Forskjell mellom versjoner av «Om tidmätare medelst skuggor»
(OM: Om tidmätare medelst skuggor) |
|||
| Linje 28: | Linje 28: | ||
| − | [[Fil:OM 1,33.jpg|thumb|600px]] I DE FÖRSTA KAPITLEN af denna bok har utförligt omnämnts, hurusom oafbrutet ljus råder under sex månader hos de människor som lefva i polartrakterna och mörker under lika många månader. Men nu förmodar jag att den frågan med undran framkastas af många, genom hvilka konstgrepp man kan skilja hvilans tid från den åt arbete anslagna, och öfverhufvud huru man kan särskilja dagar, nätter och timmar. Därför må man veta, att invånarna i den yttersta Norden, som lefva ofvanför 86 graders polhöjd, ej hafva behof af sådana solur, som Anaximenes Milesius från Lacedæmon (enligt Plinii uppgift) först skall hafva uppfunnit, ej heller af några andra slags ur, som hållas i rörelse med hjälp af lod, hjul eller vatten och äro försedda med upplinjerade skalor, utan att de endast betjäna sig af högt uppskjutande och lägre klippspetsar, dels naturliga bildningar, dels genom konst anordnade, hvilka till osviklig vägledning kasta skuggor, när solstrålarna falla emot dem, och sålunda tjäna till att bestämma dagens särskilda delar, liksom de under vintern, både natt och dag (nämligen då månen ej är uppe), lätteligen mäta tidens gång efter den erfarenhet de förvärfvat af fåglars och fyrfotadjurs läten och rörelser (af hvilka varelser där finnes ett oändligt antal). Med sådana tecken och märken, som lämnas genom klippspetsar eller djur i skogen, nöja de sig. Men om den vägledning som användes af invånarna vid Ishafvet eller Skytiska hafvet, när de segla i trakten af nordpolen, skall på annat ställe blifva tal, liksom om deras sysselsättningar som arbeta i månsken. Men rörande hvad som nyss sades: att polarmänniskorna kunna bestämdt urskilja dygnets olika tider efter djurens läten och rörelser, så är detta ej så underligt, då det är en af alla erfarna känd sak, att både husdjur och vilda djur genom naturlig instinkt iakttaga tidens framskridande och ordning. Ursprunget till dagstidernas åtskiljande härledes allmänt från Hermes Trimegistus, hvilken särskilde dag och timmar efter ett egyptiskt djurs tolf gånger om dagen inträffande urinering. Ett liknande angifvande af tiden berättas äfven om | + | [[Fil:OM 1,33.jpg|thumb|600px]] I DE FÖRSTA KAPITLEN af denna bok har utförligt omnämnts, hurusom oafbrutet ljus råder under sex månader hos de människor som lefva i polartrakterna och mörker under lika många månader. Men nu förmodar jag att den frågan med undran framkastas af många, genom hvilka konstgrepp man kan skilja hvilans tid från den åt arbete anslagna, och öfverhufvud huru man kan särskilja dagar, nätter och timmar. Därför må man veta, att invånarna i den yttersta Norden, som lefva ofvanför 86 graders polhöjd, ej hafva behof af sådana solur, som Anaximenes Milesius från Lacedæmon (enligt Plinii uppgift) först skall hafva uppfunnit, ej heller af några andra slags ur, som hållas i rörelse med hjälp af lod, hjul eller vatten och äro försedda med upplinjerade skalor, utan att de endast betjäna sig af högt uppskjutande och lägre klippspetsar, dels naturliga bildningar, dels genom konst anordnade, hvilka till osviklig vägledning kasta skuggor, när solstrålarna falla emot dem, och sålunda tjäna till att bestämma dagens särskilda delar, liksom de under vintern, både natt och dag (nämligen då månen ej är uppe), lätteligen mäta tidens gång efter den erfarenhet de förvärfvat af fåglars och fyrfotadjurs läten och rörelser (af hvilka varelser där finnes ett oändligt antal). Med sådana tecken och märken, som lämnas genom klippspetsar eller djur i skogen, nöja de sig. Men om den vägledning som användes af invånarna vid Ishafvet eller Skytiska hafvet, när de segla i trakten af nordpolen, skall på annat ställe blifva tal, liksom om deras sysselsättningar som arbeta i månsken. Men rörande hvad som nyss sades: att polarmänniskorna kunna bestämdt urskilja dygnets olika tider efter djurens läten och rörelser, så är detta ej så underligt, då det är en af alla erfarna känd sak, att både husdjur och vilda djur genom naturlig instinkt iakttaga tidens framskridande och ordning. Ursprunget till dagstidernas åtskiljande härledes allmänt från Hermes Trimegistus, hvilken särskilde dag och timmar efter ett egyptiskt djurs tolf gånger om dagen inträffande urinering. Ett liknande angifvande af tiden berättas äfven om vildåsnan, hvilken den 15 mars ger ifrån sig skrin tolf gånger under dagens lopp och lika många gånger om natten, till tecken att vårdagjämningen är inne. |
| − | vildåsnan, hvilken den 15 mars ger ifrån sig skrin tolf gånger under dagens lopp och lika många gånger om natten, till tecken att vårdagjämningen är inne. | ||
Nåværende revisjon fra 20. jul. 2026 kl. 07:08
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om tidmätare medelst skuggor
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Första boken, kap. 33
Nyckelord: – Sex månaders dag. – Solur. – Anaximenes. – Klippspetsar använda såsom tidmätare. – Oändligt antal fåglar. – Skogens djur utvisa tiden. – Hermes Trimegistus. – Tiden angifves genom ett djurs urinering. – Vårdagjämningen angifves genom vildåsnans skri.
I DE FÖRSTA KAPITLEN af denna bok har utförligt omnämnts, hurusom oafbrutet ljus råder under sex månader hos de människor som lefva i polartrakterna och mörker under lika många månader. Men nu förmodar jag att den frågan med undran framkastas af många, genom hvilka konstgrepp man kan skilja hvilans tid från den åt arbete anslagna, och öfverhufvud huru man kan särskilja dagar, nätter och timmar. Därför må man veta, att invånarna i den yttersta Norden, som lefva ofvanför 86 graders polhöjd, ej hafva behof af sådana solur, som Anaximenes Milesius från Lacedæmon (enligt Plinii uppgift) först skall hafva uppfunnit, ej heller af några andra slags ur, som hållas i rörelse med hjälp af lod, hjul eller vatten och äro försedda med upplinjerade skalor, utan att de endast betjäna sig af högt uppskjutande och lägre klippspetsar, dels naturliga bildningar, dels genom konst anordnade, hvilka till osviklig vägledning kasta skuggor, när solstrålarna falla emot dem, och sålunda tjäna till att bestämma dagens särskilda delar, liksom de under vintern, både natt och dag (nämligen då månen ej är uppe), lätteligen mäta tidens gång efter den erfarenhet de förvärfvat af fåglars och fyrfotadjurs läten och rörelser (af hvilka varelser där finnes ett oändligt antal). Med sådana tecken och märken, som lämnas genom klippspetsar eller djur i skogen, nöja de sig. Men om den vägledning som användes af invånarna vid Ishafvet eller Skytiska hafvet, när de segla i trakten af nordpolen, skall på annat ställe blifva tal, liksom om deras sysselsättningar som arbeta i månsken. Men rörande hvad som nyss sades: att polarmänniskorna kunna bestämdt urskilja dygnets olika tider efter djurens läten och rörelser, så är detta ej så underligt, då det är en af alla erfarna känd sak, att både husdjur och vilda djur genom naturlig instinkt iakttaga tidens framskridande och ordning. Ursprunget till dagstidernas åtskiljande härledes allmänt från Hermes Trimegistus, hvilken särskilde dag och timmar efter ett egyptiskt djurs tolf gånger om dagen inträffande urinering. Ett liknande angifvande af tiden berättas äfven om vildåsnan, hvilken den 15 mars ger ifrån sig skrin tolf gånger under dagens lopp och lika många gånger om natten, till tecken att vårdagjämningen är inne.
