Om runstafvar
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om runstafvar
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Första boken, kap. 34
Nyckelord: – Skicklighet i vapnens bruk. – Stjärnkunskap. – Runstafvens inskrift och nytta. – Gyllental, söndagsbokstaf och månfaser utrönas medelst runstafvarna. – Betydelsen af ordet liber. – Tidsålder af högre bildning. – Minnets opålitlighet. – Runböcker i metropolen Upsala. – Den nordiska allmogens kunskaper. – Säker kunskap. – Föräldrar undervisa sina barn. – Försök att utröna framtida händelser. – Tecken och stjärnor rådfrågas. – Naturen låter ingen vara overksam.
LIKSOM LATINSKA och grekiska författare betyga, att goterna varit mycket erfarna och skickliga i vapnens bruk och krigskonstens olika grenar, så förmäla äfven gotiska skribenter, att deras landsmän både på krigets och fredens område ägt kunskaper och erfarenhet i många nyttiga ting, däribland särskildt kunskapen om stjärnornas betydelse, hvarigenom de haft stor förmåga att utrannsaka tillkommande händelser, såsom ofvanstående figur i sin mån visar. Man finner här en gammal man och en yngling, som hålla stafvar med inristade götiska bokstäfver [runor], af hvilka man kan se, med hvilka medel nordborna på en tid, då inga böcker fannos, förskaffade sig en säker och tillförlitlig kunskap om månens eller solens och andra himlakroppars verkningar och inflytelser, en kunskap som än i dag tillhör de flesta af landets inbyggare. Runstafven är af manslängd och har på sina bägge sidor inristade alla årets veckor, hvarvid hvarje vecka betecknas med sju götiska bokstäfver, som angifva gyllental och söndagsbokstäfver (dessa senare sedan kristendomen vardt antagen), alltsammans på landets eget språk och i dess skrift. Inga andra böcker använde de under långliga tider vid sina tolkningar af stjärnornas inflytande. Emellertid kallade man i forntiden äfven dessa de gamles små urkunder [runstafvarna] för böcker, liksom vi ännu i dag kalla omklädnaden på färska träd liber [= bast, bok]. Men det var ej värdigt att anförtro höga vetenskapliga rön åt opolerade brädstycken eller passande att på murkna trädgrenar nedskrifva hvad en öfverlägsen ande kunnat utgrunda. Sådant kunde ju anstå de gamle, enär det (såsom Cassiodorus säger) var naturligt, att en odling i sin första begynnelse betjänade sig af en dylik primitiv uppfinning, som kunde verka eggande på efterkommandes snillegåfvor, till dess en tidsålder af högre kultur frambragte en rikare vetenskap, som den numera anförtrodde åt lätta pappersblad, hvilka erbjuda det säkraste skyddet för det som i alla tider förtjänar att bevaras. Ty minnet är af den beskaffenhet, att om det också behåller kvar sakförhållandena, förändrar det dock oftast orden, till stort men för sanningen. Icke dess mindre funnos i en så folkrik nation män med lysande snille, som åstadkommit åtskilligt af framstående värde och genom att nedlägga detta i böcker bragt sitt fädernesland gagn och ära samt bidragit till goda vetenskapers fortlefvande genom tiderna. Åtskilliga dylika böcker, utförda i götisk [run]skrift, återfinnas i metropolen Upsala och i Skara kyrka samt annorstädes på mera betydande orter. Äfven bland det nu lefvande släktet finnas astronomer och lärda professorer af andra fakulteter. Hvad åter allmogen vidkommer, så gör man den iakttagelsen, att liksom folkets barn med hjälp af de nyssnämnda runstafvarna och deras inristade bokstäfver af sina fäder inhämtat astronomiens väsen och praktiska användning, så fortsätta de oafbrutet, äfven efter antagandet af den sanna tron, att förvärfva och till andra fortplanta denna kunskap, så att landtborna eller bönderna befinnas så förfarna däri och verkligen äro det, att de på en dag kunna förutsäga hvarje års gyllental och söndagsbokstaf äfvensom alla skottår, intervaller, rörliga fester och t. o. m. månens förändringar, som skola inträffa efter tio, ja efter sexhundra eller tusen år. Och detta studium rörande högtider och dylikt hafva de gemensamt med prästerna, så att de både fråga dem till råds och själfva meddela upplysningar. För öfrigt undervisa fäderna sina olärda söner, ja äfven mödrarna sina döttrar, antingen i hemmen på lediga dagar eller under gåendet till kyrkan, så att de dag för dag förkofras i kunskaper och praktisk erfarenhet rörande denna konst. Ty enligt gammal plägsed använda de olärda landtborna, när de besöka sina kyrkor, hvilka ofta äro aflägset belägna, dessa runstafvar till att stödja sig på, och när de så träffa samman, pläga de med hjälp af tillförlitliga beräkningar draga sina slutsatser om det kommande årets beskaffenhet, hvarvid de törhända komma sanningen närmare än andra, som hängifva sig åt spekulativa vetenskaper och bedrägliga teckentydningar. Dessutom rikta de med stor uppmärksamhet sina iakttagelser mot polstjärnan, som kan kallas hela himlaurets visare, liksom mot Karlavagnen eller Björnen och Friggs spinnrock, hvilka alla äro dem förtrogna symboler af deras gamla gudar. Och när de tagit kännedom om dessas beskaffenhet, hålla de sig beundransvärdt beredda att möta kommande händelser, klarligen inseende att naturen ej tillstädjer någon att vara overksam, utan att enhvar måste inhämta allt större kunskap eller göra nya rön och sedan sätta till alla krafter för att bringa dem till användning.
