Samisk religion – Trommen

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Temaside: Samisk religion og mytologi

Samisk religion
– en tematisk kildesamling

Carsten Lyngdrup Madsen
© 2026

Trommen

Olaus Graan Skåltromme set fra under- og overside. Nordiska museet, Stockholm, Ill.: clm. Om Lapparnas Trumbor och deras Delineation, sampt huru och hwarföre the them bruka. Lapparnas spåå trumbor ähre giorde af trää, Antingen graan, tall eller biörck, och måste dätta trää wara wäxt både på ett särdeles Rum, såsom och effter Sohlennes gångh, eller Rätt syes, som Man säger, ofwan på öfwerdraga the trumban medh Skin, huilket the taga fram på hallsen af een Reen tiur, där på the måhla medh ahlebarckz safft åthskillige figurer, huilka the således fördehla: Mitt på trumban dragha the een linie, ther på the Måhla sina afgudabäleten; som ähr Thors och hans tienares: Stoorjunckars och hans tienares: Vnder denne linie, draga the åter een half på wänstra sijdan, ther på ståhr fremst Christi bälete, och sedan någre hans Apostlar afmåhlade. Ofwan för desse linier afmåhla the Månen, stiernor och flygande foglar: Vnder desse linier ähr först Solen afrijtadt, såsom den Medleste planeet, på huilken the läggia een stoor knippa MessingzRingar, så offta the willia slå på trumban. Sedan ähro afrijtade alle kräkande och Simmandhe Diur; såsom: Biörnar, wargar, Reentiurar, Vttrar, Räfwar, Ormar, fiskar. Jtem Siöar och strömmar. Vthi Kiemi lappmarck, afmåhla the tillijka medh detta alt och så helfwetitt aldranederst. 1. När the willia weeta huru på andre ortter i werlden tillståår, lägger lappen een stoor knippa MessingzRingar tillsamman bundne widh ett Messingz kiedh, på Sohlennes figuur, sedan begynner lappen slåå på trumban medh een tweklufwat hammar af been giordh, där af Ringarne lööpa kring om des botn, i medler tijdh siunger lappen som the kalla joijke, sampt alle lappar och lappquinfolck som tillstädes ähro, doch måste Manfolcken siunga medh een högre, och quinfolcken med een lägre stämma, huilket the kalla duura, i denna sångh nämpna the thet bergh eller Fiäll, hwarest the mena them wistas, som skohle kunna dem vppenbahra, hwadh the begära at weeta: Jtem nempna the och then ortt ifrån huilken the willia hämpta tijender. När nu lappen således länge hafwer slagit på trumban, och aldrahögst med åthskillige toner ¼ tijma sunget, stahna Ringarna, och han trumbslagaren swartnar af i Ansichtet, och begynner gåå pä knää och sätter händer i sijda och joijker alt fort medh högh stämma, till dess han niderfaller som han wore döder, i medler tijdh siunga Män och quinnor som närwarande ähro, alt till des han vpwachnar, medh huilken sångh the påminna honom, hwad hans begäran war, när han såsom bortdånande nederföll, elliest skulle hans förespående wara alt förgäfwes, och intet wärckande medh sigh hafwa; Och tå han kommer sigh före igen, ähr han så wahnmächtigh ock swettigh, såsom han ett stort arbete giordt hade, tå han begynner förtälia hwadh han medh sitt trumbslagh förfarit hafwer, och huru på den orthen eller den tillståår. 2. När the willia förfara om lycka eller olycka, läggia the sammanledes the sammanbundne Messingz Ringar (: som the hafwa till 10. 20. 30: 40. :) på trumban och Solennes figur, Om Ringarna gåå eller lööpa efter Solennes gångh Rätt omkring, betyder det godh lycka, hällssa och wälltrefnadt, bådhe för Menniskior och Andre Creatuur: Om Ringarna gåå afwogt eller emoth Sohlen, betyder det olycka, ohällssa och alt ondt. 3. När the willia boota siukdomar och kranckheeter, måste den som will låtha boota sigh. gifwa Spåman som på trumban slåår een Messingz Ringh och een sölfwer Ringh, eller ett annat stycke Sölfwer för sitt omaak, huilka Ringar eller sölfwer skall bindas om trumbslagarens högra arm, hållandes detta Sölfwer för ett lius som skall them vplysa, och siukdomens ordsaak tillkänna gifwa, såsom och hwem een sådan siukdomb them påfördt hafwer, om han ähr naturligh eller genom Spåådomb påkommen, och huru the åther skole wederfåes, och komma till sin hällssa igen. Jtem till hwem af sine Afgudar, eller huadh offer the giöra skohle, huilket när spåman hafwer genom sin Spädombs konst förfarit, måste den siuka offret antingen strax uthgifwa till den eller den Stoorjunckaren i det eller det fiället ståndandes, eller han förplichte sigh till een wiss tijdh, hwadh han uthlofwat hafwer fullborda willia. 4. När the willia förfara och genom trumban förnimma hwem the skole offra sina Reentiurar, som the om höstetijdh slachta, antingen till Thor, Stoorjunckaren eller Sohlen, Skeer thet på fölhande sätt: — — — — — — — — — — — Dhe Argaste trumbslagare bruka och i Nödhfall Byttelock för trumba, der inga figurer uppå Rijtade ähro, såsom Skedde af een lapp Kobdask Påhl benemdh, huilken togh Byttelocket uthi dess handholld i sin wenstra handh, och yppwände den slätha sijdan, tager så een Ringh af bältet, och lägger den uppå bemälte lock begynner så medh sin knijf den han brukadhe för hammar slåå uppå locket, till des han Nidhföll och war bortta ½ tijma. När han då vpwacknade, sade han det som åstundat war af honom. Dhe lappar som intet äga, eller kunna bruka trumban, willia doch gärna warda kunnige om de ting som långt bortto skee och hafwas för händer, huilket alt han således förnimmer. Kilde: Olaus Graan, 1672: Relation – Eller En Fulkomblig Beskrifning om Lapparnas Vrsprung, så Wähl som heela dheras Lefwernes Förehållande. Gengivet i Wiklund, 1899, ss. 58-61.

Samuel Rheen Illustrationen föreställer en spåtrumma ock är i förminskad skala reproducerad ur S 163. På densamma äro följande föremål avritade ock betecknade: Stiernor — Måna — foglar — Thor — tienare—Stohrjunckar — Tienare — Biörn — wargh — Reen — Christ[us] — Apostlar. — Siöö. — oxe — Solen — Räff — Orm — Hare. Lapparnas trumbor ähro giorde antingen af graan, tall eller biörck, doch måste thet trä af huilken Trumban skall giöras wara wäxter på ett särdeles Rum, såsom och efter Solennes gångh Rätt omkringh och icke emoth dess gångh; denne trumban  öfwerdraga the medh Skin, hwarpå the måhla medh ahlbarck äthskillige figurer. Mitt på trumban draga the een lineam eller twå på huilken linea the måhla sina afgudar som the mäst dyrcka, såsom är Thor den förnämste med sin tienare; Stoorjunckaren den andra medh sin tienare, och desse ståå på den öfwerste linien: där näst in Vnder är een half linea, ther på ståår afrijtat Christi bälete med någre af hans Apostlar, hwadh som ofwan desse linier är Rijtatt, ähro foglar och himmelske tingh som är Månen och stiernor. Men näst Vnder desse linier ähr först Sohlen afrijtat som den medleste planeet, på huilken the läggia een stoor knippa MessingzRingar så ofta the willia slå på trumban, sedan under desse linier ähro afrijtadhe alla jordiske diur, Biörnar, wargar, Reenar, Ottrar, Räfwar, ormar, sedan siöar och strömmar, alt som figuren uthwijsar. Mange lappar, doch icke alle bruka denna trumban at Spå medh och brukas förnemligen för efterfölliande Ordsaaker skull. 1. Att förfara huru på fremmande och fierran orter tillståår. 2. Att förfara om lycka och olycka, om hällssa och ohällssa. 3. Att där medh boota siukdomar och krankheeter. 4. Att förnimma om theras Afgude offer, och åth hwem the af sine Afgudar offra skole the Creatuur the willia offra antingen Thor, Stoorjunckaren eller Sohlen. Och detta Skier på fölliande Sätt. I. När the willia förfara huru på fremmande orter tillståår, slåår lappen på trumban således: att een stoor knippa Messingz Ringar tillsamman bundna widh ett Messingzkiädh lägges på sohlennes figuur, sedan hafwer lappen een tueklufwat hammar af been giord, där medh han slåår på trumban, at Ringarna lööpa omkringh på des botn, i medler tijdh siunger lappen med een högh Röst och stämma, huilket the kalla Joijke, der till medh siunga alle Lapparna och Lappqwinfolcken som tå ähro tillstädes, Manfolcken medh een högre och quinfolcken med een lägre stämma, huilket the kalla duura, i denne sångh bruka the någre ordh, såsom i synnerheet att the nämpna then ortt, ifrån huilken the willia hämpta tijender. När han nu länge hafwer slagitt på trumban, faller han neder som een soffwande Menniskia, doch i medier tijdh måste the som tillstädes ähro Män och qwinnor Continuera medh sin sångh, alt till dess trumbslagaren Opwachnar af sin sömpn, hwarmedh the skohle påminna honom, hwadh hans begiäran war eller hwadh han wille weeta; och tå begynner trumslagaren förtällia, hwadh han medh sitt trumbslagh förfarit hafwer eller huru på fierran orter tillståhr. II. När the willia weeta och förfahra om lycka och olycka läggia the sammaledes sin tillsammans bundne Ringh knippa på Sohlennes figuur, om nu Ringerna lööpa Rätt omkringh och efter Sohlennes gångh när the slåå på trumban, betyder dett lycka, godh hällssa och wälltrefnadt, bådhe för menniskior och andre Creatuur, Antingen dhe ähro när eller fierran. Men om Ringarne icke lööpa Rätt omkringh efter Sohlennes gångh, thet betyder olycka ohällssa och alt ondt. [Sammaledes see the och, om the skolo hafwa lycka att fånga fisker, diur, foglar, af the figurer som ståå på Trumban afmåladhe: Ty när Ringarne willia gåå Rätt omkringh bemte figurer eller diur som ståhr afmålat, ähr ett täckn at han fåhr samma Creatuur.] III. När the willia boota siukdomar och kranchheeter medh trumban, Skier det således: Den siuke måste gifwa Trumbslagaren een Messingzoch een sölfwer Ringh, och dem binda kring om Trumbslagarens högre arm, huilka han skall hafwa för sitt hafda omaak, sedan binder Trumbslagaren dem i sin Ringhknippa som altijdh brukas när the slåå på trumban. I medler tijdh emädan han slåhr måste alle närwarande Män och qwinnor siunga, Manfolcken medh een högre och qwinfolcken medh een lägre stämma, och tå förnimmer Trumslagaren om siukdomen är Naturligh eller af Spåådomb påkommen. Sedan måste den siuka uthlofwa at willia giöra någott offer af något creatuur, Antingen 1 Reentiur, Oxe, bock, wäduur eller något annat, och det till någon wiss Stoorjunckar som ståhr i dett eller dett fiället, och hwadh trumslagaren den siuka föreskrifwer, det måste han strax antingen offra och uthgifwa, eller förplichta sigh till een wiss tijdh, hwadh han uthlofwat hafwer fullkomna. IV. När the willia förfara hwem the offra Skohle, antingen Thor, Stoorjunckaren eller Sohlen, Skier thet således: När the hafwa bundit thet Creatuur som the willia offra baak om sine kottar (:dijt intet qwinfolck ähr lofligit at komma:) taga the ett håår Vnder Creaturens halss, huilket bindes kring om een Messingz Ringh af the Ringar som äro tillhoopa bundne, och altijdh brukas när thet slås på trumban, tå nu lappen slåhr, gåå Ringarna kringh om trumban, och när Ringen om huilken hååret är bundit, kommer till Stoorjunckarens, Thorens eller Sohlennes Figuur, Stadnar han och kan intett längre komma där ifrån, förr än offret till wederböranden uthlofwat bliffwer. När Creaturet uthlofwat ähr, uthmärkes dett medh een ylle trådh, huilken the sy genom Rehns högra öra, så at om offret Skahl hööra Stohrjunckaren till, syes een Rödh trådh genom Rehns högra öra: Skall Thor offret hafwa Syes een graå trådh  och genom högra öra: Men skall Sohlen offret tillhöra brukas een hwijt trådh igenom bemte öra. Sin trumba skatta lapparna högt, hafwa henne altijdh inswepat i Skin, sampt sina Ringar och hamrar i ett loomskin förwarade; där till medh fåå inge qwinfolck som Manwuxne ähro komma wijdh henne. När lapparna booflyttia ifrån thet ena Rummet till dett andra skall trumban föras efterst och icke fremst, och dett af een Mans och icke qwinnos pehrsson; Vndertijden warder hon och förder på den wägh der ingen annan framreeser, föregifwandes at om någon Manwuxen qwinna skulle reesa öfwer samma wägh på huilken trumban wohre framfördh, förr än tree dagars förlopp, skulle hon antingen strax döö, eller något ondt henne wederfahras, som the med många Exempel bewijsa Skiedt wara. Men i fall där änteligen så fordrades att een qvinnos pehrsson skulle Reesa den wägen, hwarest trumban wore framfaren, så måste den qwinna een Messingz Ringh till Trumban förähra. Kilde: Samuel Rheen, 1671: En kortt Relation om Lapparnes Lefwerne och Sedher, wijd-Skiepellsser, sampt i många Stycken Grofwe wildfarellsser. Gengivet i Wiklund, 1897., s. 42f.

Nicolai Lundius Kilde: Nicolai Lundius, 1675: Descriptio Lapponiæ. Gengivet i Wiklund, 1905, s. 15

Thomas von Westen Kilde: Thomas von Westen, 1723: Berättelse om Norrska Lapparnes widskeppelser. Gengivet i Samuel Loenbom, Twå berättelser om lapparnes omwändelse ifrån deras fordna widskeppelser och afguderi, 1773.

Paulus Samilin Kilde: Paulus Samilin, 1723: Paulus Samilins uttydning af de lapska orden i von Westens bref. Gengivet i Reuterskiöld, 1910, s. 13.

Hans Skanke Kilde: Hans Skanke, 1730: Epitomes Historiæ Missionis Lapponicæ, Pars Prima: Anlangende de Nordiske Lappers Hedendom og Superstitioner. Gengivet i Solberg, 1945.

Sigvard Kildal Kilde: Sigvard Kildal, 1730: Efterretning om Finners og Lappers hedenske Religion. Gengivet i Abrahamson, 1807, ss. 452-453.

Carl Solander Kilde: Carl Solander, 1727: Mag. Carl Solanders relation om den norska lappmissionen och lapparnas hedendom. Gengivet i Reuterskiöld, 1910, ss. 17-27.

Pehr Högström Kilde: Pehr Högström, 1747: Om Lapparnas Afguderi / Trulldom och Widskepelser i Beskrifning Öfwer de til Sweriges Krona lydande Lapmarker, s. 186.

Johan Randulf Kilde: Johan Randulf, 1723: Relation Anlangende Find-Lappernis, saavel i Nordlandene og Findmarkene etc. (= Nærøymanuskriptet). Gengivet i Qvigstad, 1903.

Knud Leem Kilde: Knud Leem, 1767: Beskrivelse over Finmarkens Lapper, s. 411

Jakob Fellman Kilde: Jakob Fellman, 1906: Anteckningar under min vistelse i Lappmarken II. Udgivet 1906.

Jonas Ulrik Grönlund Kilde: Jonas Ulrik Grönlund, 1727: Om Lapparne och deras gudar, s. 8.

Jens Andreas Friis Kilde: Jens Andreas Friis, 1871: Lappisk Mythologi

Gustaf von Düben Kilde: Gustaf von Düben, 1873: Om Om Lappland och Lapparne, Företrädesvis de svenska.

Uno Holmberg-Harva Kilde: Uno Holmberg-Harva, , 1915/1996: Lapparnas religion, ss. 54-56.

Erik Daunius Kilde: Erik Daunius, 1926: "Om de hedniska lapparnas gudabilder" i Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1926, s. 64.

Rafael Karsten Kilde: Rafael Karsten, 1952: Samefolkets religion, ss. 40-44.

Odd Mathis Hætta Kilde: Odd Mathis Hætta, 1994: Samenes gamle religion og Folketro, s. 14f.

Hans Mebius Kilde: Hans Mebius, 2007: Bissie – Studier i samisk religionshistoria, s. 75-79.

Carsten Lyngdrup Madsen Kilde: Carsten Lyngdrup Madsen, 2024: Samernes gamle religion, ss. 61-63.