Elfte Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Kyllikki bortføres
Maleri af Johan Elis Kortman

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Elfte Sången

---

Elfte Sången. Lemminkäinen begifver sig åstad för att vinna den högättade Saari-jungfruns, Kyllikkis hand: 1—110. — I början begabbas han af Saaris tärnor, men ställer sig snart med dem på förtrolig fot: 111—186. — Endast Kyllikkis ynnest lyckas han icke vinna; han bortröfvar henne derföre med våld och afreser med henne till hemmet: 187—272. — Kyllikki sörjer öfver sitt öde, och förebrår Lemminkäinen hans stridslystna sinne; han lofvar henne då att aldrig draga ut i strid, om hon förbunde sig att aldrig gå till dans och lekar ut i byn. Begge afgifva heliga löften härom: 273—314. — Lemminkäinens moder prisar sin sons lycka och gläder sig öfver den unga svärdottren: 315—402.

---

Tid är att om Ahti orda,

Att om muntre sällen sjunga.

Unge Ahti, Saarelainen,

Han, den glade Lempi-sonen,

Vexte i det höga hemmet,

Lefde hos sin hulda moder

Vid den största vikens botten,

Invid Kaukoniemis krökning.

Kauko vexte upp vid fiskmat,

10. Närd med aborrar han uppsköt,

Blef en man ibland de bäste,

Frisk och röd om hyn han vexte

Utmärkt för sitt goda hufvud,

Ståtlig till gestalt och hållning.

Men ett litet fel han egde,

En ej alltför lofvärd vana:

Ständigt han bland qvinnor lefde

Gick på äfventyr om natten,

Sökte glada jungfru-gillen,

20. Lockomhöljda tärnors lekar.

Kylli, Saaris unga jungfru,

Saaris jungfru, Saaris blomma,

Vexte i det höga hemmet,

I dess goda hägn hon uppsköt,

Sittande i fadrens stugor

Midt på den förnämsta bänken.

Länge vidtberömd hon vexte;

Friare från fjerran kommo

Till den högt berömda gården,

30. Till den sköna jungfruns boning.

För sin son gör soln ett anbud;

Solens hem hon dock försmådde,

Ville ej hos solen skina

Under sommarns bråda tider.

För sin son gör månen anbud;

Månens hem hon dock försmådde,

Ville ej hos månen stråla,

Jemnt kring himlabågen vandra.

För sin son gör stjernan anbud,

40. Men hon stjernans hem försmådde,

Ville ej i natten tindra

På den kulna vinterhimmeln.

Friare från Estland kommo,

Kommo från de Ingrers nejder,

Ej med dem vill jungfrun följa,

Sjelf hon svarar så och säger:

"Fåfängt här ert guld förslöses,

Edert silfver spills förgäfves,

Ty till Estland går jag icke,

50. Går ej, vill ej bort mig lofva

Bort att ro på Estlands vatten,

Staka fram mig bland dess holmar,

Och att Estlands fisk förtära;

Att dess tunna soppmat sörpla.

"Icke heller vill jag följa

Till de Ingrers fält och hedar;

Brist på allt derborta råder,

Brist på träd och brist på pertor,

Brist på vatten, brist på hvete,

60. Brist derjemte uppå rågbröd."

Det var muntre Lemminkäinen,

Kaukomieli sjelf, den sköne,

Han vill nu sig ut begifva

För att vinna Saaris blomma,

Mön, den oförlikneliga,

Jungfrun med det rika håret.

Modren söker det förhindra,

Så den gamla honom varnar:

"Gå ej, son, till dem derborta,

70. Som stå öfver dig i härkomst!

Dig skall man väl aldrig tåla

I den höga Saari-slägten!"

Sade muntre Lemminkäinen,

Kaukomieli sjelf, den sköne:

"Om mitt hem befinnes ringa

Och min slägt ej hög och ansedd,

Vill med min gestalt jag fria,

Med mitt yttre jungfrun vinna."

Modren varnar dock beständigt

80. Lemminkäinen att ej draga

Till den stora Saari-slägten,

Till den höga ättens hemvist:

Flickor skola der bele dig,

Alla qvinnor dig beskratta!"

Detta bryr ej Lemminkäinen,

Sjelf han yttrar så och säger:

"Qvinnolöjen lätt jag hämmar,

Flickors flin jag nog skall tysta:

Skaffa skall jag dem en börda

90. Att inunder bröstet bäras;

Då skall hvarje löje tystna,

Till och med det värsta gyckel."

Men hans moder tar till orda:

"Ve mig, ve min lefnads dagar!

Om du skymfar Saaris qvinnor,

Om dess kyska mör du kränker,

Skall du endast tvedrägt väcka,

Skall en blodig fejd begynna,

Skola Saaris alla svenner,

100. Hundra män med skarpa klingor,

Störta öfver dig, du arme,

Dig allena öfverfalla!"

Lemminkäinen bryr sig föga

Om sin gamla moders varning,

Och sin goda hingst han tager,

Spänner fålen uti redet,

Åker ut med gny och buller,

Till det höga Saaris bygder,

Att till Saaris blomma fria,

110. Till den unga, sköna tärnan.

Alla Saaris qvinnor skratta,

Flickorna förhåna Ahti,

När han sällsamt in i tåget,

Högst befängdt på gården åker.

Ty omkull med släden kör han,

Stjelper om vid sjelfva porten.

Nu den muntre Lemminkäinen

Vred sin mun, sitt hufvud svängde,

Och sitt svarta hår han slängde,

120. Tog till orda sjelf och sade:

"Aldrig förr jag det har skådat,

Icke sett och ej förnummit,

Att af qvinnor jag beskrattats,

Och att flickor med mig gycklat!"

Ängslig är ej Lemminkäinen,

Yttrar dessa ord och säger:

"Finns på holmen något ställe,

Någon plats på Saaris marker,

Der jag kunde mig förlusta,

130. Lek och dans på fältet börja

Här med Saaris glada tärnor,

I de lockomhöljdas samqväm?"

Saaris tärnor taga ordet,

Uddens jungfrur honom svara:

"Ställe finnes nog på holmen,

Plats på Saaris mark tillräckligt,

Der du kunde dig förlusta,

Lek och dans på fältet börja,

Som vallpojke uppå sveden,

140. Herdegosse uti skogen;

Magra äro Saaris döttrar,

Feta våra hästars fålar!"

Ängslig är ej Lemminkäinen,

Träder nu i tjenst som herde;

Ut i vall han går om dagen,

Nattetid i jungfru-gillen,

Söker glada tärnors samqväm,

Lockomhöljda flickors lekar.

Så den muntre Lemminkäinen,

150. Kaukomieli sjelf, den sköne,

Qvinnoskrattet snart förqväfde,

Gjorde slut på jungfru-gycklet.

Ej det fanns en enda tärna,

Ej en enda blygsam jungfru,

Som han icke smekt och famnat,

Vid hvars sida ej han hvilat.

Blott en tärna fanns bland alla

I den stora Saari-slägten,

Som ej aktade på fästmän,

160. Som de bäste män försmådde:

Det var Kyllikki, den fagra,

Saaris allra skönsta blomma.

Det var muntre Lemminkäinen

Kaukomieli sjelf, den sköne,

Hundra stöfvelpar han nötte,

Sönderbröt väl hundra åror

För att denna jungfru fånga,

För att Kyllikki sig vinna.

Kyllikki, den fagra tärnan,

170. Hon till orda tog och sade:

"Usle, säg hvi här du vankar,

Ströfvar kring likt strandens snäppa,

Frågar efter våra flickor,

Nejdens mör med tennprydd gördel?

Jag för min del blir ej ledig,

Förrn jag malat opp min handqvarn,

Nött min mortelstöt till ändan,

Sönderstampat sjelfva morteln.

"Ej en stackare jag aktar,

180. Ej en skral och löslig sälle;

Jag en stadig man mig önskar,

Ty min egen håg är stadig;

Önskar en med ståtlig hållning,

Ty jag sjelf är stolt och ståtlig:

Önskar en med fagert yttre,

Ty jag sjelf är skön och fager!"

När en liten tid förlidit,

Knappast hälften af en månad,

Händer så en dag omsider,

190. Timar slutligen en afton

Att sig Saaris tärnor roa,

Att de sköna glädligt dansa

Ute på den gröna stranden

Som låg närmast fasta landet;

Kyllikki var främst bland alla,

Allra skönast Saaris blomma.

Nalkas då den raske sällen,

Lemminkäinen sjelf, den muntre;

Med sin egen hingst han åker,

200. Med sin utsökt gode fåle,

In uppå de skönas lekplats,

Midt uti den glada dansen,

Slänger Kyllikki i släden,

Rycker jungfrun i sitt åkdon,

Sätter henne uppå fällen,

På sin slädes spjelverksmatta.

Ger sin häst ett slag med spöet,

Smäller till med snodda snärten,

Åker nu med snabbhet dädan,

210. Yttrar vid sin bortfärd detta:

"Aldrig här i tiden, flickor,

Mån j yppa och förråda

Att jag här på holmen varit

För att röfva mig en tärna!

'"Om j ej häri mig lyden,

Skall det illa er bekomma:

Edra fästmän skall jag qväda

Ut i strid, till rof för svärdet,

Att om dem ej mer skall höras,

220. Att de aldrig här i tiden

Ses på dessa vägar vandra,

Åka fram på dessa sveder!"

Högljudt Kyllikki sig jemrar,

Saaris blomma bittert klagar:

"Släpp mig, släpp mig ur din släde,

Lemna mig uti min frihet,

Låt till hemmet barnet hasta,

Till sin gamla mor som gråter!

"Om du icke lös mig lemnar,

230. Ej mig låter hemåt hasta,

Har jag bröder fem derhemma,

Söner sju utaf min farbror,

Som nog spana harens fotspår.

Återfordra jungfruns hufvud."

Men då hon likväl ej undslapp,

Brast hon ut i bittra tårar,

Yttrade till slut och sade:

"Fåfängt är jag född till verlden,

Ulan nytta upp jag vuxit,

240. Lefvat all min tid förgäfves,

Ty en usel man jag fått mig,

Kommit till en duglös make.

Fått till stöd en krigisk kämpe,

Ständigt böjd för vilda strider!"

Sade muntre Lemminkäinen,

Kaukomieli sjelf, den sköne:

"Kyllikki, mitt hjertas älskling.

Du mitt eget vackra smultron,

Var för ingen del bekymrad!

250. Illa skall jag ej dig hålla:

Uti famnen, när jag äter,

Vid min hand, när ut jag vandrar,

Vid min sida, när jag stannar,

Och bredvid mig, när jag hvilar.

"Säg mig hvad du sörjer öfver,

Hvarför du så sorgsen suckar?

Sörjer du kanske deröfver,

Är det derföre du suckar,

Att du kor och bröd skall sakna,

260. Brist på allt i hemmet lida?

"Var för ingen del bekymrad!

Ganska många kor jag eger,

Hvilka riklig mjölk mig gifva:

En på kärret, Muurikkinen,

En på kullen, Mansikkinen,

Puolukka jemväl på sveden.

Skönt de frodas, utan foder,

Utan vård de äro vackra;

Ej om qvälln man nödgas binda

270. Och om morgonen dem lösa,

Icke jemnt med hö förse dem

Och med salt dem ständigt mata.

"Kanske sörjer du deröfver,

Kanske derföre du suckar,

Att min ätt ej är så frejdad,

Ej mitt hem nog stolt och ståtligt?

"Är min ätt ej vida fröjdad,

Ej mitt hem nog stolt och ståtligt,

Eger jag en eldig klinga,

280. Bär ett svärd som blixtar ljungar;

Af en frejdad ätt är klingan,

Svärdet räknar höga anor,

Ty det slipadt är hos Hiisi

Och sin glans det fått af gudar.

Med mitt svärd min ätt jag höjer,

Storhet jag min slägt förlänar

Med min eldigt skarpa klinga,

Med mitt svärd som blixtar ljungar!"

Djupt den arma flickan suckar,

290. Yttrar dessa ord och säger:

"O du Ahti, son af Lempi,

Om du önskar mig till maka.

Till en lifstidsvän för evigt,

Till en dufva vid din sida,

Må en helig ed du svära

Att ej ut i striden draga,

Icke ens om guld du saknar,

Eller längtar efter silfver!"

Nu den muntre Lemminkäinen

300. Sjelf till orda tog och sade:

"Jag dig svär ett heligt löfte

Att ej ut i striden draga,

Icke ens om guld jag saknar,

Eller längtar efter silfver!

Men då måste sjelf du svära

Att i byn ej nånsin vandra,

Om ock dansens fröjd du saknar,

Längtar efter muntra lekar!"

Begge nu en ed de svuro,

310. Bytte sina dyra löften

Inför Gud, den uppenbare,

Inför hans, den högstes anlet,

Ahti att i krig ej draga,

Kylli att till byn ej vandra.

Nu den muntre Lemminkäinen

Slog sin raske häst med spöet,

Gaf sin hingst ett slag med tömmen,

Tog till orda sjelf och sade:

"Lefven väl, j Saaris lindor.

320. Granars rötter, furustubbar,

Dem jag under sommarn trampat,

Stigit på i flere vintrar,

Hemligt under mulna nätter,

Smygande i stormigt väder,

För att denna hjerpe fånga,

Denna alla efterjaga!"

Lätt och snabbt han åker framåt,

Tills hans hem i fjerran synes.

Jungfrun tager då till orda,

330. Yttrar slutligen och säger:

"Der, i fjerran, syns en stuga,

Skymtar fram ett nödens näste;

Hvems är denna låga boning,

Hvilken uslings hem är stugan?"

Men den muntre Lemminkäinen

Tar till orda då och säger:

"Bry dig icke här om stugan,

Sörj ej öfver denna bostad:

Andra stugor skola timras,

340. Vida bättre skola byggas

Af de gröfsta timmerstockar,

Af de allra bästa bjelkar."

Derpå muntre Lemminkäinen

Småningom sin hemgård nalkas,

Kommer till sin hulda moder,

Till den gamla, ålderstigna.

Modern tager då till orda,

Yttrar så och säger detta:

"Du har länge dröjt, min gosse,

350. Länge dvalts i fjerran länder!"

Sade muntre Lemminkäinen,

Yttrade och tog till orda:

"Qvinnor har jag nödgats löna,

Kyska mör, med spe och gyckel,

För det hån af dem jag rönte,

För det gäckeri de drefvo;

Men den bästa tärnan tog jag,

Satte henne på min slädfäll,

Lyfte henne på mitt spjelverk,

360. Svängde henne under ryan;

Så jag lönat qvinnoskrattet,

Saaris flickors myckna löje.

"O min moder, som mig burit,

Du min egen fostrarinna!

Målet för min färd jag hunnit,

Hvad jag sökte, har jag funnit.

Bädda upp de bästa bolster,

De mest mjuka hufvudkuddar,

Att jag får i hemmet hvila

370. Vid min unga jungfrus sida!

Modren tager då till orda,

Yttrar sjelf och säger detta:

"Dig, o Jumala, jag prisar,

Dig, o skapare, allena,

Att min son du skänkt en maka,

Som kan eld i stugan tända,

Som är skicklig i att väfva,

Som är händig i att spinna,

Rask och driftig vid sitt byke,

380. Kunnig i att kläder tvätta!

"Prisa sjeif, o son, din lycka,

Ty en god du fått och funnit.

God är hon, som skaparn lofvat,

Som han nådigt nu har skänkt dig!

Skön en snösparf är på drifvan,

Skönare din egen maka;

Hvitt är skummet uppå vågen,

Hvitare den vän du vunnit;

Smärt är allan uppå hafvet,

390. Smärtare den mö du skyddar;

Strålande är himlens stjerna,

Mera strålande din fästmö.

"Gör dig nu ett större stuggolf,

Vidga dessa fönstergluggar,

Uppres nya, högre väggar,

Ombygg hela stugan bättre,

Ställ vid stugan nya trösklar,

Vid hvar tröskel nya dörrar,

Då en tärna ung du vunnit,

400. Valt dig en så vacker maka,

En af vida högre härkomst

Än du sjelf och än de dina!"