Vis kilden til Bröllopsböner (Lönnrot)

[[Fil:Logo_7.png]]

<center>'''[[Finsk religion og mytologi|Temaside: Finsk religion og mytologi]]'''



<big><big><big>'''Bröllopsböner'''</big></big></big>

<br><big>'''Elias Lönnrot'''</big><br> Helsingfors, 1828
<br>Indledning og noter:<br> ''Carsten Lyngdrup Madsen''<br> Heimskringla, 2024</center>



<big>'''Indledning'''</big>

Efter utallige advarsler fra familie og venner begav Elias Lönnrot sig en forårsdag i 1828 ud på den første af sine mange rejser til fods for at indsamle runesange blandt den uspolerede almue. Rejsen skulle bringe ham gennem endeløse skove, over fjelde og gennem sumpede egne i Tavastland, Savolax og Karelen. Lange strækninger var øde og ubeboede, men hvor han traf på en gård eller et hus, tog han kontakt til folkene for at høre, om der var nogen i husstanden, som huskede nogle af de gamle sange og kunne gengive dem for ham. Selv om dette ikke altid var tilfældet, havde man flere steder kendskab til én, som var runesanger. Det var en sådan anvisning der ved midsommertid førte ham til Podoskanvaara i Nordkarelen ind mod den nuværende finsk-russiske grænse. Her boede en mand ved navn Juhana Kattilus, som var runesanger og var villig til at gengive sine sange for Lönnrot, der sirligt nedskrev sangene i sin konceptbog. Men ud over runesangene gav Kattilus Lönnrot mulighed for at overvære et karelsk bryllup, som skulle finde sted på en af nabogårdene et par dage efter. I sin dagbog beskriver Lönnrot de forskellige skikke under festlighederne herunder bønner, som rettes mod de gamle guder. Ud over brudeparret er brylluppets mest centrale deltagere ''Kaaso'' og ''Kosiomies'', som bistår henholdsvis bruden og brudgommen. Kosiomies er brylluppets "dirigent". Han har ansvar for, at festen forløber, som den skal, men er også optaget af, at det nygifte par skal finde lykke og undgå farer i det nye ægteskab. "Till detta ändamål höll han ordentliga böner till de förnämsta gudamakter, hvilkas hjelp han trodde sig behöfva för att mota dem." (s. 54). Lönnrots svenske oversættelse af disse bønner er gengivet herunder:



<blockquote><blockquote>
::Kave<ref>Betydningen af ordet ''Kave'' (flertal: ''kapeet'') er omdiskuteret. End ikke Castrén tør forholde sig kategorisk til ordet. F. Ohrt opfatter det som et epitet med betydningen ''kvinde'', hvilket ville stemme med, at Lemminkäinens moder kaldes "goda Kave" (Ældre Kalevala 7) og at ''Kave'' både i denne bøn og i Kalevala bruges som en betegnelse for "naturens datter." (Ældre Kalevala 10). På den anden side benævnes også Wäinämöinen "Kave Ukko nordens herre" (Ældre Kalevala 1). I den aktuelle tekst anvendes ordet nærmest som et proprium på Luontos datter.</ref>, moder Luontos<ref>Naturen. Udtrykket ''moder Luonto" illustrerer den finske gudeverdens nære tilknytning til naturen.</ref> doter, 
::prydliga och gyllne Kave, 
::Väf åt mig ett gyllne kläde, 
::gjut åt mig en kopparvepa, 
::den jag natten hvilar under, 
::och om dagen bär uppå mig, 
::att ej sonen må försvinna, 
::och förkomma modrens gåfva, 
::modrens egna verk förvillas, 
::Himmis hårstrå falla undan. 
::Kave, moder Luontos doter, 
::prydliga och gyllne Kave, 
::kom att visa vägen för oss,
::kom att göra rak vår gångstig, 
::dit hvar jungfru bort kan giftas,
::och en vacker brud kan tagas. 
::Möter ock en granrisruska,
::slit den uti tvänne stycken, 
::kasta så den bort åt sidan, 
::att enhvar må lyckligt framgå 
::och en orklös färdas säkert.


::Ukko<ref>Himmelguden, den øverste af guderne.</ref>, du min högste fader, <ref>Ligesom Luonto regnes for moderen, tiltales Ukko her som faderen.</ref> 
::du den åldrige i himmel, 
::ställ i hast af rönn<ref>Rønnetræet var et helligt og beskyttende træ for finnerne.</ref> ett gärde,
::och af jern en gärdsgård uppslå, 
::kringom folket i mitt följe
::och om hopens ömse sidor.
::Hopbind den med jordens maskar 
::och tag vidjorna af ormar,
::hufvud utåt, inåt stjerten.
::Ställ gapet liksom det hväste, 
::hufvudet att rysligt rassla,
::så uppå den främre trakten, 
::som på den åt ryggen vända, 
::och på sidorna derjemte.
::Fins det af det gamla folket, 
::som i allas ålder suttit,
::för att mota hvarje fara
::och att svaja i mitt följe,
::att ej sonen må förkomma, 
::modrens egna verk förvillas, 
::och förgås den qvinnoburna.
::Hundra män förutan klinga, 
::tusen svärdförsedda karlar 
::för att kullslå Katis<ref>Ifølge Ganander er Kati en skovgudinde, der giver vækst til træerne i skoven (Mythologia Fennica). Renvall mener derimod, at navnet dækker over en fjendtlig ond ånd (Castrén: Föreläsningar i finsk mytologi).</ref> troppar 
::och besegra dem som möta. 
::Ut må afundsögat borras,
::motvärns mage upp må fläckas, 
::slit i stycken häxors näsa,
::så att Hiisis<ref>Oprindelig en hellig skov; en beskytterånd for skoven, bjergene eller vandet, en mægtig kæmpe; en skovgud; kan også betegne et skræmmende sted, et ''helvede''.</ref> folk må hissna, 
::sjelfva djeflarne förskräckas, 
::jordens kateet taga flykten.


::'''Jordens gudomligheter''' anropar Kosiomies, ställande sig sjelf i en källare eller annan grop, på följande sätt:

::Jordens mor, stig upp från jorden, 
::Jordens hufvudfar från åkern,
::den vidtkända mannens bistånd, 
::kom att svaja i mitt följe
::och att mota hvarje fara,
::så uppå den främre trakten, 
::som på den åt ryggen vända,
::och på de åt båda sidor.
::Ej för egen del jag ber dig, 
::icke heller för mitt följe;
::men det är för dem som motstå, 
::för de faror illskan utströr.
::Kom nu du uti mitt sällskap 
::för att draga utaf bågen,
::för att rycka ifrån bågen,
::för att hjelpa ifrån tisteln.


::'''Kalma'''<ref>Gravpladsens guddom; døden; herskeren over de døde; bogstaveligt: liglugt.</ref> anropas på följande sätt. Kosiomies skall då antingen Thorsdagsafton eller Söndagsmorgon bege sig uti en ''kalmisto''<ref>Kalmisto (også Kalmisoma): De dødes bopæl; en begravelsesplads beliggende i en park eller en skov uden for landsbyen, ofte på en ø.</ref> (ställe der de döda äro begrafna l. begrafningsplats):

::Fins det än af gamla folket, 
::som i allan ålder sutit,
::länge uti jorden legat,
::länge hvilat uti lugnet.
::Stigen svärdsmän ifrån jorden
::och i ryttare från sanden
::till den dyra sonens bistånd,
::den vidt kände mannens sällskap, 
::svajen fram nu i mitt följe
::för att mota hvarje fara etc.


::'''Vattnets nympher''' få denna bön för sig. Kosiomies skall då han läser detta ställa sig uppå en kulle:

::Statt nu upp, du däldens tärna, 
::vattnets nymf med mjuka skötet, 
::källans blida, varma jungfru, 
::qvinna från den svarta gyttjan, 
::kom att skydda mina stigar,
::och att sväfva i mitt följe,
::så uppå den främre trakten etc.
::för att kullslå afundsskaran
::och besegra motståndstroppen. 
::Ej för egen del jag beder,
::icke heller för mitt följe,
::mig för motstånd jag nu beder, 
::kallar dig mot onda plågor.


::'''Vidare läser Kosiomies för Hästens säkerhet:'''

::Tar jag mig af Hiisis hästar, 
::väljer mig från berget fålar. 
::Tar nu Hiisis röda vallak, 
::som af jern har fasta hofvar,
::eld i hufvud och jernmanig. 
::Sjelfva smeden Ilmarinen<ref>En af de tre store helte i Kalevala; Kaleva-folkets smed; gud for himlen, vejr og ild.</ref>,
::den evärdeliga smidarn, 
::skodde en hel sommar hästen
::och stallgångaren en vinter, 
::när jag fore till att fria,
::när till Hiisis borg jag fore, 
::för att fria borgens flickor, 
::tärnorna i bergets grottor. 
::Hästens fötter snafva icke, 
::hvarken uppå glanska vägen 
::eller uppå Kalmas klippa.
::Ukkos glöda svärd ju nedföll, 
::fästet neråt ifrån himmeln, 
::hufvudstupa ner från molnen, 
::föll i högra handen åt mig. 
::Solen glimmade från fästet 
::månen blänkte uppå klingan
::dermed bort jag hundar värjer, 
::jagar Kalmas folk ifrån mig.
</blockquote></blockquote>
<br>


==Kilde:== 
''Vandraren eller Minnen af en Resa till Fots genom Tavastland, Savolax och Karelen'' gengivet i ''Elias Lönnrots Svenska Skrifter'', utgifna af Jenny af Forselles, bd. I, s. 60–79; 1908



==Fodnoter==
<br>
<references/>
<br><br>


[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Elias Lönnrot]]
[[Kategori:Finsk mytologi]]