Om ett härligt tempel helgadt åt de nordiska gudarna
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om ett härligt tempel helgadt åt de nordiska gudarna
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Tredje boken, kap. 6
Nyckelord: – Upsala tempel. – Sala-ån. – Skimrande afguld. – Gyllene kedja. – Religionens majestät. – Träd af okändt slag. – Källa. – Romulus. – Myrtenträd med profetisk gåfva. – Patriciernas myrten. – Plebejernas myrten. – Gammalt altare. – Praktfulla tempel. – Serapis och Isis. – Jupiters tempel på Kreta. – Varginnan Romuli amma. – Fauni tempel. – Tempel åt Minerva, Juno, Venus. – Dianas tempel i Ephesus. – Människors öfvermod. – Motsatta känslor för gudarna. – Nutida gudstjänst.
EFTERSOM I FORNA dagar så gods som hela världen dårades af otaliga yttringar af vidskepelse till följd af djäfvulens ingifvelse, har jag ansett det ej vara opåkalladt att än en gång upplysa om de ställen, där götar eller svear och i allmänhet Nordens folk, vilseförda af hednisk vidskepelse, följt dumma afgudar, på det man må förstå, att liksom många slags andeväsen funnits, har det äfven gifvits många orter, där en oberättigad kult ägnats dem. Så fanns (enligt hvad min kärälskelige broder och företrädare på Upsala ärkebiskopsstol Johannes Magnus omnämnt i 1. boken af sin historia) redan samtidigt med Ninus ett berömdt tempel i närheten af Sala-ån, på samma ställe där nu Upsala, sätet för svears och götars primas och ärkebiskop, är beläget. Detta var uppfördt med en sådan lysande prakt, att det öfverallt på väggar, i takfält och på pelare skimrade af guldglans. Därjämte lyste hela yttertaket af guld, och från dess krön nedhängde en gyllene kedja, som berättas hafva ringlat sig öfver hela byggnaden, längs murarna och upp till domens tinnar. Häraf blef följden, att templet, som låg på en vid slätt, genom sin underbara strålglans ingaf dem som nalkades detsamma en vördnadsfull känsla af religionens majestät. Framför dess portar stod ett väldigt träd af okändt slag med vidt utbredda grenar, som grönskade vinter och sommar. Det hörde dock ej till det slags träd som på grund af sin natur äro ständigt gröna, såsom fallet är med lager, oliv, palm och myrten, då ingenstädes i Norden oliv eller lager har setts växa, med undantag af en liten buske som väcker allmän förundran i Vadstena. I templets närhet befann sig en källa, som kvällde fram vid offerstället, hvarom strax nedan. Detta må vara nog för att tillfredsställa andra nationers behof af kunskap om fåfängligheten i götarnas gudakult. För nordborna åter torde det vara lämpligt att här lämna den upplysningen, att de ej äro de enda som varit insnärjda eller förvillade af dessa falska läror. Hvad sålunda vidkommer de ständigt grönskande träden, så vet Plinius (bok XVI, kap. 20) att därom anföra några underrättelser, och särskildt berättar han (bok XV, kap. 29) omständligt om Quirini, d. v. s. Romuli, helgedom, nämligen att där funnos två myrtenträd med spådomsförmåga, planterade alldeles framför Venustemplet, af hvilka det ena kallades patriciernas, det andra plebejernas. Det förra var under med många år öfverlägset det andra och var stadt i kraftig växt, medan detta förtvinade; och räckte detta tillstånd, så länge senaten stod i flor. Plebejernas träd var under hela denna tid förtorkadt och vanvårdadt; men sedan det åter fått lifskraft, hvilket inträffade när patriciernas träd under Marsiska kriget började vissna, försvagades senatens anseende alltmer, och till sist råkade dess forna härlighet i fullständigt förfall. Det fanns också ett gammalt altare helgadt åt Venus Myrtea, som äfven kallas Murcia. Intagna af många slags falska läror uppförde vidare de gamla hedningarna de praktfullaste tempel äfven åt andra gudar, hvilka de dock visste hafva varit vanliga dödliga, såsom i Egypten åt Serapis och åt Isis, hvilken senare kom från Grekland och undervisade egypterna i bokstäfvernas bruk. Än vidare på Kreta ett tempel åt Jupiter, hvilken de kallade den Bäste, ehuru han var en förförare inom sin egen familj och otuktig bland främlingar, och som dessutom afbildades än i en vädurs, än i en tjurs, än i en ynglings, än i en svans eller örns eller orms gestalt, liksom vore han en representant för alla de smutsigaste brott. Vidare fanns på ett annat ställe, nämligen i Rom, ett tempel helgadt åt Romulus, där man såg en uråldrig bild af en varginna, som bjöd honom sina spenar att dia; och hade denna dryck senare till följd brodermord. Ytterligare Fauni tempel hos folket i Latium, där denne förutsade tillkommande ting genom vissa tecken, ej genom ord. Dessutom vid Athen Minervas tempel, på Samos Junos, på Paphos ett Venustempel och otaliga andra afgudahus. Hvilken storartad prakt som utmärkte Dianas tempel i Ephesus, framgår tydligt af skildringen hos Plinius (bok XXXVI, kap. 14), som äfven (bok II, kap. 7) förlöjligar alla de dödligas ömkliga öfvermod, då de af hela sitt hjärta tjäna sådana skamliga vidunder, hvilkas bilder de bära t. o. m. i sina fingerringar, och låta sig så fullständigt behärskas af dem, att de ej fråga efter hustru eller barn eller öfverhufvud någonting, utom på slika gudars befallning. Andra åter hedra visserligen lyckans gudinna, så länge hon ler mot dem och skänker dem framgång, men förbanna henne med de gröfsta skymford, när ödet vänder sig i motgång; och sålunda besannas hvad Isidorus (Etymol., bok VIII) säger: att om man en gång viker från sanningen, så står fältet öppet för vantron. Det skämtligaste af allt var dock, att man uppförde tempel åt slika gudar, som voro sämre än det skulle anstå dödliga människor att vara. Men nu få vi, Gud ske lof, bekänna, att på detta ställe, d. v. s. i Upsala, vid alla tider, men särskildt den 19 maj, hållas katolska predikningar öfver de gudomliga religionssanningarna inför en nästan oräknelig skara åhörare, i närvaro af konung, furstar och storfolk af båda könen, på samma ställe där fordom så många gudlösa och afskyvärda skändligheter bedrefvos och så många människor grymt slaktades, hvarvid man ej ens sparade sina kära fränder och vänner.
