Samisk religion – Trommen

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Temaside: Samisk religion og mytologi

Samisk religion
– en tematisk kildesamling

Carsten Lyngdrup Madsen
© 2026

Trommen

Denne side er under opbygning

Retsprotokol 1627 "Naar nogen ville ruune, da haver de en Runbom(me); er giort af Furre-Roed, overdragen med sterkt Oxereen-Skind eller (Buck)-Skind. Saa haver de et Stökke Træ til Handtag under (neden) Bommen og en Klov af alle de Slags Dyr, her er i Landet at bekomme, som hænger omkring paa samme Bomme. Og er paa Bommen malet 9 Streger med Olderbark, som de maler Benkedyner med. — Den 1:ste Streg betyder deres Gud, den 2:den Solen, den 3:die Maanen, og siden bemerker de andre alle Slags Dyr, hvormed de kand have Lykke, saa og Fiendskab att forraade hverandre med. Og naar tvende Gan-Mænd vil forsöge, hvis Kunst der er sterkest, saa maler de paa Bommen 2 OxeReen, som skal stanges med Hornene imod hverandre. Hvilken der bliver sterkest, naar de löber sammen, hans Husbond bliver sterkest, og hans Kunst bliver fixest. Kilde: Retsprotokol, 1627: Häxprocesser i norska Finnmarken av Hulda Rutberg. Svenska landsmål ock svenskt folkliv,1925.

Olaus Petri Niurenius 1630 Skåltromme set fra under- og overside. Nordiska museet, Stockholm, Ill.: clm. Till begagnande vid sina ceremonier ha de en trumma, gjord av en stor, urhålkad trästock ock lik dem, som begagnas vid krigshären. De överdraga endast den ena, övre ändan av den med ett skinn, på vilket överallt utefter kanterna äro ritade allehanda slags fyrfota djur, fåglar ock fiskar; på mitten avmåla de sin gud, på vilken de så lägga en groda eller något annat föremål av mässing. — — — Med en därtill avsedd hammare slå de så på trumman med täta slag. Detta redskap användes för trenne ändamål: till att utrannsaka det som rör jakt ock offer ock fjärran ting. När de skola gå på jakt, värma de trumskinnet framför elden, för att det skall bli spänt, lägga grodan på dess mitt ock  låta den medels täta hammarslag hoppa så länge, tils den stannar på något av de målade djuren ock visar mot öster eller väster, norr eller söder eller rör vid de nyssnämnda linjerna i mitten ock undervisar trumslagaren ock jägaren, vart han denna dag bör styra sin kosa ock vad slags djur, fisk, fågel eller annat villebråd han denna dag bör fånga. De försäkra med dyra eder, att de vid detta slag av trollkonst varken begagna besvärjelser eller sånger eller andra vidskepelser. Den må tro det, som det gitter. På ungefär samma sätt gå de tillväga, då de ämna offra. De slå oavlåtligt på trumman ock offra så åt gudarne ett levande djur av det slag, till vars bild grodan hoppar. Huvudet hänga de upp i ett träd; det övriga koka de ock äta upp det tillsammans med sina tillkallade vänner ock begjuta sig alla med det spad, i vilket offerdjuret kokats. — — — Då de skola utforska fjärran ting eller giva svar på andras frågor därom, ha de en trumma, som är gjord på ovan omtalade sätt, men nedre delen av densamma, vilken trollkarlen tager i ena handen, delas i fyra delar av ett kors. På själva trumman hänga med senor fastknutna klor ock ben av allehanda djur, som de fångat. Den av mässing förfärdigade grodan, som är deras orakel, är överallt besatt med ringar. Då man så slår hastigt med den tvåhövdade, med mässing beslagna hammaren ock grodan ligger på mitten av trumman, skramla ringarne på grodan ock klorna ock benen på trumman ock göra ett förskräckligt buller. Trollkarlen trummar ock framsäger besvärjelser, ock liksom Jamblichus säger sina landsmän begagna sånger, då de spå, ock betvinga sina gudar med dem, så sjunger även denne sina sånger med avskyvärd röst som en skällande hund ock vill liksom bita omkring sig åt bägge sidor. Till slut hoppar grodan ned på marken ock hoppar av egen kraft åter upp på trumskinnet några gånger. Man trummar ock sjunger beständigt, tils grodan stannar på någon efterfrågad bild ock trollkarlen faller ned sanslös som en fallandesjuk, så att ingen ande vidare tyckes finnas i honom ock intet livstecken förspörjes, utan själen synes hava lemnat kroppen. Då måste vaktare vara tillstädes, som se till, att den framstupa liggande, livlösa kroppen icke vidröres av det minsta  ting, eljes tror man, att kroppen icke återkommer till liv. Då anden slutligen återkommer, uppvaknar kroppen liksom ur en djup sömn ock kan svara på alla de framställda frågorna, om också det efterfrågade befunnit sig på några hundra mils avstånd. De kunna också inom 24 timmar åstadkomma, att de som så önska få underrättelse om vad någon på ett annat ställe sysslar med, eller huru deras vänner ock käraste må, ock allt fullständigt noggrant. Ock för att bättre bestyrka sina utsagor medföra de en kniv, en sko, en ring eller någon annan för den efterfrågande känd sak såsom vittnesbörd om att ärendet blivit väl uträttat. Den som önskar veta mera härom, läse Olaus Magnus, tredje boken. Kilde: Olaus Petri Niurenius, 1630: Lappland eller beskrivning över den nordiska trakt, som lapparne bebo i de avlägsnaste delarne av Skandien eller Sverge. Gengivet i Wiklund, 1905a., ss. 20-22

Samuel Rheen 1671 Illustrationen föreställer en spåtrumma ock är i förminskad skala reproducerad ur S 163. På densamma äro följande föremål avritade ock betecknade: Stiernor — Måna — foglar — Thor — tienare—Stohrjunckar — Tienare — Biörn — wargh — Reen — Christ[us] — Apostlar. — Siöö. — oxe — Solen — Räff — Orm — Hare. Lapparnas trumbor ähro giorde antingen af graan, tall eller biörck, doch måste thet trä af huilken Trumban skall giöras wara wäxter på ett särdeles Rum, såsom och efter Solennes gångh Rätt omkringh och icke emoth dess gångh; denne trumban  öfwerdraga the medh Skin, hwarpå the måhla medh ahlbarck äthskillige figurer. Mitt på trumban draga the een lineam eller twå på huilken linea the måhla sina afgudar som the mäst dyrcka, såsom är Thor den förnämste med sin tienare; Stoorjunckaren den andra medh sin tienare, och desse ståå på den öfwerste linien: där näst in Vnder är een half linea, ther på ståår afrijtat Christi bälete med någre af hans Apostlar, hwadh som ofwan desse linier är Rijtatt, ähro foglar och himmelske tingh som är Månen och stiernor. Men näst Vnder desse linier ähr först Sohlen afrijtat som den medleste planeet, på huilken the läggia een stoor knippa MessingzRingar så ofta the willia slå på trumban, sedan under desse linier ähro afrijtadhe alla jordiske diur, Biörnar, wargar, Reenar, Ottrar, Räfwar, ormar, sedan siöar och strömmar, alt som figuren uthwijsar. Mange lappar, doch icke alle bruka denna trumban at Spå medh och brukas förnemligen för efterfölliande Ordsaaker skull. 1. Att förfara huru på fremmande och fierran orter tillståår. 2. Att förfara om lycka och olycka, om hällssa och ohällssa. 3. Att där medh boota siukdomar och krankheeter. 4. Att förnimma om theras Afgude offer, och åth hwem the af sine Afgudar offra skole the Creatuur the willia offra antingen Thor, Stoorjunckaren eller Sohlen. Och detta Skier på fölliande Sätt. I. När the willia förfara huru på fremmande orter tillståår, slåår lappen på trumban således: att een stoor knippa Messingz Ringar tillsamman bundna widh ett Messingzkiädh lägges på sohlennes figuur, sedan hafwer lappen een tueklufwat hammar af been giord, där medh han slåår på trumban, at Ringarna lööpa omkringh på des botn, i medler tijdh siunger lappen med een högh Röst och stämma, huilket the kalla Joijke, der till medh siunga alle Lapparna och Lappqwinfolcken som tå ähro tillstädes, Manfolcken medh een högre och quinfolcken med een lägre stämma, huilket the kalla duura, i denne sångh bruka the någre ordh, såsom i synnerheet att the nämpna then ortt, ifrån huilken the willia hämpta tijender. När han nu länge hafwer slagitt på trumban, faller han neder som een soffwande Menniskia, doch i medier tijdh måste the som tillstädes ähro Män och qwinnor Continuera medh sin sångh, alt till dess trumbslagaren Opwachnar af sin sömpn, hwarmedh the skohle påminna honom, hwadh hans begiäran war eller hwadh han wille weeta; och tå begynner trumslagaren förtällia, hwadh han medh sitt trumbslagh förfarit hafwer eller huru på fierran orter tillståhr. II. När the willia weeta och förfahra om lycka och olycka läggia the sammaledes sin tillsammans bundne Ringh knippa på Sohlennes figuur, om nu Ringerna lööpa Rätt omkringh och efter Sohlennes gångh när the slåå på trumban, betyder dett lycka, godh hällssa och wälltrefnadt, bådhe för menniskior och andre Creatuur, Antingen dhe ähro när eller fierran. Men om Ringarne icke lööpa Rätt omkringh efter Sohlennes gångh, thet betyder olycka ohällssa och alt ondt. [Sammaledes see the och, om the skolo hafwa lycka att fånga fisker, diur, foglar, af the figurer som ståå på Trumban afmåladhe: Ty när Ringarne willia gåå Rätt omkringh bemte figurer eller diur som ståhr afmålat, ähr ett täckn at han fåhr samma Creatuur.] III. När the willia boota siukdomar och kranchheeter medh trumban, Skier det således: Den siuke måste gifwa Trumbslagaren een Messingzoch een sölfwer Ringh, och dem binda kring om Trumbslagarens högre arm, huilka han skall hafwa för sitt hafda omaak, sedan binder Trumbslagaren dem i sin Ringhknippa som altijdh brukas när the slåå på trumban. I medler tijdh emädan han slåhr måste alle närwarande Män och qwinnor siunga, Manfolcken medh een högre och qwinfolcken medh een lägre stämma, och tå förnimmer Trumslagaren om siukdomen är Naturligh eller af Spåådomb påkommen. Sedan måste den siuka uthlofwa at willia giöra någott offer af något creatuur, Antingen 1 Reentiur, Oxe, bock, wäduur eller något annat, och det till någon wiss Stoorjunckar som ståhr i dett eller dett fiället, och hwadh trumslagaren den siuka föreskrifwer, det måste han strax antingen offra och uthgifwa, eller förplichta sigh till een wiss tijdh, hwadh han uthlofwat hafwer fullkomna. IV. När the willia förfara hwem the offra Skohle, antingen Thor, Stoorjunckaren eller Sohlen, Skier thet således: När the hafwa bundit thet Creatuur som the willia offra baak om sine kottar (:dijt intet qwinfolck ähr lofligit at komma:) taga the ett håår Vnder Creaturens halss, huilket bindes kring om een Messingz Ringh af the Ringar som äro tillhoopa bundne, och altijdh brukas när thet slås på trumban, tå nu lappen slåhr, gåå Ringarna kringh om trumban, och när Ringen om huilken hååret är bundit, kommer till Stoorjunckarens, Thorens eller Sohlennes Figuur, Stadnar han och kan intett längre komma där ifrån, förr än offret till wederböranden uthlofwat bliffwer. När Creaturet uthlofwat ähr, uthmärkes dett medh een ylle trådh, huilken the sy genom Rehns högra öra, så at om offret Skahl hööra Stohrjunckaren till, syes een Rödh trådh genom Rehns högra öra: Skall Thor offret hafwa Syes een graå trådh  och genom högra öra: Men skall Sohlen offret tillhöra brukas een hwijt trådh igenom bemte öra. Sin trumba skatta lapparna högt, hafwa henne altijdh inswepat i Skin, sampt sina Ringar och hamrar i ett loomskin förwarade; där till medh fåå inge qwinfolck som Manwuxne ähro komma wijdh henne. När lapparna booflyttia ifrån thet ena Rummet till dett andra skall trumban föras efterst och icke fremst, och dett af een Mans och icke qwinnos pehrsson; Vndertijden warder hon och förder på den wägh der ingen annan framreeser, föregifwandes at om någon Manwuxen qwinna skulle reesa öfwer samma wägh på huilken trumban wohre framfördh, förr än tree dagars förlopp, skulle hon antingen strax döö, eller något ondt henne wederfahras, som the med många Exempel bewijsa Skiedt wara. Men i fall där änteligen så fordrades att een qvinnos pehrsson skulle Reesa den wägen, hwarest trumban wore framfaren, så måste den qwinna een Messingz Ringh till Trumban förähra. Kilde: Samuel Rheen, 1671: En kortt Relation om Lapparnes Lefwerne och Sedher, wijd-Skiepellsser, sampt i många Stycken Grofwe wildfarellsser. Gengivet i Wiklund, 1897., s. 42f.

Olaus Graan 1672 Om Lapparnas Trumbor och deras Delineation, sampt huru och hwarföre the them bruka. Lapparnas spåå trumbor ähre giorde af trää, Antingen graan, tall eller biörck, och måste dätta trää wara wäxt både på ett särdeles Rum, såsom och effter Sohlennes gångh, eller Rätt syes, som Man säger, ofwan på öfwerdraga the trumban medh Skin, huilket the taga fram på hallsen af een Reen tiur, där på the måhla medh ahlebarckz safft åthskillige figurer, huilka the således fördehla: Mitt på trumban dragha the een linie, ther på the Måhla sina afgudabäleten; som ähr Thors och hans tienares: Stoorjunckars och hans tienares: Vnder denne linie, draga the åter een half på wänstra sijdan, ther på ståhr fremst Christi bälete, och sedan någre hans Apostlar afmåhlade. Ofwan för desse linier afmåhla the Månen, stiernor och flygande foglar: Vnder desse linier ähr först Solen afrijtadt, såsom den Medleste planeet, på huilken the läggia een stoor knippa MessingzRingar, så offta the willia slå på trumban. Sedan ähro afrijtade alle kräkande och Simmandhe Diur; såsom: Biörnar, wargar, Reentiurar, Vttrar, Räfwar, Ormar, fiskar. Jtem Siöar och strömmar. Vthi Kiemi lappmarck, afmåhla the tillijka medh detta alt och så helfwetitt aldranederst. 1. När the willia weeta huru på andre ortter i werlden tillståår, lägger lappen een stoor knippa MessingzRingar tillsamman bundne widh ett Messingz kiedh, på Sohlennes figuur, sedan begynner lappen slåå på trumban medh een tweklufwat hammar af been giordh, där af Ringarne lööpa kring om des botn, i medler tijdh siunger lappen som the kalla joijke, sampt alle lappar och lappquinfolck som tillstädes ähro, doch måste Manfolcken siunga medh een högre, och quinfolcken med een lägre stämma, huilket the kalla duura, i denna sångh nämpna the thet bergh eller Fiäll, hwarest the mena them wistas, som skohle kunna dem vppenbahra, hwadh the begära at weeta: Jtem nempna the och then ortt ifrån huilken the willia hämpta tijender. När nu lappen således länge hafwer slagit på trumban, och aldrahögst med åthskillige toner ¼ tijma sunget, stahna Ringarna, och han trumbslagaren swartnar af i Ansichtet, och begynner gåå pä knää och sätter händer i sijda och joijker alt fort medh högh stämma, till dess han niderfaller som han wore döder, i medler tijdh siunga Män och quinnor som närwarande ähro, alt till des han vpwachnar, medh huilken sångh the påminna honom, hwad hans begäran war, när han såsom bortdånande nederföll, elliest skulle hans förespående wara alt förgäfwes, och intet wärckande medh sigh hafwa; Och tå han kommer sigh före igen, ähr han så wahnmächtigh ock swettigh, såsom han ett stort arbete giordt hade, tå han begynner förtälia hwadh han medh sitt trumbslagh förfarit hafwer, och huru på den orthen eller den tillståår. 2. När the willia förfara om lycka eller olycka, läggia the sammanledes the sammanbundne Messingz Ringar (: som the hafwa till 10. 20. 30: 40. :) på trumban och Solennes figur, Om Ringarna gåå eller lööpa efter Solennes gångh Rätt omkring, betyder det godh lycka, hällssa och wälltrefnadt, bådhe för Menniskior och Andre Creatuur: Om Ringarna gåå afwogt eller emoth Sohlen, betyder det olycka, ohällssa och alt ondt. 3. När the willia boota siukdomar och kranckheeter, måste den som will låtha boota sigh. gifwa Spåman som på trumban slåår een Messingz Ringh och een sölfwer Ringh, eller ett annat stycke Sölfwer för sitt omaak, huilka Ringar eller sölfwer skall bindas om trumbslagarens högra arm, hållandes detta Sölfwer för ett lius som skall them vplysa, och siukdomens ordsaak tillkänna gifwa, såsom och hwem een sådan siukdomb them påfördt hafwer, om han ähr naturligh eller genom Spåådomb påkommen, och huru the åther skole wederfåes, och komma till sin hällssa igen. Jtem till hwem af sine Afgudar, eller huadh offer the giöra skohle, huilket när spåman hafwer genom sin Spädombs konst förfarit, måste den siuka offret antingen strax uthgifwa till den eller den Stoorjunckaren i det eller det fiället ståndandes, eller han förplichte sigh till een wiss tijdh, hwadh han uthlofwat hafwer fullborda willia. 4. När the willia förfara och genom trumban förnimma hwem the skole offra sina Reentiurar, som the om höstetijdh slachta, antingen till Thor, Stoorjunckaren eller Sohlen, Skeer thet på fölhande sätt: — — — — — — — — — — — Dhe Argaste trumbslagare bruka och i Nödhfall Byttelock för trumba, der inga figurer uppå Rijtade ähro, såsom Skedde af een lapp Kobdask Påhl benemdh, huilken togh Byttelocket uthi dess handholld i sin wenstra handh, och yppwände den slätha sijdan, tager så een Ringh af bältet, och lägger den uppå bemälte lock begynner så medh sin knijf den han brukadhe för hammar slåå uppå locket, till des han Nidhföll och war bortta ½ tijma. När han då vpwacknade, sade han det som åstundat war af honom. Dhe lappar som intet äga, eller kunna bruka trumban, willia doch gärna warda kunnige om de ting som långt bortto skee och hafwas för händer, huilket alt han således förnimmer. Kilde: Olaus Graan, 1672: Relation – Eller En Fulkomblig Beskrifning om Lapparnas Vrsprung, så Wähl som heela dheras Lefwernes Förehållande. Gengivet i Wiklund, 1899, ss. 58-61.

Johannes Tornæus 1672 Om Lapp-Trumman och des Bruck; Så och huru Trållkonsten läres Effter som diefwulen nu ingen macht hade at igenom dessa Seitär mundteligen tala och swara, såsom igenom Oraculum Apollinis skedt är: derföre, till at lijkwäl förföra det arma förmörkade Folket, han det medlet påfunnit, at medh tecknande uppenbara dem sin wilia öfwer det som dhe åstundade at wetta, i det han dem gifwit hafwer ett wärketygh där till, som af Lapparna sielfwa kallas Quobdas och Kannus, men af oss Lapptrumma, eller rättare, Tråll-trumma. Detta diefwelska Redskapet är uthålkat af ett stycke trä, och öfwer ypningen medh Skin, hwilket af Renkalfskin dhe sielfwa bereda, såsom en Puka öfwerdragit, men så är det inte heller medh Skrufwar häftat, utan medh Träpinnar fastneglat. Det är inte så diupt som en Puka, utan något grunnare och flatare; där till me icke rundt, utan aflångt, och medh twenne aflånge håål på bottnet, som för handgrepans skull dijt skurna ära. Skinnet är alt öfwer medh skapnader af allehanda ting öfwermålat, warandes färgan som där till brukad är rödachtig och af ahlebarck tagin. Alle dessa Figurer ära under deras wissa regiones förde, som förnämbligast ära allenast 3. Den första är Norlandh, ia och flera dehlar af Swerige, och finnes på den Södre ändan af Tingestet med ett streck afdelt, författandes uti sig förnemligast den Staden och Landzorten, som dem närmast är, och medh dem åhrligen handla plägar; Som till Exempel: uti detta stället upå dhe Trummar som i Tornå eller Kemi Lapmark göras, står Tornå Stadh och kyrkia, Prästen, Lapfougden och annat mehra som där är och wankar, och dhe hafwa at göra medh, så och en snörrätt wäg, som löper ifrån Tornå och till dem, upå hwilken dhe see, huru snart som Prästen, Fougden eller någen annan till dem kommandes warder, iämpte alt annat, som på den orten förelöper och förehafwes. På Norre ändan står Noriget, medh hwadh däri begrijpes och wistas, afsatt: men mitt emellan sielfwa Lapmarken, som största delen af Trumman intagar. Därupå ära allehanda diuur, som hoos dem finlige äro, afmålade. Där står Wild-Rens Skåckar, Biörnar, Räfwar, Vlfwar och allehanda slagz diuur, om, och hwarest dhe till finnandes äro. Tambd Reen bort tappat; hwarest han wistas: Reen kalfwar, om dhe skola lefwa. Nootwarp och Fiskedrächt, om det lyckas will. Een siuk menniskia, antingen hon warder frisk eller intet: En barnaföderska, om hon lärer hafwa lyckelig födzel. Döden, om han den eller den, eller och någen på Sotasängen liggiande, antingen på detta eller annat sätt fånga skall: Så och alt annat, som deras bekymmer kan wara om, och dem i hågen faller. Dhe som dessa saker allenast sökia at weta, wilia intet wara räcknade lijka medh dem, som tillfoga androm skada där medh effter som dessa göra det som ont är, men dhe twert emot. Men såsom dhe bruka alla en Förste och Förstörare, som är den leda Satan, altså äre dhe af ett slag, och den ena inte bättre än den andra. När dhe nu skola denna diefwulska konsten bruka, och det en sådan Sack är, som något wichtig wara skal, och ett helt bylag angår, då kläda dhe sig om helgedagarna, synnerligen Quinfolken, uti sin Prydning, och bästa kläder, komma då tillsamman, och den som uti wärket förfaren är, iämpte dhe andra, då på knä faller, tagandes Trumman medh sin wänstra handh i grepet, som inunder är, och mit upå Skinnet lägger en Indicem, den dhe Arpa kalla, och af allehanda Koppar- Järn- Messing- och Silfwer Länkior sammanfattat är. Sädan medh sin högra hand bär han fram en lijten benhammar, som af. T. anseende är, och hållandes Trumman något högt upp, begynner medh den samma at slå alt kring om Indicem, i förstone sachta sachta, in till des at han begynner springa och röra sig. Och när han sig makar åt någandera Sijdan ifrån det stellet han först legat hafwer, då begynner Trumslagaren alt hårdare och hårdare at slå, så länge Index kommer på någotdera Signum, som han åstundar wetta; hållandes före sig då hafwa rätt drabbat. Men hwar Vpsåtet intet skall lyckas, eller at det som företages illa aflöpa skall, då går index alt emot, och intet stadnar på den Figuren, som det borde. Och för rättas detta medh skråål och sammansiungande, så at Trullkaren så wäll, som alle närwarande säija: Så bedie wij, så bedie wij at lyckas wille etc. Men hwem är den dhe bidia? Ingen annan än som diefwulen och deras Skogzgudh Seitä. Hafwer nu Låtten till äfwentyrs fallit på någen WillReenhoop, då låtta dhe ochså strax på samma sätt, at förnimma hwadh slagz Offer som Afguden för sin wälgärning hafwa will. Mig är af en Fougde berättat, det han fordom uti Enareby skall af ett tillfälle sielfwer hafwa sedt, hurusåsom medh denna Trullkonsten omgångit är. Och när som Låtten föll upå en hundh, såsom han wore den gången Afguden för ett Offer behageligast, så hafwa dhe tagit honom wedh hufwudet fast, och strax giort af medh honom, farandes genast Solenniter medh Offret till Afguden. Ehuruwäl ett Christeligit Sinne högt förtryter, wijdare at tala om sådana diefwulska Saker och Satans bedrägerij: lijkwäl har iag Lust at oppenbara, huruledes som Trullkarlarna denna Satans konsten lära och bekomma. Och såsom nu Lapparna icke alla kunne wara af lijke natur, så äre dhe icke heller lijka mächtige i denna konsten, efftersom och rätt många funnitz, som sådant wäsende hwarken brukat, eller där af weta welat. För denskul och dhe som detta braket öfwa, icke få på enahanda sätt denna Anden. Ty sombliga blifwa härutinnan underwijste och af Öfningen färdige giorde: men åter en dehl hafwa detta såsom af naturen, hwilket gruweligit är, alldenstund när dhe samma som Satan till sin Redskap uthsedt hafwer, uti sin barnedom siukna, då kommer dem under Swagheten en hop Melancholiska Syner före, hwarutaf dhe effter förmågan och åhren något indricka och behålla. Siukna dhe andra gången, då kommer dem än mehra förre, hwar af och mehra än förre gången af dem häfftar. Men blifwa dhe tridie resan betagne, hwilket dem så swårt är, at det nästan geller Lijfwet; Så warda dem då alla diefwulska Syner och uppenbahrelser förebrachta, där af dhe då så myckit fatta, som till en perfection af Trullkonsten behöfwes. Och dessa ära så igenomlärda, at dhe och utan Trumma see främmande Ting, så och wetta berätta, hwadh som på fremmande orter förelöper, warandes där hoos af diefwulen så myckit intagne, at dhe sådant see, hwadh dhe det wilia eller inte. Lijka såsom för någon tijdh sädan kom en Lapp, som ännu är i Lijfwet, bärandes till mig sin Trumba, den iag länge påyrkat hade, och klageligen bekände, at ändock han denna nu från sig gåfwe, och alldrig någon annan i stället toge, worde han icke dess mindre alla frånwarande Ting seendes, äfwen så wäl som tilförene: tog mig sielf til Exempel, och, sanning och som nogast förtälde alt hwadh mig upå den Resan till Lapmarken händt och wederfarit war: där hoos beklagandes, at han inte wiste, hwadh han måste göra af sijna ögon, mädan honom alt sådant emot hans wilia förekom. Hwar af man seer, hwadh den Ondas krafft uti dem wärkar, som han engång fångat hafwer, i det dhe brede widh den rätta Gudztiänsten och dhe H. Sacramenters bruk måste ochså hafwa sådana diefwulska Syner, på det dhe hans arglistiga wilia och förehafwande therföre ähra och prijsa måge. Men oansedt det så i sanning war, hwadh af Lappen om min Resa berättades, sade iag likwäl alt sådant en uppenbar osanning wara, på det han sig icke berömma måtte öfwer Satans uppenbarelser, som något sandt eller någon Sanning af honom öfwas skulle. Men dhe som igenom underwijssning komma till Trullkonsten, blifwa antingen af sin Fader eller någen annan altijdh styckewijs lärde, öfwade och medhafde, när sådan Öfning förehafwes; hwar igenom dhe snart nog blifwa uti konsten färdige. Jag må bekänna mig icke wäl hafwa trodt, sädan iag berörde Lappes bekännelse hörde, at diefwulen skulle hafwa en sådan macht, eller Gudh honom tillåta wille, at han en Menniskia som är född på nytt af wattn och Andanom, skall så wijda i sitt garn snäria få, at hon så aldeles måste blifwa hans Trääl och handelangare: men så måste iag det nu troo, at af Gudz tillstädielse, för otroo och obotfärdiga Synders skull, Satan kan en till ewinnerligit Lijff nyfödd menniskia intaga, och henne igenom sitt anhang sig till Lijffegen göra: och at en som är kommen till sitt rätta wett och förståndh i Jesu Christi kundskap, och sädan läter förföra sig af den Onde och hans Ledamöter, blifwer fast argare och wärre Trullkarl, än den som af Vngdomen där till böijelse hafft. Åhr 1671 blefwe uti Kemi Mark många Trullkarlar yppade, dhe där af sina Fäder lärde myckit ont bedrifwit hafwa. Desse gåfwo ifrån sig sina Trummor, så stoora och wijda, at dhe där ifrån inte föras kunde, utan måste där opbrännas. Iblandh dessa Troll Lappar fans en om sina 80 åhr, hwilken bekende sig hafwa denna onda konsten på sitt Tijonde ålders åhr af sin Fader lärdt och åhr 1620. hafwa för et Paar Wantars skull förtrollat en bonde uti Kemi Sochn, så at han uti en Forss drunknade. Denna blef fuller till döden dömbd, och fängzliger ifrån Lappmarken neder till Landzbygden förder: men när han på wägen war till Landzens Fängelse, trullade han sig sielf ihiäl, så att han uti ett ögnablek heel andlöser wardt, i det han som bäst frisk och sundh på Slädan satt; hafwandes det förut sagt, at så heller skie skulle, än at han Skarprättaren i händer komma måtte. Vtaf detta Trullepartijet finnes dhe mäste och argaste uti Kemi-Lapmarck, alldenstundh dhe gräntza tillhopa medh Ryska Lappar och Castellet Kålahuus, hwarest dhe störste och förgifftigeste Trull alltijdh warit, och ännu äre. Ty uti Ryska Lapmarker öfwer sådant hwarken ransakas eller straffas, warandes dhe alle uti den Ryske Religionen opfostrade. Men som Gudz sanna wärkan uti detta fallet sig förenar medh wår höga Öfwerhetz alfwarliga handhollande öfwer sådant Sällskap, och Predikanterna där brede widh en Gudelig nijt där widh hafwa; så hoppas man, at Satans macht alt mehra och mehra dämpad och underkufwat warder. Hwilket Gudh, af dess oändeliga kärleck och Lust till Menniskio könetz Saligheet nådeligen gifwa och förläna wille. Kilde: Johannes Tornæus, 1672: Berättelse om Lapmarckerna och Deras Tillstånd. Gengivet i Wiklund 1900, ss. 29-33 __________ Man kommer åter til det förriga. Efter Diefwulen icke hade magt de Seitar viva voce gifwa swar, såsom Oraculum Appollonis; Så stiftade satan et annat medel därtil, nemligen, et Instrument, som de sielfwe kalla quoubdas och Kanuns h. e. Lapp trumba, rättare troll-trumba. Hon är gjord af trä aflaͤng, figura ovali, öfwerdragen med sämskadt Ren-Kalfskin, därpå med röd färgad alebarck målade allehanda Imagines. Först hafwa de denne dividerat med öfwerdragna Linier, uti trenne regioner: uti den södra ändan är Norrland, och neder-Tornå Kyrcka, Prästen, Fogden, samt andra saker, hwadi Norrland wanckar, så ock en gerad wäg ifrån Tornå til Lappmarck, därpå se de och spå hwad där händer, huru snart Prästen och Fogden eller någon annan wordig til dem skickad warder. Et hi vocant se beneficos, utpote qui mala non tentant, aut sinistri quid ominantur.. Uti Norr-ändan är Norrige med sina saker och Lägenhet afmaͤladt: midt på är Lappmark, som största Regio är, och har uti Instrumentet största spatium; Derpå äro med rödt afmaͤlade allehanda Djur som hos dem wancka, såsom will-renhopar, hwar de skola finnas; tamd Ren borttappad, hwar han är; Ren-Kalfwar om de skola lefwa; därpå står Björnar, Räfwar, Ulfwar och allehanda skogs-Djur; godt Notewarp och Fiske-drägt; därpå är målad en sjuk människja, om hon skal blifwa bättre; Barna föderskan, om hon må få en lyckelig födelse: Döden, om den eller den människja, eller den kranke på sote-sängen dö skal etc. Ehuru wäl somlige kalla sig med deß usu, beneficos, men man maͤ hålla dem alla maleficos; ty de bruka alla uno principe ac seductore diabolo, quamvis fere nescientes. Huru de bruka detta Instrumentet: om det är hela byß solennis caussa, så kläda de sig, synnerlig deras Qwinnor om helgedagen uti sin prydning och bästa kläder, komma tilsamman: Instrumenti peritus faller på knä, de andra med honom: han tager Trumman i sin wänstra hand uti grepet som under är: han har en indicem löös därpä (som de kalla arpa) midt in Centro instrumenti, af allahanda Järn, Koppar, Mäßing, Silfwer-länkar in forman ranæ reptantis sammanfogat: sedan har han en liten Ben-hammar i handen den högra; forma T, tau: han håller trumman uppe högt med wänstra handen, begynner slå sakta alt kring om indicem, hwilken sakta upspringer på trumskinnet, och rörer sig til någondera sidan: då begynner han slå hårdare på, så länge index kommer på något Signum som han weta will: då menar han sig rätt hafwa drabbat; hwarom icke så går det Contra och hans Propositum lyckas intet. Alt sådant spectakel sker med en hög ljud sång, så at Præsentes intonera med, lydandes: Så bedje wi, så bedje wi etc. Sed quem adorant Kan ingen annan wara, utan deras Skogs Gud Seitä. Ty om de låtta på will-Renar, hwar de finnas och råka på; tå låtta de straxt efter på samma sätt hwad Offer afguden för sin wälgerning hafwa will, at han wist dem will-Renar. Såsom det allom dem, som med Lapparne förr umgaͤts hafwa, wäl kunnigt är. En mig wäl bekänd, hade uti Enarby, Kemi mark sedt, at de med sådan trullkonst laͤttade, hwad Creatur afguden, för sin wälgärning hafwa wille, då föll Låtten på en hund: Strax caputerade de hunden, och foro därmed solenniter til afguden. Woro mycket referera om sådan deras oloflig konst; men det förtryter tala om sådana djefwulska saker och hans bedrägeri. Dock maͤ iag det uppenbara, huru de blifwa trullkarlar? Alla Lappar hafwa intetsamma natur, ej heller äro lika konstiga däruti, icke heller weta, eller nu på denna tiden, willja weta af Trolleri. Men somlige blifwa sådane af naturen, somlige ex informatione et usu. De som af naturen blifwa sjuke in pueritia, tå lärer han något i sin swaghet begynna at phantisera, blifwer han andra gången hårdare sjuk, då faͤr han se och lära mer; men blifwer han tredje resan betagen, det är swårast och går på lifwet: da får han se alla djefwulska syner och blifwer i trollkonst perfect lärd. Det hafwa de sielfwe, sådane incantatores för mig bekändt, de som hafwa lefwererat sina trummor ifrån sig, och låfwat öfwergifwa sådan ochristelig konst . Men därhos säga de, at de som af naturen och sjukdom sådan konst hafwa fått, at de likwäl utan trumma, se frånwarande ting ehwad de wilja eller icke. Såsom för några år sedan, en medelaͤlders Lapp (han lefwer än) bar til mig sin trumma, den jag länge påyrkar hade. Sade han: ändock jag denna nu bortgifwer och gjör mig ingen annan trumma, så ser jag likwäl, nimirum absentia; och tog mig sjel til Exempel, sade alt hwad på den resan mig händt hade, och det war alt så sant. Hwad skal jag gjöra med mina ögon, sade han, jag ser om jag wil eller icke? Så ser man hwad djefwulens kraft wärkar i dem, hwilka han en gång fångat hafwer, at de bredewid den räͤtta Gudstjensten och de helga Sacramenters bruk, måste och hafwa djefwulska syner, at de hans onda wilja och förehafwande därföre ära och prisa måge. Men jag sade til samma Lapp, at han lög altsammans hwad han om min resa sedt hade. Ty jag wille intet at Lappen skulle berömma sig af satans uppenbarelse, det han någon sanning berätta månde. De Lappar som igenom Information komma til trollkonst, det jag icke wäl hade trodt, sedan jag denna berörda Lappens bekännelse hörde, at djefwulen skulle hafwa en sådan magt, eller at Gud wille tillåta en människä, som är född på nytt igenom Watten och Andanom, skulle så wida warda förd uti diefwulens garn, at hon så aldeles blifwer hans träl och amanuensis. Men nu måste jag tro det, at satan af Guds tilstädjelse, för otro och obotfärdiga syndares skull, kan aldeles en nyfödd människa til et ewinnerligit lif, intaga, och henne genom sit Partie och anhang sig til lif-egen giöra, så at en, sedan han är kommen til sit rätta wett och förstånd i Christi kunskap, låter förföra sig af diefwulen och hans Ledamöter, blifwa argare och wärre trullkarl än den som af ungdomen böjelse därtil haft hafwer. Såsom i denna förflutna Winter År 1671, uti Kemi mark äro många trullkarlar yppade, de där mycket ondt gjordt hafwa, lärde af sina Fäder: De hafwa gifwit ifrån sig sina trummor så stora och breda, at man icke kunde föra dem utföre; ty de rymdes intet uti ackia (som Lappar bruka för släda); utan man måste bränna dem up i Eld. Ibland hwilka trull-Lappar war en sina 80 år gammal, sade sig den diefwulska konsten hafwa lärt af sin fader på sit 10:de ålders år. Densamme bekände sig hafwa uti Kemi socken år 1670 förgjordt en Bonde, at han föll uti forßen, för et par Wantar skull och blef borta: han blef dömd från lifwet och fängslig nederförd; men då han skulle föras i Landsens fängelse til Pithå, trullade han sig sijelf ihjäl, ty när han frisk och sund sattes i Släden, blef han död in puncto, som han förr hade sagt, at jag kommer aldrig under Skarprättarens hand. Wore något säga om deras trollkonst och afguderi, som den onda andan lika som sit Capell, bredewid den rätta Gudstjänsten stiftat och hos Lapparna continuerat hafwer, alt därifrån Lapparne den rätta Religion och Christi tro annamat hade. Men hoppas man, at genom Guds werckan, höga Öfwerhetens alfwariga straff öfwer sådant Partie, och genom Presternes gudeliga nit, satans magt mer och mer dämpad warder. Jag sade detta särdeles om Kemi Lappar, därföre, at hos dem hafwa mest Troll-Karlar warit, efter de gräntsa ihop med Ryska Lappar och Casteller Kåla-Hus, där som största Troll och Venefici af begynnelse warit hafwa och än äro, warande intet ransakade ej heller näpste, alldenstund de alle äro af den Ryska och Grekiska Religionen Kilde: Johannes Tornæus, 1672: Prostens och Kyrko-Herdens J Tornå Mag. Johannis J. Tornæi Beskrifning, Öfwer Tornå och Kemi Lappmarker, 1672/1772 Faksimil: Umeå Universitet – Digitala samlingar

Matthias Steuchius 1693 Om deras Trummor har iag låtit mig informera, ock fått den berättelsen, att de äro af twenne slag. Det förra kalla de med ett särdeles namn, som på wårt modersmål uttolkas igenom ett giängse ord här i landzOrten WånTrumma: den andra heter Spåtromma. Med wåntrumman mena de sig kunna alt godt sig förskaffa, ock förut see sin lycka eller olycka, ock på den kunna nå hwar af manfolken slå. Denne hafwa de nu åtskillige resor framburit, ock om henne finnes mångas beskrifningar. Men Spåtrumman är en Skade trumma, hwar med de skada en, som de förmena till sitt Lijf, godz ock ägodelar. Ock denne brukas af de argeste Trulkarlar som finnas i Lapmarken. hwilka som de hos dem intz äro så giängse, så har man intz kunnat wäl ärfara deras form ock bruk. Som mig är berättat skole de hafwa andra Characterer än de forrä. Kilde: Matthias Steuchius, 1693: Anmärkningar av M. Steuchius till Schefferi Lapponia: – Udgivet af K. B. Wiklund: Bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folkliv. XVII:2, 1899, s. 82.

Niels Knag 1693 Forhørsprotokol over Anders Poulsen Anders Poulsens runetromme Niels Knag, Vicelaugmand ofuer Varanger Laugstoel, fogit oc Sorenskriffer over Findmarchen giør witterligt, at Anno 1692 dend 9: Februarij er Sageting holdet udj Wasøe. Underfogden Ole Andersen frembragte for Retten en Fin af Varanger ved Navn Anders Poulsen, formedelst han haver havt og brugt it instrument Runnebomen kaldet og derved øvet den slemme ugudelige Trolddomskunst, hvilken Runnebom blev den 7 December passato fra hannem taget og nu paa Tingbordet fremlagt, og begiærede Underfogden, at samme Fins Bekiendelse om denne Runebome, som han udj sin Nærværelse samt Vicelaugmand Niels Knag og Finnelensmanden Poul Iversen, som hans Ord fortolkede d. 8 decbr. passato, maatte hannem foreholdis og oplæsis, om hand dend ikke var gestendig, og hvis hand dend vedstod, formodede Underfogden, at deraf skulde fornemmis hans Trolddomskunst og Guds hellige Navns Misbrug, som han formente ei uden Straf burde afgaa, og var ermelte Andreas Poulsens forhen giorte Bekiendelse, som nu paa Tinget blev forelæst, saaledis: Sagde sig at være barnfød i Thorne Lapmark i Sverige og ved sine Mandsaar tilholdt i lang Tid ved Søsiden baade i Nordlandene og her i Finmarchen og disimidler contribueret søskat og leding med anden Rettighed ligesom andre Søfinner, haver og mange gifte Børn her i Finmarchen for Vesten og her øster, som skatter til hans K. M. alene, af hvilke en i Vestfinmarchen ved Navn Christopher hand sagde at være en god Dokter, dog ikke kan Runebommens Dokterskab, men kan tale ved Sten og der faa Svar, hvad hand spørger efter, siger sig at være af et smal hundrede Aars Alder, som er fem Gange 20 Aar, og at have lært sin Visdom med Runebommen af sin Moder i sin Ungdom, og da han begyndte at lære, var han det første Aar vild og gal, dog ikke saa gal, at han giorde nogen Mand Skade, og lovede Gud ham da, at han al sin Livs Tid skulde faa god Lykke, men han sagde sig ikke se Gud, da han fik de Løfter, men saadanne Tanker kom ham stedse i Brystet, da han lærte. Af for indførte Bekiendelse svarede han til endel Punkter, at han ei kunde mindes, at hans Søn Christopher kunde tale ved Sten, dog ikke negtede, at han jo var en god Dokter, fragik nu, at han ikke var vild eller gal, da han lærde, og siger sig nu, at han lærde sin Kunst af en Fin ved Navn Anders i Thorne Lapmark, men hans Moder gik ni Aar gal, da hun lærde, og at hun talte ofte ved Gud, item, at denne Runebom haver han ei selv giort, men faaet den af Anders Pedersen i Thorne Lapmark, som hannem lærde, ti samme Fin og sin Moder var af en Tro, Runnebomen, som nu er her tilstede, bekiendte han tilforn selv at have giort, det han nu benegter, hvilken er meget slidt af dens idelige Brug. Den er af Fyrretræ, udhulet som en stor, rund, dog aflang Skaal, og siger han, at den duer intet, uden den er af Fyrretræ. I Bunden paa den haver han udskaaret 2de aflange Huller og er af Skaalens hele Træ imellem Hullerne, som han holder den med, med den venstre Haand, naar han spiller. Oven paa denne Skaal er fæstet et bered Skind ligesom paa en Tromme, og er samme Skind ligesom et Trommeskind, dog af bered Renskind, hvilket Instrument han kalder Runnebome. Ved Enderne af den hænger et Ræveøre, noch et Ræveøre, et Rævetryne og en Ræveklo, som han siger skal være Prunket paa Runebommen. Paa Skindet af denne Bomme haver han malet [med kogt Olderbarkvand, som giver rød Farve, først afdelt den med fire Streger, som giør fem Rader, og imellem hver Rad var efterskrevne Figurer malet, hver med sin Bemerkning saaledes: Udj den første Rad staar, efterat han nu bekiendte selv at have giort Runebommen, 1. Et Menniskes lignelse, som han kalder ilmaris, det er storm og slemt veir; [naar han tilbeder Gud, da skal den samme indeholde og tilbagekalde sit slemme Veir, og han giør vel slemt Veir, men siger, at det er Synd at bede derom. 2. Et Menniskes Lignelse, som han kalder diermis, det er Torden. Naar Gud bedes, saa hielper diermis, [at naar det er flo Veir med meget Regn, da kalder han det Veir tilbage igien, og at denne diermis haver ingen Magt, før Gud giver hannem Forlov. Han tilstod nu ogsaa, at ilmaris kan giøre ondt og slemt Veir til at beskadige Skibe og Baade, men diermis kan giøre godt Veir igien og forhindre det onde, naar han faar Lov dertil af Gud. 3. En Vildrens Lignelse, som han kalder Goodde, det er en Vildren. Naar Gud bedes, da gives ved den Lykke til at faa skyde vilde Rener, og naar der spilles paa Runebommen, da dersom Ringen ikke vil danse til denne Ren, da faar han, som spørger efter god Lykke til Skytteri, ingen Ren den Gang, om han endskiønt giør sin [Flid derefter. Udi den anden Rad. 1. En rund Cirkel med en Streg igiennem. Den kalder han peive, det er Solen; naar Gud bedes, da skal den give godt Solskin, let Luft og smukt Veir, helst naar Rensdyrene vil kalve, naar Korn og Hø skal voxe, og ellers give godt Veir, naar derom bedes. 2. Et Menniskes Lignelse, som han kalder Jumal barn, det er Guds Barn, eller Guds Søn Christus; naar han tilbedes, saa løser han af alle Synder. 3. Et Menniskes Lignelse, som han kalder Jumal-Etziem, det er Gud Fader. Han straffer alle Synder og ellers hielper, ja forskaffer, ja skikker [og straffer, naar han derom bedes. 4. En Kirkes Lignelse, som han kalder domkirk; den tilbeder han, efterdi han den selv har giort og siger han at faa ved den Syndernes Forladelse, Siælens Salighed og en kristelig Død, og enten man dør eller lever, saa hiælper samme Kirke. 5. Et Menniskes Lignelse, som han kalder Engil, det skal være Gud den Helligaand. Naar han bedes, han løser af alle Synder, saa man bliver et nyt og rent Menneske, naar han vil hielpe. Den Gud, som tilbedes, som ofte meldet er, er de Lignelser og Figurer, som han afmalet haver efter Personerne i Guddommen, som han siger, at hans Moder hannem lært haver. Ellers staar hos hver Person i alle Rader en Staf afmalet, som han kalder Juncher Sabbe eller Stur Herr Sabbe, det er Junkers Staf eller Stor Herrens Staf; thi han siger ligesom Jordens Herrer haver deres Staf i Haanden, saa haver og disse Personer Stave i deres Hænder. Udi den 3die Rad. 1. Et Menniskes Lignelse som kaldes Ste Anna, og siger han, at denne er Maries Søster og er i Raad med Marie, naar hun hielper; ellers kan denne intet giøre uden Maries Villie. 2. Et Qvindfolks Lignelse, som han kalder og nævner paa adskillig Maade, Maria, Jumal Enne, Jumal Ache, det er Maria, Christi Moder, Guds Qvinde. Naar hun tilbedes, hielper hun særdeles Barselqvinder. Hun hielper og til at løse fra alle Synder og hielper, ja tilbedes lige med Gud. 3. 4. 5. Er 3de Menniskers Lignelse, som han kalder Julle peive, Julie herr, det er Julledage, Julleherrer, som raader Julen, oucht Jule Peiv herr, første Julledags Herre, gougt Jule peive herr, Anden Julledags herre, Gvolme Jul peive herr, tredie Julledags Herre. Naar nogen vanhelliger disse Dage, da skal Gud straffe dend; men naar nogen holder dem ret hellig, og [den samme vil bede Gud om noget, da stilles de Dage frem for Gud, og foregives, at den eller den har holdt de Dage hellige, og at Gud af des Aarsage vil hielpe. Videre vilde han ikke om de Dage bekiende. Udi den 4de Rad, 1. En rund Cirkel, som han kalder Manna, det skal være Maanen; naar Gud tilbedes, da giver den klart Skin og godt Natveir, omendskiønt det er tykt, skyet Veir. Videre vilde han ikke bekiende. 2 og 3. Er 2de Mends Lignelse, som han kalder [olmoug Mane Kirche, det er, Folk, som gaar til Kirke, hvilke han holder ikkun for en Bemerkning, ligesom andre Folk gaar til Kirke. 4. Er en Kirkes Lignelse, som han kalder Kirche, og skal betyde den Kirke, hvor han haver sit Tilhold ved; til denne Kirke siger han baade sig selv og andre ofre, baade Voxlys, Penge og andet, dog ofrer ingen, medmindre de bliver hiulpen, hvilket Offer de siden leverer til Præsten til den rette Kirke, som denne afmalede haver sin Bemerkning af; item naar nogen er syg eller haver Modgang paa Ren, eller andet ondt er nogen vederfaret, da bedes og loves til denne Kirke, og naar saa nogen bliver hiulpen, da faar Kirken, hvis lovet er. 5. En Mands Lignelse, som staar paa den anden Side Kirken; det skal være en, som kommer paa den anden Side og vil gaa til Kirke. Udi den 5te Rad. 1. Et Qvindfolks Lignelse, som skal være den bundne Dievel sin Qvinde, hvis Navn han siger sig ikke vide.  2. Et Menniskes Lignelse, som staar lidt nedenfor denne første, som han siger skal være [en Dievel, som dræber Folk og Mennesker, og skal være Siugdom. 3. Et Menniskes Lignelse lige for denne, som meldt er, som han siger skal være den Dievel, som nu er løs og regierer i Helvede og svæver om i Verden, hvilken han siger sig ikke have Navn paa, og at denne rømte, da Gud bandt den anden Dievel. Herefter ommeldes, at da Gud fandt denne, da havde Gud Jernsko paa og trødde denne i en stor Myr. 4. Staar saaledes ; dette kalder han Hilvet Tol, det skal være Helvedes Ild; denne Ild brænder [Menniskenes Siæl i Helvede. 5. Staar saaledes . Dette kalder han Hilvet Tarve giedme, som skal være Helvedes Tjærekiedel, som koger Menniskenes Siæl i Helvede. 6. Staar saaledes ; dette kalder han Hilvet Haufd; det er Helvedes Grav, hvorudi kastes alle de Mennisker, som tror paa Dievelen, og kaster Gud dem derudi. 7. Et Menniskes Lignelse, som haver en Streg ligefra Halsen til en Støtte; denne kalder han [Hvenaales Gvolisis, det er en [bunden Dievel i Lænke, som skal være den Dievel, som blev bunden, da Gud skabte Verden. Til denne Runebomme haver han 2de Hamre, giort af Renhorn, som han kalder ziaarve vetzier; med den ene banker han idelig paa Runebommen, naar han noget vil forrette, tilmed haver han af Messing giort som en liden indhul Decsel med [en Messingring oventil, som han kalder palm. Denne sætter han paa Runebommen, som han viste her for Retten, og løftede Runebommen op og ned med sin Haand, vrier og holder den af og til og imedens banker med Hammeren, og siger han at [ved Messingdecselen faar han at vide, om det eller det er sandt elles ei, [bekiendte ydermere, at naar han spiller paa Runebommen for nogen og Decselen danser imod Solen, da har den en slem Lykke, han spiller for, men kommer den saa langt ned, at han staar ved en af dem, under den sidste Streg i den 5te Rad, da er Gud vred paa den, han spiller for, og maa den samme bede Gud meget, før Decselen vil gaa tilbage igien, saa Gud lader ham se, at han er et syndigt Menniske. Men danser Decselen ret om med Solen, da har den en god Lykke, han spiller for. [Hernest antog han Runebommen og proberede med Undervisning, hvorledes han spiller, korsede først sig, saa Runebommen og læste Fadervor paa Carelsk og begyndte videre sin Bøn: ætziem, achie ja barne ja Engilen, væche don, med flere Ord; og skulde det være Gud Fader, din Moder, ja din Søn, ja den Helligaand, hielp nu, og derved slaar paa sine Billeder, og Decselen dansede op og ned, og han bankede med Hammeren og foreholdt Guderne disse Ord: Ja du Gud, som har skabt Himmel og Jord, Sol og  Maane, ja Stierner, alle Mennisker, ja Fugle, ja alle Fiske og Havet, og bekiender sine Synder: jeg er et syndigt Menneske, gammel og uværdig, better er det, jeg dør, end du ikke vil hielpe den, vi spør efter; derhos siger sig at giøre Løfte ikke at ville synde mere, med flere hans tilbedende Ord. Paa Tilspørgelse sagde han, at naar nogen er set Gand udi, kan han ved sine Guder tage samme Gand ud og lade den komme i den samme, som haver den først udset, viiste, hvorledes han det giør, spiller paa Runebommen, at Decselen danser rundt om Bommen, indtil den kommer ned paa en af de Figurer i 5te Rad, som er en af Dievlene; da viger Ganden af den, som haver ham, og i den, som ham har udset, sagde, at han har hiulpet mange i Sverig Lapmark, men ingen her i Landet. Tjufuer, derom sagde han og viste paa samme Maade som om Gand, at Decselen danser til en af Dievlene; da spiller han saa længe, at Gud straffer Tjufuen, som noget har stiaalet, saa at han tørkes og mavres, og at han bliver ligesom tørt Træ; Sagde sig og at kunne ved sin Bøn til Gud, naar han spiller paa Runebommen, forskaffe god Lykke til Rensdyr, at Ulven dem ei skulle dræbe, og saa vel i andet erholde god Lykke. Naar han hielper Barselqvinder, da spiller han paa Runebommen, og faar han at vide Guds Villie, naar Decselen danser paa Runebommen; men for ingen Del ville sige at faa Gudernes Svar anderledes end naar Decselen danser ret om med Solen; paa lige Maade faar han og Videnskab, hvorledes hans Folk lever hiemme, naar han er fra dem, saa og at faa Videnskab, hvor andre Folk lever, siger og, at hans Søn Christopher kan tale med Stene og der faa vide, hvad han spør efter; thi han har gaaet vild og gal, da han lærte, og at Christus har forbødet baade ham og hans Søn, at de ei maa giøre ondt, sagde og, at hans Søn Christopher fik af en Sten at vide det slemme Veir Ao. 86, da de mange Folk blev her øster, hvorfor han forbød, at ingen maatte ro den Dag, men som ingen vilde adlyde ham, ja ikke hans egen Broder, da blev de og borte. End sagde han, at idet han opløfter Runebommen høit i Veiret, eller hans Søn Christopher løfter Stenen høit i Veiret, da faar de Svar, ligesom 2de Mennesker tales ved hverandre.  Om alle disse Gierninger, han sagde sig at kunne forrette, vilde han ei tilstaa nogen af dem her i Landet at have øvet eller brugt og derhos protesterede paa sin Uskyldighed og at intet ondt have forrettet, eller nogen kan klage, at han nogen Menniske har giort ondt i ringeste Maade. Derhos paa Tilspørgelse sagde, at han ikke har forsvoret Gud i Himmelen eller sin Christendom, men naar han tilbad de afmalede Guder, mente han med dem Gud i Himmelen, og efterdi han fornemmer, at det er øvrigheden imod, at han bruger Runebommen, vil han den nu forlade og ligesom andre Folk tro paa Gud i Himmelen. ______________ Den følgende Dag blev han atter for Retten fremkaldt og paa Tilspørgelse svarede, at da han lærte Runebommens Kunst af sin Moder, skede det, fordi han vilde vide, hvor Folk lever langt fra, om de har god Lykke, han derom spørger efter, om reisendes Folk skal have god Lykke, at ville hielpe Folk, naar de var i Nød, og ved samme Kunst ville giøre godt, hvilket hans Moder sagde, at slig Kunst skulde hun lære ham, men han selv ikke begiærede at ville lære. Ydermere blev han om adskilligt tiispurt, hvorved han alt tilstod den forrige Bekiendelse og den ikke udi noget forandrede, ei heller vilde videre om sit Væsen bekiende end det at være en Kunst og Spil, hvorved han intet ondt har forrettet. I denne Sag faldt foreløbig følgende Dom: "Denne Sag opsettes, indtil høi Øvrigheds Svar fra Kiøbenhavn indhentes." Men den 11te Februar 1692 blev Anders Poulsen om Morgenen, medens han sov, dræbt med 3 økseslag af en forrykt Person, Villum Gundersen, der som Grund til sin Handling angav, at „Anders var en Troldmand, der havde forgiort en stor Del Folk og Baade, som var blevne borte." Kilde: Niels Knag, 1693: Relation af Niels Knag om et paa Vadsøe den 8 Dec: 1691 optaget Forhør over den hundreaarige Fin Anders Poulsen, og Dennes Bekiendelse om hans Rune Bomme og sammes Brug og Benyttelse. dat. Kiøbenhavn den 15de December [16]93 – Udgivet som Relation i Just Qvigstads Kildeskrifter til den Lappiske Mythologi (1903), ss. 69-82.

Isaac Olsen 1715 Om Runnebommen som Noide-gadze befalder Noiden at giøre og bruge som talis om hvorledis den er giort. Den Runnebomme som Noiden har, den skal først være giort og ud graven af En Rirkulle, som Een stor aflang eller langagtig skaall eller fadt, og træet skal være voxen paa Een underlig viis, og paa Een særdelis sted, Ved Een Elve førß eller i Een dyb dall, opvoxen for sig self, og icke andet træ der nær hos, og der skal være skind paa hende paa den Ene side som paa Een tromme, men under er hun Rund som Een skaall med to langagtige huld paa, og det er hand taget som de holder i med den vengstre haand naar de slaar paa hende, og der skal være malledt paa det skin alle slags Diurs og fiskers beilleder og figurer, de har og malledt Gud og Engler paa det skin, Ja og Dievelens beillede paa den Runebomme, og hun skal være prydet, med mesßing kiæder og Ringer alt om kring og anden udhugen og Krusierit mesing som skal give skrald og klang naar de slaar paa Runebommen, og der foruden skal de og have Et løst stycke mesßing eller og af kaaber, som er kosteligt udhugen, og stafæret, der næst skal de have hamrer giort af haarn, som de skal slaa paa Runebommen med naar de vild Runne, og naar de icke bruger den saa sticker de ind, igienem de to lange huller under Runne bommen som er sagt tilforn baade det løße stycke mesing og haarne Hamrerne, ind i Runne bommen til at forvare, Naar de da skal bruge Rune bommen til at Rune og Joige og trolde med Og slaa paa hende saa tager de ud det løße stycke mesßing eller Kaaber som der til er giort og deris haarne hamrer, saa legger de først det løße stycke mesing paa Rune bommen som er paa det deiligste ud hugen og bancker saa med de haarne hamrer paa Rune bommen, paa det skin som er paa hende, som paa Een Tromme saa gaar det løße stycke mesßing omkring hidt og didt af hamer slagene, naar de bancker paa skindet, saa skal de give vel agt paa hvor det fløtter sig, og paa hvad beillede det løße stycke mesing bliver staaende, og der af mercke hvad den spaaer, og der som det løße stycke mesßing gaar med solen saa betyder det godt, men gaar det imod solen, saa betyder det icke godt, Naar de nu saa slaar paa bommen som sagt er, saa legger de og saa øret ned til Runnebommen og lyder paa hvad Dievelen taller der inde, og saa faar de svar paa hvad de spørger om og hvad de begiærer at vide hvilcket Dievelen er strax færdige til at give dem andsvard. Kilde: Isaac Olsen, 1715: Om Lappernes Vildfarelser og Overtro. Gengivet i Qvigstad, 1910, ss. 47-48.

Anonym 1720-erne Underrettning om Rune-Bommens rette Brug iblandt Finnerne i Nordlandene og Findmarken saaledes, som det har været af fordum-Tiid. Naar en Finn har besluttet et at forrette, adspurde hand sin Rune-Bomme, tog den i sin venstre Haand, vendende den Ende, hvor Rins-Dyrenes Samling præsenteres (No. 1) til sit Bryst, faldt ned paa det venstre Knæ, med det høire oprakt, tog hammeren, som er arbeidet af Rins-Horn, tillige med det lille Messing Instrument |: Viiseren kaldet :| i den høire Haand, lagde Viiseren oven paa Skindet, og med Hammeren bankede paa Skindet. Imedens hand saa bankede, sang hand en Sang paa Finsk, som vel uden Tvil har været vantroende, efterdi ingen Fin vil give Meeningen tilkiende; ved denne banken paa Skindet bevægedes Viiseren fra et Sted til et andet iblant Charactererne, indtil den før Sangen var ude, blev u-bevegelig liggendes, i hvor meget hand vilde banke, paa det Signo, som betegnede Finnernes Forehavende, om hans propos skulde blive lykkelig; men skulde det ikke lykkes, da bevegedes Viiseren under og efter Sangen hist og her ved Finnens Banken, som af Begyndelsen. Dette har været Finnerne et infallible Tegn paa en lykkelig eller u-lykkelig Udgang. Runebommen, som beskrives i teksten. Illustrationen stammer fra Friis' Lappisk Mythologi Charaktererne haver etterfølgende Betydende: No. 1) Det Gierde, hvor Finnerne haver deres Rins-Dyr samlede, særdeles om Sommeren, naar de malker Hinderne. - 2) Finnen gaaer paa Skytterie. - 3) Hermelin-Dyret. - 4) Finne Hytterne. - 5) Træe i Skoven. - 6) Egeren, eller som de kalde det Dyr, Ikorn. - 7) Rune-Bommen, hvilket Signum tilkiende om Rune-Bommen spaaer sandt. - 8) En Fin kommer at besøge den anden. - 9) Fisker-Baaden med Garnet bag efter. - 10) Finnerne gaaer paa Biørne-Skiøtterie. - 11) Biørnen. - 12) Fugle-leeg ɔ: en Sted paa grønne Enger og gierne hos Fiske-Vand, hvor Uhr-Høns og Tødderne om foraaret samler sig og spiller med hver anden. - 13) Finne-Qvinden agter at gaae til Staburet. - 14) Fieldet, hvor Reensdyrene gaae. - 15) Staburet, bygt i Skoven paa 4 ved Toppen afhugne Træer 10 à 12 Alen høi fra jorden, hvori Finnen giemmer sine Madvarer og bedste Varer, alleene forvaret med en Pind for Døren; men naar derfra, da giemmer de Stien saa vel, at en Fremmed ei kand finde den. - 16) Finne-Hytter i andre Finne Byer. - 17) Ulven og Riins-Dyret i Fieldet ɔ: om Ulven har giort Skade: blandt Reens-Dyrene. - 18) Gud den Hellig Aand. - 19) Om Ulven har været i anden Finne-Bye og giort Reensdyrene Skade. - 20) Els-Dyret. - 21) Gud-Fader. - 22) Færge Baaden. - 23) Guds-Søn. - 24) Bøygden, det er Byer, hvor Bønderne boer. - 25) Om mange Kiør skal døe for Bønderne ved foraars Tiid. - 26) Om gamle Hester skal skydes ihiel hos Bønderne, hvorefter Finnerne søger, som de derved fortiener Penge for at tage Huden af Besterne, og beholde Kiødet til Spise. - 27) Gand-Flue til at beskade Qvæget. - 28) Kirken. - 29) Bever-Dyret, som bygger sig selv Huus i stridige Aaer 2 à 3 Etager, at de kand have sine Boliger, som vandet voxer og aftager. - 30) Gand-Flue til at skade Mennisker. - 31) Finnen kiører i sin Kirritz med Rinsdyr for. - 32) Finnernes Begravelse i Fieldet, som er gierne i en Bergrift eller Huule, hvorind de putter deres Liig, iført daglig Klæde-Dragt. - 33) Finne-Tøiten, ɔ: Finne-Konen. - 34 og 35) De Mands-Personer, som vogter Rinsdyrene. - 36) Finnen, som leder efter de Vildfarende Rinsdyr. - 37) Dievelen. - 38) Det Reens-dyr, som er bleven borte i Fieldene. - 39) Solen om den skal skinne og det skal blive klart Veir. - 40) Gand-Find, som har lært at udsende Gann. - 41) Goup-Dyret. Det røde Kaars som paa Rune-Bommen er malet med Biørne-Blod, som Finnen har taget af den skudte Biørns Hierte, og anstrøgen dette sit Oracul med, paa det hand fremdeles skal blive lykkelig i sit Biørne-Skøtterie. De smaae Tinn-Nagler, paa den anden Ende af Ovalen i Træet findes inddrevne, viiser hvor mange Biørne efter denne Runne- Bommes prophetie ere fældede. Ligeledes inddriver de smaae Tin- eller Messing-Nagler udi deres Bøsser for hver Biørn de skyder. Remmerne med Tinn-Traaer omviklede og med gammel Tin og Messing i Enden prydede, ere som Gaver og Taknemmeligheds Tegn til Rune-Bommen, hvilke Finnerne giver, naar de efter dens Anvisning har været lykkelige. Jo ældre en Runebomme er, jo større Tillid er der satt til den; hvorfor Finnerne efter 2de Aars ofte skiede Anmodning neppe vilde nedføre hosfølgende af Fieldene og lade den fare, som samme skal være arved i 4de Leed. Characterernes Betydninger aabenbarer ingen Fin, saalænge hand er ædrue; men bliver hand skiænket med Brendeviin, kand man undertiden lære deres Arcana. Disse Anmærkninger over Rune-Bommens Characterer med meere ere givne af 2de gamle Finner Bendix Andersen FrenningsField og Jon Torchelsen Fiplings-Skov, hvilke Fielde henhører til Brøndøe Præstegield. Kilde: Anonym 1720-erne: Underrettning om Rune-Bommens rette Brug iblandt Finnerne i Nordlandene og Findmarken saaledes, som det har været af fordum-Tiid. Gengivet i Just Qvigstad: Kildeskrifter til den Lappiske Mythologi (1903).

Jens Kildal 1720-erne Beskrivelse af runebommen Runbomen (saasom det holdes for) betyder Othins Hoved, den blev fordum efter gamle Folkes sigende adspurt og holden nær til øret, og blev saa hørt af den lydelig Svar. I vore Tider, endog for noget lang tiid siden, er ikke ved Røst faaed Svar af Runbommen, men ved en Rings bevegelse til den eller den Guds afmaling paa den, er i det der er bleved slaaed med en Hammer paa den, blevet et eller andet tilkiende givet. I fordum tiid drak nøyderne, det er de som Runede, Luud, naar de skulle ruune, men nu drikker de Brendeviin. Naar Nøyderne begynder deres Runen, har de Folk hos sig samlede, hvilke hialp til Runingen med deres Gøgesang, saadan Samling kaldes Nøyde Kionka. Nøyderne drikkendes da Brendeviin, giør sig meget til gaar heftig omkring i tul paa Knærne, tager gloendes ild i Henderne, skiere paa den bare Haand med en skarp Kniv, og saa slaaes paa Runbommen, da fornevnte Ring begiver sig hen til den Guds afmaling, som af følge om ham loves offer bliver hielp at haabe hos, ex. gro: om Runingen skeer for at faa et sygt Menniske til Livet igien og Ringen begiver sig Jabemeacha (Dødens Moders afmaling), da gives dermed tilkiende, at saa fremt den Syge skal komme til Livet igien da maa det skee ved offer til Jabmeacha, naar Nøyden da længe har holdet paa at rune med stoer iver paa fornevnte maade, da falder hand død need til Jorden, saa at han bliver liggendes gandske Aandeløs en halv Time i det ringeste, eller og hen mod een Time, da hand i midlertid er Vandrendes og ned i Jabemeaimo (de dødes Land) for at faa ved vis accord om offer til Jabmeacha den syges Siæl op af Jabmeajmo som troes at være did needkommen, fra hvilket Stæd hun endelig maa reddes saa fremt den syge skal komme til Livet igien, det gielder da endelig paa Nøydens Løfte om saa og saa stort offer til Siælens Løsning, Dog undertiden og paa hans Gesvindighed, at faa dødningen uformerked, Siælen hen fra dem snapped. Og ald den tiid, Nøyden ligger død, maa endelig en Qvindes Person iidelig og heftig gøuge, een deel for at paaminde ham om hvad forretning han har i Jabemeajmo, og een deel for at faa ham til livet igien, og eftersom det er saa høyt fornøden uafladelig at gøuge paa ivrigste maade, i medens Nøyden ligger død, da faar Hun betaling af Nøyden for denne gøugen, men den Løn Nøyden faar for sin Tieniste er ikke liden; thi Lapperne synes, at det er billigt at give ham een god Løn for den Fare hand maa udstaa i Jabmeajmo, men selv bekiender hand om sig, at hand kunde intet, var ikke hans Passe vare guli (Hellige Fields Fisk), hvilken og er den som bevarer hans Liv, thi Nøyden fører baade need i Jabmeajmo og op igien deraf sin Passe vare Guli (Nøydernes visse Field som ere Hellige, hvoraf de har deres Passe vare Olmaj, Spiritus familiaris, saa har de og deres Passe vare Gulj (en Fugel der skal være som en ørn) saasom og deres Passe vare Lodde og Passe vare Serva). Naar Passe vare Gulj da har ført Nøyden uskad af Jabmeajmo og ind i sit Legeme igien, da begynder det at røre sig, og bliver da fortelt af Nøyden hvordan hans Reise afgik, og hvor stort et offer hand maatte udlove til Jabmeacha, førend han fik den syges Siæl fra hende. De almindeligste Guder af dem som staar afmaled paa Runbommen er Radien (Verdens Mand) den fornemste, saasom hand efter Lappernes meening er den fornemste Aarsag til Menniskens Forplantelse, thi Hand som boer oppe iblant Stiernerne sender een Siel need til Maderacha som boer neder under Lappe Gammen, den Hun igien leverer til sin Datter Saracha som skal skabe Kiød paa dem, i Qvindens Liv til et Foster, og saa give en god Barselseng. Radien opholder og Verden at den skal ikke needfalde, saasom Hand og giver Lykke til Regn. Denne Gud, eller rettere at sige Dievel, er som Jupiter for Hedningerne, den øverste og største Gud, og staar derfor afmalet øverst paa Runbommen ved den Høyre Side. Naar Nøydeme eller andre Lapper ofrer til Radien da setter de ved hans offer en Støtte, hvormed hand skal opstøtte Verden, at den skal ikke falde omkuld, denne Støtte er huggen af et Træ med en Kløft paa Y og af Nøyden eller den som ofrer oversmørres med offer Chreaturets Blod, der opsettes og ved hans offer et Træ som er ferskt og grønt opgravet med Roden, saaledes at Toppen bliver vendt need og Roden op hvilket og bliver oversmurt med offer Chreaturets Blod. Dernest er den Gudinde Rananejd (den grønne Jomfrue) een stoer og anseelig Gudinde hos Lapperne, hvilken om Vaaren giør Fieldene og Marken grøn med græs til næringsføde, Hun staar afmalet paa Runbommen nest ved Radien paa den Runbommens Side som vender mod den venstre Haand, til den ende ofres og til denne Gudinde at Hun betids om Vaaren skal lade voxe Græs. 3. Needen for Radien og Rananejd sees paa Runbommen Passe vare olmaj (de Hellige Fields Mænd), Passe vare Gulj de Hellige Fields Fisk, Passe vare Lodde de Hellige Fields Fugel og Passe vare Serva de Hellige Fields Oxe Reen, og endskiønt det kan skie, at disse staar paa begge Sider af Runbommen saa og mit paa den fra begge sider at regne saa staar de dog nermere til den Side af den som vender mod den Høyre Haand. En Nøyd har sin Passe vare olmaj for sig Selv alleene, de ere hans Spir(itus) Famil(iaris); Passe vare Gulj er hans Hellige Fields Fisk som ved hans foregaaende Runen og hendøelse baade fører ham til og fra Jabmeajmo, saa og fører ham anden steds hen saasom til fremmede Stæder for at berette for nogen hvordan der staar til. Denne Nøydens Passe vare Lodde og hans Passe vare Serva item hans Passe vare Gulj er saadant et Gan som han setter ud imod andre, end og mod andre Nøyder at stride for sig. Paa den maade kan en Nøyd blive bestandig blant sine Folk, og faa sin Aarlige Nøyde Løn af hver Mand om hand er god for at staa sig mod andre, thi hvilken Nøyde der befindes sterkest, hand udvelges af alle og gives Aarlig Nøyde Løn. En Nøyd setter da ud mod en anden Nøyd fornemmelig hans Passe vare Serva, saa som blandt alt det hand haver er den sterkeste og gaar da Striden saaledes an, at naar den eene Nøyd setter sin Passe vare Serva ud til Strid, da møder den en anden Nøyds Passe vare Serva imod ham, og iust det samme som over gaar disse stridende Serva, det overgaar Nøyderne Selv, stanger den eenes Serva Horne(ne) af den andens, da bliver den Nøyd syg hvis Servas Horn blev afstanget. Dræber den eene Serva den anden, da dør den Nøyd hvis Serva blev dræbt, derfor skeer det og at saa træt og udmattet bliver den Nøyd som hans stridende Serva. Udi slig udmattelse kand det undertiden skie at der kommer en Jomfru af hans Spir(itus) Famil(iaris), som giver ham til Vederqvegelse af Passe vare Kiodse (det Hellige Fields Vand) at drikke. Passe vare Gulj og Passe vare Lodde settes og ud som et Gan mod andre, men det er ikke af saadan Styrke saasom Passe vare Serva. Passe vare Olmaj er ikke egentlig saadane som hand sender ud som et Gan, men de ere Nøyden tienstagtige i at komme til ham naar hand trenger til dem for at faa Raad hos dem. Endelig skeer det undertiden, at naar Passe vare olmaj ikke kommer strax naar en Nøyd giøger efter dem hand da maa giøge paa sin Passe vare Lodde af den Aarsage at han skal flyve hen til det eller det hans Passe vare for at begiære at dets olmaj vil komme til ham. En Nøyd haver ikke gierne meere end 2 eller 3 Passe vare, og hand kand da undertiden have bedre Haab om hielp af det ene end af det andet, derfor naar hand gøger paa det ene hans Passe vare at dets Olmaj eller Lodde skal komme ham til Tieniste eller Raadføring men det bliver ikke efterkommed, da gøuger hand paa et hans andet Passe vare men da kand hans Gøugen blive efterkommed, i et af hans Passe vare bor hans Serva men hans Lodde boer undertiden i samme Passe vare undertiden i et andet, ligedant hans Guli. Det kand og hende sig at en Nøyd kan være saa sterk at hand har tvende Serva, een af et hans Passe vare og een af et andet, lige saa kand det hende sig at han har tvende Lodde, men naar det skeer at en Nøyd har tvende Serva da tør ingen anden Nøyd prøve paa at overvinde ham for at komme igien i hans Embede. Er da omtalt hvor Passe vare Olmaj Guli Lodde og Serva ere afmalede paa Runbommen, og her hos kand erindres at Passe vare Si(e)lv paa een deel Runbommer ere afmalede da findes det der, hvorom blev talt, hvor dets Olmaj Gulj Lodde og Serva findes, men paa den siide af Runbommen som vender mod den venstre Haand. 4. er at merke at paa Runbommen fra begge sider at regne staar Bejve (Solen) afmaled, der ofris til Hende at Hun skal skinne vel. Og settes ved hendes offer Hende til ære en Ring paa en Stikke, hvilken Ring er smukt giort af Træ og oversmørres med offer Chreaturets Blod. 5. er Horagelles Torden som og af een deel kaldes Paid olmaj afmaled lidt lengere need end Bejve og lidt nermere end Hun til den Side af Runbommen mod den Høyre Haand. Denne Horagelles er efter Lappernes meening en blaa klæd Mand, som undertiden med sine stoere Slag og Lynild giør dem forskrækked, altsaa for at stille ham tilfreds naar han torner da lover de ham offer, hvilket Løfte de og ubrødelig holder og setter ham da til Ære ved hans offer en Hammer hvilken er net udskaaren som og oversmørres med offer Chreaturets Blod. Ikke langt fra sees (6) Biecholmaj Vindmanden at være afmaled dog paa een deel Runbommer nermere ved den venstre Haand end paa andre, til denne Gud lover Lapperne offer, naar de af Sterkt og hordt Vejr er i Fare. 7. er Leibolmai (Brødmanden) afmaled neden for Biech olmaj og paa den side af Runbommen som vender mod den høyre Haand, til denne Gud ofres for Lykke til Biørn og ved hans offer settes en Bøsse ud af Træ som er net krinet og udskaaren som oversmørres af offer Chreaturets Blod, naar en Nøyd setter sig for at gaa bort en dag i Skoven for at skyde Biørn, da slaar hand paa Runbommen for at fornemme om hand den dag skal faa Lykke til Biørn, men saadan en Runing som kun skeer for een ringe ting, men ikke for et Menniskes Liv at redde kand skie, endskiønt Nøyden hverken har andre hos sig samlede, eller falder til Jorden saa som død; naar Nøyden eller en anden Lap har haft den Lykke, at hand har faaed Biørn, da sammen samler hand Mendspersonerne som med deres Gøuge Sang skal takke Lejbolmaj tillige med ham for den Lykke, men for den hellighed som er med Biørnen ere Qvindes Personer vanhellige mod ham, da verdiges de ikke at gaa ind ad den samme dør, hvor igiennem Biørnens Kiød bliver baared, men de maa gaa ind bag i Lappe Huuset, hvor der obnes en liden Indgang, ikke heller ere de verdige at tage til sig af Biøme Kiødet for at æde det, men det bliver dem af Mænds Personerne præsenteret paa en stikke op i Munden. 8. Maderacha Saracha Juxacha og Uxacha (Gudinder for Qvinderne) staa saa langt neder paa Runbommen til begge dens Sider, saa der neden under er ikke stort rum igien tilbage til Guders Afmaling. Maderacha er Moder til Saracha og boer liigesaa vel som Hun neden under Lappernes Gamme. Maderacha anammer Siælene oven af ud af Radien, den Hun overleverer til Saracha som skal overklæde dem med kiød i moders liv til et Foster og derpaa give en god Forløsning hvilket alt Hun efter Lappernes indbildning vel bestiller, saafremt Hende gives vel offer, denne Saracha holdtes og for at skal hielpe til en Qvindes Menstrua, hvilket alt dette og det forrige Hun skal vel bestille saa fremt hende gives vel offer. Uxacha som i liige maade er Datter til Maderacha har den Bestilling at naar Hende gives vel offer da seer Hun til det fødde Barn, og vogter det naar det begynder at gaa fra stød og Fald. Jabmeacha, Dødens Moder, staar needenunder fornevnte Qvinder paa Runbommen. Denne Gudinde vil baade Selv undertiden have Mennisker need til sig til Jameaimo. Hun vil de skal døe at de kand komme til Hende, saa og ere der Iamecudser, Dødninger i Jameajmo som vil have nogen af sin Slægt fra dette Liv og need til sig, hvorom de som ere af Dødningens Slægt faa underretning, saasom Nøyder ved Runen, saa og baade Nøyder og andre ved drømme. Foranførte Guder, hvilke sees afmalede paa Runbommen, da angaaende offer til Radien, Rananejd, Passevare, Bejve Horagelles Biecholmaj og Lejbolmaj, da ofres der gierne til dem en Oxe af Reen eller Fæe. Med ofringen holdes saaledes at Finner eller Lapper tager deres bæste Klæder paa, gaar til Skovs, og naar de skal ofre giøre de sig ydmyge, tager deres Belter og henger dem over deres Skuldre krummer sig og gaar med Staver, gøuger ydmygelig paa den Gud de vil ofre til at hand vil tage naadig imod ofret, og det de da af Oxe aflegger til offer er hans Indvolde et stykke af Tungen et stykke af Lungen et stykke af Hiertet, Hornene alle Beenene hvoraf intet Been maa brydes, til den ende har de til et offer moltiid saa mange forsamlede at de kand æde Kiødet af alle Beenene, thi Beenene med det andet anammer Guden der ofres til saasom et tienligt offer, thi hand skaber selv Kiød paa Beenene giver Oxen Liv og har saa igien en fuldkommen Oxe. Den sted hvorpaa de legger Offeret og setter fornevnte udskaarne og krinede Træer, er enten ved et stort Træ eller Steen, men til Maderacha Saracha Uxacha og Juxacha ofres gierne paa den maade at der graves need i Jorden til dem hvor de boe et Levendes sort Lam en Levendes Kat, en Levendes Griis, eller og settes need til dem i en uur en levendes Hane hvor hand galer saa længe hand kand og saa døer af hunger, til Jameacha ofres enten paa samme maade et Levendes Chreatur eller paa saadan anden maade, som en Nøyd kand forskrive eller som en kand faa Kundskab om udi drømme. Kilde: Jens Kildal, 1720-erne: Publiceret som tillæg til artiklen «Biskop Gunnerus' virksomhed fornemmelig som botaniker …» i Det Kongelige Norske Videnskabers Selskabs Skrifter, 1896; hæfte 2, side 46-53.

Petrus Thurenius 1724 Till Trollkonst brukas effterfölliande instrumenter, gåbdah i: e: Spåtrummor, bälthe i: e: bälten, axiah i: e: yxor, naibedh, i: e: knifwar, med dessa instrumenter kunna mäste dehlen af dem spå, nembl:n om det är nyttigt den eller den dagen flyttia ifrån det rummet der dhe äro och till et annat, på hwad ort dhe borttappade Renarna äro till finnandes, och så widare. Men desse äro intet till att likna emot nåide [Nåidet] eller Gåbeskied [Gåbeskid], hwilka äro stora trollkarlar eller trollpackerskor, som hos dem i stort anseende äro, desse kunna uthan och med ofwannemde instrumenter giöra en annan skada, jämbwähl till sielfwa lifwet, fördrifwa siukdomar ifrån andra, och giöra wäder när dem behagar. Sien siwäjeh leh [Sij en Skåieh leh] effterfölliande, nembl:n Skogs- eller siöråden, ormar, wargar, örnar och qwåddenisk etc. på hwilket iag eij kan något Swenskt ord gifwa, [dhet är effter orden Sänningebudh] hwilka, som iag dok tror att dhe äro sielfwa dieflar i dheras liknelser, dem effterfölja i stor mykenhet, dock för dhe andra osynlige. Den bäste tiden till att spå hålla dhe före wara om qwällarne, då dhe bruka gåbdam [Gåbdahm], som är och det förnämsta Instrumentet hwilken nåide skall bära igenom båisa [Båskia] el:r den Helige dören. För än han nu begynner att spå, eller trolla, Kläder han på sig sina förnämste kläder, twättar sig ren, kambar sit hår, och alla dhe som då tillstädes äro skola giöra detsamma, der är då intet löije påfärde, intet sqwaller, uthan med största andacht och ihop knäpta händer förwänta dhe hwad nåide det är trollkarlen effter förrättadt arbete har att förkunna. Wid spåtrumman må ingen af qwinfolken röra eller widkomma, kommer någon af them wid then samma så är hon straxt ohelgat och således ej mehr doger. Qwinfolker spå med bälten, knifwar och yxor. Här will iag icke förbigå denna effterföljande händelsen som mig i lycksilla Lappmark af min Scholae Camerat Siulo Rangtiof blef berättat, och detta skall hafwa skedt wid pass åhr 1715 och som det kan wara både till troendes och intet, will jag här med allenast den gunstige läsaren till sinnes föra, huru stor makt diefwulen hafwer öfwer en sådan menniskia som en gång sig i hans wåld gifwer. En noide eller en stor trollkarl skulle effter wanligheten fråga spåtrumman om ett och annat som war af nöden, men fik intet swar hwarken om ett eller annat, då blef ofwannembde karl så wred på trumman att han tog sina hustrus byxor och satte trumman uthi them och kastade byxorna tillika med trumman under tröskelen wid then gemehna dören, han blef fuller af närwarande förmanat, att han eij så öfwerdådeligen skulle ohelga trumman; men han war då af wrede så betagen, att han deras förmaningar eij achtade, tå begynte gåbda eller trumman häfftigt att gråta, nu frågar henne dess ägare hwad henne fehlades? Hon swarar, hwi skulle iag icke gråta effter du mig så skändeligen hafwer ohelgat? Ägaren sade, hwi swarar tu mig intet? Hon swarar: en annan som är starkare än tu hafwer mig thet betagit, och effter tu mig nu så hafwer föraktat, förkunna iag tig döden, tå hon thetta hade sagdt blef karlen sten död. Kilde: Petrus Thurenius, 1724: Om vidskepelser i Åsele Lappmark. Gengivet i Fellman, 1910, ss. 389-399.

Sigvard Kildal 1730 Observasioner Runebommen (Lappetrommen) er et Spaadoms Instrument, hvorved Noiden söger at faae adskillig Kundskab om Lykke eller Vanlykke, om det eller det Menneske skal blive ved Livet eller döe og om Andet. Naar Lappen slaaer paa Runebommen, og Ringene, som springe allevegne omkring, omsider standse ved een af de derpaa merkede Guder, saa skal den Gud, hvor Ringen eller Baja hviler, have Offer eller Ære og Tilbedelse. Noide, kaldes den Lap eller Fin, der har Runebommen, slaaer paa den for sig selv eller Andre, og ellers mesterlig forstaaer Runekonsten. Jougen (Ioikning) afgudisk Sang blandt Finner og Lapper. Naar en Noide slaaer paa Runebommen, joiker (d. e. synger) han saa stærkt sine Runesange, at han falder i Besvimelse, da hans Sjæl siges at være faren, med Passevara Lodde (hellig Fjelds Fugl) til Jam Aimo, for at hente derfra den Syges Sjæl tilbage. Ellers ere adskillige Noidesange, forskjellige Guder til Ære; saa at naar en Fin eller Lap joiker, kan en anden, som hörer det, merke strax til hvilken Guds Ære det er, af den höie, lave, förste eller Semitone han bruger, Her ere endnu mange Afguder, saasom Gisen Olmai Savo Gvelle Strout Galles, men som de ikke findes antegnede paa Runebommen, vil jeg derom intet röre. Der er leveret mig en Runebomme af Een, Mads Lap kaldet, hvorpaa blandt andet, Jesu Söster staaer antegnet; men som jeg af denne Lap ingen Oplysning kan faae, hvem denne Jesu Söster skal være, kan jeg derom intet skrive. Maaskee det er Marie Magdalene, som var Frelseren beslægtet. Kilde: Sigvard Kildal, 1730: Efterretning om Finners og Lappers hedenske Religion. Forelagt ved Captain Abrahamson Det Skandinaviske Litteraturselskabs Skrifter, Tredie Aargangs Andet Bind, 1807, ss. 467-468

Pehr Högström 1741 En annan sak är det med detta folkets nästan kring hela werlden bekanta Spåtrummor (Gobdas), dem jag wäl ei ännu fått se i Lapmarken, men måste dock tilstå, at de på somlige orter torde ej ännu aldeles wara komne ur bruk, eller förglömde, ändock man för de skarpa inquisitioner, som derwid blifwit gjorde, ej widare, än i löndom dermed omgår. De som sådant bruka, göra det i sådan tysthet, at näpligen deras eget folk få weta derutaf, emedan de weta det kommer på lifwet an, och at de af andra, som sådana ej bruka, lätteligen kunde blifwa angifne. Och detta är orsaken, hwarföre ei eller någon dristar sig at dem och de ceremonier, man derwid brukat, redigt beskrifwa. Jag kan således ej med någon trygghet härom yttra mig widare, än hwad jag af allmänna rykten fått förnimma, nämligen, at de bruka dem för orakel, i det de, i anseende til de figurer deruppå äro målade, förmena sig kunna få weta hwad som tildrager sig på fjärran orter, om deras Björn- och djurjagter skola wäl lyckas, hwaraf wiße sjukdomar äro timade, och huru de kunna botas på hwad sätt och med hwilka offer de wißa tider kunna bäst behaga sina afgudar o. s. w. Ty emedan de hafwa i alla sådana händelser wißa och särskildta märken målade på Trumman, inbilla de sig få säker och tilförlitelig kundskap om alt, sedan deras ringknippa under wißa sånger och slag på Trumman medelst en hammare, som är gjord as Renshorn, på et wist märke eller figur stadnat. Detta skulle jag anse för et gyckelspel eller en blott widskepelse utan effect och werkan, om icke Lappens beswimande, som med så många säkra och ofelbara witnens besannande blifwit rönt, tyktes hafwa något besynnerligit med sig, efter man säger at han under sit slående och sjungande faller ned som wore han död på jorden, och wid upwaknandet wet berätta hwad på fjärran orter skedt och annat, som han begärt få weta. Men detta händer ej androm, än dem, som hafwa namn före at wara Trollkarlar och äro således med den Onda Anden i en närmare bekantskap och förbindelse. Ty, de andre, som bruka deße instrumenter, hafwa dem blott som medel at få weta något hemligit: hwilket förekommer mig som wåra Kast-böcker eller Lyckohjul, som wäl äro af förståndigt folk för ro skull gjorde, men ofta af de enfaldige til widskepelse brukas. Den som åstundar utförligare sammanhang häruppå, finner sådant hos Schefferum, emedan jag, som ej ens fått se dem, dristar ej eller widare beskrifwa dem. Kilde: Pehr Högström, 1741: Beskrifning Öfwer de til Sweriges Krona lydande Lapmarker, ss. 203-206.

Knud Leem 1767 Om Lappernes Troldom ved Rune-Bomme Hvad deres saa kaldede Ruune-Bomme angaaer, da haver den Skribent skrevet uden Grund, som giver den Navn af Ambolt, og melder, at man slaaer paa den med en Smede-Hammer. Saa vidt jeg kand erindre, er dens Danlighed, som en stor aflang Æskes, undtagen 1) at isteden for at en Æske haver gandske heel Bond, har Ruune-Bommen en Aabning neden under, og inde i den sidder en Hob Baand, fæstede med sine øverste, men hengende løs og ned med sine nederste Ender, hvortil Messing-Ringe, samt andet mere, som andre Lapper have foræret Ruune-Bommen til Zirat, og maaskee tillige, paa det at, formedelst Ringene en større Larm kunde opvekkes, ved Ruuningen ere anhæftede. 2) I Steden for at en Eske er bedækket med Laag, er en Ruune-Bomme, ligesom en Tromme, oven til betrokken med et stramt udstrakt Skind; paa bemeldte Skind (alle Ruune-Bommer have dog ikke de samme Characterer) sees tegnet med Elle-Bark adskillige Characterer, af hvilke een betyder Gud, een Radien, der haver været Lappernes Jupiter, eller høyeste Gud, een Engel, een Diævel, een Noaaide-Gadze, een Solen, een Morgen-Stiernen, een Aften-Stiernen, een Kirke, een Norske-Folkes-Boepæl, een et helligt Bierg, eller saa kaldet Passe-Vare, hvor Lapperne pleyede ofre, een Lappernes Boelig, een deres Stolpe-Bod med Støtter under, hvorudi de have Kiød og andet deslige forvaret, een det Gierde, hvorinden for de om Sommeren drive sine Rensdyr, naar de vil malke dem, een Fugl, een Fisk, een Biørn, een Ulv, een Ræv etc. een det, en andet det. Nogle af de paa Ruune-Bommen tegnede Characterer agtedes Lykkelige, andre ikke. Gud, Engel, Noaaide-Gadze, Biørn, Ræv etc. skulde betyde Godt. Diævel, Ulv etc. skulde betyde Ondt. Naar Lapperne vilde begive sig paa en lang Reyse, fare paa Skytterie eller Fiske-Fangst, eller havde noget andet Forehavende, som de ansaae af Betydenhed, toge de bemeldte Ruune-Bomme frem, lagde en stor Ring paa Skindet, som den var betrokken med, og sloge derpaa med en af Rensdyr-horn giort Hammer, kaldet Ballem. Eftersom da Ringen ved saadan Banken gik af sig selv, enten til lykkeligere eller ulykkelige Characterer, giorde de sig Gisning, om deres Forehavende skulde vel lykkes eller ey. Fulgte Ringen ved Trold-Mesterens Slag paa Ruune-Bommen Solens Gang, agtede han samme at være et Tegn til sit Forehavendes lykkelige Udfald; men gik den imod Solens Gang, tvivlede han om, at hans Forsæt skulde lykkes. Om en Syg skulde døe eller blive ved Live, meente man sig ved Ruune-Bommen at kunde erfare. Det Træ, som den skulde giøres af, maatte være voxet paa et Sted, hvor Solens Skin aldrig blev seet, og afsides for sig selv, langt fra andre Træer. Den agtedes ikke ret duelig, uden den var arvelig tilfalden. Trold-Mesteren holdt den, som en Helligdom, indsvøbt og tildekket, at ikke et hvert Øye skulde faae den at see. Det var ikke en Qvinde tilladt at røre ved den. Schefferus haver givet over tit-benævnte Ruune-Bomme vidtløftig Beskrivelse. Tab. XC Tab. XCI I Nordlandene og Tronhiems Ampt paa Sneaasen, Overhaldens, Meragers og Tydalens Fielde samt andre Steder der i Egnen, haver man ved Eftersøgning hos Lapperne fundet en heel Hob. (Vid. Tab. XC. og Tab. XCI.) Een, som en Lap fra Merager-Fieldet i Størdalens Præstegield havde eyet, sees med sine Characterer aftegnet i hosføyede Kobber-Stykke. Men i Finmarken, hvor jeg var Missionaire, have Ruune-Bommer, saa vidt mig er bekiendt, ikke gemeenlig været i Brug; men i deres Sted brugtes Bøtte-Laag og malede Skaaler. Dog haver man endog der i Landet sporet dem; thi hos en Finmarkisk Lap fandtes fordum een af følgende Danlighed: Den var af Fyrre-Træ, som en stor Skaal, udhuulet, i Bonden udskaaren med 2 aflange Hul, ved begge Ender behengt med et Ræve-Øre, en Ræve-Snude, samt en Kloe, og oventil, ligesom en Tromme, betrokken med Skind, som ved Malning af kogt Elle-Bark-Vand, der haver en rødbruun Farve, var afdeelt med 4 Stræger, og altsaa i 5 adskilte Rum, i et hvert af hvilke imellem Strægerne var at see adskillige Figurer, havende hver sin særdeles Betydning. I det 1ste Rum: 1) Et Menneskes Efterlignelse, kaldet Ilmaris, hvilken troedes at frembringe Storm og slemt Veyrligt. 2) Et Menneskes Billede, kaldet Diermes, som paa Dansk betyder: Torden. Naar denne blev ombedet, kunde den efter Lappens derom giorte Forklaring ved Guds Tilladelse skaffe mildere Luft og stille Veyr. 3) Et Dyrs Skikkelse, kaldet Godde, hvilket paa Dansk betyder: et vildt Rensdyr. Naar der spilledes paa Ruune-Bommen, og Ringen da ey vilde begive sig til benævnte Dyrs Billede, bekom efter Lappens Sigende den, som for at faae at vide sit Rensdyr-Skytteries Udfald og Lykke havde forlanget Ruune-Spillet, slet intet, hvor megen Fliid og Umage han end vilde giøre sig. I det 2det Rum. 1) Een Circul med en Stræg over, kaldet Beive, som betyder paa Dansk: Solen; denne troede han at kunde skaffe godt Veyrligt. 2) Et Menneskes Billede, kaldet Ibmel Barne, i.e. Guds Søn; denne troede han at kunde frelse fra Synd. 3) Et Billede, kaldet Ibmel Atzhie, i.e. Gud Fader; denne troede han at kunde straffe Ondskab, og forskaffe Syndernes Forladelse, en christelig Død og Siælens Salighed. 4) En Kirkes Efterlignelse, som han kaldede Dom-Kirken, og sagde sig at tilbede om Siælens Salighed og Gode. 5) Et Menneskes Billede, som han kaldede Engel, og sagde at skulle betegne den Hellig Aand; Denne troede han at løse fra Synd og og fornye et Menneske, at det bliver et nyt Creatur. Saaledes havde han ved bemeldte 3 Figurer de 3 Personer i Guddommen afbildede. Hos ethvert Billede, som forestillede et Menneskes Skikkelse, saaes en Stav afmalet, hvilken han kaldede, Junkar Sobbe, i.e. Junker-Stav; Aarsag dertil gav han, at, ligesom Jordens Herrer have Stav i Haanden, saa sømmede det og disse at have. I det 3die Rum. 1) Et Menneskes Efterlignelse, som han sagde at skulle betegne Mariæ Syster, med hvilken hun after hans Tanke altid var i Raad, naar Barsel-Qvinder skulde hielpes. 2) En Qvindes Efterlignelse, hvilken han kaldede, Maria Ibmel Ædne, i.e. Maria Guds Moder; hende troede han i Særdeleshed at hielpe Barsel-Qvinder, desuden og at forhielpe til Afløsning fra Synd. 3) Trende Billeder, som han kaldede, Joulo-Beive Herak, i.e. Juule-Dags Herrerne. Den første nævnede han: Vuostes Joulo-Beive Herra, i.e. første Juule-Dags Herre. Den anden: Nubbe Joulo-Beive Herra, i.e. 2den Juule-Dags Herre. Den 3die: Goaal-mad Joulo-Beive Herra, i.e. 3die Juule-Dags Herre, troede derhos, at, saafremt nogen vanhelligelse disse Dage, straffede Gud ham; men, om nogen holdt dem ret hellig, og vilde saa bede Gud om noget, da stilledes samme Dage, som af hannem helligholdte, frem for Gud, og Gud vilde derved bevæges til at bønhøre og hielpe ham. I det 4de Rum. 1) En Circul, som han kaldede Mano, i.e. Maanen; denne sagde han at tilbedes for godt Veyrligt og klar Natte-Luft. 2) Tvende Mands Billeder, hvilke han kaldede: Manne Olmuk, i.e. efter Ordene: farende Folk, efter Meeningen: Folk, som gaaer til Kirke. 3) En Kirkes Efterlignelse, der skulde betegne den Kirke, man, saasom værende dens Sogne-Mand, søger til. Til den sagde han baade sig selv og andre at love og ofre Vox-Lys, Penge samt andet, for at faae Hielp i et og andet Tilfælde, og at overlevere samme til Præsten til den virkelige Kirke, som ved denne afmalede blev betydet. 4) En Mands Billede, som stod ved Siden af Kirken, og efter hans Udtolkning skulde betegne en, der vil gaae i Kirken. I det 5te Rum. 1) En Qvindes Billede, som efter hans derom giorte Forklaring skulde betegne den bundne Diævels Hustrue; at give hende Navn vidste han ikke. 2) Et Menneskes Billede, som havde Sted lidt neden for nest forbemeldte, og efter hans Udsigelse skulde betegne en Diævel, som dræber Folk og kaldes Sygdom. 3) Et andet Menneskes Billede, hvilket han foregav at betyde en Diævel, som gaaer løs i Helvede og svæver om i Luften; om samme havde den daarlige Indbildning indtaget ham, at, da Gud bandt den anden, rømte denne bort: hvad Navn den kaldtes med, sagde han sig ey at være vidende. 4) Den Figur Ш, hvilken efter hans Udtolkning skulde betegne Helvet dola, i.e. Helvedes Ild, i hvilken han troede Siæle at brænde. 5) Den Figur O, som han sagde at bemerke Helvet Tarve-Geune, i.e. Helvedes Tiære-Kiedel, i hvilken han indbildte sig Siæle at kaage. 6) Den Figur ▭, som skulde betyde Helvet Haude, i.e. Helvedes Grav, i hvilken efter hans Tanke alle de Mennesker bleve kastede, som troede paa Satan. 7) Et Menneskes Billede, fra hvis Hals gik en Streg hen til en Støtte, hvilket efter hans Udsigende skulde betegne forbemeldte bundne Diævel, som han troede at være bleven i Verdens Skabelse af Gud bunden med Lænker. Til denne her beskrevne Ruune-Bomme var han forsynet med 2de af Rensdyr-Horn giorte Hamre, kaldede Zhioaarve-vetzhjerak, i.e. Horn-Hamre, den eene af samme sagde han sig at bruge til at slaae paa den med. Desuden havde han en liden udhuulet Dækkel af Messing med en Messing-Ring oven i, hvilken han satte paa Skindet af bemeldte Ruune-Bomme, naar han vilde begive sig til berørte Foretagende, hos hvilket han brugte den Adfærd, at han løftede Ruune-Bommen i Veyret, bevægede den til en og anden Side, og imidlertid holdende den med den ene, bankede med Hammeren paa Skindet, hvormed den var betrokken, med den anden Haand. Ydermere forklarede han, at, om bemeldte Dækkel, i det han med Hammeren slog paa Skindet, tog Vey imod Solens Gang, var Lykken den, for hvilken Ruune-Bom-Spillet blev foretaget, ugunstig, og at, hvis den begav sig saa langt ned, at den standsede hos en af de under den sidste Streg i det 3die Rum tegnede Figurer, var Gud heftig vred paa den Person, som berørte Spil øvedes for, og lod ham ved saadant Kiendetegn forstaae, at han var en meget grov Synder, og maatte derfor med indstændig Bøn paakalde Gud, om Dækkelen skulde bringes til at vige derfra tilbage; Men tog den Vey med Solens Gang, da havde det Menneske, for hvis Skyld Rune-Bom-Spillet var anfanget, god Lykke. I øvrigt udsagde han, at, naar han vilde betiene sig af Ruune-bommen, krydsede han først baade den og sig selv, tillige brugende Herrens Bøn, samt disse Ord: Ibmel Atzhje, Barne ja Engel vækkjet don! hvilket paa Dansk skulde betyde: Gud Fader, Søn og Hellig Aand (jeg haver ellers ikke hørt, at Lapperne kalde den Hellig Aand Engel; men i alle mig bekiendte Lappiske Egne nævne de ham: Passe Vuoign) Hielp du! Til anførte Bøn lagde han end flere Ord, slog saa med Hammeren paa titbemeldte Ruune-Bommes Skind, drivende derved forberørte Dækkel hid og did. Under Forretningen udbrød han med saadan Tale: Ja du Gud, som haver skabt Himmel og Jord, Soel, Maane og Stierner og alle Mennesker, ja Fugle og Fiske i Havet! Jeg er et syndigt Menneske, gammel og uværdig. Bedre er det, at jeg døer, end at du ey vil hielpe den, vi efterspørger, det er den, jeg ved mit foretagene Ruune-Spil adspørger dig om Raad og Hielp for. Det skal agtes, at Lapperne, talende Dansk, sige i Steden for Jeg: Vi. En anden Finmarkisk Lap giorde saadan Forklaring angaaende sin Ruune-Bomme, at han havde den rundt om behængt med en Kloe af alle Slags Dyr, som der i Landet falder, og, at paa Skindet, som oven til bedekkede den, var med Elle-Bark malet 9 Stræge, hver af sin besynderlige Betydning. Ydermere udsagde han, at, naar hans Agt var at bruge den, satte han en med smaae Stykker Kobber behængt Kobber-Fugl paa Skindet af den, og slog saa derpaa med en Horn-Hammer, der med en Bæver-Huud var overtrokken; hvorefter da Fuglen begav sig til de Lykkelige eller Ulykkelige Characterer. Hans Udsigende desuden var, at, saafremt bemeldte Kobber-Fugl under Acten faldt ned af Ruune-Bommen paa Jorden, naar der ved at slaae med Hammeren paa Skindet deraf for nogen Person øvedes Ruune-Spil, var det et Kiende-Tegn, at samme ey længe derefter skulde leve. Derhos berettede han, at, naar 2de Trold-Mænd, eller saa kaldede Noaaider, vilde forsøge, hvilken af dem var den andens Mester i Troldkunst, maledes paa tit-bemeldte Ruune-Bomme 2de Hornene sammenstødende Rensdyr-Oxer, hvorved tvende iligemaade Hornene sammenstødende Bierg-Rensdyr-Oxer betydedes, og, at da den, hvis Bierg-Rensdyr-Oxe overvandt den andens, blev tillige sin Modstanderes Overvindere i Kunsten. Kilde: Knud Leem, 1767: Beskrivelse over Finmarkens Lapper, 1910, ss. 464-475.

Eric Holmström 1827 Spå-trummor Lapparnes i Forntiden brukade, så kallade Spå-trummor, är något som många så mycket säkrare måst känna, som flere sökt, icke allenast beskrifva utseendet af en sådan Maschine, utan äfven sättet huru — och afsigterne hvarföre den blifvit brukad. Men som flere likväl föga torde hört omnämnas en sådan besynnerligt värkande Trumma, får jag för sådane anföra: Att Lapparne under sin hedendoms tid varet vedskeppelige, få vi, så mycket mindre beundra, som vi finna, det våre Fäder, äfven under Medel-tiden, då de icke voro hedningar, voro föga bättre, uplyste, än de villda Lapparne, som icke haft tillfälle att lära känna det minsta af det ljus, som lärer menniskan urskillja tingens Natur, samt att deraf sluta till det möjliga eller omöjliga. Derföre och i saknad af Själens eller Förnuftets bildning hafva visserligen desse Lappar, icke allenast dyrkat afgudar, ofta gjorde med egna händer, utan äfven brukat en Maschine, känd under Namn af Spåtrumma, såsom ett medel att värka på sådane sine Gudar, hvilket alt skall hafva tillgått på följande sätt. Lapparnas Spå-trumma. Spå-trumman tillvärkades af så kallad vrid- eller utväxt på Gran, Tall eller Björk; vuxen på något för vidskeppelsen ansedt särskilt beskaffat ställe. Denne vrid skulle vara med, eller efter Solens gång vriden. Af en sådan formerades en djup skål, antingen Cirkelrund eller mera trekantformig, alt efter ämnets beskaffenhet eller mästarens idée om saken. Denne skål betäcktes sedan med barkadt Rehnskind, som i brädderne med Senor fastsyddes, samt sträcktes i likhet med ett Trumskin. Widare pryddes trummans bräddar med Borderingar af Tenn, samt med diverse utstuckna figurer. Hela maschinen färgades Rödagtig med Ahlbark, samt äfven ibland med tillsatts af annan bark, och stundom blott med Rehn-blod. På Trumskinnet teknades sedan flere figurer, såsom Gudabillder, Treenigheten, Perkel eller Diabolus, Thor, Thors hammare, Stor-Junckaren, Sol, Måne, Stjärnor, Apostlar, Björn, Warg, Hund, Rehn, Oxen, Foglar, Ekorrar, Fiskar, Bockar, m: m: alt efter hvars och ens idée om saken. Gamla Länsman Edin skall och haft äran att såsom en Skydds-patron för dem som kände honom hafva sitt portraite på trummskinnet. På Bottnen af sjelva trumman voro vanligen flere hål utskurne, icke altid eller af alla lika men i Midden skulle nödvändigt vara tvänne sådane, att Maschinen under förrättningen kunde hållas i ena handen. En hammare af Renshorn hörde ock till saken, till utseende såsom figuren utvisar. Zirat med flere prydelige figurer, samt med en toffs i ändan af skaftet af Thenntråd eller och någre mässing ringar. Äfvensom en särskilt Lös knippa, samma sort ringar var vid förrättningen nödvändig. Sjelfva Spådoms förrättningen skall hafva fordrat att Spåmannen antingen skulle vara förtörnad af någon sin vederdeloman samt derföre blifvit retad att hämnas, eller ock skulle någre andre omständigheter hafva föranlåtit honom, att rådfråga sin trumma, om sådant som vanligen är oss förborgadt. I båda fallen fattade han trumman i den vänstra och Hammaren i högra handen, då han under sjungande eller så kallad juoikande, slog med Hammaren på trummskinnet — hade derunder åtskillige besynnerliga uttryck, äfvensom han ibland åkallade Perkel (Djävulen). Också ibland andre sine Gudomligheter, alt efter som hans önskningar det fordrade. Under Continuation heraf, blef Spåmannen alt mera ifrig, arbetade så att svetten flöt af honom. Råkade änteligen i full extace, samt svimmade flertaligen, och låg såsom död. Under denne Ceremonie hade han vanligen Secundanter som sjöngo eller juoikade hvarmed de fortforo till dess Spåmannen vaknade, då han påmintes om afsigten med Förrättningen, den han eljest kunde glömma. De Lappar som ansågos för värkeliga Trållkarlar, samt för mera elaka, brukade en sådan trumma, såsom ett medel att hämnas på sine vederdelomän men i öfrigt var den ansedd som ett orakel, som kunde uptäcka förborgade ting, såsom till exempell, om Jagten skulle blifva lycklig, om eljest lycka eller olycka skulle inträffa, om en sjukdom var naturlig eller af Spådom den eller den patienten tillfogad; med hvilka offer och på hvilka tider de skulle bäst kunna behaga sine Gudar. Sådant allt kunde Spåmannen erfara derigenom, att omnämnde Ring-knippan, som under executionen skulle ligga på Trumskinnet stadnade på ena eller andra figuren. Således om denne ringknippa stadnade i en viss ställning på Solens figurer, betydde det lycka, i det afseende hvarom fråga var. En sjuk var tvungen att iagttaga hvad Spåmannen honom föreskref samt följagteligen offra hvad och när honom befaltes. Olyckor samt deribland sjukdomar hos Rehnarne, kunde förekommas och afhjälpas derigenom att trumman gaf hänvisning till de medel som borde brukas, att blidka Guden Råtta eller Råttaka (Rota, pesten eller döden). Trummans storlek var icke efter någon viss Schala utan lämpad efter ämnet eller Spåmannens idée om saken. Någon skall hafva varit så stor, att den icke kunnat föras i en vanlig Pullka, men de fläste voro mycket mindre. Denne Maschine fördes derföre i en för ändamålet afpassad Pullka, dragen af en hvit Rhen, som alltid skulle gå sist i raden bland Kör-Rehnarne. För fullväxta Qvinnor var det farligt att på tränne dagars tid gå öfver den väg, där trumman var transporterad; hon kunde då antingen genast dö, eller åtminstone råka i någon stor olycka. — Men om en sådan Person nödvändigt måtte öfverstiga denne väg, kunde faran afböjas, om hon skänkte en mässing-ring till trumman. Någon af forntidens uplystare män, som skrifvet om denne vidskeppellsens upfinning, vill medgifva, att något dermed skulle kunnat uträttas, emedan de icke kunnat visa någre naturlige ordsaker till Spåmannens Swimmande under Spådoms-förrättningen. Men redan för 170 år sedan omtalas, att Lappar varit begifne på Brännevin hvarföre hela hemligheten torde hafva bestått deri, att Spåmannen varit drucken, och änteligen somnat. Åtminstone vet man att Lappar i sednare tiderne, icke kunnat utan brännvin förrätta någon sorts Spådom. Också ser man ännu i dag, det Lappar gifves som svimma blott derigenom, att en annan hastigt pekar fingret åt honom. Äfven är det icke något nytt, att Berättelserne om hvad som kunnat uträttas genom Trulldom, alltid haft en besynnerligt växande egenskap i de lättrognas munnar. Lycksele den 21 december 1827. E. Holmström Kilde: Eric Holmström, 1827: Spå-trummor. Her gengivet efter Lars Wickström: Ett gammalt mauskript i Västerbotten, 1938

Jakob Fellman (1795-1875) Vid nåidernas trollkonster tillkom spåtrumman, Qvobdas eller Kobdas, äfven benämnd Kannus, en framstående roll. Lika troget som Pohjola värdinnan vårdade Sampo, lika omsorgsfullt förvarade Lappen sin trolltrumma. Den var för honom ett omisteligt redskap, ty genom den erhöll han af gudarne de för sitt behof nödiga anvisningarna. Den hölls derföre ock väl gömd, insatt jemte ringen i ett omhölje af lomskinn, så att den ej städse skulle vara tillgänglig för hvar mans blickar; och ingen giftvuxen qvinna fick vidröra den. Flyttade man bo, skulle trumman afföras sist, och det af en mansperson, vanligen på en väg, der ingen annan förmodades passera. Ty om det inträffade, att en fullväxt qvinna inom tre dagar derefter gick samma väg, antingen dog hon, eller utsattes hon för annan olycka, om hon ej snart åt trumman offrade en messingsring. Trumman rådfrågades i hvarje vigtigare angelägenhet innan något annat företogs. På dess egenskaper och sättet att behandla den berodde i hög grad gudarnes bevågenhet. De bästa trummor ansågos de vara, hvilka man erhållit såsom arf. Trolltrumman förfärdigades af björk, gran eller tall, som växt på något särdeles ställe och hvars safringar ej gingo raka, ej heller mot solen, utan med densamma, hvarföre sådana träd ock höllos heliga. Härvid tillgick sålunda, att trädet klöfs och böjdes derefter till en ring, med den klufna sidan uppåt, hvarefter öfver denna ring spändes beredt renskinn. Med af albark tillredd röd färg målades derefter på skinnet en hel mängd figurer och bilder, föreställande gudar, genier (nåide gadzek), solen, månen, morgonstjernan, lappkota, stolpbodar, allehanda djur m. m. Scheffer afbildar och beskrifver (Lappland kap. XI) flere sådana trummor. På en ses trumskinnet vara genom ett tvärstreck deladt i två afdelningar. På strecket står i främsta rummet Termes eller Tiermes och bredvid honom hans tjenare samt dernäst Storjunkaren, likaledes med tjenare. Närmast dem äro afbildade i flygt stadda foglar (troligen Saivo loddek) eller andra Saivo djur. Öfre kanten var prydd med stjernor och öfver Storjunkaren syntes bilden af en halfmåne. Nedanom strecket var Christus och en hans apostel, hvilka begge, tillkomna i en senare tid, åkallades jemte de förenämnde. Midt på den jordiska delen var tecknad solens bild och för öfrigt en ren, en varg, en oxe, en sjö, en ekorre, en räf, en orm o. s. v. Men både trummor och bilder funnos för öfrigt af olika såväl form som beskaffenhet. Allt sådant var beroende af en och hvars godtycke eller på orten rådande sed. Bland bilderna kunde man sålunda på en del trummor se angifna äfven olika länder, hvarvid Lappland alltid intog midtelpartiet och det största utrymmet. Med sådana trummor sökte man utröna, hvilka resande man hade att vänta och hvarifrån de kommo, om de voro välvilliga eller elaka menniskor, om de medförde goda eller onda tidningar, när besök af fogden, presten eller någon annan mera betydande person var att emotse, och annat dylikt. Sådana begagnades företrädesvis af Kemi Lappar, som erlade skatt till 2 à 3 riken och alltså oftare än andra hade att befara dylika besök, hvilka icke sällan, utom kostnaden, medförde äfven annat obehag. Uppbördsmannen tog nemligen dervid ofta af Lappen allt hvad han öfverkom och skulle dessutom, liksom ock presten, af denne åtnjuta fri resa och fritt traktamente. Han uppträdde i äldre tid nära nog såsom en röfvare. I Kemi Lappmark, der Tornæus säger sig hafva funnit de mesta "djefvulska konster", hafva trolltrummorna ock i allmänhet varit vida större än den här ofvan beskrifna, hvilken haft en längd af tretton tum och en bredd af tio och en half tum. I Finnmarken, säger Leem, har man, jemte spåtrummor af ofvan beskrifven art, för ändamålet begagnat sig både af byttlock och målade skålar. En af sistnämnda slag, som han beskrifver, hade i bottnet haft två aflånga hål, invid hvilka ett räföra, en räfnos och en klo varit fastade. Trumskinnet var genom streck afdeladt i fem fält, alla utsirade med olika bilder. Bland dem sågs både Gud fader, Guds son och den Helige ande, en kyrka, Jungfru Maria, som skulle hjelpa barnsängshustrun, samt invid henne Joula beive Herrak, åt hvilka sistnämnda, en hvar, en julnatt var helgad. Vidare såg man der hin onde, som betecknade sjukdom, och hans hustru, en i luften sväfvande djefvul, som häntydde på helvetets eld (Helvet dolla), hvari själarna marterades, en cirkel, kallad helvetes kittel, hvari själarna kokades, och en rektangel, som benämndes helvetes graf (helvet havde), i hvilken alla de föstes, som trodde på djefvulen. Slutligen fanns der, utom en mängd hedniska och andra bilder, jemväl en fängslad djefvul, som Gud fader vid verldens skapelse sålunda fjettrat. Redan då Leem kom till Finnmarken spårades således en blandning af hedendom och kristendom i dervarande Lappars trolldomskonst. Spåtrummor funnos äfven, som hade formen af en båt. Sådana skola fordom hafva blifvit begagnade i Kemiträsk. De benämndes Lådde Karbashak (en liten båt) och äfven Luotta muor eller Luotta muorre. Tuderus har för dem namnen Lista muor och Brotte muor samt äfven Hyden venet. Vid trolltrummans begagnande erfordrades en metallring (veike), af ungefär en riksdalers storlek, och en hammare (arpa). Vid ringen hängde hvarjehanda öglor af koppar, messing eller silfver. Arpa var af renhorn och två grenig, med hammare i hvardera grenen. Då trolltrumman rådfrågades, satte man sig enligt Lapparnes sed på sina ben, höll trumman upp med venstra handen och lade ringen på trumskinnet, hvilket man derefter begynte att bearbeta med hammaren, i början sakta, men efter hand allt häftigare. Gick ringen nu med solen, var det ett lyckligt förebud, och stannade den snart på den figur man önskade, så skulle allt gå väl. Men kom ringen ej dit, eller gick den mot solen, var ondt på färde, och önskningsmålen skulle derföre ej uppfyllas. Såsom lyckligt förebud ansågs härvid äfven det, om ringen kom på Radien eller andra tecken, som utmärkte goda gudomligheter; såsom dåligt deremot, om den stannade på onda väsendens. Grodt tecken — påtagligen i en senare tid — var det i allmänhet ock om ringen gick öfver Jubmel Atshe, Jubmel pardne och ailes vuoinga och derifrån åter tillbaka till Jubmel Atshe samt stadnade der. Men stannade den ej genast, utan gjorde svängningar hit och dit och först derefter förblef liggande på Jubmel Atshe, var detta ett tecken på Guds onåd eller vrede, som måste med offer försonas. Trolltrumman skulle gifva svar i en otalig mängd fall. Den skulle upplysa om hvad som passerade på aflägsna orter; om fiendtligheter vore att förvänta; om en sjuk skulle tillfriskna eller dö; huru han skulle botas eller gudarne förmås att återsända sjukdomen dit, hvarifrån den kommit; hvilka offer gudarne eller de döde för detta ändamål önskade för och af den sjuke. Den skulle äfven utreda, hvilken jagt för tillfället vore den bästa, vare sig efter björn, räf, vildren eller annat villebråd; till hvilken trakt man i sådant afseende eller för fiske borde begifva sig; hvilken Seita vore den frikostigaste, och huru guden kunde förmås att vara gifmild. Af den skulle man vidare få veta, hvar en förlorad ren skulle uppsökas; vilkoren för renarnes och renkalfvarnes trefnad; om en hafvande qvinna skulle få lätt eller svår förlossning; genom hvilka offer och medel sjukdomar och andra olyckliga tillbud kunde botas och afvärjas o. s. v. Trolltrumman skulle, med ett ord sagdt, gifva besked om och i allt. I att begagna trolltrumman och äfven i trolldom voro väl alla Lappar något hemmastadda. Hvarje man kunde derföre på egen hand reda sig i saker af mindre betydelse. Men i vigtigare sådana måste, såsom sagdt, nåide tillkallas. Isynnerhet var detta fallet då det gällde att bota sjukdomar och anlita jabmeker, att bereda andra skada, att taga hämd, att öfverskåda det, som var förborgadt, och isynnerhet för att bestämma, hvilka offer man i sådana fall skulle hembära gudarne. Kilde: Jakob Fellman (1795-1875): Anteckningar under min vistelse i Lappmarken II. Udgivet af Isak Fellman 1906, ss. 33-36.

Jens Andreas Friis 1871 Lappernes Gobdas eller Kobdas, Runebom Det lader til, at alle de turanske Folkeslags Schamaner under Udøvelsen af sine Kunster have benyttet sig af et Instrument, deri har havt større eller mindre Lighed med en Tromme. Den grønlandske Angakoks Tromme beskrives som ganske simpel, dannet af en Ring af Træ eller Fiskeben og temmelig liden. Over Ringen var spændt et Sælskind, og til Ringen var fæstet et Skaft. Den blev altid benyttet, naar en Angakok skulde udøve sin Kunst, men anvendtes ogsaa ofte til profant Brug, ved Leg og anden Lystighed. I begge Tilfælde slog man paa den med en Træpinde og sang dertil. De Samojediske Tadibers "Pjanser" beskrives af Schrenck som en flad Tromme, kun 4 Tommer høi og 1½ - Fod i Diameter. Den var overtrukket med Skindet af en nyslagtet Ren, efterat Haarene først vare afskavede. Skindet spændtes paa, medens det endnu var raat og seigt, saaledes at det strammedes, alt eftersom det tørredes. Paa den modsatte Side var som Haandtag anbragt tvende Tværtræer, som laa i Kors over hinanden og i Krydsningen vare fæstede sammen, dog saaledes, at de vare lidt bevægelige. Til at slaa paa Trommen benyttedes en liden Stav, Pegantschj, overtrukken med korthaaret Renskind. Tadiberne holde Trommen i venstre Haand og Kjeppen i høire. I Begyndelsen slaa de ganske svagt og i langsom Takt paa Trommen, medens de i en monoton, syngende Tone, hvori en Medhjælper ogsaa istemmer, udstøde: Goj, goj, goj! Ved disse Raab, der ogsaa bruges til at lokke Renen, hidkaldes "Tadebsier" eller Aander, som de Spørgsmaal forelægges, hvorpaa man ønsker Svar. Ph. Joh. v. Strahlenberg fortæller i sit Værk: "Das nordliche und östliche Theil von Europa und Asia", Stockholm 1730, p. 321, at "Die Barabintzer, ein heidnisches Volck zwischen der Stadt Tara und Tosmkoi, haben und brauchen solche Trummeln als die Lappen, wie zu sehen Figur A und B mit beiliegender holzerner Kelle oder Trummelstock. C ist das Trummel-Fell und D der Handgriff, der sich umdrehen lasst, welche der Schaman in die linche, der Trummel-Stock aber in die rechte Hand nimt. E. Klapperwerck von Eisen auf ein en Kverstock." Saaledes fortæller ogsaa Georgi i sit Værk: Reise im Russich. Reich. St. Ptb. 1775, at Tungusernes Schamaner havde en Tromme, som var "eyförmig, 3 Fuss lang, halb so breit, der Rand weniger als eine Spanne hoch and nur an einer Seite mit Trommelfell überspannet. Dieses ist bisweilen einem Stern gleich, bisweilen mit Vogeln, Thieren und Schlangen bemahlen. Die andere Seite ist offen. In der Trommel befindet sich eine Handhabe und ausser der eine Paar eiserne Stäbe, an welchen Blechgötzen hangen, die bei dem Trommeln an einander schlagen und also klingeln. Der Trommelstock ist mit Haasenfell überzogen, platt einen kleinen Waschholz gleich und am einen Ende mit zwei eisernen Spitzen versehen, die Schwäne vorstellen sollen." Men ingen af disse Forfattere ved at fortælle Noget om Betydningen af de Figurer, som fandtes paa enkelte af de sibiriske Folkeslags Schamantrommer. Det synes derfor, som om Trommen hos samtlige disse Folkeslag især har været benyttet for dermed at forøge Indbildningskraften eller for gjennem Slag paa samme og den dertil hørende Sang at bringe Schamanen og Tilskuerne i den rette Stemning og Spænding. Maaske Trommen ogsaa kunde benyttes som Middel til bedre at skjule enkelte Taskenspiller-Kunstgreb. Den lappiske Runebom eller Tromme benyttedes maaske ogsaa i samme Øiemed, men hvad der især udmærkede denne og gav den Værd og Anseelse i Folkets Øine, var den Omstændighed, at alle Lappernes Guder ved mere eller mindre hieroglyfisk udseende Figurer vare aftegnede paa samme, hver inden sin Kreds eller den Afdeling af Universet, hvor man troede, han havde sit Hjem. Sol, Maane, Stjerner, vilde Dyr, Fiskevand, Lappen selv, hans Rensdyr og hans Bopæl vare ligeledes aftegnede paa Runebommen. Ogsaa Nordmændene eller de Kristne med de for dem eiendommeligste Ting havde sin Plads der. I det Hele taget fandtes der Billeder af Alt, som kunde interessere Lappen, eller hvorom han kunde ønske Besked. Den lappiske Runebom var saaledes baade Folkets Bibel og deres Orakel, paa samme Tid som den ogsaa var et Slags Landkart over denne og hin Verden. Hos andre turan- Folkeslag synes Schamantrommen ikke paa langt nær at have havt den Betydning som hos Lapperne. Den lappiske Runebom var da ogsaa større end Samojedernes og Grønlændernes og forarbeidet med langt større Omhu. I Beskrivelsen af dette berygtede Instrument afvige de forskjellige Forfattere noget fra hinanden, rimeligvis paa Grund af, at Runebommen har været noget forskjellig ikke blot i de forskjellige Trakter af Finmarken og Lapmarken, men sandsynligvis har enhver Noaide, alt efter sit større eller mindre Kjendskab til Gudeverdenen eller paa Grund af særegne Interesser, havt flere eller færre Figurer paa sit Orakel. Ogsaa den ydre Form har været forskjellig. Man er endnu i Besiddelse af enkelte Exemplarer, ligesom man har Tegning af andre. Men omtrent 70 Stykker, der af Th. v. Westen vare nedsendte fra Finmarken til Kjøbenhavn, gik tabt ved Vaisenhusets Brand sammesteds 1728. Det lappiske Navn paa Runebommen var Gobdas eller Kobdas, af Ukyndighed i Sproget ogsaa ofte skrevet Gobda, Gobdes eller Kobdes. Ordet udledes med størst Rimelighed af Govva eller Kovva, Billede, og Afledningsendelsen -das. Govvadas betyder saaledes Noget, hvorpaa en Del Billeder ere tegnede, en Samling af Billeder, og derved bliver det norske Udtryk "Runebom" en Slags Oversættelse af det originale lappiske Navn. Træværket i Runebommen var gjort som en fladbundet Skaal eller Æske af oval eller rettere ægrund Form, undertiden ganske rund. Kun sjelden bestod samme blot af en Ring af Træ som et Tøndebaand, hvortil et Haandtag af Renhorn var fæstet, saaledes som den, der findes paa Bergens Musæum, se Tegn. No. 6. Træet, hvoraf Emnet til de mere kunstigt udarbeidede Runebomme var taget, kunde være Birk, Gran eller Furu, kun maatte det ifølge Leem "være voxet paa et Sted, hvor Solen aldrig saaes, og afsides for sig selv, langt fra andre Træer". Dernæst maatte Stammen "i Væxten ikke være vredet imod, men med Solens Gang", rimeligvis for at gjøre Solguden eller Solen til Behag, da denne altid stod malet midt paa Runebommen. En saadan udhulet Træskaal var paa Bag- eller Ydersiden udsiret med Udskjæringer, der dannede Cirkler, Triangler, Kvadrater og forskjellige andre Figurer. Skaalens Bund var ikke hel, men i Midten af samme var gjort to aflange Huller, saaledes at det mellem samme tilbagestaaende Træ dannede et Haandtag, som følgende Tegninger efter Scheffer vise. Paa flere Steder langs Ydersiden af Skaalen var Huller anbragte, hvori kunde fæstes Snore, der vare om viklede med Tindtraade og havde Messingringe eller andet Skrammel i Enden. Disse Ringe vare ofrede eller skjænkede til Runebommen som Taknemmelighedstegn, naar Nogen efter Raadførsel med denne havde været heldig i sit Foretagende. Ligeledes maledes Kors paa samme med Hjerteblodet af en skudt Bjørn, og smaa, inddrevne Messingnagler viste, hvormange vedkommende Eier havde skudt. Skaalens Størrelse var i Almindelighed henimod 1 Alen i Diameter paa længste Kant. Efter Tornæus skal dog enkelte have været meget større. Han beretter nemlig, at Kemi Lapperne havde "afleveret Runebomme, saa store og brede, at man ikke kunde føre dem med sig, da de ikke kunde rummes i en Renslæde, men maatte brændes paa Stedet". I den franske Udgave af Scheffers Lapponia findes Tegning af en Runebom, som har været omtrent 3 Alen i Diameter. Over den konkave Del af den forud beskrevne Træskaal udspændtes et semsket Renskind. Dette fastnagledes paa Ydersiden, strax nedenfor Kanten, med Trænagler, eller det snøredes fast med Rensener, som bleve trukne igjennem smaa, dertil bestemte Huller. Skindet spændtes saa stramt som muligt, for at det kunde faa den rette Klang. Paa Oversiden var det semsket hvidt og glat; thi paa denne maledes nu med en Dekokt af Olderbark eller, efter Tuderus, af Renblod og Olderbark allehaande hieroglyfiske Figurer, der, som før bemærket, kunde være flere eller færre og mere eller mindre godt udførte, alt efter Noaidernes Kundskab og Tegnefærdighed, som vil sees af de senere her leverede Tegninger af Figurerne. Čoarve-væčer, Hornhammer, og Vuorbe eller Væiko, Viser Til at slaa paa denne Tromme benyttedes en Trommepinde af Renhorn, som Scheffer og Andre kalde Hammeren, og Leem Čoarve-væčer, ɔ: Hornhammer, Den lignede et latinsk T og var gjort af Vildrenhorn, undertiden overtrukken med Bæverskind. Baade Hammeren og Skaftet var gjort af et Stykke Horn. Den kunde være fra 6—8 Tommer lang. I Enden af Skaftet var anbragt et Hul, hvori kunde fæstes Snore og andet Skrammel. Paa Hammeren selv var anbragt forskjellige Udskjæringer, som f. Ex. paa følgende, der findes aftegnede hos Scheffer. Langt vigtigere end Hammeren var en anden Tingest, som udfordredes ved Spaatrommens Anvendelse. Den kaldes af nogle Forfattere "Viseren", af Tornæus "Arpa" eller "Vuorbe", Lod, hvoraf Verbet vuorbadallet, kaste Lod, har sin Oprindelse. Leem kalder den "Veiko" ɔ: Noget af Messing, et Metal, som stod i høiere Værd hos Lapperne end Sølv og Guld, naar Sagen havde religiøs Betydning, eller det skulde anvendes f. Ex. til Amuletter. Denne saakaldte Index eller Viser var i Almindelighed gjort som en Ring af tyk Messing- eller Kobbertraad, omtrent 1½ Tomme i Diameter. Scheffer fortæller, at han har seet en af Ben, der var gjort i Form af et Triangel. Omkring Ringen var igjen anbragt flere mindre Ringe, eller dersom den havde Form af en 3 eller 4 Kant, var der anbragt en Ring i hvert Hjørne, for at den paa disse skulde kunne bevæge sig lettere hen over Skindet paa Runebommen. Denne Messingring forestillede Solen, og de mindre Ringe maaske dens Straaler. Naar Runebommen skulde raadspørges, lagdes Ringen fra først af altid paa Solens Billede, der var tegnet midt paa Runebommen. Runebommens Brug Naarsomhelst en Lap skulde foretage Noget af mindste Vigtighed, f. Ex. gjøre en Reise, drage paa Jagt eller Fiskeri eller finde paa Raad i Sygdomstilfælde, søgte han altid først at udforske Udfaldet ved at raadspørge Runebommen. Ikke Enhver, som havde Runebom og raadspurgte den, var derfor Noaide. Tværtimod synes det, som om Runebommen fandtes i enhver Lappefamilie, ligesom Bibelen findes i enhver kristelig Families Boghylde, og at de mindst Indviede havde den stærkeste Tro paa Orakelet. Da den var saa almindelig, er der heller intet Besynderligt i, at der i Nærø-Manuskriptet fortælles, at Th. v. Westen i 1723 "havde annammet af omvendte Noaider over 100 Runebomme". I Mangel af Runebom, eller naar denne tilfældigvis ikke var forhaanden, kunde ogsaa et bemalet Bøttelaag, en Skaal eller Øxe bruges. I almindelige Tilfælde eller til dagligdags Brug raadspurgte Husbonden i Familien selv Runebommen. Var Sagen derimod af særlig Vigtighed, angik den Liv eller Død eller den hele Byes Ve og Vel, blev en Noaide hentet. Man samledes da om ham, og Alle, baade Mænd og Kvinder, vare iførte sine bedste Klæder. Naar saa Alt tilbørligt var ordnet, greb Noaiden Runebommen, hvis Skind først varmedes mod Ilden for at faa den rette Spænstighed, med sin venstre Haand i Haandgrebet, vendte den Side, hvorpaa Guderne eller Figurerne vare aftegnede, mod sit Bryst og faldt ned paa venstre Knæ, med høire opret, hvorpaa ogsaa hele Forsamlingen faldt paa Knæ. Derpaa griber han Hammeren og Ringen i sin høire Haand, lægger Ringen paa Solens Billede og begynder med Hammeren at slaa ganske sagte paa Skindet, rundt omkring Ringen eller Viseren, som ved disse Slag hopper og bevæger sig hid og did. Derpaa slaar han haardere, Ringen bevæger sig hurtigere, men omsider standser den paa et eller andet Sted eller paa et enkelt Tegn og vil ikke bevæge sig derfra, hvormeget end Noaiden vedbliver at slaa. Alt dette foregaar under en Sang, "hvis Mening", siger Forfatteren af Trondhjems Manuskriptet, "ingen Fin har villet bekjende". Hele Forsamlingen stemmer i med, Mændene med stærkere, Kvinderne med svagere Stemme. Eftersom nu Ringen bevægede sig i denne eller hin Retning eller endelig standsede ved dette eller hint Billede, udtydede Noaiden Gudernes Villie eller gav Besked om forskjellige omspurgte Ting. I Almindelighed ansaaes det som et heldigt Varsel, naar Ringen fra først af begyndte at følge Solens Gang. Man kunde da vente Lykke i sit Foretagende "og god Helse baade for Folk og Fæ, enten de vare fjern eller nær". Gik den i modsat Retning, var Udfaldet tvivlsomt, eller en eller anden Ulykke truede med at indtræffe. "Raadspurgte man Runebommen angaaende en forestaaende Reise, og Veiko eller Ringen for henimod Tegnet for Iđđedes-guovso, Morgenrøden, da lærtes deraf, at man skulde begive sig afsted om Morgenen. Dersom den derimod tog sin Fart henimod Ækkedes-guovso, Aftenrøden, da burde Reisen foretages om Aftenen. Dersom de underveis spurgte Runebommen tilraads, og Ringen da gik hen mod Ækkedes-guovso, saa skulde man fortsætte Reisen hele Natten. Vendte den sig derimod til Iđđedes-guovso, skulde man blive liggende til om Morgenen" "Skulde Lappen paa Fiskeri i en eller anden Indsø, og Ringen for midt ud i det Tegn, der afbilder et Fiskevand (Runeb. No. 1 Fig. 21), da var det et godt Tegn til heldigt Fiske; kom den blot til Kanten, men ikke indenfor, var det Tegn til, at Guli Ibmel, Fiskenes Gud, vilde have Offer, førend Fiskeriet begyndte; men vilde den slet ikke engang komme i Berørelse med Fiskevandet, men holdt sig borte fra samme, var det Tegn til, at man slet Intet vilde faa, i hvad man end ofrede eller lovede" "Naar Runebommen raadspurgtes angaaende En, der laa for Døden, og Ringen da bevægede sig hen til Jabmikuči-balges (se Runeb. No. 1. Fig. 17.), de Dødes Vei, da var det et sikkert Tegn paa, at den Syge vilde dø, hvorfor der strax blev ofret til den af Jabmekerne eller de Døde, som man troede vilde have den Syge til sig. Naar Ringen efter fuldbragt Offer bevægede sig tilbage til det Sted, hvor en Lappehytte var aftegnet (se Runeb. No. 1. Fig. 22.), var der sikkert Haab om, at den, Syge ved Offeret var bleven reddet fra Døden og endnu en Tid lang vilde komme til at bebo sin Hytte, men gik Ringen derimod ved det fornyede Forsøg lige ind i Jabmi aibmo, de Dødes Rige, (se Runeb. No. 1. Fig.17), saa hjalp hverken Bøn eller Løn, den Syge maatte dø, om han end lovede at ofre alle sine Rensdyr eller var rig nok til at kjøbe og ofre alle de Sturiker, Heste, som kunde overkommes, endog de mene, at i en Hests Ofring til de Døde er der synderlig Kraft." De fleste Noaider kunne rimeligvis ikke have havt nogen synderlig Tiltro til Runebommen, ialfald naar de selv brugte den, da de naturligvis meget godt vidste, at det kom an paa Trommeslagerens Kunstfærdighed, om Ringen skulde gaa hid eller did eller blive staaende ved dette eller hint Billede. For at lette Manøvren var rimeligvis Hullerne ved Haandtaget i Bunden anbragte saaledes, at Haanden nedenfra kunde komme i Berørelse med Skindet, hvorpaa Ringen bevægede sig. Men da en saadan Raadførsel med Runebommen af en Noaide var en Forretning, der betaltes godt, vogtede disse sig naturligvis vel for at røbe Noget for den uindviede, troende Mængde, hos hvem det gjaldt at holde dette Orakel i saa høi Anseelse som muligt. Runebommen havde sin egen Plads paa et bestemt, til den helliget Sted i Boaššo, eller den bagerste Del af Teltet, og blev med Tilbehør forvaret i en Pose af Lommeskind. Ingen mandbar Kvinde maatte røre ved dette hellige Instrument. Dersom nogen voxen Kvinde færdedes over den Vei, hvor Runebommen var ført, endnu førend 3 Dage vare forløbne, var der Fare for, at hun enten vilde dø eller vederfares en stor Ulykke. Men ifald det dog var absolut nødvendigt, at en Kvinde maatte reise over den Vei, hvorpaa Runebommen var ført, maatte hun forære en Messingring til Runebommen som Forsoningsoffer. For at forekomme slig Ulykke maatte Runebommen ikke blot føres ind og ud gjennem Bagdøren i Teltet og forvares i Boaššo, men ogsaa under Flytning fra Sted til andet føres i den bagerste Slæde i Rækken, af en Mandsperson, eller, for at være saa meget sikrere, førtes Runebommen frem paa saadanne Afveie, hvor ingen Mennesker pleiede at færdes. "Efter at Lappepræsterne", siger L. Læstadius, "kom underveir med den Omstændighed, at Lappen altid førte Spaatrommen med sig i den bagerste Kjæris eller Slæde i Raiden (Række af Slæder), naar de flyttede forbi Kirkestederne, forsømte de ikke at holde Visitats i denne, og fandtes den, blev den naturligvis konfiskeret". Men Lapperne paa sin Side bleve vel ogsaa snart af Skade kloge og toge sine Forholdsregler. Efter denne Beskrivelse af Runebommen og dens Brug kan her endnu hidsættes som Supplement en Historie, der findes fortalt i Nærø-Manuskriptet, saalydende: "Lappen Andreas Sivertsen havde en eneste Søn, Johannes, som i sit 20de Aar faldt i en saa farlig Sot, eller hidsig Feber, at ingen troede, at han skulde leve. Faderen græmmede sig usigeligt over denne Sønnens Sygdom og visse forventede Død og brugte alle de Midler og Runerier eller Trolddomskunster, han kjendte, men Alt forgjæves. Omsider besluttede han at tage sin Tilflugt til Runebommen. Nu var han vel selv en stor Noaide, men efterdi dette var en Sag, som angik ham selv saa nær, idet det var hans egen kjødelige Søn, kunde det ikke efter hans Troesartikler lade sig gjøre, at han selv bespurgte sig hos Runebommen. Derfor lod han hente sin afdøde Hustrues Broder, der udi Noaidekunsten var ligesaa forfaren som han selv. Efter at de forudgaaende Ceremonier vare iagttagne, (§ 30.), lagde Svogeren Ringen paa Runebommen og begyndte at slaa med Hammeren. Men hvad sker? Ringen gaar strax hen til Jabmikuči-balges, Dødningernes Vei, lige overfor de Dødes Rige, hvorover der blev en ikke liden Consternation hos Faderen, helst da han saa, at Ringen, uagtet de heftigste Slag paa Runebommen tilligemed allehaande Besværgelser, ikke vilde flytte sig, men blev paa samme Sted ligesom fastlimet staaende, indtil han efter sin Svogers Raad lovede til de Døde en Hunren. Da flyttede endelig Ringen sig ved nye Slag paa Runebommen, men gik dog ikke længer end ud paa Ristbalges, de Kristnes Vei, hvorfor Svogeren slog paanyt. Men nu gik Ringen atter tilbage til Dødningernes Vei. Nu lovede Faderen nok et Rensdyr, en Oxeren, til Mubben aibmo (ɔ: Satan), om hans Søn maatte leve, og derpaa flyttede Ringen sig fra Dødningernes Vei til Ristbalges, men vilde aldeles ikke gaa hen til det Sted paa Runebommen, hvor Lappernes Hytter staa aftegnede. (Se Runeb. 1. Fig. 22.) Endelig slog Svogeren under mange Besværgelser 3die Gang, men Ringen gik fremdeles som tilforn tilbage til Dødningernes Vei og blev der staaende, indtil Faderen foruden de to Rensdyr endnu lovede en Sturik eller Hest til Vuollenere Noaide, Døds-Rigets Noaide, paa det at han skulde rune saaledes, at Ringen efter de Dødes Befaling kunde gaa hen til Lappehytterne, og Faderen saaledes forsikres om, at hans Søn skulde leve. Men denne Gang var der mindre Bønhørelse end tilforn; thi Ringen blev ved alle Slag fast staaende paa Dødningernes Vei, saa at Faderen saa intet Andet end den visse Død for sin Søn. Svogeren, som havde forrettet denne gudelige Handling, blev ogsaa ganske konfunderet derved og kunde ikke finde sig derudi, at Ringen var ulydigere og Guderne unaadigere nu, da der var lovet saa Meget, end tilforn, da der ikkun var lovet Lidet. Omsider griber han da dette Raad an: Han gaar ned i Strandbredden og tager der en Sten, som var langagtig. Samme Sten indviede han først ved mange Besværgelser og Joigen eller Sang. Dernæst hængte han den frit nedhængende i et Baand udenfor Hytten og lod den der hænge, indtil den hang ganske stille, kastede sig saa paa sit Ansigt ned, gjorde sin Bøn til den og spurgte derpaa Mubben aibmo (Satan), hvoraf det kom sig, at Ringen ikke vilde gaa fra Dødningernes Vei, da der dog var lovet ham, de Døde og Vuollenere Noaide saa stort og herligt Offer. Hvorpaa han af Stenen fik det lydelige Svar, at enten maatte det Lovede strax i samme Moment, han udsagde det, ofres ham og de andre Guder, eller ogsaa maatte Drengen dø, medmindre der var et andet Menneskeliv at give i hans Sted. Dette var haarde Vilkaar; thi det var Faderen umuligt at være saa præcis i sin Betaling, som Satan prætenderede, efterdi han havde hverken de lovede Rensdyr eller Hesten ved Haanden, og naar det ikke skede, hvor vilde han da efter Satans anden Kondition finde et Menneske, der skulde finde Plaisir udi at fornøie ham med sit Livs Ofring for hans syge Søns Livs Erholdelse? Her var altsaa intet andet Raad: Vilde Faderen have Sønnen levende, da maatte han selv dø, hvilket han ogsaa glædeligt resolverede. Og saasnart denne Resolution var tagen, ved hvilken han sandelig beviste en større Kjærlighed for sin Søn end for sin Sjæl, slog Svogeren paanyt paa Runebommen, hvor Ringen endnu stod paa sit forrige Sted, men nu afgik til Finnehytterne, hvilket betegnede Liv og Helse for den Syge. Og er det aller underligste af det Altsammen, at Sønnen strax derefter begyndte at blive bedre, medens Faderen i samme Moment blev dødsyg, og at Sønnen om Eftermiddagen den anden Dag derefter blev fuldkommen restitueret, i det samme Øieblik da Faderen ved en ulyksalig Død overgav sin ulyksalige Sjæl til Djævelen. Den Taknemmelighed, som Sønnen, der ved Faderens Død selv var reddet fra Døden, beviste ham derfor, var denne, at han efter Faderens Begjæring i sit Yderste ofrede en Oxeren til hans Sjæl. for at han des kommodere kunde reise omkring i de Dødes Rige, hvor han vilde". "Den Fin Johannes, med hvem dette er passeret for 5 Aar siden, og som nu tjener i mit Præstegjæld, paa en Gaard ved Navn Finne, i Ranens Præstegjæld, i Helgeland, har tilligemed andre Finner og deres Koner bekjendt denne Passage for Th. v. Westen, i min Præsence, her i mit Hus, i Januar indeværende Aar 1723". (Nærø-Manuskriptet Pag. 11-13.) Kilde: Jens Andreas Friis, 1871: Lappisk Mythologi, ss.15-30.

Gustaf von Düben 1873 Tillbedjandet af gudarna och det alldagliga offrandet till dem, af hvad namn och beskaffenhet de än vara må, kunde förrättas af Lappen sjelf, och som det vill synas, kunde tillbedjandet ske utan all slags förberedelse. Men för de större och vigtigare, för särskilda ändamål afsedda offren erfordrades vanligen först spå-trummans hjelp, och då det icke var allom gifvet att rätt bruka henne och rätt förstå hennes utslag, så måste för ändamålet vanligen anlitas de ofta nämde nåiderne = trollkarlarne, hvilke särskilt egnat sig åt studiet och utöfningen af denna del af gudstjensten. Genom Lapparnes liksom genom deras samslägtingars religion går nämligen en utpreglad schamanisin, hos Finnarne dock undan trängd af en högre kultur. Friis har likväl gjort den genialiska upptäckten att Kalevalas beryktade sampo var en spå-trumma. (Mythol. sid. 49 följ.) Samisk trolltrumma Instrumentet, som brukades, var spå- eller troll-trumman, på lapska keure, kåbdas, kåbdes eller gåbdas; då hon af Tornæus kallas kaunus, så bör anmärkas att kaunes enligt Lex. Lapp. betyder verktyg, och således är Tornæi benämning antingen ett misstag eller ock menades med henne verktyget kat’ exokän. Ordet kobdas härledes sannolikt af kåv, kåve = bild, och har då sitt namn af de derpå målade bilderna. — Trumman beskrifves utförligt af Scheffer sidd. 122–143 med bilder sidd. 125, 127–129 och 137; sid. 139 afbildas en nåid liggande i full exstas; af Leem beskrifves hon sidd. 464–475 och afbildas på planch. xc—xcii; hos Jessen sidd. 3–5 med bild; af Högström sid. 203 o. ff. I statens historiska museum finnas förvarade 30 stycken, af hvilka jag på pl. 3—4 af bildat några. De bästa bilderna och förklaringarna finnas i Friis mythologi, sidd. 30–47. Trumman gjordes af träd, vare sig gran, tall eller björk, helst sådant som vuxit på ett ställe der solen icke lyst, och ”hvars ådror voro böjda efter solens gång”. Hon gjordes af oval eller ägg-form, af ½ till 2 alnars längd, ja enligt Tornæus någon gång så stor, att hon icke kunde få rum i en vanlig släde. Dels urhålkades hon ur en stock och i bottnen utskärs ett handsbredt hål eller två smalare, hvar igenom bildades ett handtag, som på några trummor är ganska prydligt. Ibland och kanske oftast gjordes hon som en vanlig spån-ask af en tunn furuklyfta, höjd i oval, med korsformigt eller enkelt tvär-gående handtag i bottnen. En trumma omtalar Friis vara gjord af hval-ben i en enkel ring, med ett skaft af renhorn på ena sidan. Huru hon än var gjord: i ringen utspändes ett på öfre ytan hvit-garfvadt renskinn, antingen af kalf eller från halsen af en tjur; det fastades i kanterna medelst träpinnar eller sentråd, och när det blef slappt af fukt eller bruk spändes det genom torkning fram för elden. I kanterna af trummornas trä hängdes en mängd prydnader: skiello och andra metallringar, messing- och koppar bitar, toffsar af skinn och ull, skinn-remmar klädda med tenntråd, klor och tänder af diverse djur, ossa penis af björn, m. m. Öfre ytan af skinnet afdelades med röda streck, gjorda medelst tuggad albark, i flera rum, olika på olika orter, då trumman skulle begagnas för allmänt eller enskildt bruk, då hon helgades åt olika gudamakter etc. etc. Stundom bildade det hela blott ett rum, med solens eller radiens bild i midten; ibland var anordningen den samma som af rummen i kåtan; i andra fall 3 rum: ett för de himmelska, ett för de jordiska gudarna och ett för menniskan. Vanligen ritades åt kanten bilder af de föremål, som närmast rörde Lappens dagliga lif. Huru trumman än var indelad, sattes der på efter hvarjes fantasi eller lärdom en mängd afbildningar eller konventionella tecken, hieroglyfer, för gudarne, makterna, Lapparnes egendom, grannar, omgifning etc. Så betecknades solen med en fyrkant och ett streck från hvardera vinkeln (se ofvan sid. 219); så Maderattje med en i krok liggande man; radier, akkor, jabme-aimo med figurer, som närmast kunna jemföras med olika ställningar af en optisk telegraf, Thor med två hamrar i kors, ganet med två käppar i kors, hvarje med en ring i hvardera ändan, underjorden (Saivo?) med kyrka uti och Rota som en ryttare; så tecknades der kyrkor, hus, kåta, visthus, skogar, berg, renar, varg, räf, björn, jerf, bäfver m. fl. djur, mer eller mindre tydligt; så äfven Saivo med dess djur; ja t. o. m. Christus, Jungfru Maria och den Helige Ande hafva på de moderna trummorna sina tecken, jemte de gamle gudarne. Samisk trolltrumma När trumman skulle brukas erfordrades dess utom en visare och en hammare. Visaren, arpa (finskt ord, som betyder budskap, lott, slagruta) eller vuorbe (lott), var stundom blott en messingsring, stundom åter en platt messingsskifva med ringar och öglor i kanten och ett fyrkantigt hål i midten; ibland åter en kupig metallskifva med en lik ett handtag upp stående ring; stundom ett knippe af diverse metallringar; af messing kallades han veiku. Han var omkring 1½ tum stor. Någon gång hade arpa formen af något djur: groda, orm etc., helst björn, äfven dessa behängda med ringar af messing, silfver, koppar etc. (Niurenius). — Hammaren, vetjer eller vetjerats (tjårve-v. , då han var af horn), äfven steuro eller steura (enligt Fjellner), var gjord af vildren-horn, i form af T eller Y och sirad med utskärningar, stundom, kanske oftast öfverdragen med rödfärgad sämsk eller bäfverskinn (Friis) och i skaft-ändan prydd med toffsar eller andra grannlåter. Hamrarne voro 4–8 tum långa. Arpa och hammare förvarades insvepta i renkalfskinn. Graan säger (manuscr., sid. 133) att man ibland visste hjelpa sig utan trumma: ”de argaste trumslagare bruka ock i nödfall byttelock för trumma”, säger han; till arpan togs en ring från bältet, till hammare brukades knifven, och anför han exempel här på. En ny trumma ansågs icke så kraftig som en gammal och längre brukad, helst om denna tillhört en skicklig nåid; ny skulle hon alltid först begagnas af en 5–6 års gosse (Forbus). Hon var alltid helig, förvarades omsvept eller i fodral af lomskinn i påssio, ingen manbar qvinna fick röra vid henne eller ens inom tre dagar färdas öfver den väg, der trumman vid Lappens resor i raidons sista släda blifvit förd, ty eljest skulle qvinnan dö eller något ondt henne vederfaras; skedde det nödvändigtvis, kunde dock saken försonas med en messingsring till trumman (Rehn). Samiska hammare Att slå trumman heter på lapska kåbdab tsabmet; men att bruka henne, liksom andra öfvernaturliga konster, kallas meuret. Trumnings- sättet var i allmänhet följande: Man fattade trumman i botten-handtaget med venstra handen och höll henne mot knäet; arpa (visaren) lades med bugning på det uppåt vända skinnet; trumman skakades ett tag, så att arpa antog en af ödet eller för ändamålet bestämd plats; hammaren fattades med högra handen och applicerades med slag på trumskinnet, till en början sakta, sedermera hastigare och starkare. Af visarens gång, stället der han stannade, o. dyl. drog man sedan sina slutsatser. — Sätten att bruka trumman och ändamålen skildrar Rehn, hvarje för sig och utförligare sålunda: 1:o ”När han vill förfara huru på främmande orter tillstår, slår Lappen på trumman således, att en stor knippa messingsringar till samman bundna vid en messing-ked läggas på solens figur, sedan hafver Lappen en tveklufven hammar af ben gjord, hvarmed han slår på trumman, och ringarna löpa omkring på dess botten. Emellertid sjunger Lappen med en hög röst och stämma, hvilket de kalla joikat, dertill med sjunga alla Lapparne och Lapp-qvinfolken, som då äro tillstädes, manfolken med den högre och qvinfolken med den lägre stämma, hvilket de kalla duura; i deras sång bruka de några ord, såsom isynnerhet att nämna den ort, ifrån hvilken de vilja hemta tidender”, samt det ställe der den vistas som skall kunna uppenbara hvad de vilja veta (Graan, sid. 127). ”När han nu länge hafver slagit på trumman faller han neder som en sofvande menniska, dock emellertid måste de, som tilstädes äro, män och qvinnor, kontinuera med sin sång, allt till dess trumslagaren vaknar opp igen af sin sömn, hvarvid de skola påminna honom, hvad hans begäran var eller hvad han ville veta; och då begynner trumslagaren förtälja hvad, han med sitt trumslag förfarit hafver eller huru på fjerran orter tillstår. 2:o "När de vilja veta och förfara om lycka och olycka, lägga de sammaledes sin sammanbundna ringknippa på solens figur. Om nu ringarna löpa rätt omkring och efter solens gång, när de slå på trumman, betyder det lycka, god helsa och vältrefnad, både för menniskor och andra kreatur, antingen de äro när eller fjerran. Men om ringarna icke löpa rätt omkring efter solens gång, det betyder olycka, ohelsa och allt ondt. 3:o "När de vilja bota sjukdomar och krankheter med trumman, sker det således: den sjuke måste gifva trumslagaren en messings- och en silfverring, och dem binda kring om trumslagarens högra arm, hvilka han skall hafva för sitt hafda omak, sedan binder trumslagaren dem i sin ringknippa, som alltid brukas när de slå på trumman. Medan han slår, måste alla närvarande män och qvinnor sjunga; manfolken med en högre och qvinfolken med en lägre stämma, och då förnimmer trumslagaren, om sjukdomen är naturlig eller ock af spådom påkommen. Sedan måste den sjuke utlofva att göra något offer af något kreatur, antingen en rentjur, oxe, bock, vädur eller något annat, och det till någon viss Storjunkare, som står i det eller det fjället, och hvad trumslagaren den sjuke föreskrifver, det måste han straxt antingen offra eller utgifva, eller förpligta sig till en viss tid hvad han utlofvat hafver att fullkomna. 4:o "När de vilja förfara, hvem de offra skola, antingen Thor, Storjunkaren eller Solen, sker det således: När de hafva bundit det kreatur, som de vilja offra, bakom sine kåtor, taga de ett hår under kreaturens hals, hvilket bindes kring om en messingsring af dem som brukas på trumman: då nu Lappen slår, gå ringarna kring om trumman, och när ringen, om hvilken håret är bundet, kommer till Storjunkarens, Thorens eller Solens figur, stannar han och kan intet längre komma förrän offret till vederbörande utlofvadt blifver. När kreaturet utlofvadt är, utmärkes det med en ylletråd, hvilken de sy genom renens högra öra: skall Thor offret hafva, sys en grå tråd, men skall Solen hafva, brukas en hvit tråd genom bemälte öra"; för Storjunkaren en röd, enligt Graan (sid. 131). Således uppgiften något afvikande från den sid. 261 här ofvan. — Den som ville veta något af trumman borde gerna offra något till henne, en ring eller annat. Man kunde äfven bruka henne för att skada menniskor och djur, att hämnas på en fiende, men detta ansågs, åtminstone på senare tid, mindre hederligt (Tornæus; manuscr. om Trolltrumman). De la Mottraye (sidd. 314, 315) såg sjelf en trollman bruka trumman på så sätt, att han vände trummans skinn och figurer nedåt, slog under henne, lät arpan och skramlet ligga inuti, lade sig under exstasen på rygg och besåg henne sedan, upplyftad, mot dagern, ty hon var genomskinlig. Oaktadt autopsien synes uppgiften tvifvelaktig. Om äfven hvarje till manlig ålder hunnen Lapp kunde i viss mon bruka trumman till de vanliga ändamålen: att åter finna förlorade saker, till rätta skaffa förlupna renar och dylikt, så måste dock alltid för bestämmandet af offer, för botandet af sjukdom, för anskaffandet eller betvingandet af jabmeker, för utransakandet af förborgade ting samt för hämd och skada på andra, regelbundet nåider anlitas. Kilde: Gustaf von Düben, 1873: Om Om Lappland och Lapparne, Företrädesvis de svenska, 266-271.

Uno Holmberg-Harva 1915 Vid sina besvärjelser använde lappnåjden ett trumliknande föremål (kobdas), vars trästomme gjordes av gran, furu eller björk, men det träd, av vilket trumman gjordes, måste ovillkorligen ha vuxit skilt från andra och på något skuggigt ställe, dit solens strålar aldrig nådde. Skinnet, som användes på trumman, togs från halsen på renen, bereddes och fastspikades på stommen med tränaglar eller fastsyddes med tråd av rensenor. På det utspända trumskinnet målades en stor hop figurer med albarkssaft eller renblod. Ofta målades på detsamma bilder av lapparnas alla gudar och skyddsandar, solen och månen, skogs- och hemdjur, kyrkor, kåtor och matbodar, rengärden och fiskevatten, t.o.m. dödsriket med dess invånare. Bilderna voro dock långt ifrån desamma eller likadana på alla trummor, och ännu mindre förekommo de i samma ordning. I olika trakter och vid olika tider har man naturligtvis haft olika sätt att förse trumman med bilder. Även i själva trummans form, icke blott i fråga om dess storlek utan i fråga om dess inrättning, kan man tydligt iakttaga olikheter. Hallström, som i flera museer studerat lapptrummorna, delar dem med hänsyn till deras byggnad i två huvudgrupper, av vilka vi kunna kalla den ena gruppen såll-typen, den andra lock-typen. Sålltrumman (bild 7), som synes hava varit använd över ett betydligt större område än locktrumman, gjordes på så sätt, att skinnet spändes över ett handsbrett band av trä. Bandet bestod av ett tunt bräde, om möjligt fritt från kvistar, vars båda ändar böjdes samman och fästes ihop med tränaglar eller vidjor. Trummans stomme skulle vara av ett och samma stycke; ofta användes härtill virke, som redan av naturen var krokväxt. Sådana träd, som voro väl lämpade att göra trolltrummor av, användes fordom icke gärna av lapparna för något annat ändamål. Ända till senaste tid har fällandet av sådana träd ansetts som en brottslig handling. Sålltrummans form var vanligen oval; sällan var ena ändan bredare än den andra. Handtaget utgjordes av en smal tvärslå, som var fästad på trummans baksida. Locktrummans (bild 8) stomme urholkades däremot av ett trästycke i form av ett kupigt lock, över vars öppna sida skinnet spändes. I lockets botten gjordes tvenne avlånga hål, som bildade handtaget. Dessutom utsirades det rikligt med inristade ornament och små hål, vilka tillika gåvo trumman ett dovare och starkare ljud. Stommens omkrets var avlång, äggformig. Locktrumman, som alltid gjordes av ett enda stycke, växlade icke synnerligen till storleken, varemot sålltrummorna t.o.m. kunde vara mycket stora. Wiklund nämner ännu en, troligen i Kemi lappmark använd typ av trolltrummor, vilken han anser vara en mellanform mellan de båda ovannämnda. Dess botten bildas av flera hopfogade träskivor. Skiljaktigheten mellan lapptrummorna framträder dessutom i de figu¬rer som voro målade på deras skinn. Sålltrummans figurer bilda en enda, gemensam krets, i vars mitt solens bild är tecknad (t.ex. bild 7). Denna är vanligen fyrkantig, och från dess hörn gå fyra smala streck eller strålar ut åt skinnets kanter. Mycket sällan är på dessa trummor solens bild rund. Locktrummans målade yta är däremot delad i två eller flera delar medelst raka tvärstreck, på vilkas övre sida figurerna stå i rader; sällan hänga de under tvärstrecken. Överst stå de himmelska övergudarna. På dessa trummor har solens bild icke någon dominerande plats i mitten som på sålltrummorna. Även övergångsformer finnas. De båda typerna skilja sig dessutom från varandra genom prydnader, varmed de behängts. Sålltrumman, som även i sina figurer stundom erin¬rar om den sibiriska trumtypen, är liksom denna försedd med brokiga snören, omspunna med tenntråd, och med kedjor, i vilka ytterligare hängts allehanda grannlåt av silver, mässing och järn. Snörena och ked¬jorna äro fästade på trummans baksida antingen i trästommens kant eller på handtaget. De vid locktrumman fästade prydnaderna synas vara av annat slag. Vanligen utgöras de av vilddjursklor, allehanda villebråds öron, hår m.m. Ofta saknas även dessa prydnader och ersättas då endast av i stommen inristade ornament. Denna trumtyp, som synes vara en för lapparna egendomlig form, har enligt tillgängliga källor varit känd huvudsakligen i Lule och Torne lappmarker. Utom prydnader och grannlåter hörde även till trolltrumman en av renhorn förfärdigad, stundom med bäverskinn överdragen, tvågrenad hammare (bild 10). De flesta bevarade hammare äro ganska konst¬närligt utsirade. I senare tider hade man, då man begagnade trumman, även ett löst ringknippe, som utgjordes av en mängd små mässingsringar, uppträdda på en större sådan eller på en trehörning av mässing. De finska lapparna kallade detta föremål "lott". Hallström skildrar på grund av traditionerna, huru en ny trolltrumma skulle invigas. Hela kåtalaget skulle då vara samlat och deltaga i den heliga förrättningen. De vuxna kvinnorna skulle fästa någon mässingsgrannlåt som prydnad på trumman. Själva förrättningen tillgick på föl¬jande sätt: Lappen satte sig på den förnämsta platsen i kåtan, tog mössan av sig, ställde trumman mot elden och vände på den så, att de vid densam¬ma hängande skramlande föremålen stogo mot trumskinnet; härmed fort¬for han, till dess han hörde, att skinnet genom uppvärmningen blivit tillräckligt spänt. Därpå lutade han sig framåt, hamrade med hammarens jämna sida på trumskinnet och mumlade något för sig själv. Sedan gjorde han några underliga rörelser med trumman, bl.a. stötte han den mot olika föremål i kåtan, och slutligen lade han den triangelformiga "lotten" på dess skinn och började så småningom låta den hoppa omkring på trum¬man. Sin trolltrumma höll lappen i synnerligen stor ära. För att icke vem som helst skulle kunna se den, förvarade han den i ett skinnfodral i bakre delen av kåtan. Särskilt måste man se till, att ingen kvinna kom att fördärva trumman; hon fick icke ens med sin hand beröra den och fick icke på tre dagars tid ens stiga över den väg, på vilken trumman transpor¬terats vid flyttningen. Om hon gjorde detta, trodde man att följden därav blev döden eller någon annan stor olycka. Om det emellertid icke på något sätt kunde undvikas att hon kom i beröring med trumman, skulle hon blidka den genom att offra en mässingsring till densamma. Av försiktig¬hetsskäl togs trumman ut ur kåtan endast genom den heliga dörren i dess bakre del, och under flyttningarna medfördes den i den sista rensläden. Om möjligt forslades den endast på sådana sidovägar, där ingen männi¬ska förut färdats. Så snart trolltrumman blivit på något sätt orenad, ansågs den oduglig till spådom. Om den fick en stöt, trodde man, att den kunde ge sitt misshag tillkänna på hörbart sätt antingen med gråt eller med hotelser. Ju äldre en trolltrumma var, som gick i arv från far till son, i desto större heder höll man den. Vid den hedniska tidens slut var trolltrumman mycket vanlig i Lappland. Såsom de kristna ha bibeln, säger Friis, så hade nära nog varje lappfamilj sin trolltrumma. Och v. Westen tog över hundra sådana av till kristendomen omvända lappar i de norska lappmarkerna. Varje lappgub¬be, som ägde ett sådant trollföremål, var emellertid fördenskull icke nå¬gon egentlig nåjd. Han använde den vanligen endast för eget behov som spådomsredskap. Vad lappen än skulle företaga sig, flyttning, jakt, fiske, eller om han skulle taga reda på, var hans på villovägar komna renhjord var att söka på fjällen, eller utröna, varav någon motgång förorsakats, eller om han ville blidka sina gudar med offer, tog han nämligen alltid sin tillflykt till sin trumma och rådfrågade den. När lappen av en eller annan anledning skulle börja spå, var det som en högtidsdag för honom. Han tvättade sig, kammade sitt hår och klädde sig i sina bästa kläder. På samma sätt gjorde också de andra, som deltogo i den heliga förrättningen. Vid denna infunno sig, säger Olsen, också alla grannarna "iklädda sina bästa kläder och stass, som är röda och blå koltar, ståtliga mössor och bälten av silver eller också av tenn och mäs¬sing, med kedjor, ringar, maljor och all annan stass och grannlåt." Då själva förrättningen började, påpekar Thurenius, var allt skämt fjärran, man skrattade icke och pratade icke, utan väntade med största andakt på vad nåjden skulle giva tillkänna. När denne skulle börja, ställde han sig på sitt vänstra knä, hållande trumman med vänstra handen i vågrät ställning. Till en början placerade han lottringen vid solens bild på trum¬skinnet och började sakta slå på skinnet med sin renhornshammare runt kring ringen. Samtidigt jojkade han någon slags sång. Om lotten började röra sig medsols, var det ett lyckosamt tecken, men om den gick i motsatt riktning, bådade det olycka, sjukdom och allt annat ont. Av den figur, vid vilken ringen blev stående en längre stund, slöt man sig utgången av den sak, som trumningen gällde. En jaktfärd eller fisketur hade säker fram-gång, om ringknippan stannade hoppande på ett och samma ställe vid bilden av ett villebråd eller ett fiskevatten. Om den åter stannade vid någon gudabild, var detta ett tecken på att ifrågavarande gud önskade offer. När man skulle utröna, om ett offerdjur var behagligt för guden, plägade man taga ett hår från djurets hals och fästa det vid ringknippan. Om lotten blev stående vid de dödas tecken eller rentav hoppade ned från trumskinnet, bådade detta död eller annan stor olycka. Den för spådomen lämpligaste tiden på dygnet var enligt lapparnas uppfattning kvällen. Kilde: Uno Holmberg-Harva, 1915/1996: Lapparnas religion, ss. 85-88.

Rafael Karsten Kilde: Rafael Karsten, 1952: Samefolkets religion, ss. 40-44.

Odd Mathis Hætta Kilde: Odd Mathis Hætta, 1994: Samenes gamle religion og Folketro, s. 14f.

Hans Mebius Kilde: Hans Mebius, 2007: Bissie – Studier i samisk religionshistoria, s. 75-79.

Carsten Lyngdrup Madsen Kilde: Carsten Lyngdrup Madsen, 2024: Samernes gamle religion, ss. 61-63.