Vis kilden til Fyrationdetredje Sången (Kalevala, Collan)

[[Fil:Sampokværnen.jpg|thumb|500px|<center>'''Kampen om Sampokværnen''' <br> Maleri af ''Akseli Gallen-Kallela''</center>]]


[[Fil:Sampokværnen.jpg|thumb|500px|<center>'''Kampen om Sampokværnen''' <br> Maleri af ''Akseli Gallen-Kallela''</center>]]

<center>'''[[Finsk religion og mytologi|Temaside: Finsk religion og mytologi]]'''



<big><big>'''[[Kalevala (Collan)| Kalevala]]'''</big></big>

<br>öfversatt af<br>'''Karl Collan'''



<big><big><big>'''Fyrationdetredje Sången'''</big></big></big></center>




-----

<br>'''Fyrationdetredje Sången.''' Pohjolas värdinna utrustar ett krigsfartyg och begifver sig ut att förfölja Sampofararne: 1—22. — Då hon uppnått dem, begynner på hafvet en strid, hvarvid Kalevalas män behålla segern: 25—258. — Pohjolas värdinna lyckas dock att ur båten vräka Sampo i hafvet, der den sönderslås i spillror: 259—266. — De större bitarne sjunka ner och blifva skatter i hafvets djup; de smärre drifvas af våg och vind upp mot stranden; Wainämöinen uttalar sin glädje häröfver och hoppas deraf ny framgång för Kalevala: 267—304. — Pohjolas värdinna lofvar att snart bringa ofärd öfver Kalevala, men Wainämöinen säger sig ej akta på dessa hotelser: 305—368. — Bedröfvad öfver förlusten af sin makt återvänder Pohjolas värdinna hem, medförande endast locket af Sampo till Pohjola: 369—384. — Wäinämöinen samlar de på stranden uppflutna spillrorna, bringar dem att vexa och förkofras, samt önskar sitt hemland beständig lycka: 385—434.
<br><br>

-----


<blockquote>
::Louhi, Pohjolas värdinna,
::Kallar Pohjola tillhopa,
::Låter folket bågar gripa,
::Männerna med svärd sig väpna, 
::Ställer Pohjas båt i ordning, 
::Rustar ut sitt örlogsfartyg.


::Män hon ställer i sin farkost, 
::Radar krigare i skeppet,
::Liksom knipan sina ungar,
::<FONT COLOR=grey><small>10.</small></FONT> Sina små en årta ordnar,
::Hundra män med svärd försedda, 
::Tusen krigare med bågar.


::Master reser hon i skeppet, 
::Ställer stängerna i ordning,
::Hissar sedan sina segel,
::Spänner ut sitt fartygs dukar, 
::Breda som en utsträckt molnvägg, 
::Som en klumpig sky på himlen, 
::Och sin färd hon nu begynner,
::<FONT COLOR=grey><small>20.</small></FONT> Gifver sig åstad och skyndar,
::För att Sampo återtaga 
::Utur Wäinämöinens farkost.


::Gamle trygge Wäinämöinen 
::Styrde öfver blåa hafvet,
::Höjde nu sin röst och sade,
::Talade i båtens bakstam:
::"O du muntre son af Lempi,
::Som står högst bland mina vänner, 
::Stig i masten af vår farkost,
::<FONT COLOR=grey><small>30.</small></FONT> Klättra uppför segelstången,
::Granska luftens rymd framför oss, 
::Se på himlens hvalf bakom oss, 
::Om dess rand är klar och molnfri, 
::Klar och molnfri, eller mulen!"


::Det var muntre Lemminkäinen, 
::Ungdomsfriske, raske sällen — 
::Alltid redo, äfven obedd,
::Färdig utan särskild maning — 
::Upp han klättrade i masten,
::<FONT COLOR=grey><small>40.</small></FONT> Steg med lätthet upp i toppen,
::Såg mot öster, såg mot vester,
::Såg mot norr och såg mot söder, 
::Spejade kring Pohjas stränder, 
::Yttrade till slut och sade:
::"Klar är luftens rymd framför oss, 
::Mulen himmelen bakom oss:
::Ifrån norr en sky sig höjer,
::I nordvest en molnkant skönjes." 


::Sade gamle Wäinämöinen:
::<FONT COLOR=grey><small>50.</small></FONT> "Sannt är icke hvad du talar!
::Ej en sky det torde vara,
::Ej en molnkant, som sig höjer, 
::Det är något segelfartyg:
::Skåda en gång till, och noga!"


::En gång till han ser, och noga, 
::Yttrar dessa ord och säger:
::"Der i fjerran syns en holme, 
::Skymtar fram en ö på afstånd; 
::Hökar hvimla i dess aspar,
::<FONT COLOR=grey><small>60.</small></FONT> Tjäderhonor i dess björkar."


::Sade gamle Wäinämöinen: 
::"Sannt är icke hvad du talar; 
::Hökar torde det ej vara,
::Icke fläckbeströdda tjädrar,
::Det är Pohja-gårdens söner;
::Skåda än en gång, och noga!"


::Nu den muntre Lemminkäinen, 
::Skådade för tredje gången,
::Fällde dessa ord omsider,
::<FONT COLOR=grey><small>70.</small></FONT> Yttrade och sade slutligt: 
::"Pohja-båten är i antåg,
::Stampar fram, med hundra åror; 
::Hundra karlar ro i båten,
::Tusen sitta sysslolösa."


::Nu den gamle Wäinämöinen 
::Fick förspörja verklig sanning,
::Och han yttrade och sade:
::"Ro nu på, du Ilmarinen,
::Ro, du muntre Lemminkäinen,
::<FONT COLOR=grey><small>80.</small></FONT> Ron, j alle här i skeppet,
::Så att fram vår båt må ila, 
::Att vår farkost hinner unnan!"


::Rodde smeden Ilmarinen,
::Rodde muntre Lemminkäinen,
::Rodde alle man i båten; 
::Furustyret hördes knaka,
::Tullarne af rönn träd pepo,
::Båten, byggd af tallar, skälfde,
::Fören gnällde som en sjöhund,
::<FONT COLOR=grey><small>90.</small></FONT> Aktern brusade som forsen,
::Vattnet fräste upp i bubblor,
::Fradgan flöt i klumpar unnan.


::Hjeltarne i täflan rodde,
::Årorna i kapp de drogo,
::Men det led ej fram med färden,
::Furuskeppet fick ej försprång,
::Undkom icke segelbåten,
::Pohja-gårdens örlogsfartyg.


::Nu den gamle Wäinämöinen 
::<FONT COLOR=grey><small>100.</small></FONT> Fann att ofärd var förhanden,
::Såg en nödens dag sig närma,
::Eftertänkte, öfverlade,
::Hvad som stod att företagas,
::Fällde dessa ord och sade:
::"Häremot jag vet en utväg,
::Minns ännu en liten trollkonst."


::Nu han sökte fram sitt fnöske,
::Letade bland sina elddon,
::Tog ur dem en liten flinta,
::<FONT COLOR=grey><small>110.</small></FONT> Slet en liten bit af fnösket,
::Detta slängde han i hafvet, 
::Bakåt, öfver venstra axeln,
::Höjde rösten, tog till orda, 
::Yttrade och sade detta:
::"Häraf må en klippa uppstå,
::Må en hemlig häll sig bilda,
::Och mot den må Pohjas farkost, 
::Hundraroddar-skeppet krossas,
::Uti stormuppjagad bränning,
::<FONT COLOR=grey><small>120.</small></FONT> I ett häftigt svall af vågor!"


::Och der uppstod nu en klippa, 
::Bildades en ö i hafvet,
::Sträckt på längden emot öster, 
::Liggande mot norr på bredden.


::Pohja-skeppet nu sig närmar, 
::Stampar framåt öfver vågen, 
::Stöter innankort mot klippan, 
::Fastnar hårdt på hälln i hafvet; 
::Sönder brister furubåten,
::<FONT COLOR=grey><small>130.</small></FONT> Skeppet med de hundra vränger, 
::Masterna i hafvet störta,
::Alla segel sjunka neder 
::För att bort af stormen bäras, 
::Att af vårens vind förskingras.


::Louhi, Pohjolas värdinna,
::Steg med fötterna i vattnet 
::För att resa upp sin farkost,
::För att skeppet uppåt vända: 
::Skeppet stod ej mer att resas, 
::<FONT COLOR=grey><small>140.</small></FONT> Båten kunde icke röras,
::Brutna voro alla vränger, 
::Sönder till och med dess tullar.


::Eftertänkte, öfverlade,
::Fällde dessa ord och sade:
::"Hvem skall med ett råd nu komma?
::Hvem skall här i redet ställas?"


::Sin gestalt hon nu förbytte,
::Djerfdes att förändra skepnad:
::Lior tog hon, fem till antal,
::<FONT COLOR=grey><small>150.</small></FONT> Sex utslitna, gamla gräftor,
::Klor hon gjorde sig af dessa,
::Fäste dem vid sina näfvar;
::Hälften af den spruckna båten 
::Under sig som kropp hon lade,
::Svängde sidorna som vingar,
::Gjorde sig en stjert af styret;
::Hundra män inunder vingen,
::Tusen på sin stjert hon ställde,
::Hundra män med svärd försedda,
::<FONT COLOR=grey><small>160.</small></FONT> Tusen krigare med bågar.


::Vingarne till flygt hon breder,
::Höjer sig som örn i luften,
::Flaxande hon framåt flyger 
::För att Wäinämöinen hinna:
::Ena vingen vidrör molnen 
::Och den andra sopar vattnet.


::Vattnets mor, den sköna qvinnan,
::Höjde nu sin röst och sade: 
::"O du gamle Wäinämöinen!
::<FONT COLOR=grey><small>170.</small></FONT> Vänd ditt hufvud bort från solen,
::Rikta mot nordvest ditt öga,
::Se dig om helt obetydligt!" 


::Gamle trygge Wäinämöinen 
::Vänder hufvudet från solen, 
::Riktar mot nordvest sitt öga, 
::Ser sig om helt obetydligt: 
::Redan nalkas Pohjas gumma, 
::Underfogeln nu sig närmar,
::Lik en hök till skulderbenen, 
::<FONT COLOR=grey><small>180.</small></FONT> Lik en örn till sjelfva kroppen. 
::Fogeln uppnår Wäinämöinen, 
::Flyger fram till mastens ända, 
::Slår sig ned på segelstången, 
::Sätter sig i högsta toppen: 
::Båten nära är att kantra, 
::Störtar nästan öfverända.


::Härvid smeden Ilmarinen 
::Vid sin Jumala sig tryggar,
::Till sin skapare sig vänder.
::<FONT COLOR=grey><small>190.</small></FONT> Yttrar dessa ord och säger: 
::"Starke skapare, mig skydda, 
::Jumala, ditt hägn förläna,
::Så att sonen ej förkommer, 
::Modrens barn ej faller unnan 
::Ur det antal skaparn skapat, 
::Jumala till lif befordrat!


::"Ukko, gud, du uppenbare; 
::Gamle fader uti himlen!
::Gif mig du en pels som lågar, 
::<FONT COLOR=grey><small>200.</small></FONT> Hemta mig af eld en skjorta,
::I hvars skydd jag strida finge, 
::Och hvari jag kunde kämpa
::Utan att mitt hufvud våga,
::Att mitt hår till spillo gifva 
::I en lek af blanka klingor,
::Der de skarpa svärden pröfvas!"


::Gamle trygge Wäinämöinen 
::Fällde sjelf ett ord och sade:
::"Ha, du Pohjolas värdinna!
::<FONT COLOR=grey><small>210.</small></FONT> Kommer du att Sampo dela 
::På den dimomhvärfda udden,
::På den töckenhöljda holmen?" 


::Sade Pohjolas värdinna:
::"Ej jag ämnar Sampo dela 
::Någonsin med dig, du snöde, 
::Jemte dig, o Wäinämöinen!" 
::Sjelf hon söker Sampo taga 
::Utur Wäinämöinens farkost.


::Nu den muntre Lemminkäinen 
::<FONT COLOR=grey><small>220.</small></FONT> Drager svärdet ur sitt bälte, 
::Rycker ut det skarpa stålet, 
::Klingan från sin venstra sida,
::Och mot örnens klor han måttar, 
::Dänger svärdet mot dess fötter. 
::Hugg på hugg gör Lemminkäinen, 
::Yttrar dessa ord derjemte:
::"Ner, j männer, ner, j klingor,
::Ner med er, j usle kämpar, 
::Hundra män från hvarje vinge, 
::<FONT COLOR=grey><small>230.</small></FONT> Tio från hvarenda fjäder!"


::Sade Pohjolas värdinna,
::Talade från skeppets masttopp:
::"O du muntre son af Lempi,
::Arme Kauko, usle sälle!
::Svikit har du nu din moder,
::Ljugit har du för den gamla:
::Ty du lofvat att ej draga 
::Ut i strid på tio somrar,
::Äfven om du guld behöfde,
::<FONT COLOR=grey><small>240.</small></FONT> Eller finge lust till silfver!"


::Gamle trygge Wäinämöinen,
::Den evärdelige siarn,
::Ansåg tiden vara inne,
::Fann att rätta stunden kommit: 
::Upp ur sjön han höjde styret, 
::Drog sitt blad af ek ur böljan, 
::Dermed slog han underdjuret, 
::Afhögg klorna uppå örnen;
::Klorna sönderslogos alla,
::<FONT COLOR=grey><small>250.</small></FONT> Blott den minsta klon blef oskadd. 


::Männen störtade i hafvet,
::Föllo ner från örnens vingar, 
::Hundra män från hvarje vinge, 
::Tusen krigare från stjerten;
::Sjelfva örnen damp från masten, 
::Föll med brak på båtens botten, 
::Liksom tjädern ifrån trädet,
::Ekorrn ifrån granens grenar.
::Derpå grep han tag i Sampo 
::<FONT COLOR=grey><small>260.</small></FONT> Med det ej benämnda fingret,
::Vräkte Sampo ner i hafvet, 
::Stjelpte hela granna locket 
::Öfver röda skeppets brädgång 
::Ut uppå det blåa hafvet;
::Der gick Sampo nu i stycken, 
::Brast i bitar granna locket.


::Och så sjönko dessa bitar,
::Stora stycken utaf Sampo 
::Genom hafvets lugna vatten 
::<FONT COLOR=grey><small>270.</small></FONT> Ner uppå det svarta gruset,
::Byttes der till hafvets håfvor, 
::Blefvo Ahto-barnens skatter. 
::Derför aldrig här i tiden,
::Medan gyllne månen glänser, 
::Saknar hafvet rikedomar,
::Lider Ahto brist på skatter.


::Andra stycken utaf Sampo, 
::Några mindre bitar blefvo 
::Qvar på blåa hafvets yta,
::<FONT COLOR=grey><small>280.</small></FONT> På det vida hafvets vågor,
::För att der af vinden vaggas,
::För att bort af böljor bäras.


::Vinden vaggar dessa stycken, 
::Hafvets svali dem framåt gungar 
::På det blåa hafvets yta,
::På det vida hafvets vågor:
::Vinden drifver dem mot stranden, 
::Böljorna i land dem bära.


::Gamle trygge Wäinämöinen 
::<FONT COLOR=grey><small>290.</small></FONT> Såg hur bränningarne drefvo,
::Huru hafvets vågsvall vräkte,
::Hur mot stranden böljor buro 
::Dessa stycken utaf Sampo, 
::Bitarne af granna locket.


::Stor hans glädje var häröfver 
::Och han yttrade och sade:
::"Dessa bära i sig fröet,
::Början till ovansklig lycka;
::Deraf plöjning, deraf såning,
::<FONT COLOR=grey><small>300.</small></FONT> Deraf all slags vext och gröda; 
::Genom dem skall månen lysa, 
::Lyckans sol beständigt stråla 
::Öfver Suomis vida länder,
::Öfver Finlands sköna bygder!"


::Louhi, Pohjolas värdinna,
::Yttrar då ett ord och säger: 
::"Häremot än jag vet en utväg, 
::Vet en utväg, mins ett medel 
::Mot din plöjning, mot din såning, 
::<FONT COLOR=grey><small>310.</small></FONT> Mot din boskap, mot din gröda, 
::Mot din måne, som skall skina, 
::Mot din sol, som ständigt strålar: 
::Månen i ett berg jag drifver, 
::Gömmer solen i en klippa,
::Frosten låter jag förstöra,
::Kylig väderlek fördröja 
::All din plöjning, all din såning, 
::All din skörd och all din äring, 
::Hagelfall af jern jag skickar,
::<FONT COLOR=grey><small>320.</small></FONT> Skurar utaf stål jag sänder
::Öfver dina goda sveder,
::Öfver dina bästa åkrar.


::"Björnen upp från mon jag jagar,
::Den gles-tandade ur snåret,
::För att dina hingstar rifva,
::För att dina ston ihjälslå,
::För att dina hjordar fälla,
::För att dina kor förskingra;
::Folket dödar jag med sjukdom,
::<FONT COLOR=grey><small>330.</small></FONT> Ämnar all din slägt förgöra 
::Så att den ej mer i tiden 
::Nämns och höres af i verlden!"


::Nu den gamle Wäinämöinen 
::Tog till orda sjelf och sade:
::"Mig kan ingen Lapp besvärja,
::Ingen ifrån Turja kufva!
::Jumala beherrskar vädret,
::Skaparn vårdar ödets nycklar;
::Ej i afundsmannens armar,
::<FONT COLOR=grey><small>340.</small></FONT> Ej i oväns hand de hvila.


::"Om på Jumala jag litar,
::På min skapare förtröstar,
::Drifver han all mask från sådden,
::Hvarje ovän från min gröda,
::Så att sådden upp ej bökas,
::Så att vexten icke nedslås,
::Så att brodden icke bortrycks,
::Så att grödan ej förstöres.


::"Men, du Pohjolas värdinna,
::<FONT COLOR=grey><small>350.</small></FONT> Drif förderfven in i stenen,
::Inneslut, allt ondt i klippan,
::Samla plågorna i berget,
::Aldrig deremot vår måne,
::Aldrig solen här i tiden!


::"Frosten må du låta härja,
::Kylig väderlek fördröja 
::Dina egna åkrars rågbrodd,
::All den sådd, du sjelf har utstrött; 
::Låt ditt hårda hagel falla,
::<FONT COLOR=grey><small>360.</small></FONT> Skurarne af stål sig sänka
::Der man plöjt med dina plogar, 
::Uppå Pohja-gårdens åkrar!


::"Jaga björnen upp från sandmon, 
::Drif ur snår den ilskne katten, 
::Skicka ödemarkens kroktass,
::Den gles-tandade ur buskris 
::In på Pohjas boskapsvägar,
::På den mark dess hjordar trampa!" 


::Derpå Pohjolas värdinna 
::<FONT COLOR=grey><small>370.</small></FONT> Fällde dessa ord och sade,
::"Nu har makten från mig vikit, 
::Svagt är nu mitt välde vordet: 
::Sjunkit har min skatt i hafvet, 
::Böljor hafva Sampo krossat!" 


::Gråtande hon hemåt styrde,
::Full af sorg till Pohjas nejder.
::Intet som är värdt att nämnas 
::Fick hon med sig hem af Sampo, 
::Men hon medtog dock en smula
::<FONT COLOR=grey><small>380.</small></FONT> Med det ej benämnda fingret:
::Locket bragte hon till Pohja,
::Bar till Sariola grepen;
::Derför råder nöd i Pohja,
::Är ett brödlöst lif i Lappland.


::Gamle trygge Wäinämöinen, 
::Sedan sjelf i land han stigit, 
::Finner stycken utaf Sampo,
::Bitar af det granna locket 
::Uppå stranden invid hafvet,
::<FONT COLOR=grey><small>390.</small></FONT> På den fina, mjuka sanden.


::Sampos stycken nu han bragte, 
::Förde granna lockets bitar 
::Till den dimomhvärfda udden,
::Till den töckenhöljda holmen 
::För att frodas och förkofras, 
::Vexa till och äring gifva,
::För att engång kornöl skänka, 
::För att bröd af råg beskära.


::Derpå gamle Wäinämöinen 
::<FONT COLOR=grey><small>400.</small></FONT> Tog till orda sjelf och sade: 
::"Jumala, o gif oss lycka, 
::Skapare, o skänk oss trefnad,
::Låt oss städse lyckligt lefva,
::Låt engång oss dö med heder 
::I det ljufva Suomi-landet,
::I det herrliga Karelen!


::"Starke skapare, mig skydda, 
::Jumala, ditt hägn förläna,
::Bistå mig mot männers anslag, 
::<FONT COLOR=grey><small>410.</small></FONT> Afvärj alla qvinnors ränker,
::Slå på land hvar ovän neder,
::Tukta vattnets onda makter!


::"Stå på dina söners sida,
::Bistå dina barn beständigt,
::Skänk dem du ditt skydd om natten, 
::"Var du deras värn om dagen,
::Att ej solen vredgad skiner,
::Att ej månen vredgad lyser,
::Att ej vinden vredgad hviner,
::<FONT COLOR=grey><small>420.</small></FONT> Att ej regnet vredgadt strömmar,
::Att de ej af kölden skadas,
::Ej af vädrets hårdhet lida!


::"Foga hop af jern ett stängsel,
::Res en mur af stora stenar 
::Kring den egendom jag eger,
::Kring mitt folk, på begge sidor,
::Ifrån jorden upp till himlen,
::Ifrån himlen ner till jorden,
::Mig till hemvist, mig till bostad,
::<FONT COLOR=grey><small>430.</small></FONT> Mig till skydd och mig till hägnad, 
::Så att ej för mycket röfvas, 
::Undanrycks af oväns händer,
::Medan denna tiden varar,
::Medan månens klarhet lyser!"
</blockquote>
<br><br>

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Karl Collan]]
[[Kategori:Finsk-ugrisk mytologi]]