språk några ord, som betyda: Kyrka, Tempel, tillbedja, offra, Altare, Prester m. m. Ja sjelfva ordet: Jumala (Gud) är ej ett nomen appellativum, utan proprium, och kan icke såsom tilläggningsord construeras med eller tillsammans med nomina propria. Man säger väl Jumala-Isä, Jumala-Poika (i stället för Isä Jumala, Poika Jumala o. s. v.); men det är ofinskt och emot Språkets natur, infördt med Christendomen. Redan detta bör till någon del öfvertyga Dig, hurudan den Finska mythologien är till sina grunder.»

»Den gamla sagan om Jumala Templet och bilden i Biarmaland är redan, hvad sjelfva Språket och berättelsen ger till känna, endast en politisk krigardikt, en Legend utan minsta slags historisk efterrättelse. Men vill man åter med mythologi förstå, icke natur-dyrkan (dyrkan af naturen), utan en natur poesi, ett idiotiserande, personifierande och mystifierande af naturen, likväl utan allt slags dyrkande: se då hafva Finnarne en rik mythologi, egentligen fantasi, poesi; hvaraf visserligen, om större enskilta skalder, konstnärer, målare, Bildhuggare m. m. deraf gjort ett föremål för konsten å ena sidan och för vidskeppelsen hos folket å andra sidan – – med tiden en mythologi kunnat upstå, sådan som den Grekiska och Romerska, men afbruten i denna utvecklings process, eller försinlings konst af folkets moraliska och religiösa tankar, genom införandet af Christen tro, upnådde icke den finska Skaldekonsten denna sin culminations punct.»


»Med en så beskaffad Finsk mythologi, som blott består i Naturpoesi, är Du icke belåten. Du må derföre studera Ganander och andra hans vederlikar, och inhämta hvad Du deraf kan: oss emellan sagt, äro alla hans förklaringar, uttolkningar och lärda Commentationer bara puder och snömos. Endast den Finska Runan (sången) kan såsom grund åberopas, förtjenar att läsas, dock icke såsom psalm, hymn eller trosartikel.» 

»Huruvida Finnarne i hedendomen varit öfvertygade om Själens odödlighet, om straff och belöning i en annan Verld o. s. v. derom kan nu mera ingenting bestämt sägas. Endast hvad man indirect kan sluta till genom deras filosofemer, sedespråk och gamla ordstäf, det kan Du få inhämta i upsatsen om de gamla Finnars vishets lära, införd i första delen af Otava, hvaraf en öfversättning nu utkommit på Tyska hos Bruckhaus i Leipzig, ombesörjd af en Sederholm i Mosqua, sedan redan förut ett utdrag deraf blifvit infört år 1835 på det 'Morgenblatt' som Cotta utger i Augsburg.» Så vida Herr Gottlund.

Jag förmodar, att icke alla Finska mythologer dela Gottlunds åsikt i detta ämne; men som jag icke kan vara invigd i den Finska mythologien, eller som Gottlund kallar den Naturpoesiens hemligheter, så vågar jag icke inlåta mig i vidlyftiga discussioner öfver denna fråga, utan åtnöjer mig med, att till belysande af den Lappska mythologien anföra följande:

Med mythologi menar jag ''en allmän folktro på öfvernaturliga väsenden och verkningar''. Alla föreställningar om öfvernaturliga väsenden och verkningar, hvilka icke ingå i den allmänna folktron, utan endast höra till enskilta personers fantasier, kunna således icke efter min enfaldiga mening höra till mythologien; men om en poetisk målning, en upskrämd inbillning eller en spökhistoria öfvergår till allmän folktro, så inträder den också i mythologiens område.

Betrakte vi nu den Romersk Grekiska mythologien efter denna distinction, så finna vi snart, att det oräkneliga antalet af de där förekommande mythologiska föremål, hvilkas antal efter några mythologers calkyl steg ända till 7000, bestod för det mesta af förgudade och metamorphoserade menniskor, hvilka endast så vida höra till mythologien, som deras gudomliga eller öfvernaturliga kraft och förvandling allmänt troddes i någon viss stad eller Landsort. Men att icke alla kunde vara föremål för en allmän Folktro, bevisar endast deras oräkneliga mängd, hvilken ingen annan än den, som ex professo studerade Poeternes skrifter kunde hafva reda på. Afskilja vi dessa förgudade menniskor från de äkta mythologiska föremålen, så blir den Grekisk-Romerska mythologiens omfång betydligt mindre, ehuru dess innehåll alltid, i anseende till Poeternes fria spel, är rikt på djerfva skapelser. Troligen trodde icke heller Poeterne sjelfva på verkligheten af sina skapelser; och så mycket mindre kunde då alla, kanske icke en gång 1/4<sup>de</sup> del af deras fantasier bli föremål för en allmän folktro. Endast sådane föremål, som hade tempel, eller på ett eller annat sätt dyrkades, anropades och troddes af folket, kunna anses för äkta mythologiska.

Om vi efter dessa distinctioner jämföra den Finska, af Gottlund såkallade naturpoesien med andra nationers mythologi, så finna vi snart, att dess innehåll icke kan vara bara poesi. Der måtte äfven finnas verkligt mythologiska föremål. Till ex. ''mahinen'', ett slags menskliga varelser, som bo under jorden; ''manalaiset'', aflidna menniskors själar; ''äpärä'', mördade barns vålnader. Alla dessa utgöra ju ännu, åtminstone i norra Finland, föremål för en allmän folktro.

Dessutom har Hr. Gottlund sjelf uti sin afhandling om Taciti omdöme öfver Finnarne erkänt, att ibland dem funnits veritabla Trollkarlar (''Nåidat''), hvilka gått så långt i konsten, att de till och med trollat ihjäl hvarandra. Jag undrar, om äfven det skett genom Naturpoesi? eller genom mystificerande och personifierande? Han nämner väl på ett annat ställe i samma afhandling, att Trollkarlarne gjorde förfärliga grimacer mot hvarandra, när de möttes. Men icke måtte de väl hafva trollat ihjäl hvarandra med blotta grimacer? Har det icke skett genom en naturlig magi, så måste åtminstone en exalterad inbillning hafva varit med i spelet. Men just denna exalterade inbillnings kraft, som kan verka menligt på sjelfva organismen, anser jag vara den egentliga mythens fostrarinna. Den skiljer sig från all slags poesi derigenom, att den tror på verkligheten af sin egen skapelse.

Man träffar denna exalterade inbillnings kraft hos barn och hos nerfsvaga personer, i synnerhet i bland könet. Man träffar den oftare hos råa obildade menniskor, än ibland de bildade. Derföre hör också mythen egentligen till folket. Allramest finnes  den likväl utbildad bland menniskor, som bo ensamne i skogar, livilket tyckes hafva sin naturliga grund uti den enslighet och ödsliga tomhet, som omger Eremitens hydda. Själen är alltid verksam; men hos den obildade är icke tankekraften vänd inåt såsom hos tänkaren och poeten, den är vänd utåt på yttre föremål. Hvilka bilder kunna icke upstå i den ensamme vandrarens själ, när han slutligen lägger sig vid en stock Eld i den ödsliga skogen? måste icke den svarta gestalt, som skymtar för hans ögon genom den förvillande morgondimman vara ett Troll, som likväl vid närmare betraktande är bara en gråsten? måste icke tjutet af en Ulf, skränet af en Uggla eller vesslans praslande i de torra löfven komma från underbara väsenden i och under jorden? Den som blott försökt, att ligga en dyster höstnatt ensam i skogen, skall snart få erfara den underliga trollkraft, skogen i förening med ensligheten har, att upväcka fantasier, och det skall icke mera förefalla honom underligt, hvarföre mythologien är så särdeles rikhaltig uti de aflägsnaste skogstrakter, hvarest man finner så många vättar, vittror och Troll med alla sina underliga Epitheter och skepnader. I en större stad har man icke tid att höra efter Spöken och Troll. Man är beständigt omgifven af menniskor. Om något sällsamt höres från en aflägsen vind, eller vinkällare, så misstänker man genast tjuvar. Det buller af menniskor, som vanka af och an på gatorna, göra snart slut på hela Spökhistorien.

Men helt annorlunda är förhållandet i en aflägsen skogsbygd, hvarest man sällan får se folk, hvarest inga afväxlingar ega rum och hvarest endast Naturen med dess omgifning sysselsätter den ensamme jägarens eller herdens upmärksamhet. Det minsta ljud af en fogel, en hare, en sten, som rullar från klippan, väcker genast den ensamme vandrarens upmärksamhet. Kan han icke genast förklara ordsaken till det sällsamma ljudet eller förvillande synen, så anar han någonting oförklarligt eller öfver naturligt i den timade händelsen. Hans upskrämda inbillning målar idel rysligheter och skräckbilder. Han tror sig se Spöken, Troll och onda väsenden, som omgifva honom. Detta synes helt naturligt, och jag tror, att det skulle hända hvilken menniska, som häldst, om hon blefve försatt i samma omständighet, som den ensamme Skogsbon. 

Denna Trollkraft, hvarmed en villd natur i förening med ensligheten inverkar på menniskans inbillnings kraft, är efter min enfaldiga tanka den egentliga mythens grund. Den enslige vandraren berättar med en gravitetisk min sina syner; det blir en sägen ibland Folket, och sagan blir trodd af den enfaldiga mängden. Då är mythen färdig. En sådan myth är efter mitt begrepp ingen poesi, men den kan bli ett förträffligt ämne till poesi, om Poeten ikläder den en poetisk drägt och giver den en ädlare färg, d. v. s. gör den till en verklig dikt. Mythologien har i alla tider gifvit poeterne herrliga materialier till quäden; men poeten åtnöjer sig icke med mythen i sin ursprungliga form. Han omskapar och smyckar den med egna tillsatser, och det är svårt och kanske omöjligt, att i Poeternes skrifter urskilja den ursprungliga mythen från den poetiska grannlåten. Äfven den Finska Runan har sin goda portion af Poetisk grannlåt, som icke tillhör mythen utan dikten. Då nu Ganander lagt runan till grund för sin mythologi, så kan visserligen Herr Gottlund hafva rätt deruti, att Ganander icke alltid träffat det rätta, då han velat förklara Runan som myth. Men att äfven mythen legat till grund för Runan tror jag ingen opartisk granskare kan neka.

Deremot är den Lappska mythologien temmeligen fri från all poetisk grannlåt. Lapparne hafva ingenting, som kan förliknas med andra nationers Poesi. Deras sång »drejer sig», som Blom anmärker, »inom en quart eller quint, och är högst vidrig för ett musikaliskt öra». Detta gäller likvist endast för den ovane; ty när man blir van vid Lapparnes sång, finner man den icke alldeles obehaglig. Måhända har hvarken Blom eller Zetterstedt (som också fördömer deras sång) hört någon annan, än fulla Lappar jöika (sjunga). Afledne Capellmästaren Hæffner i Upsala har yttrat, att Lapparnes sång är i vissa fall sublim. NB. Såsom naturläte, eller såsom det renaste uttryck för den inneboende känslan kan den i vissa fall kallas sublim, då den blir utförd af en ren quinno röst i den genljudande skogen.

Men annars och ehuru den i musikaliskt hänseende kan sägas »dreja sig innom en quart eller quint», får man icke föreställa sig, att den är utan variationer. Det finnes särskilta läten för sorg, och andra för glädje, särskilta modulationer för mod och feghet.  Hvarje djur har på Lappska sin sång med bifogade ord, uttryckande djurets naturliga lynne. Hvarje märkvärdigare person har man tillegnat en sång, som skall uttrycka personens egna maner, eller särskilta sätt att vara. Dessa sånger äro till sina modulationer lika oföränderlige, som de äro till antalet oräknelige. Men ehuru de till sången improviserade orden icke sakna all poetisk lyftning, kan man dock i dem icke uptäcka det minsta spår till Rythm. För övrigt har jag sett Lappar lika så hänförde eller inspirerade af sin sång, som trötts någon af Phosphoristernas Schola, hvilket bevisar, att de icke äro så känslolöse, som en del sednare Författare velat förespegla (Zetterstedts resa 2, pag. 56). Lapparnes poesi har som sagdt är intet egentligt sammanhang med deras mythologi. Denna framställes alltid på prosa. Naturligtvis kan den prosaiska sagan också utstyras med tillsattser, men tillsattserne äro icke af poetisk natur. De äro tillfälliga. Således får man ofta höra en och samma saga berättas på olika sätt uti olika Lappmarker. Dock är alltid grundideen den samma.

Men helt annorlunda är förhållandet med den Finska Runan. Der är poeten eller Runemästaren den, som gifvit mythen Färg. Der kan ingenting tagas bort eller läggas till, utan att skämma bort hela sammanhanget. Ingen enda vers eller stroph kan der utan saknad utelemnas. I sådant fall föreställer Runan eller sången riktigt den ursprungliga mythen, sådan, som den var upfattad i Runemästarens hjerna. Men den ursprungliga mythen, sådan den var i den allmänna folktron, kan icke Poeten för Rythmens skull rent återgifva. Hela skilnaden mellan den prosaiska och poetiska mythologien består då deri, att tillsattserne i den förra äro af flere, i den sednare af en enda, neml. Poeten.

Så ungefärligen föreställer jag mig mythologiens upkomst. – – Hvad Herr Gottlund för övrigt anmärker om ordet ''»Jumala»'' att det nemligen är ett nomen proprium, det menar jag vara händelsen med sjelfva »Iehovah». Gud kan ju alldrig bli föremål för ett Begrepp, alltså icke heller dess namn. ''Jumala'' beteknar således ett vist enskilt föremål (individ) på samma sätt, som Väinämöinen, Ilmarinen m. fl. beteckna hvar sina mythologiska föremål. Att i Finskan icke finnes något ord för Kyrka, Tempel, tillbedja m. m. bevisar ingenting af det som skulle bevisas. Uti Lapparnes språk finnes icke heller några ord, som skulle betekna dessa begrepp. Likväl vet man, att Lapparne hade sitt ''Passe'' Helgedom; att de kröpo på fyra fötter för afguden ''Seite''; att de offrade stora högar af Renhorn åt sina afgudar o. s. v.

Jag kan undra, om icke Finska ordet ''Pyhä'' har afseende på något för gudomligheter renadt ställe eller ting? Hvarföre skulle annars ''Pyhä ouda'' en helig skog förekomma ända opp i Finmarken? Så framt icke detta må vara blott en öfversättning af Lapparnes heliga Ställen. Monne icke Finska ordet ''kumarta'' hafva afseende på någon slags krökning för Gudarna?

Herr Gottlund vill i allmänhet uphöja sina hedniska förfäder öfver andra hedningar; han vill frikänna dem från allt afguderi och vidskeppelse; han vill göra dem till riktiga naturfilosopher och naturpoeter; men jag är rädd, att Gammel Adam eller rättare Gammel Erik hade sitt spel med dem, så väl som med andra nationer. Redan den omständigheten, att de hade sina ''Noidat'' Trollkarlar; ''Luvut'' Läsningar eller besvärjelse formler; ''loitimiset'' hemliga curer o. s. v. bevisar redan, att folket trodde på öfvernaturliga verkningar. Herr Gottlund nämner äfven i sitt ofvannämde arbete, om Taciti omdömen öfver Finnarne m. m. att Trollkarlarne troddes stå i förbund med »Hin håle» och att de (Trollkarlarne) icke desto mindre fruktades och ärades af Folket. Så mycket sämre. Det bevisar, att de gamle Finnarne trodde, att ett ondt mägtigt väsende fanns, som kunde verka både ondt och godt genom Trollkarlarne.

Hr. Gottlund påstår väl i Otava 1. pag. 31 och följ.  att Spådoms väsendet hör till en sednare period; men då han vill lämpa Taciti yttrande »incantantionibus dediti etc.» på Finnarne, så måste deras Spådomskonst redan i Taciti tid hafva varit i flor. Han kan då icke skylla på Catholicismen, att den varit orsaken till trollväsendet. Men hvar hafva då Finnarne lärt sig att trolla? och huru skulle de hafva kunnat komma i ett så stort rop för sitt trolleri, om icke Folket trott på deras trollerikonst? Om Trollkarlarne sjelfve icke trodde på kraften af sitt trolleri (d. v. s. om det skedde genom blott naturliga medel, som de med flit höllo  hemliga) så trodde likväl folket, att det skedde genom öfvernaturliga verkningar. Just denna Folkets tro på öfvernaturliga krafter och verkningar, är redan tillräcklig att bevisa tillvaron af en Finsk mythologi.

Hr. Gottlund vill äfven resonera bort hela Thorer Hunds berättelse om Biarmernes Gud, der [!] ''Jumala'' heiter, hvilken berättelse finnes hos Sturleson. Då detta hörer till Historien och icke till mythologien, så kan jag icke afgöra, om berättelsen är sann eller falsk. Att det skulle vara »en politisk krigar dikt», kan jag icke finna; ty hela berättelsen om Thorer Hunds resa till Biarmaland är så omständelig och detaljerad, att den icke tyckes kunna vara diktad. De Lärde lära ännu icke vara alldeles ense om Biarmalands geografiska Läge. En del påstå att det skall hafva varit i trakten af Archangel. Men det kan ju vara en möjlighet, att Biarmaland låg i trakten af Kola, i hvilket fall Jumala skulle snarare vara en lappsk gudomlighet. v. Westen nämner i en afhandling af år 1717, införd i Budstikkens 7<sup>de</sup> årgång, pag. 13, att en Lappby vid ändan af Nordfjellet (på Lappska: Nuorta Tunturi) åt archangelska sidan kallas »Bjarmiri»<ref>Budstikken är en norsk Tidskrift, som blivit utgifven i sednare tider (1820-26). Der förekomma flere intressanta statistiska afhandlingar om Nordlanden och Finmarken, deribland den ofvannämnde af v. Westen, hvilken sjelf har berest dessa Nordostliga trakter ända till Kola i sällskap med en Rysk Prest.</ref>. Herr Mag. Emanuel Kohlström, missionär i Enontekis Lappmark, har berättat för mig, att Hans Fader, aflidne Kyrkoherden Math. Kohlström, skall hafva sett en stor afgudabild af huggen sten (?) i trakten af Aviovaara, nu varande Karasjoki. Om detta är sannt, så föres man lätt på den tanken, att Lapparne låtit hämta Gudabilder från främmande Nationer, ty att Lapparne sjelfve skulle hafva huggit i sten det har man icke exempel på. Tyskland kallas på finska: ''Saxan maa'', och Lapparne i Torneå Lappmark samt längre norrut, kalla Tyskland: ''Saxa ädnam'', hvaraf synes följa, att Saxarne varit de första Tyskar, som besökt och kommit i beröring med dessa nordliga Länder. Det kan vara en möjlighet, att desse antingen sjelfva eller genom Norrske äfventyrare försett Lapparne i finmarken med en och annan ''Jumala'' bild af huggen      sten. Men Jumala Bilden i Biarmaland tyckes hafva varit af trä, all den stund halsen gick af och hela ''Jumala'' ramlade om kull, när Thorer Hunds Stallbroder skulle hugga af kedjan, som satt på ''Jumalas'' halls.

Då nu Hr. Gottlund påstår, att de gamla Finnarne icke haft några Gudabilder (hvarom åtminstone berättelser borde finnas quar, om sådana Bilder verkligen funnits), så blir det troligt, att det varit en lappsk Gud, som Thorer Hund och Hans fosterbroder spolierade. Att ordet ''Jumala'' låter mera Finskt än Lappskt, kan icke göra mycket till saken, då man vet, att Lappska dialecten i trakten af Kola är likare Finska än Lappska.

Jag slutar härmed mina anmärkningar, rörande den Finska mythologien, hvilken jag icke är mäktig att bedöma, sålänge, som åsikterne äro delade bland dess inhemska forskare. Jag måste för jämförelsen begagna den sådan den förekommer hos Ganander, samt i de Runor eller sånger, som jag haft tillfälle att rådföra.

Med så få hjelpkällor har jag icke kunnat anställa många jämförelser med Utländska Nationers mythologi, utan framställer den Lappska, sådan den förekommer i de förut upgifna källorna, jämte det lilla jag af egen erfarenhet kunnat tillägga. Jag har alldrig gjort mythologien till hufvud studium. Som Barn har jag hört åtskilligt hörande till den Lappska, och som Student har jag gjort utdrag af Leem. Jag skulle troligen icke hafva så snart kommit mig före, att skrifva dessa »Fragmenter», derest icke några Ledamöter af den så kallade Franska vetenskapliga Expeditionen hade upmanat mig dertil. Om jag dermed kan tjena vederbörande Liebhabrar och forskare i menniskoslägtets Cultur historia, skall det vara mig ett nöje.

Om arbetet finner förläggare och afsättning, kommer det att fortsättas, med efterföljande delar: neml. Offer-Läran, Spådoms-Läran och Fabel-Läran. Denna sistnämnda kommer att innehålla ett urval af Lapparnes Sagor.


''Karesuando i Torneå Lappmark den 8<sup>de</sup> Maj 1840. L. L. Læstadius''.


==Fodnoter==
<references/>
<br><br>

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Lars Levi Læstadius]]
[[Kategori:Samisk mytologi]]