Vis kilden til Om mångårdar och ännu något om solens afspeglingar

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"  
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !!  !! !!  !!  !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link= Om mångårdar och ännu något om solens afspeglingar]] !!  
|-
|}

<center>

<br><br><big>'''Olaus Magnus'''</big>
<br><big><big>'''Om mångårdar och ännu något <br>om solens afspeglingar'''</big></big> 

1555 / 2010


Utdrag ur <br>Olaus Magnus: <br>[[Olaus Magnus: Historia om de nordiska folken (uddrag)|'''Historia om de nordiska folken''']]<br>''Historia de gentibus septentrionalibus''<br>Första boken, kap. 18
</center>



----

'''Nyckelord:''' – Mångårdars betydelse. – Månens svaghet. – Månen lånar sitt sken från solen. – Tre månar såsom nattliga solar. – Olikhet i månens ljus. – Hvarför månen saknar eget ljus. – Jorden upplyses. – Månens massa är tät. – Månen skiner utan att värma. 

----



[[Fil:OM 1,18.jpg|thumb|600px]]ÄFVEN månen ses då och då omgifven af gårdar af samma art som de ofvannämnda, nämligen när han befinner sig i opposition till solen. Dessa mångårdar bebåda om vintern ungefär samma verkningar i fråga om snö, köld, stormar och rimfrost, som de pläga göra om sommaren med afseende på regn, hagel och hetta: detta beroende hufvudsakligen därpå, att månen (enligt Aristoteles) alldeles saknar förmåga att utöfva inverkan på det som befinner sig under densamma, annat än för så vidt som han kan förändra ställning och mottaga ljus från solen. På detta sätt blir han så godt som en andra sol. Sålunda är han helt och hållet beroende af solens glans liksom alla andra himlakroppar, enligt hvad Plinius (bok II, kap. 9) lär, och ger ifrån sig ett sken som han lånat från solen, sådant som vi se det dallra genom reflex i vattnet. Därför förmår han på grund af sin svagare och otillräckliga styrka blott att upplösa fuktigheten, ja ökar den t. o. m., medan solens strålar förtära den. Och därför ses han äfven lysa med olika ljus, i det att han är full, endast då han står i opposition till solen, men öfriga dagar synes från jorden blott till en del, hvars storlek är lika med den ljusmassa som han mottager från solen. Sålunda berättar oss samme Plinius (i samma boks kap. 32), att samtidigt tre månar uppenbarat sig, hvilka många plägat kalla nattliga solar. Solen är det alltså som i sig innesluter orsaken till alla färgväxlingar, och när månen befinner sig i konjunktion med solen, är hela hans åt oss vända sida mörk, enär han befinner sig mellan jorden och solen. När åter månen gått före solen mot öster, förmörkas han mot öster, hvaremot hans ljus ökas mot väster. Ju mera han därför aflägsnar sig från solen, dess mera se vi af ljus på hans yta, allt beroende på månens rörelse, ända tills han befinner sig i opposition till solen: då är hela den belysta månhalfvan vänd mot oss, emedan jorden befinner sig mellan solen och månen. Men orsaken till att månen icke har eget ljus liksom andra stjärnor, är (enligt Helmandus i ''Chron.'') den, att stjärnorna, som hafva sin plats ofvan solen, befinna sig i den renaste etern, i hvilken allting är naturligt och själfalstradt ljus (såsom äfven Plinius, bok II, kap. 10 betygar), hvilket ljus helt och hållet faller på sol, klotet med sin glöd, hvarför å andra sidan de trakter af himlafältet som äro fjärran från solen äro hemfallna åt en oaflåtlig köld. Men månen, som befinner sig nedanför solen och i närheten af den förgänglighetens rymd som saknar eget ljus, kan ej bekomma något ljus från den ofvanför honom tronande solen, af hvilken han blott ger ett återsken. Hvad jorden beträffar, upplyses den endast af det ljus som den mottager från solen, men kan ej själf återkasta något ljus, medan däremot månen liksom en spegel utsänder det ljus hvaraf han bestrålas. Ty änskönt månen är en tätare massa än öfriga himlakroppar, blir den dock mycket klarare än jordklotet, då den mottager ett genomträngande ljus, så att den åter ger det ifrån sig utan att likväl till oss öfverföra någon förnimmelse af värme. Ty när ljusstrålen anländt till oss från sin urkälla, d. v. s. solen, bringar den med sig eldstoffet, af hvilken den är född. Men när månen träffas af den och därigenom göres lysande, återgifver han endast skenet, men ej värmen, likasom förhållandet är med en spegel placerad framför en eld.


----
<br><br>
[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Olaus Magnus]]
[[Kategori:Samisk mytologi]]