Om solens afspeglingar
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om solens afspeglingar
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Första boken, kap. 17
Nyckelord: – Prognostika för landtmän och sjöfolk. – Parhelion. – Experiment vid förmörkelser. – Fläckiga föremål återspegla ej bilder. – En spegel återger allt hvad den ser. – Speglar placerade på nära håll. – Såning på högt belägna ställen. – Sjöfolk. – Bisolar uppträda aldrig ofvanför eller nedanför solen. – Färgade ringar. – Henrik d. y:s uppror. – Tre månar. – Tre solar och tre månar vid förf:s födelse.
ALLDENSTUND i alla Nordens landsändar klart lysande och långvariga bilder af solen pläga uppenbara sig i dennas närhet kort efter hennes uppgång eller nedgång, har jag trott det löna mödan att något redogöra för, huru landtmän och sjöfarande pläga bedöma eller inlägga förebådande betydelse i dessa tecken och märken, hvartill de hafva berättigad anledning, efter som deras handtering är i hög grad underkastad inflytelser från himlen och därför måste handhafvas med förtänksam omsikt under noggrant iakttagande af stjärnornas utseende och verkningar. Solens bilder kalla historici (enligt Senecas vittnesbörd) likaledes för solar (bisolar) och förmäla om uppträdande af två eller tre sådana på samma gång. En sådan företeelse kalla grekerna parhelion, däraf att den uppstår i närheten af solen, eller därför att den i viss mån liknar den verkliga solen. Men dessa bisolar sakna all värmande förmåga och äro kraftlösa och matta. Somliga definiera dem sålunda: parhelion är en rund sky, lysande och lik solen. Vi pläga ju vid förmörkelser utsätta ett bäcken fylldt med olja eller beck, för att sålunda iakttaga huru månen träder i opposition till solen: en fet vätska, som ej så lätt rubbas ur sin jämvikt, har nämligen förmågan att bevara de bilder den mottagit. Liksom man sålunda kan lyckas att få se dessa bägge himlakroppars afspeglingar på jorden, så går det äfven för sig i luftregionen, när denna vunnit en sammanträngd och tillika klar konsistens, så att den kan upptaga solens bild. Denna bild upptages äfven af andra moln, som emellertid släppa den igenom sig, i fall de [ej] äro stadda i rörelse eller glesa eller smutsfärgade. Äro de rörliga, sprida de bilden, äro de glesa, släppa de den ifrån sig, äro de smutsfärgade, taga de intet intryck, liksom äfven hos oss det som är fläckigt ej kan återspegla någon bild. På samma sätt uppkomma stundom tvenne vädersolar (parhelia) på en gång, ty intet hinder finns för, att de kunna vara lika många som moln finnas lämpliga att återgifva solens bild. Några anse emellertid, att, när två dylika bilder visa sig, den ena utgör en afspegling af solen själf, den andra åter är en afbild af denna spegelbild, på samma sätt som sker om två vanliga speglar ställas mot hvarandra, alldenstund en spegel återger allt hvad den ser. Men de moln som framställa sådana afbilder sägas vara täta, glatta, lysande, jämna och af fast beskaffenhet. Därför äro alla bilder af hithörande art hvita och likna mångårdarna, i det att de få sitt sken i sned riktning från solen och sedan utstråla detsamma. Ty om ett moln befinner sig under solen och i dess närhet, skingras det af densamma; på längre afstånd åter kan det ej reflektera strålarna eller återgifva en bild af solen, alldeles såsom fallet är med en spegel, hvilken i vår omedelbara närhet återger våra drag, men, om den föres längre bort, ej ger någon bild, ty vår blick når ej tillbaka till oss själfva. Af dessa solar eller afspeglingar sluta landtmännen till stundande regn. Om bilden hållit sig länge kvar emot söder och endast småningom förlorat sin glans ibland molnen, hvilka genom detta tillskott pläga starkt tilltaga i omfång, kan man med större trygghet så på högt belägna ställen under våren och början af sommaren. Sjömännen åter ägna större uppmärksamhet åt sina segel och roder, om de se dessa solar samtidigt kämpa och försvinna på ömse sidor om solen, ty då veta de af lång erfarenhet att hårda stormväder tillstunda. Plinius säger (bok II, kap. 31), att flera solar kunna uppträda på samma gång, men aldrig ofvanför eller nedanför solen, utan på sidan, aldrig utmed eller midt emot jorden, ej heller nattetid, utan antingen vid soluppgången eller solnedgången. En gång påstås de ha skådats vid middagstid, nämligen vid Bosporen, och räckte då ifrån morgonen till solens nedgång. Man kan äfven få se solskifvan omgifven af ringar och mångfärgade cirklar, af hvilkas uppträdande furstar och högtuppsatta personer tro sig kunna efter Julius Caesars exempel förvänta hvarjehanda lyckosamma händelser. Likaledes påstår Vincentius (Spec. hist., bok XXV, kap. 116), att man vid tiden för den yngre Henriks uppror mot hans fader kejsaren sett tvenne runda skifvor, liknande solen till formen och det sken de dagligen spredo samt strålande i alla färger alldeles som himlens regnbåge. Äfven i Götaland, hvarest natten ej är till i verkligheten, utan endast till namnet, kan man få se två eller tre solar uppträda. Vi finna också antecknadt i en illustrerad världshistoria, att tre månar uppenbarat sig på himlahvalfvet år 1313; och år 1490 vid tiden för min och många andras födelse, i början af oktober, visade sig tre solar och tre månar.
