Vis kilden til Olika slag af drömmar

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"  
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Olika slag af drömmar]] !! 
|-
|}


<center><big><big>'''[[Nordmanna-Mystik]]'''</big></big>

''Bilder från Nordens forntid''


af

[[Albert Ulrik Bååth biografi|A. U. Bååth]]


F. & G. Beijers Bokförlagsaktiebolag

Stockholm

1898


<big>'''Olika slag af drömmar'''</big></center>


Vi dröja först vid ''fylgja-drömmarne'', hvilka vi på tal om fylgjorna redan i all korthet omnämt. I dessa drömmar uppenbara sig andra människors själar såsom djurgestalter. Man antog, att människosjälen förmådde i egenskap af fylgja under sömnen lämna kroppen. Men för att den sedan måtte kunna klart visa sig i dröm för en annan människa, behöfde den, menade man, en ny skepnad och den klädde sig då alltid i djurhamn.

Frågar man, hvarför fylgjan alltså syntes för den drömmande såsom ett djur, måste man erinra sig, hvilken oerhördt stor betydelse djurvärlden städse haft för den ännu på kulturens första stadier stående mänskligheten. Jakt, fiske och boskapsskötsel bragte människor och djur i ett fiendtligt eller vänligt förhållande till hvarandra, hvilket emellertid alltid var sådant, att människan kom i tillfälle att på det noggrannaste iakttaga det förföljda eller det tämjda djurets natur. Dettas oförmåga att listigt dölja eller förnuftigt behärska sina drifter hade till följd, att dess karaktärsbild afslöjade sig för människans blickar vida tydligare än hennes medmänniskors. Sålunda erhöllo djurens kroppsliga och andliga egenskaper för henne ett typiskt värde. Och när man hos en vän eller fiende iakttog liknande egenskaper, trodde man sig ej kunna klarare beteckna dessa än genom att jämföra dem med just de djur, som syntes så oförtydbart vara deras lefvande inkarnationer. Djurgestalten blef alltså den nya hamn, hvari människosjälen — fylgjan — troddes draga ut på sina färder genom drömmarnes land.

Den fornnordiska ''drömfaunan'' är synnerligen rikhaltig och är i nästan hvarje saga företedd genom ett eller flere exempel. Bland vilda däggdjur, i hvilkas skepnad fylgjan klädde sig, märka vi: vargen eller ulfven, skogsbjörnen och isbjörnen, svinet och hjorten, räfhonan, läjonet och leoparden. Uppträdde hon som tamt däggdjur, kunde hon vara oxe, tjur, häst eller valp. Kom hon flygande i fågelhamn, syntes hon som örn, korp, lom, svan, hök eller falk. Hon kunde äfven visa sig som orm och drake. —


Se här några exempel på

<center>'''fylgjadrömmar'''</center>

Då det blef Orvar Odd en gång vägradt att göra en färd till Bjarmaland tillsammans med sin broder Gudmund och deras frände Sigurd, lämnade han dem i vredesmod, och de lågo sedan en hel månad med sina skepp under ön Rafnista utan att få vind. En natt jämrade sig Gudmund i sömnen. Man talade om, att man borde väcka honom, men Sigurd menade, att han först borde drömma den dröm, han hade, till slut. När han vaknat, sporde Sigurd: »Hvad drömde du, frände? Det lät, som om du hade det så svårt.» Och Gudmund svarade: »Jag drömde, att vi lågo alldeles som nu här inne under ön med våra båda skepp; och jag såg en isbjörn ligga i ring rundt om ön, och ofvan skeppen möttes djurets hufvud och svans. Det syntes så ilsket, att jag aldrig sett dess like förr; all raggen reste sig utefter dess rygg. Och så tycktes det mig, som om det ville kasta sig öfver skeppen och trycka dem i djupet.» »Lätt är att se», sade Sigurd, att detta djur är vår frände Odds fylgja — det är hans emot oss fiendtliga sinne. Och är det min mening, att vi ej komma bort härifrån, ifall icke han får följa med oss». Man kom öfverens om att erbjuda Odd ett eget skepp med full utrustning. Därefter gaf han sig åter i följe med dem; och vinden blef förlig, så snart seglen hissats. —


Storbonden Gisle Sursson på Island meddelar, hur han i en dröm sett den mans fylgjor, som hemligen dräpt hans svåger Vesten. Som äfven dråparen är hans frände, vill han emellertid ej röja honom, och han uttrycker sig därför så: »Jag hade mig en dröm i går natt och en i natt. Bägge skvallra om, hvem dådet gjordes af, men ej skall jag därför säga det. I går drömde jag, att en huggorm slingrade sig ut från en gård och stack Vesten till döds. I natt såg jag, hur från samma gård en varg rände — äfven den bet Vesten ihjäl. Jag har ej sagt någon dessa drömmar förr än nu, ty jag ville ej, att de skulle tydas.»


En välbekant, vacker fylgjadröm är den, som Helga den fagras fader Torsten Egilsson kort före hennes födelse berättar för sin gäst, drömtydaren Bärgfinn, och hvari hela hennes lefnadssaga förebådas. »Jag drömde», talade han, »att jag stod utanför hufvuddörren hemma på Borg. Jag såg upp mot husen, och på takåsen satt en fin och fager svanhona. Jag tyckte henne vara min och kände, hur hon var mig kär. Då såg jag en stor örn komma flygande ned från fjällen. Den kretsade fram till gården och sätte sig ned bredvid svanen. Den kluckade till henne blidt, och hon syntes betagen däraf. Jag såg, att örnen var svartögd och hade järnklor. Den tycktes mig vara ett ståtligt djur. Sedan såg jag en annan fågel nalkas söderifrån. Äfven den flög fram mot min gård Borg, sänkte sig ned bredvid svanen och ville fjäsa för henne. Det var också en stor örn. Men så snart den kommit till, begynte den andra att resa fjädrar, och de foro ihop och spändes skarpt och länge, och jag såg dem bägge blöda. Deras strid lyktades så, att de segnade båda döda ned på hvar sin sida om takåsen. Men svanhonan satt kvar och hukade sig sorgset ned. Därpå såg jag en fågel susa fram mot väster. Det var en falk. Den flög hän till svanen och tedde sig vänligt emot henne. Sedan flögo de bägge tillsammans bort åt samma håll. Då vaknade jag. Och har denna dröm intet att betyda», tillade han i likhet med så många andra af forntidens »drömmare», hvilka hälst ville betrakta en hotfull dröm såsom betydelselös; »den torde blott båda oväder; i luften skola stormar mötas, som komma ur de väderstreck, från hvilka jag såg fåglarne flyga.»

»Den meningen har jag icke om drömmen», sade drömtydaren Bärgfinn. »Gör då af den, hvad du finner rimligast», svarade Torsten, »och låt mig höra». Bärgfinn sade: »Fåglarne, du sett, månde vara människors fylgjor. Din husfru går hafvande, och hon skall föda ett däjligt och fint möbarn, som du kommer att hålla mycket af. Från de väderstreck, ur hvilka du såg örnarne flyga, skola två ansenlige män komma och fria till din dotter. De skola fattas af mäktig kärlek till henne och kämpa om henne, och i den kampen skola de bägge dö. Därefter skall ur det väderstreck, ur hvilket falken flög, en tredje man träda fram och bedja om hennes hand. Med honom varder hon gift. Nu har jag tydt din dröm, och så skall den sannas.»

Sagan, som börjar med denna dröm, redogör sedan för dess uppfyllelse. Fylgjorna i örnhamn visa sig hafva varit de bägge skalderna Gunnlög Ormtungas och Ramn Anundssons fylgjor. Deras kärlek till Helga den fagra, Torstens dotter, bringar dem i kamp med hvarandra, och de falla till sist båda i holmgång. Lik drömmens svan, som satt ensam kvar och hukade sig sorgset ned, sörjer Helga den fallne Gunnlög. Då gifter hennes fader henne med den raske och rike bonden Torkel, hvars fylgja var falken.


<center><big>'''&#42;'''</big></center>


Enär den uti djurhamn framträdande fylgjan ursprungligen hör tillsammans med den mänskliga kroppen, finnes det å andra sidan exempel på, att denna senare kommer att i drömmarne låna ett och annat från denna hamn, som själen sålunda tagit. En man drömmer t. ex., att han hugger en annan »sönder i midjan», och »det tycktes mig då», säger han, »att ett varghufvud satt på hans hals.»

När biskop Fredrik, under sitt arbete för kristendomen på Island, en gång närmade sig Hägranäs ting, rusade hela hopen af hedna män upp emot honom och hans följeslagare under väldiga rop. Vapnen skakades emot sköldarne, och stenar kastades. Då sade biskop Fredrik, innan han vände om: »Nu går den dröm i fullbordan, som min moder i forna dagar drömde. Hon tyckte sig se ett varghår sticka fram på mitt hufvud, och nu jagas vi med fruktansvärdt våld undan som farliga vargar.»


<center><big>'''&#42;'''</big></center>


Naturmänniskan tänker sig icke blott djurvärlden besjälad ; äfven den liflösa naturen, ja, t. o. m. konstprodukten äger för henne en själ. »I drömlanden», heter det hos Tylor, »bygga de döde karenernas själar upp husen med sina yxors själar och med sina knifvars själar tälja de sitt ris. Algonkinjägarnes skuggor jaga bäfrarnes och elefanternas själar, och på sina snöskors själar skrida de öfver snöns själ.» Kvarlefvor af denna uppfattning af det liflösa finna vi ännu hos nordmännen. Ja, t. o. m. i våra dagar döljer sig en räst däraf i namnen på skepp och lokomotiv. Enär dessa te sig för ögat, som om de rörde sig af sig själfva, älskar människan att i dem liksom se ett lefvande väsen.

Något liknande gjorde äfven nordboarne, men de gingo längre. Svärdet, som de buro, försvarade dem i striden; den kraft, med hvilken de förde det, tycktes det själf besitta. Det var deras bästa och trognaste vän — hvarför skulle de då ej tilldikta det en själ? Ofta drömmes det om svärd. När man drömmer, att ett sådant brister, betyder det stor olycka eller död. En kämpe Torbjörn anar döden vid sitt uppvaknande efter en dröm, hvari han såg sig hålla sitt goda svärd i handen; »men det sprang itu, så snart jag därmed gaf ett hugg», sade han. Enligt Eddan vaknar konung Atle i sömnen och säger till sin maka Gudrun:


::»Nyss ur sömnen
::mig nornor väckte»;
::— på sin dröm han ville
::tydning veta —
::»Jag tyckte, att du Gudrun,
::Gjukes dotter,
::mig med svekfullt
::svärd stack.»


Äfven den klädedräkt, hvari någon uppenbarade sig i drömmen för en annan, kunde värka betydelsefull. Bittra tårar gråter en af sagornas kvinnor, efter det hon i en drömsyn sett sin broder träda henne till mötes i röd kortrock och röda strumpor, ty hon anar hans snara, blodiga slut. En man drömmer sig klädd i en blänkande linnerock — och inom kort flyter han död i Isafjorden. Föremål, hörande till klädedräkten, såsom ringar och andra dyrbarheter kunde äfven ensamma visa sig i drömmarne och där båda framtid. I de fyra drömmar, som Gudrun Osvifversdotter omtalar för den drömkunnige höfdingen Gäst Oddleifsson, ser hon dylika föremål, hvilka, enligt hans tolkning, beteckna hennes blifvande fyra män. Redan på denna tid satte kvinnan det allra högsta pris på kostbara kläder och smycken; och det kan därför ej förvåna oss, om det dyrbaraste, som enligt nordmannauppfattning kunde bli hennes, nämligen mannen, liknades vid sådana.

Gudruns drömmar äro, liksom höfdingen Gästs tydning af dem, i hög grad karaktäristiska. »Jag har drömt mycket i vinter», säger hon, »men i synnerhet är det fyra drömmar, som gifvit mig åtskilligt att tänka på. Ingen har hittills tydt dem så, som jag önskat; och de blifva väl häller aldrig tydda efter mitt sinne.» »Säg mig dina drömmar», sade Gäst, »måhända jag kan få ut någon mening af dem.» Därpå berättade Gudrun: »Mig tycktes, att jag stod vid en bäck, och jag bar min krokhufva, men den klädde mig illa, och då kände jag lust att göra mig af med den, fastän många afrådde mig. Men jag brydde mig ej om deras råd utan ref hufvan af mig och slängde den ut i bäcken. Längre var ej den drömmen. Och hon fortsatte: »Den andra drömmen begynte så, att jag tyckte mig stå vid en sjö, och på min hand hade kommit en silfverring, som klädde mig mycket väl och som jag höll för en stor kostbarhet. Den hoppades jag få länge behålla. Men bäst som det var, for den af min hand och ut i sjön, och jag såg den aldrig mera. Detta gick mig så till sinnes, som om jag förlorat den dyraste klenod.» »Den drömmen är ej mindre betydelsefull», förklarade Gäst. »I min tredje dröm tyckte jag mig äga en guldring, så att min förra förlust nu var ersatt; det förekom mig, som skulle jag få glädja mig längre åt denna ring än åt den andra. Och dock syntes den icke kläda mig så mycket bättre, som guld är dyrbarare än silfver. Därpå snafvade jag och föll omkull, och som jag ville taga emot mig med handen, slog guldringen mot en sten och sprang i två bitar, ur hvilka blod sipprade. Och sorgen syntes mig större än skadan. Då föll det mig in, att en rämna funnits på ringen, och när jag besiktigade styckena, skönjde jag ännu flera rämnor. Men likväl förekom det mig, som om ringen skulle hafva förblifvit hel, ifall jag blott vårdat den bättre.» »Dina drömmar minskas icke i växten», sade Gäst. »Slutligen», fortsatte Gudrun Osvifversdotter, »såg jag mig i den fjärde drömmen bära en guldhjälm, besatt med ädelstenar. Jag tyckte mig äga dessa klenoder, men den olägenheten fanns dock, att hjälmen kändes väl tung, så att jag knappt förmådde bära den, och jag lutade med hufvudet. Detta lade jag emellertid ej hjälmen till last, och jag tänkte ej häller skilja mig vid den — men likväl föll den från mitt hufvud och rullade ut i Hvamsfjorden. Då vaknade jag. Nu har jag sagt dig alla mina fyra drömmar.»

»Klart ser jag», svarade Gäst, »hvad dessa drömmar förebåda. Men nog skall min tydning synas dig något enformig, ty de teckna sig för mig alla på samma sätt. Fyra män skall du äga, och med den förste skall du blifva gift utan ditt eget tycke. Du bar nämligen en hufvudbonad, som du tyckte kläda dig illa. Därför kommer du att föga älska honom, och enär du tog af dig hufvan och kastade den i vattnet, skall du komma att öfvergifva honom, ty om dem, som ödsla bort sina egodelar, säger man, att de kasta dem i vattnet. I den andra drömmen ägde du en silfverring. Det betyder, att du skall varda gift med en annan ansenlig man, som du skall hålla mycket af men blott besitta en kort tid. Ringen for i sjön — det skall ej förvåna mig, om du mister den mannen genom drunkning. Din tredje dröm, hvari du såg en guldring på din hand, bebådar, att du skall få dig en tredje man, som dock ej skall tyckas dig ''så'' mycket mera värd än den föregående, som guld är sällsyntare och dyrbarare än silfver. Att ringen sprang sönder genom din ovårdsamhet och att du såg blod komma ur bitarne, det betyder, att denne din husbonde skall varda dräpt, och klart skall du sedan se de brister, som vidlådt detta giftermål. Hvad slutligen den fjärde drömmen vidkommer, den, hvari du bar en guldhjälm, som var smyckad med ädelstenar och var dig för tung, så säger den, att din fjärde man är en stor höfding, som skall förstå att härska öfver dig. Du tyckte, att hjälmen försvann i Hvamsfjorden: i den skall denne din make se sin sista dag. Mera vill jag icke säga om den drömmen.»

Medan han sålunda utlade hennes lefnadssaga, satt hon blodröd i ansiktet; och hon talade icke ett ord, förrän han slutat. Då sade hon: »Fagrare spådomar hade du kunnat gifva mig, om jag blott gifvit dig ämne därtill. Haf dock tack, ty du har tydt mina drömmar.» —


Äfven skägget, såsom det sannskyldiga tecknet på manlighet, kunde i drömmen utmärka mannen själf. När sålunda en isländsk höfding drömmer sig ha ett så stort skägg, att han därmed kan täcka hela den vida Bredafjorden, menar han, att detta med visshet tyder på, att han skall utsträcka sitt inflytande öfver hela fjorden och de bygder, som dit höra.

Drömmar om öfversvämmande floder, slagrägn och bärgras bebåda helt naturligt betydande katastrofer. Till och med bestämda handlingar kunna i drömmarne finna sitt symboliska uttryck. Innan Torkel Surt höll på Islands Alting sitt epokgörande tal, hvarigenom årsräkningen på ön fastställdes, drömde han, att han stod på Lagbärget, när folket flockade sig som talrikast därikring, men det föreföll honom, som om han ensam vore vaken, medan alla de andra där ikring honom sofvo. Den drömmen tydde man så, att allt folket skulle tiga, medan han talade på Lagbärget, och när han tystnat, skulle de yttra sitt bifall.

Till hvilka underligheter denna drömsymbolik kunde utveckla sig, visar den dröm, Jomsvikingasagans Ingeborg berättar för sin make Palne och som tydligen innebär en uppmaning till denne att taga hämd på konung Harald Gormsson, hvilken låtit bringa hans egen broder om lifvet. »Jag drömde», sade hon, »att jag var här i denna gård. Jag tyckte mig hafva uppe en lingrå väf; mycket var ej färdigt af den. Ränningen var behängd med sina vikter; i det jag nu väfde, föll ifrån dess midt bäktill en vikt ned, och jag tog upp den. Då såg jag, att alla dessa vikter voro manshufvud: det, som lossnat och jag upplyft, betraktade jag. Och jag kände igen det.» Palne sporde, hvem det hufvudet tillhört. Hon utropade: »Harald Gormsson!» »Detta är bättre drömdt än odrömdt», sade han. 


<center><big>'''&#42;'''</big></center>


Mycket ofta framställde sig i drömmar de öfvermänskliga väsen, som ansågos stå i nära förhållande till människolifvet. Sådana voro framför allt spådiser och trollkvinnor samt landets, släktens eller den enskildes skyddsandar. I blodshämdens tid, då man ej gärna gick utom husknuten obeväpnad, enär man dagligen kunde vänta sig ett öfverfall, måste en sådan ständigt hotande fara helt naturligt kasta sin skugga äfven på den drömmande själen. Och för denna visade sig då dessa beväpnade spådiser, som gåfvo sina löften om bistånd i förestående strider. Ibland kallas de trollkvinnor och bebåda då krigiska sammandrabbningar genom att i drömmen utföra hemska, mystiska handlingar. Det är mycket blodiga syner, de framkalla. Ty sådan tiden var, sådana voro ock drömmarne.

Innan Harald Hårdråde gjorde sitt krigståg till England, visade sig för honom i en dröm en dylik kvinna, som i ena handen höll ett kortsvärd, i den andra ett tråg för att däri uppsamla blod, medan en annan uppenbarade sig, sittande på en varg med ett manslik i de bloddrypande käftarne. Eller såg man två blodiga kvinnor ro framåt i en blodström inne i ett stort hus, på hvars fönster det rägnade blod. En man vid namn Ån hade följande burleska dröm om en dylik ohygglig spådis omedelbart före den drabbning, hvari han så illa misshandlades, att hans inälfvor hängde ute. »Bort till mig», berättade han, »kom en fasaväckande kvinna och ryckte mig fram öfver sängstolpen. I ena handen hade hon en stor knif, i den andra ett ris. Hon satte knifven för mitt bröst och ristade upp magen, tog ut inälfvorna och satte riset dit i stället. Därpå gick hon ut.» Men natten efter striden visade hon sig från en vida bättre sida. Då hände sig, att den fallne Ån reste sig, fastän man trott honom vara död. De, som vakade öfver liket, blefvo mycket förskräckta och ansågo, att här skedde ett under. Men Ån sade till dem: »För Guds skull rädens icke för mig, ty jag lefde och hade min sans, till dess jag med ens föll i dvala. Då drömde jag om samma kvinna som förr — men nu tycktes hon mig taga riset af min mage och lägga inälfvorna dit i stället i och befann jag mig mycket väl af det bytet.» Därpå blefvo hans sår förbundna, och allt sedan blef han kallad Ån Rismage. —

Mera tilltalande äro skyddsandarne. Det är en dylik, en land- eller släkt-vätt, som kommer till Olof den helige i sömnen, då denne fortfarande håller fast vid sin kristliga föresats att draga till Jerusalem. Härifrån afråder vätten honom med följande ord: »Drag hällre till dina ättjordar i Norge, ty där skall du blifva konung till evig tid.»

Inför en man vid namn Kodran, som nyligen öfvergått till kristendomen, stod plötsligen en natt hans hedne skyddsande med sorgmodig uppsyn. Skälfvande som af rädsla, beklagade denne sig öfver, att Kodran låtit tillkalla ärkebiskopen, ty han höll just då som bäst på med att fördrifva honom från hans ärfda grund. Det vigvatten, bispen stänkte kring, föll svidande på hans små barns hufvud, och det gjorde honom ondt att höra deras gråt. Därpå försvann han. Men Kodran lät biskopen lika fullt fullborda den heliga handlingen. Då framträdde ännu en gång den gamle skyddsanden för honom i sömnen, och han sade med snyftande röst: »Nu måste vi skiljas; det är ute med vår sammanlefnad och med vår vänskap. Och härtill år allenast din feghet skulden. Nu må du se dig om efter den, som mäktar taga dina håfvor i så sorgfällig vård, som jag det gjort. Man kallar dig rättskaffens och trohjärtad; men mig har du nu lönat med ondt för hvad godt jag bevisat dig.» Därpå svarade den kristnade Kodran: »Jag hafver ärat dig såsom en nyttig och mäktig gud, så länge jag icke kände sanningen, men nu, då jag funnit dig skenfager och vanmäktig, är jag i min rätt, och jag gör ingen synd, när jag öfvergifver dig och ställer mig under den guds beskydd, som är vida mäktigare och bättre än du.»

En person kunde t. o. m. äga såväl en skyddsande som en ond spådis, hvilka båda bekämpade hvarandra i hans drömmar. Den förut nämde, olycklige Gisle Sursson, som enligt sagan var en härlig kämpe, fastän lyckan var honom föga trogen, hade två »drömkvinnor», en god och en ond, hvilka under den långa tid, han var biltog, esomoftast besökte honom i sömnen. Gisle var en klok man, heter det, och han plägade drömma mycket. Han hade alltid rediga drömmar. En höstnatt, då den biltoge uppehöll sig dold hos sin trofasta hustru Öd, jämrade han sig högt i sömnen. Då han vaknat, frågade hon, hvad han drömt. »Jag hafver», svarade han, »två drömkvinnor. Den ena vill mig väl och gifver mig jämt lyckosamma råd, men den andra säger mig alltid sådant, som gör mig illa till mods. Hon spår mig blott ondt. Men nu drömde jag, att jag kom till ett hus och att jag gick in om dörren. Därinne kände jag igen många af mina fränder och vänner. Där voro sju bål: somliga brunno matt, men andra lyste klara. Då trädde min goda huldra in i salen och sade till mig, att eldarne bådade min ålders längd, de år, som stodo mig åter. Och hon rådde mig att, så länge jag lefde, låta hednisk sed fara, ej syssla med galder eller annan trolldom men vara god mot döfva och halta, fattiga och hjälplösa. Längre var ej min dröm.» När nästa höst var inne och nätterna åter blefvo längre, infunno sig drömmarne igen. Allt starkare kommo de då öfver honom. Det var hans onda spådis, som nu visade sig, och synerna voro ängslande. Tidt och ofta kom hon till honom; hon hade leda låter, och alltid ville hon stänka blod öfver honom — tvätta honom i blod. När blott två år stodo igen af dem, som han, enligt den välvilliga huldrans utsago, hade att lefva, visade sig denna i sin tur en senhöstnatt för honom. Hon red en grå häst och bjöd honom att följa med till sin boning. Det ville han gärna. De kommo fram till ett hus, hvilket nästan var som en hall. Hon ledde honom inom dörren, och han såg hyenden på bänkarne samt fager bonad öfverallt. Hon bad honom stanna och göra sig glad. »Hit skall du fara, när du är död», sade hon, »och här skall du lefva i rikedom och salighet.» Så gingo de år tillända, om hvilka drömmen talat. Då kom en sommarnatt den onda huldrari åter till honom, där han låg sofvande, gömd i en jordkula. »Nu skall jag», sade hon, »krossa allt, som hon, den goda, förespeglat dig; och jag skall råda för, att intet af hennes löften kommer att fägna dig.» Sedan drömde han, att hon band på honom en blodig hufva, tvådde hans anlete i blod och öste så mycket blod öfver honom, att det rann i röda strömmar utefter lemmarne. Därefter togo drömmarne till med sådan styrka, att Gisle blef så mörkrädd, att han icke vågade vara ensam utan nödgades alltid hålla sig, där hans hustru var. Den sista dröm, han hade i lifvet, beskref han för henne i ett kväde så:


::»Jag dig såg i sömnen
::stå med pannans guldband,
::våta ögon öfver
::osäll, slagen make.
::Handen ville hastigt
::hindra sårens flöden.
::Ljusa vif, du visa,
::hvad månn synen bådar?»


Kort därefter blef han öfverfallen af sina fiender och dräpt i hustruns åsyn.

Tydligen hafva dessa bägge »drömkvinnor» erhållit sina drag både från den hedna föreställningen om valkyrjor och den kristna om änglar. Som dödsgudinna är den ena ond; som Odins mö, hvilken leder hjältar till Valhall, är den andra god; och när denna lofvar sin skyddsling kommande salighet, röjer hon släktskap med den kristna skyddsängeln, medan hon, som blott förkunnar blodig död, lätt låter förvandla sig till en ond ängel.


<center><big>'''&#42;'''</big></center>


De ''kristna'' drömmarne, sådana de bevaras i sagorna, äro helt olika de rent hedna. Så snart kristendomen utbildat sig till en lifsmakt i det fornnordiska medvetandet, antaga drömmarne en annan karaktär. Det gamla tydningssättet försvinner; djuret har ingen plats mera i den kristna drömmen. Korsets heliga tecken och himlastegen undantränga den forna symboliken. Att uppenbara sig i andras drömmar är ej längre ''hvarje'' människas rätt; nej, sådant tillkommer blott dem, hvilka det förlänats nåd därtill såsom Guds utkorade.

Före sin primsigning har konung Olof Tryggvason en »stor och mäktig» drömsyn, hvari både himmel och helvete öppna sig för honom och hvari han manas att annamma kristendomen. Han såg en väldig stenpelare resa sig så högt upp i luften, som hans öga kunde se. I stenen tycktes honom trappsteg vara inhuggna, och han gick uppåt så långt, att han kom ofvan skyarna. Där förnam han en doft, så ljuflig, att han aldrig känt dess like. Han såg sig omkring, och rundt om såg han fagra näjder, däjligt blommande, i hvilka skinande gestalter rörde sig, skrudade med hvita kläder och all härlighet. Där var allsköns fägnad, mera än man kan förtälja. Sedan hörde han öfver sig en stämma, som talade så: »Hör mig, Olof, du ämne till en god man! Dina goda gärningar skola varda många; berömligt skola de tillväxa, Gud till ära och dig själf till heder både för stund och för framtid. Ty de förbannade afgudabelätena hafver du aldrig vördat eller gifvit dyrkan. Därför skall ditt namn vara vida fräjdadt i världen. Och dock fattas dig mycket, innan du är en fullkomlig Guds tjänare, ty ännu hafver du icke det rätta förståndet eller kunskapen om de gudomliga tingen. Och du är icke renad i det gudomliga dopet.» Då förskräcktes Olof, och han sporde betänksamt: »Hvem är du, herre, att jag må tro på dig?» Och rösten svarade: »Drag till Grekland! Där skall Herran din Guds namn varda dig bekant. Och tror du rätt på honom, nogsamt lydande hans bud, skall du leda både dig själf och många andra ifrån den hedna trons dunkla villostigar ut på den heliga trons klara vägar. Ty Herren hafver korat dig till sin man, att du måtte till honom föra mycket folk. För den skull skall en evig salighet blifva dig beskärd — en ännu större härlighet än den, du här skådar.» Då han hört och sett allt detta, ärnade han stiga ned för pelaren, men i detsamma fick han se där långt nere i djupet många fasansvärda ställen, fulla af lågande kval, och han hörde förtviflan, skri och ömklig gråt ifrån de själar, som där kväljdes. Och han tyckte sig ibland dem igenkänna många af de höfdingar och vänner, som satt sin lit till hedna gudar. Vid hela denna syn vardt han slagen af skräck; och den grep honom så, att, när han vaknade, hans ögon voro fulla af tårar. Så snabbt han förmådde, styrde han sedan sin flotta till Grekland, där »han träffade många fräjdade präster, som gjorde Herrans Jesu Kristi namn bekant för honom; och det är sagdt, att han där vardt primsignad». —

Det är framför allt konungarne Olof Tryggvason och Olof den helige, som efter sin död visa sig i de kristnade nordboarnes drömmar. Då Olof Tryggvasons högt värderade skald, Hallfred Vandrådaskald, aflidit på färd mellan Island och Sverige, där han efter sin afhållne konungs fall ärnat bosätta sig, blef han lagd i en kista, och bredvid honom lades de dyrbara skänker, han fått af kungen: hans kappa, ring och hjälm. Kistan sköts öfver bord och kom i land vid ön Helga ibland Söderöarna. Där hittades den af abbotens svenner. De bröto upp kistan, stulo dyrbarheterna och sänkte Hallfreds lik ned i ett moras. Men nästa natt drömde abboten, att konung Olof Tryggvason kom till honom och talade vredgad: »Du äger usla tjänstehjon. De hafva brutit sönder min skalds farkost, stulit hans gods, bundit en sten vid hans hals och sänkt honom ned i gyttja. Tag nu fram sanningen ur dem, eller också skall hvarjehanda järtecken och under drabba eder.» Konungen försvann, och abboten lät gripa svennerna, som genast bekände; hvarför de äfven erhöllo tillgift för sitt brott. Skaldens lik uppletades och blef på hedersamt sätt begrafvet invid kyrkan. Af ringen blef gjord en kalk, af gudväfskappan ett altarkläde, och af hjälmen stöptes ljusstakar. —

Bland de många drömmar, i hvilka konung Olof den helige framträder, välja vi den, som norske konungen Sigurd Jorsalafarare drömde och som tyddes för honom af hans broder och samregent konung Östen. Det är berättadt, heter det, att konung Sigurd med ens tedde sig mycket sorgbunden. Man fick ej många ord af honom, och han stannade ej länge vid dryckeslagen. Hans rådgifvare och vänner togo detta tungt och bådo konung Östen söka utröna, hvadan det kom sig, att alla, som numera vände sig till honom för att få ett mål afgjordt, aldrig fingo det. Konung Östen svarade, att det icke var lätt att utforska Sigurd, men han lofvade att för deras ifriga böners skull göra ett försök. En gäng, när de båda bröderna sutto tillsammans, väckte Östen den frågan, hvad det var, som vållade broderns sorgsenhet. »Den gör, herre», sade han, »mången bedröfvad; och gärna ville vi veta, hvad den orsakas af. Hafven I hört några viktiga tidender?» Konung Sigurd svarade nej. »Eller är det måhända så, broder», fortsatte Östen, »att du vill fara ur landet för att vinna dig större välde, säsom du fordom gjort?» Han sade, att det icke häller var så. »Hafver någon här i landet råkat ut för din vrede?» Han nekade. »Så säg mig dock din sorg, broder», bad Östen. »Det kan jag icke», genmälte han. »Men då vill jag åtminstone veta, om du drömt något, som inger dig bekymmer?» Detta medgaf han. »Säg mig, hvad du drömt?» »Det skall jag, men på det vilkor, att du tyder mig drömmen. Väl torde jag förstå, om du tyder den rätt.» »På så sätt kan jag få det tvefaldt svårt», återtog kung Östen; »både är jag utsatt för det bekymrade folkets tillopp och för din vrede, ifall jag ej förmår gifva dig en rätt tydning. Dock vågar jag ett försök. Säg mig drömmen!»

Då yttrade konung Sigurd: »Jag drömde, att vi tre bröder och samkonungar, jag, du och Olof, sutto tillsammans i ett högsäte utanför kristkyrkan norrut i köpingen. Då trädde vår frände, den helige konung Olof, ut ur tämplet, klädd i konungslig skrud. Han hade det skönaste ansikte och var mycket blid. Först gick han fram till vår broder, konung Olof, fattade hans hand och sade mildt: ’följ mig, frände!’ Och jag tyckte, att broder Olof reste sig upp och gick med honom in i kyrkan. En stund därefter kom helge Olof åter ut. Han gick fram till dig, broder, och bad dig följa honom; men då syntes han ej så blid som nyss. Sedan gingen I tillsammans in i tämplet. Då väntade jag, att han åter skulle träda ut och komma fram till mig, men han kom icke. Och jag öfverväldigades af stor rädsla och vanmakt. Så vaknade jag.»

Konung Östen svarade: »Så tyder jag drömmen, herre. Högsätet, hvari vi sutto, betecknar vårt samfälda rike. Enär du såg konung Olof först komma med blidt anlete emot vår broder Olof, torde denne lefva en kortare tid än vi och hafva godt att vänta efter döden, ty han är ung och vänsäll; han hafver ej mycket försyndat sig, och den helige konungen torde bistå honom hos Gud. Enär han sedan, ehuru icke lika blid, trädde fram till mig, torde jag komma att lefva några vintrar längre utan att dock varda gammal. Väl väntar jag, att hans omsorg äfven skall hvila öfver mig; men ej skall den hvila där med samma blomstring som öfver vår broder Olof, ty jag hafver syndat mycket och brutit emot budorden. Att han ej kom ut till dig, betyder ingalunda din död. Ty det är min tro, att du varder äldst af oss bröder och skall längst härska öfver detta rike. Måhända kommer du att drabbas af något tungt lidande, eftersom du tyckte, att vanmakt föll öfver dig.» Då sade konung Sigurd: »Min dröm har du väl och visligt ty dt, ty sådan skall utgången sannolikast blifva.» Och den blef sådan äfven. —

Till och med gammaltestamentliga personligheter kunde visa sig i de fornnordiska, kristna drömmarne. När Sverre under sitt uppehåll i Värmland åtagit sig att vara birkebeinarnes höfding, berättar han för dem följande dröm, med hvilken han säkerligen sökte gifva den krona, som väntade honom i Norge, skenet af en högre invigning.

Han drömde sig vara österut i Borg, där Römälfven faller ut i hafvet. Där befunno sig äfven hans fiender konung Magnus och Erling jarl med sina trupper. Det tycktes honom, som om man väsnades öfver, att en kungason dvaldes där i staden, och allt folket var ute och letade efter honom. Han förstod, att detta oväsen gällde honom själf. Då smög han sig hemligen ur staden, och snart såg han framför sig Marie kyrka. Han trädde in för att åhöra gudstjänsten, och som han stod där och såg sig om, kom en man emot honom, tog honom i handen och sade: »gack med mig, broder; jag hafver något att i hemlighet säga dig». Mannen ledde honom till ett kapell, beläget norr om koret; och Sverre beskådade noga hans utseende. Han syntes vara en mycket gammal man med snöhvitt hår och yfvigt skägg. Han var röd i ansiktet, och håret var kortklippt rundt om hufvudet. Han bar sida kläder och såg ganska fruktansvärd ut. Då började Sverre grubbla öfver, hvad denne underlige åldring egentligen ville honom. Detta märkte denne, och han sade: »räds icke, broder, ty Gud hafver sändt mig». Då tyckte Sverre sig sjunka till jorden inför hans fötter och spörja: »hvad man är du, herre, att jag med visshet må veta, att Gud hafver sändt dig?» För andra gängen bad gubben honom icke förfäras: Gud hade sändt honom. Men Sverre kände sig blifva ännu mera rädd. Då tog den gamle mannen honom i handen, reste honom upp och sade för tredje gången: »räds icke, broder!» »Frid vare dig», tillade han, »ty jag är Samuel, Guds spåman; jag hafver ett Guds ärende till dig.» Därefter tog den gamle upp ett horn ur den skräppa, han bar om halsen, och det syntes Sverre, som om helig salva vore i hornet. Och Samuel sade till honom: »låt mig se dina händer!» Sverre räckte fram sina båda händer; gubben smorde dem och talade: »Må dina händer helgas till hat mot dina ovänner och motståndare och till styrka åt mycket folk!» Sedan kysste han Sverre, fattade hans högra hand och sade: »Sök att befria dig från dina ovänners tryck, ty du skall varda en konung!» Och ännu en gång kysste han honom, sägande: »Var stark och modig — Gud skall hjälpa dig».

Därefter vaknade han, och strax berättade han denna dröm för de birkebeinare, som bodde i hans härbärge. Alla funno drömmen stor och märklig. Han hade blifvit smord till konung såsom fordom David själf; och allt hans följe gladdes mycket däråt.


<center><big>'''&#42;'''</big></center>


När mänskliga eller öfvermänskliga väsen uppenbarat sig i dröm, ville man gärna med bevis ådagalägga värk- ligheten af deras besök. Mycket ofta hade man att berätta, att den drömda personligheten liksom dröjt kvar, så att man fått se en skymt af honom i det ögonblick, man vaknat. Men äfven mera handgripliga bevis kunde lämnas. Dessa bestodo i de skänker, som de drömmande emellanåt sade sig hafva mottagit af drömbilderna. Sådana skänker kunde vara svärd, hjälmar, handskar, guld och pänningpungar. Eller också kunde drömbilden gifva den drömmande en kroppslig minnesbeta, som sedan ansågs allt för väl visa besökets sanning.

Sålunda tager en gammal hedning hämd på sin son, för det han öfvergått till kristendomen, genom att uppenbara sig för honom i sömnen, beröra hans ögon och blända dem. En af Islands skalder, som varit otrogen mot sin käresta, ser henne en natt förtörnad i drömmen. Sedan hon grundligt läst lagen för honom, hugnar hon honom med den upplysningen, att han skall vakna i den värsta ögonsjukdom; hvilket måtte väl tjäna såsom ett vittnesbörd om, att han värkligen sett henne! Och när han vaknar, värka hans ögon svårt. Olof den helige trycker t. o. m. ett märke i en sofvande kvinnas kropp såsom tecken på, att han uppenbarat sig som en drömsyn. Härom förtäljes i den lilla egendomliga berättelsen om Margret Tråndsdotter, hvilken vi meddela i dess helhet.


<center><big>'''&#42;'''</big></center>



I slutet af en sommar hände det sig, att ett stort gästabud hölls hos den berömde ländermannen Trånd å Stockar österut i Viken. En dag, medan detta gille varade, roade sig gästerna lekar och allsköns skämtan uppe på några kullar, hvarifrån det var en vidsträckt utsikt. Då det led mot aftonen, såg man ett långskepp styra mot stranden. Det var ett skönt skepp, välrustadt; smyckeplåtarna och flöjlarna voro förgyllda, och sköldar lyste längs dess däck. När skeppet nalkades, såg man, att besättningen var utsökt prydlig. Rodret var fagert skuret och måladt. Och man undrade, hvad folk det var.

Husbonden Trånd hade en dotter, som hette Margret, sällsynt klok och vacker, och vida kring gick ryktet om hennes skönhet. Nästan i allt sporde Trånd henne till råds; också nu gick han till henne och berättade nyheten om det komna långskeppet. »Ej vänta vi konung Magnus hit just nu», sade han; »men enhvar kan se, att förnäme män äro där med ombord.» »Det är dock alls icke otroligt», genmälte hon, »att det kan vara konung Magnus den gode; och skulle jag känna mig skyldig mycken tack, om hans gång hit häjdades». »Hvarför talar du så?» fortsatte fadern; »alla andra hafva kärlek till honom, och här skall han väl mottagas.» »Härför råder du själf», sade hon, »men jag behåller min tanke, att det vore bäst, om han icke hit komme.»

Skeppet lade till vid landningsplatsen, och det hade konung Magnus den gode ombord. Trånd gick emot honom och hälsade honom. Han bjöd honom välkommen upp till gården och undfägnade honom med uppriktig välvilja. Konungen var mycket glad, och när det led ut på kvällen, trädde kvinnor in i salen, och främst ibland dem kom Margret. Hon gick hän till sin plats utan att gifva konung Magnus någon hälsning. Denne sporde då Trånd, hvem hon var, den frida kvinnan. Han svarade, att det var hans dotter. »Och på oss vill hon icke hälsa», fortsatte konungen; »hon visar sig storslagen, och därtill är hon en vacker kvinna — hos henne vill jag hvila i natt!» »Slikt höfves eder icke, herre», svarade Trånd. Men konungen förklarade, att han önskade få sin vilja fram, och Trånd meddelade sin dotter detta. »Att han hafver sådant i sinne, som är mig emot, kommer mig alldeles icke oväntadt», sade hon; »och det kännes mig tungt, att jag först måste fatta kärlek till honom och sedan mista honom så snart.» Dessa hennes ord framförde Trånd till konungen. »Icke är jag känd», utbrast han, »af de fleste som en usling — hända kan, att i detta döljer sig dock lycka för henne».

Då Trånd fann, att konungen var obeveklig, lät han ställa en kammare väl i ordning, och där vardt konungens säng bäddad. Sedan ledsagades Margret dit, och när hon gått till sängs, drogo sig alla tillbaka, så att hon vardt ensam kvar, mycket sorgsen. Kammaren hade två dörrar. Om en stund somnade hon och tyckte sig utanför den ena dörren höra en stämma bedja två gånger, att den måtte upplåtas. När stämman bedt ännu en gång, sprang dörren upp, och hon såg en förnämt klädd man träda in. En sid hatt bar han på sitt hufvud, och han sporde, om det fanns någon människa därinne. Men hon svarade intet. Då gick han fram till bädden, tog i henne och frågade: »Bedröfvar dig konungens tilltag?» »Ja, sådant sker för visso icke med min vilja», sade hon. »Då har du måhända ingenting emot», återtog han, »att jag ställer så till, att konungen ej fullbordar detta uppsåt, som icke likar dig; men till gengäld vill jag hafva ditt öde i mina händer.» »Detta vill jag mycket hällre», sade hon. »Då är allt godt», förklarade han. Han tryckte sitt finger mot hennes bröst. Så märkte han henne åt sig, sade han, och hon kände, huru något kallt rörde vid henne. »Så snart konung Magnus», slöt han, »kommit hit i bädden, säg honom då, att du förut hafver här skådat hans frände, den unge, fagre Sigurd, idrottsmannen, som ej bor långt härifrån. Låtom oss se, hvad värkan detta gör på hans lynne, och sedan skall jag sörja för, att inga andra åtgärder tarfvas».

Mannen försvann. Och kort derefter trädde konung Magnus in. Då han lagt sig i bädden, vände han sig blidt emot henne, bedyrande, att han skulle visa henne alla hedersbetygelser, om hon blott ville vara honom bevågen. »Att häfda mig», svarade hon, »är icke lyckosamt för dig, en så fräjdad och förträfflig höfding, ty du skall veta, att här hafva din frände Sigurd och jag förut varit tillsammans». Då sprang konungen upp och ropade vred: »Då höfves det icke oss att hvila i denna bädd». Han gick ut ur kammaren och hän till det loftrum, där Trånd låg. Han slog på dörren, och Trånd for upp ur sängen, kom ut och såg, att konung Magnus stod där, högligen förbittrad. Han befallte Trånd att strax sända några män efter Sigurd, hans frände; och han bjöd männen hälsa Sigurd, att denne skulle samma natt infinna sig hos honom, vare sig han ville det själf eller icke.

Såndemännen kommo till Sigurd och framförde konungens hälsning lika kärf, som den uttalats. De bådo honom göra sig i största hast resfärdig. »Med stor hetsighet framfören I detta ärende», sade han, »och jag skall häller icke sinka, ty jag anar, att denna färd varder god, enär jag får träffa en så härlig frände.» Han begaf sig åstad med männen, och när han stod inför konung Magnus, sporde denne honom vredgad, om han och Margret haft med hvarandra ett möte. Gladt svarade Sigurd: »Herre, jag hafver gästat Trånd och Margret, men många ord har jag ej talat med henne — aldrig hafver jag hvilat när Margret.» Då lät konungen tillkalla henne, och han frågade henne nogsamt, huru allt tillgått. Och hon förtalde, huru hon i dröm sett den främmande mannen träda in i kammaren, hvad han sagt henne och hur han gifvit henne ett märke. Hon visade detta, och närmast såg det ut, som om en skinande silfverpänning låge på hennes bröst, just där mannen tryckt sitt finger. »Har det så tillgått», utbrast konung Magnus, »då hafver främlingen varit min fader; ty detta är hans stämpel. Därför var det ock, jag blef så häftigt upprörd i mitt sinne, och lätt är det att se, att Gud och den helige konung Olof, min fader, ej velat, att jag skulle hvila vid denna kvinna. Nu skall du, Sigurd, få henne till maka, ty därför nämde min fader ditt namn, att han önskade detta. Dessutom skolen I båda, hon och du, erhålla min vänskap.»

Så blef det äfven. Sigurd fick Margret, och konung Magnus var gäst vid deras bröllopsgille. Hon blef en lycklig hustru, tack vare drömbilden.


<center><big>'''&#42;'''</big></center>


De gåfvor, som stammade från drömbesöken, kunde äfven vara af rent andligt slag. Ofta är det diktkonstens eller sångens gåfva, som blifver förlänad i sömnen.

En fattig isländsk fårherde, som hette Hallbjörn Hale, brukade ofta drifva sin hjord till en stor gräsbevuxen hög, hvarå han om nätterna sof. I den var begrafven en berömd skald, Torlef Jarlaskald. Tidt och ofta föll det Hallbjörn in, där han låg på högen med sin boskap rundt omkring sig, att det skulle vara en lust att kunna göra ett lofkväde öfver högbon, skalden, som hvilade där under honom. Jämt kom han att uttala den önskan högt för sig själf, men därför att han icke var skald och ej hade undfått den gåfvan, fick han alls intet kväde fram. Han kom aldrig längre än till början, som lydde: »här ligger en skald»; mera var det honom icke möjligt att få diktadt.

Så låg han en natt på högen och brydde förgäfves sitt hufvud med diktförsök till högbons ära. Till sist somnade han in. Då såg han i sömnen, huru högen öppnades, och ur den trädde en högrest man i praktfull dräkt. Han kom upp på högens topp till slumraren och sade: »Här ligger du Hallbjörn Hale och längtar efter att taga i tu med sådant, som du icke fått makt till, ty du vill sjunga mig en lofsång. Antingen skall det nu varda så, att du genom mig undfår skaldeidrottens gåfva — och troligast är, att detta kommer att ske — eller också, att du för all tid hör upp med att brottas med diktförsök. Nu skall jag kväda en visa för dig. Om du sedan förmår att fästa den i ditt minne och kan den, när du vaknar, då skall du varda en ''värklig'' skald, och du skall komma att sjunga många höfdingars lof. Och skall genom denna idrott mycket annat blifva dig förunnadt». Sedan kvad han en visa och fortsatte, hvad Hallbjörn börjat:


::»Här ligger en skald, som bland skalder
::lät sången väldigast ljuda ...»


»Nu skall du börja din skaldebana», tillade han, »med att, när du vaknat, sjunga lofkvädet öfver mig, och du skall dikta det så omsorgsfullt, som konsten bjuder, både hvad värsslag, godt ordval och omskrifningar beträffar.» Därpå gick han åter in i högen och stängde den till efter sig. Hallbjörn, som vaknade, tyckte sig i detsamma se den sista skymten af hans skuldror. Visan, som skalden för honom kvädit, mindes han. Och strax for han hem till bygden med all sin boskap och berättade, hvad som händt. Sedan diktade han utan svårighet ett lofkväde öfver den höglagde skalden. Han begaf sig strax utomlands, kvad kväden om många höfdingar, hölls af dem högt i ära, fick många gåfvor, så att rikedom till sist flöt till honom i växande mängd; »och går om honom mången saga både här i landet och utrikes», heter det.

I detta skaldegåfvans förlänande i drömmen återfinna vi ett urgammalt indogermanskt motiv. Det tillstånd, hvari den inspirerade skalden är, då hans själ höjer sig öfver värkligheten, har tidigt blifvit liknadt vid människans i drömmen stegrade fantasivärksamhet; och däraf har tvifvelsutan den tron utbildat sig, att diktarförmågan kan födas i drömmen.


<center><big>'''&#42;'''</big></center>


Begäret att få med drömmens tillhjälp se framtidens hemligheter afslöjade måste helt naturligt drifva nordboarne att söka efterspana de yttre omständigheter, hvarunder viktiga drömmar bäst kunde af sig själfva uppstå eller också framkallas. Heligheten hos det nya, det första, det oberörda och kyska ansågs härvidlag hafva mycket att betyda. Ofta omtalas det, att drömmen kommit till i den första morgonstunden. Den dröm, man hade i de första vinternätterna eller under bröllopsnatten, gällde såsom särskildt betydelsefull. På tal om sina drömmar yttrar en person t. ex. detta: »Vill jag veta sanningen med hänsyn till viktiga ting, så tager jag på mig nya kläder, lägger mig i en ny bädd, som står på ett för mig nytt ställe; men ingen bör förut där hafva sofvit, hvarken i kläderna eller i bädden eller i huset».

I fornkällorna berättas äfven, hurusom botandet af en drömlös gosse åstadkoms genom inflytandet från den rene och ädle konung Magnus den gode. Sägnen härom har följande lydelse. Det hände en rik och ansedd kvinnas son, att han miste sitt minne och förekom nästan som vettlös. Då infann sig modern hos konung Harald Hårdråde och bad honom om råd, hur hon skulle förfara med det onda, hvaraf sonen led. »Du skall uppsöka min broder konung Magnus», svarade han; »ingen man i landet är bättre än han; därför blifver det ett huldt och hälsosamt råd, det han kommer att lämna.» Hon for till konung Magnus och bad om frälsande råd. »Har du råkat kung Harald?» frågade han. »Ja visst», svarade hon, »men han visade mig till eder.» Och hon berättade, hvad konung Harald yttrat. »Sök du upp honom ännu en gång», fortfor Magnus; »ingen man är klokare i detta land än han; och han förmår, blott han det vill, säga dig, hvad du bör göra.» Sedan for hon för andra gängen till konung Harald och nämde för honom broderns ord. »Nåväl», sade denne, »så skall jag gifva dig ett råd. Jag tycker mig se, hvad det är, som vållar din son skada. Han är beröfvad all drömförmåga, och slikt är icke hälsosamt för någon, ty det är onaturligt för människan att aldrig drömma. Tag honom därför med dig till den kammare, där den gode konung Magnus nyss tagit sitt bad. Låt din son där dricka af hans handvatten och låt honom sedan åhöra mässan. Fastän sömnighet och gäspning då ansätta honom, låt honom dock ej få somna in. Utan led honom efter mässan dit hän, där konung Magnus hafver hvilat, och låt honom där taga emot sömnen. Det kan väntas, att en dröm där uppenbarar sig för honom.»

Hon följde i allo konung Haralds anvisningar, och svennen somnade till sist. När han åter slog upp sina ögon, log han och sade: »Nu drömde jag, moder, att de båda konungarne Magnus och Harald kommo och talade till mig i hvar sitt öra. Konung Magnus sade: ’blif som bäst och blidast’, och konung Harald sade: ’blif som störst och minnes godast’!» Och denne sven blef sedan en mäktig man, välvillig och klok. Alltså hulpo honom de läkareråd, som konung Harald gifvit. —


En högst egendomlig föreställning var den, att om man lade sig att sofva i en svinstia, skulle man med säkerhet få betydelsefulla drömmar. Det var en märklig sak med konung Halfdan den svårte, Harald Hårfagers fader, heter det: han drömde aldrig. Denna sin egenhet anförtrodde han åt en man vid namn Torlef den vise, och han bad denne om råd för sin drömlöshet. Då berättade Torlef, hvad han själf plägade göra, när han sökte skaffa sig kunskap om något, som han ville veta. Han lade sig i en svinstia och somnade in; och då fattades det honom aldrig drömmar.

Konung Halfdan lydde rådet. Han lade sig i en svinstia, och när han somnat, njöt han den sedan så berömda drömmen om Norges blifvande konungar. Han tyckte sig vara den hårfagraste människa i världen. Allt hans hår låg i lockar. Somliga voro så sida, att de nådde till jorden; dock öfverträffade en alla de andra i ljuslek och fägring. Andra lockar nådde endast till midten af benet eller till knäet eller till höften, medan andra ej nådde längre än till halsen, och andra åter ringlade sig blott ur hufvudet som små horn.

Denna dröm berättade han för Torlef, som tydde den sålunda: Från konung Halfdan skulle utgå en stor afkomma. hvilken skulle råda öfver välden med mycken ära; dock skulle icke alla ättlingarne härska med lika stor ära. Men en skulle komma af hans ätt, härligare och större än alla de andra. Och »har man hållit för sant, att den locken betecknade konung Olof Haraldsson, hvilken är, enligt allas mening, genom sin helighet större än alla andra Norges konungar — mera lysande än de i himmel och på jord».

Så högstämda kunde drömmarne vara.


[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Albert Ulrik Bååth]]