Frithiof hos Angantyr (Frithiofs saga)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Frithiofs saga
af Esaias Tegnér
(1782-1846)

Frithiof hos Angantyr

Nu är att säga, huru

jarl Angantyr satt än

uti sin sal af furu

och drack med sina män.

Han var så glad i hågen,

såg ut åt blånad ban,

der solen sjönk i vågen

allt som en gyllne svan.

Vid fönstret gamle Halvar

stod utanför på vakt.

Han vaktade med allvar,

gaf ock på mjödet akt.

En sed den gamle hade:

han jämt i botten drack,

och intet ord han sade,

blott hornet in han stack.

Nu slängde han det vida

i salen in och qvad:

"Skepp ser jag böljan rida,

den färden är ej glad.

Män ser jag döden nära;

nu lägga de i land,

och tvenne jättar bära

de bleknade på strand." -

Utöfver böljans spegel

från salen jarl såg ned.

"Det är Ellidas segel

och Frithiof, tror jag, med.

På gången och på pannan

käns Thorstens son igen.

Så blickar ingen annan

i Nordens land som den."

Från dryckesbord helt modig

sprang Atle viking då,

svartskäggig berserk, blodig

och grym att se uppå.

"Nu", skrek han, "vill jag pröfva,

hvad ryktet ment dermed,

att Frithiof svärd kan döfva

och aldrig ber om fred."

Och upp med honom sprungo

hans bistra kämpar tolf,

på förhand luften stungo

och svängde svärd och kolf.

De stormade mot stranden,

der tröttadt drakskepp stod,

och Frithiof satt å sanden

och talte kraft och mod.

"Lätt kunde jag dig fålla",

skrek Atle med stort gny,

"vill i ditt val dock ställa

att kämpa eller fly.

Men blott om fred du beder,

fastän en kämpe hård,

jag som en vän dig leder

allt upp till jarlens gård."

"Väl är jag trött af färden",

genmälte Frithiof vred,

"dock må vi pröfva svärden,

förr än jag tigger fred."

Då såg man stålen ljunga

i solbrun kämpehand,

på Angurvadels tunga

hvar runa stod i brand.

Nu skiftas svärdshugg dryga,

och dråpslag hagla nu,

och bägges sköldar flyga

på samma gång i tu.

De kämpar utan tadel

stå dock i kretsen fast.

Men skarpt bet Angurvadel,

och Atles klinga brast.

"Mot svärdlös man jag svänger",

sad' Frithiof, "ej mitt svärd,

men lyster det dig länger,

vi pröfva annan färd."

Likt vågor då om hösten

de bägge storma an,

och stålbeklädda brösten

slå tätt emot hvarann.

De brottades som björnar

uppå sitt fjäll af snö,

de spände hop som örnar

utöfver vredgad sjö.

Rotfästad klippa hölle

väl knappast ut att stå,

och lummig jernek fölle

för mindre tag än så.

Från pannan svetten lackar,

och bröstet häfves kallt,

och buskar, sten och backar

uppsparkas öfverallt.

Med bäfvan slutet bida

stålklädde män å strand;

det brottandet var vida

berömdt i Nordens land.

Till slut dock Frithiof fälde

sin fiende till jord,

han knät mot bröstet stälde

och talte vredens ord:

"Blott jag mitt svärd nu hade,

du svarte berserksskägg,

jag genom lifvet lade

på dig den hvassa egg."

"Det skall ej hinder bringa",

sad' Atle, stolt i håg.

"Gå du och tag din klinga,

jag ligger som jag låg.

Den ena som den andra

skall en gång Valhall se:

i dag må jag väl vandra,

i morgon du kanske."

Ej länge Frithiof dröjde,

den lek han sluta vill,

han Angurvadel höjde,

men Atle låg dock still.

Det rörde hjeltens sinne,

sin vrede då han band,

höll midt i hugget inne

och tog den fallnes hand.

Nu Halvar skrek med ifver

och hof sin hvita staf:

"För edert slagsmål blifver

här ingen glädje af.

På bord stå silfverfaten

och röka länge se'n,

för er skull kallnar maten,

och törsten gör mig men."

Försonta trädde båda

nu inom salens dörr,

der mycket var att skåda,

som Frithiof ej sett förr.

Grofhyflad planka kläder

ej nakna väggar der,

men dyrbart gyllenläder

med blommor och med bär.

Ej midt på golfvet glöder

den muntra brasans sken,

men emot vägg sig stöder

kamin af marmorsten.

Ej rök i sal sig lade,

ej sågs der sotad ås,

glasrutor fönstren hade,

och dörren hade lås.

Der sträcka silfverstakar

ut armarna med ljus,

men intet stickbloss sprakar

att lysa kämpens rus.

Helstekt, med späckad bringa,

står hjort på bordets rund,

med guldhof lyft att springa

och löf i hornens lund.

Bak kämpens stol en tärna

står med sin liljehy

och blickar som en stjerna

bakom en stormig sky.

Der flyga lockar bruna,

der stråla ögon blå,

och som en ros i runa

så glöda läppar små.

Men hög å silfverstolen

satt jarlen i sin prakt;

hans hjelm var blank som solen

och pansart guldbelagdt.

Med stjernor öfversållad

var manteln rik och fin,

och purpurbrämen fållad

med fläcklös hermelin.

Tre steg han gick från bordet,

bjöd handen åt sin gäst

och vänligt tog till ordet:

"Kom hit och sitt mig näst!

Rätt månget horn jag tömde

med Thorsten Vikingsson

hans son, den vidtberömde,

ej sitte fjärran från."

Då sågs han bägarn råga

med vin från Sikelö;

det gnistrade som låga,

det skummade som sjö:

"Välkommen gäst här inne,

du son utaf min vän!

Jag dricker Thorstens minne,

jag sjelf och mina män."

En skald från Morvens kullar

då pröfvar harpans gång.

I velska toner rullar

hans dystra hjeltesång.

Men i norräna tunga

en ann på fädrens vis

hörs Thorstens bragder sjunga,

och han tog sångens pris.

Nu mycket jarlen sporde

om fränderna i Nord,

och Frithiof redo gjorde

för allt med vittra ord.

Ej någon kunde klaga

på väld uti hans dom,

han talte lugnt som Saga

i minnets helgedom.

När han dernäst berättar

hvad han på djupet såg,

om Helges troll och jättar,

besegrade på våg,

då glädas kämpar alla,

då småler Angantyr,

och höga bifall skalla

till hjeltens äfventyr.

Men när han talar åter

om älskad Ingeborg,

hur ömt den sköna gråter,

hur ädel i sin sorg,

då suckar mången tärna

med kinderna i brand.

Ack, hur hon tryckte gerna

den trogne älskarns hand!

Sitt ärende framförde

den ungersven till slut,

och jarlen tåligt hörde,

till dess han talat ut.

"Skattskyldig var jag icke,

mitt folk är fritt som jag:

kung Beles skål vi dricke,

men lyda ej hans lag.

Hans söner ej jag känner,

men fordra de en gärd,

väl, som det höfves männer,

de kräfve den med svärd!

Vi möta dem på stranden -

dock var din far mig kär." -

Då vinkar han med handen

sin dotter, som satt när.

Då sprang den blomstervidja

från stol med gyllne karm;

hon var så smal om midja,

hon var så rund om barm.

I gropen uppå kinden

satt Astrild, liten skalk,

lik fjäriln, förd af vinden

allt i en rosenkalk.

Hon sprang till jungfruburen

och kom tillbaka med

grönvirkad pung, der djuren

gå under höga träd

och silfvermånen skiner

på sjö af segel full;

dess lås är af rubiner

och tofsarna af gull.

Hon lade den i handen

uppå sin fader huld;

han fylde den till randen

med fjärran myntadt guld.

"Der är min välkomstgåfva,

gör med den hvad du vill,

men nu skall Frithiof lofva

bli här i vinter still.

Mod gagnar allestädes,

men nu är stormens tid,

och Hejd och Ham, jag rädes,

ha åter qvicknat vid.

Ej alltid gör Ellida

så lyckligt språng som sist,

och många hvalar rida

sin våg, fast en vi mist." -

Så skämtades i salen

och dracks till dager ljus,

men gyllne vinpokalen

gaf glädje blott, ej rus.

Fullbräddad skål vardt egnad

åt Angantyr till slut,

och så i god välfägnad

satt Frithiof vintern ut.