Fjerde Runan (Kalevala, Castrén)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Väinämöinen
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Fjerde Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén

Derpå gamle Wäinämöinen

Sjelf ifrån sin släde stiger;

Ohjelpt stiger han ur släden,

Reser sig med egna krafter.

Sedan träder han i stugan,

Under taket sig begifver.

Här ett silfver-stop man bringar,

Hemtar fram en gyllne kanna.

Kannan är dock alltför ringa,

Rymmer ej den minsta delen

Utaf bloden från den gamle,

Ädle guden Wäinämöinen.

Gubben ryter ofvan ugnen,

Gråskägget på muren ropar:

"Hvem kan du bland männer vara,

Hvilken utur hjeltars skara,

När af blod sju fulla båtar,

Hela åtta stora såar

Från ditt knä, du arme, flutit

Och på golfvet runnit neder.

Andra ord jag skulle minnas,

Stora ord, som bloden hämma,

Men jag minnes icke början,

Vet ej, hvarest jernet föddes."

Nu den gamle Wäinämöinen

Yttrade ett ord och sade:

"Sjelf jag känner jernets ursprung

Tror mig veta stålets början;

Äldst bland bröderna är vattnet,

Jernet är den yngsta brodren

Ock i ordning mellerst elden.

Elden börjar sanslöst rasa

Lågan oförväget fördas,

Upp sig öfvermodigt svingar,

Växer till och blir förfärlig,

Bränner kärr och bränner länder,

Många kärr och många länder,

Det der stora torko-året,

Sommaren, då allt förbrändes

Och ej elden släckas kunde.

Jernet lyckas dock sig gömma,

Gömma sig och finna tillflykt."

Gubben ryter ofvan ugnen,

Yttrar der ett ord och säger:

"Hvarest gömde sig då jernet,

Gömde sig och fann en tillflykt

På det stora torko-året,

Sommaren då allt förbrändes?"

Gamle trygge Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Se, der gömde sig då jernet,

Gömde sig och fann en tillflykt;

Vid det långa molnets ända,

I den släta ekens krona,

Uti unga jungfru barmen

Hos en än ej fullväxt flicka.

Fyra mör i molnet funnos,

Trenne jungfrur, sköna brudar,

Jungfrur tre med bröst, som svällde,

Och med spenar, hvilka värkte.

Mjölken gjöto de på marken,

Tömde ut de fyllda brösten;

Svart kom mjölken från den ena,

Hvit den flöt ifrån den andra,

Röd den tredjes var som elden.

Af den svarta jungfru-mjölken

Alstrades det mjuka jernet,

Af den hvita jungfru-mjölken

Har man fött det spröda jernet,

Och utaf eldröda mjölken

Har man åter stålet bildat.

Derpå jernet sig fördolde,

Dolde sig ett år och tvenne

Uti sanka mossans källa,

I en åder uti gungflyn,

Uppå kärrets längsta sträckning,

På det vilda fjällets hjessa,

Hvarest svanor äggen lägga,

Gässen kläcka sina ungar.

Vargen sprang längsefter kärret,

Björnen ilade på heden,

Vargen lyftar mull från kärret,

Björnen sparkar jern ur heden.

Guden råkar gå på vägen,

Märker då det svarta gruset,

Der som vargen lyftat foten,

Björnen sina hälar fästat,

Yttrar så ett ord och säger:

"Ve dig jern, beklagansvärda,

Hvad du är i uselt läge,

I en låg och ömklig boning,

Under vargens ben på mossan,

Städse under björnens fotspår!"

Men allt efter denna dagen

Vaskas jernet upp från mossan,

Ifrån jordens smuts befrias,

Ryckes upp ifrån det blöta.

Gubben ryter ofvan ugnen,

Yttrande med dessa orden:

"Deraf alltså föddes jernet,

Deraf alstrades då stålet."

Gamle trygge Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Deraf än ej jernet föddes,

Nej deraf alldeles icke;

Ej det arma jernet födes

Utan vilda eldens tillhjelp,

Icke heller blir det härdadt,

Utan att i vattnet vätas".

Bragtes uti smedens smidja,

Ned i Ilmarinens ässja.

Sade smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn:

"Om jag dig i elden bringar,

Drifver ned uti min ässja,

Alltför öfvermodig blir du,

Växer till och blir förfärlig,

Hugger väl ännu din broder,

Sårar barn af egen moder".

Eden svor nu arma jernet,

Jernet svor den svåra eden

Uti ässjan, uppå städet,

Under slagen utaf hammarn:

"Finns ju träd för mig att äta,

Stenens hjerta till att bita,

Att jag ej min broder hugger,

Sårar barn af egen moder."

Derpå smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn

Bringar jernet ned i lågan,

Drifver det uti sin ässja.

Först uppmjukade han jernet,

Härdade det sen i vatten.

Pröfvar vattnet med sin tunga;

Mycket gerna smeden smakar

Vättskorna, der stålet bildas,

Vattnet, hvari jernet härdas.

Sade smeden Ilmarinen:

"Ej är detta vatten tjenligt,

Att deri jag bildar stålet,

Att jag jernet der bereder.

Mehiläinen, du vår fogel,

Flyg nu hän med lätta vingar

öfver hela nio hafven

Och det tionde till hälften,

Ila öfver fält och mossor,

Flyg på snedden öfver hafven;

Bringa honung med din vinge,

Honung med din tunga hemta,

Tag ifrån sju gräs-stråns spetsar,

Skaffa från sex blomster-toppar

Till det stål, som här beredes,

Jernet, som jag nu tillverkar."

Herhiläinen, Hiisis fogel

Lyssnar noga och betraktar,

Under takets list beskådar,

Tittar fram i skygd af näfret,

Medan smeden jern bereder,

Ilmarinen stål tillverkar.

Bar så ormens skarpa etter,

Bragte maskens svarta vätskor

Och de ting, som ödlan ögnat,

Äfven hemligt gift af grodan,

Till det stål som nu bereddes,

Jernet, som af smeden smiddes.

Dervid smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn

Trodde, att hon bringat honung,

Hemtat af de söta safter,

Yttrar så ett ord och säger:

"Se det här är godt och tjenligt,

Att deri jag bildar stålet,

Att jag jernet der bereder".

Gick en liten tid till ända,

Ganska ringa tid var liden;

Se då vredgas arma jernet,

Jernet vredgas och förargas,

Bryter eden som det svurit,

Äter som en hund sin ära:

Hugger i sin egen broder,

Sårar barn af samma moder.

Jernet studsade i köttet,

Tog i knät på arme mannen,

Fick så bloden till att flyta,

Till att flyta, till att frusta.

Gubben ryter ofvan ugnen,

Skägget sjunger, hufvet skakas:

"Nu jag jernets ursprung känner,

Känner ock dess värsta öden.

Ve dig jern, beklagansvärda,

Stackars jern, du usla smidslagg!

Monn' till stor du ren hann fostras,

Växte alltför stor och väldig,

När mot din natur du brutit

Och din slägt med munnen fattat.

Icke var du stor den tiden,

Icke stor och icke liten,

Icke var du alltför vacker

Och ej heller mycket smärtsam,

När du såsom mjölk låg stilla,

När ännu du, flöt som sötmjölk

Uti unga jungfru-bröstet,

Hos en icke fullväxt flicka,

Vid det långa molnets ända,

I den släta ekens krona.

Icke var du stor den tiden,

Icke stor och icke liten,

När du hvilade som vätska,

Stod ännu som vatten stilla

Uti sanka mossans källa,

I en åder uti gungflyn,

Uppå kärrets längsta sträckning,

På det vilda fjällets hjessa.

Icke var du stor den tiden,

Icke stor och icke liten,

När du vaskades från mossan.

Rycktes upp ifrån det blöta,

Blef från jordens smuts befriad,

Renad ifrån lerans blandning,

Utan att ens handen vättes,

Utan att en tå blef fuktad.

Icke var du stor den tiden,

Icke stor och icke liten,

När du såsom smidslagg fräste

Och din ed, du usla, gjorde,

Uti ässjan, uppå städet,

Under slagen utaf hammarn.

Sedan blef du ond i sinnet,

Blef förderfvad af din plåga,

Bröt den ed, som du besvurit,

Åt som hunden, upp din ära.

Hvem har bedt till onda verket,

Hvem har rådt till usla bragden?

Monn' din fader, eller moder,

Monn' den äldsta ibland bröder,

Den bland dina systrar yngsta

Eller andra höga fränder?

Ej din fader, ej din moder,

Ej den äldsta ibland bröder,

Ej den yngsta ibland systrar.

Icke andra höga fränder,

Sjelf du gjorde onda verket,

Kalmas bragd du sjelf förrättat.

Kom att se den bragd, du öfvat,

Att ditt onda verk förbättra,

Förrän jag åt modren säger,

Yppar allt inför den gamla.

Mer får modren då att göra,

Större blir den gamlas möda,

När det onda sonen öfvar,

När sig barnet illa uppför.

Hvem bland männerna är skicklig,

Hvilken ibland hjeltar vuxen

Att på bloden sluta munnen,

Att dess strida flöde hämma?

Skulle man i mig ej finnas,

Ej i Ukkos son en hjelte,

Till att detta flöde hejda,

Till att dämma åder-forssen,

Så har Lempo feta händer,

Onde mannen tjocka fingrar

Till att hämma detta flöde,

Hindra bloden från att forssa.

Foga nu det feta fingret,

Tryck din tjocka tummes ända

Till en bom i grymma hålet,

Till en lapp för stygga porten.

Stadna blod, hör upp att flyta,

Hejda dig i snabba farten,

Stå orörlig såsom väggen,

Som en gärdsgård, på ditt ställe,

Såsom svärdet står i hafvet

Och på mossig tufva starren,

Hällen uppå åker-renen,

Furu-trädet uti skogen.

Men om sinnet dig vill bjuda

Att med största snabbhet röras,

Må du röras uti köttet,

Kroppens ben igenomströmma.

Bättre är för dig derinne,

Skönare för dig att löpa

Under hullet, inom senor,

Och att uti benen flyta,

Än att rinna ned på marken,

Der du utaf stoft besudlas.

In i hjertat är ditt ställe,

Och din källare i lungan;

Drag dig skyndsamt dit tillbaka,

Ila hastigt till din boning.

Hör o dyre! upp att drypa,

Låt o röda blod! dig hämma,

Eller må du sjelfmant stadna;

Sjelfva Tyrjä-fors ju dämdes,

Stadnade ock Jordan-floden,

Torrt blef hafvet, torr blef himlen

Uppå sommaren den torra,

Då ej elden släckas kunde.

Om ej det tillfyllest vore,

Ännu minns jag annan utväg,

Ropar mig en Hiisis gryta,

Ifrån Helvetet en kittel,

Hvaruti man bloden kokar,

Värmer upp den röda vätskan,

Att den ej på marken rinner,

Får på jorden forssa neder."

Derpå band han ådror samman,

Knöt tillhopa deras ändar.

Räknar alla åder-strängar,

Och med dessa orden talar:

"O du ådrornas Gudinna,

Suonetar, du vackra qvinna!

Du som spinner ådror skickligt,

Spinner med den nätta tenen,

Med din slända utaf koppar,

Hjulet, som af jern är hopsmidt:

Kom nu hit, då du behöfves,

Vandra hit, när du anropas.

Tag i famn en knippe ådror

Och af hull en bundt på armen,

För att ådror sammanfoga,

Ändorna tillhopaknyta.

Tuonis son med röda kinder!

Af det röda garnet tvinna,

Tvinna mot det venstra låret

Ned inunder högra handen,

Att dermed jag ådror binder,

Ändorna tillhopaknyter."

Dermed hop han ådror fogar

Och förenar deras ändar.

Stora ådror och arterer

Fäster han emot hvarandra,

Vid hvarandra smärre ådror.

Sänder så sin son i smedjan,

För att goda salvor göra,

Och tillreda läkemedel

Utaf fröskal ifrån gräsen,

Af de tusen blomster-knoppar,

Som man bragt från andra länder.

Fjerran ifrån byn den kalla.

Icke hört, ej sett man hafver

Gräs-slag alla, som der växa.

Sonen kommer så ur smedjan,

Der han goda salvor lagat

Och tillverkat läkemedel;

Bragte dem i Gubbens händer.

Denne smorde Wäinämöinen,

Helade den illa farne,

Smorde nedan, smorde ofvan,

Smorde midtuppå tillika;

Höjde då sin röst och sade,

Talade med dessa orden:

"Ifrån Gudar komme bistånd,

Hjelp ifrån grundämnens mödrar!

Gode skapare bevara,

Milde Gud du oss beskydda,

Att vi ej i lyten bringas

Och af plågor ej besväras.

Sjelf o Gud, du uppenbare,

Spänn i rede dina fålar.

Dina hästar ställ i ordning;

Kör så med din granna släde

Genom ben och genom leder,

Genom köttet, som är skadadt,

Genom än ej knutna ådror.

Lägg i benens gropar silfver,

Guld, der ådern är förderfvad,

Ben, der köttet är ihopklämdt,

Blod, der ådern blifvit knuten.

Hvarest hullet sönderbrustit,

Der må hull du låta växa:

Hvarest ben har slintat undan,

Må du åter ben insätta;

Der som ådern blifvit vrickad,

Må du nya ådror knyta;

Hvarest bloden har afrunnit,

Dit du låte bloden rinna;

Och der köttet blifvit skadadt,

Dit du åter kött må foga."

Derpå band han om med silke,

Lindade med sköna tråden

Knäet på den arme mannen,

Tårna uppå Wäinämöinen;

Höjde så sin röst och sade,

Talade med dessa orden:

"Bandet vare Skaparns silke,

Herrens hull må blifva linda,

Kringom detta goda knäet

Dessa tår, som äro fasta."

När nu smörjelsen var pålagd,

Pålagdt säkra läkemedlet,

När med silke knät var bundet,

Lindadt om med sköna tråden,

Svimnar nästan Wäinämöinen,

Dras tillsamman utaf smärta.

Gubben manade nu plågor

Och fördref de svåra smärtor

Hän till plågo-backens kulle,

Toppen utaf sjukdoms-berget,

För att bringa stenar smärta,

Hafva hällar till att värka.

Gamle trygge Wäinämöinen

Deraf verklig hjelp försporde,

Återstäldes snart till helsan.

Köttet växte och blef vackert,

Blef aldeles heladt nedtill,

Midtuppå från smärta friadt,

Blef på alla sidor felfritt.

Ofvantill fullkomligt botadt,

Mera friskt än tillförene,

Bättre än det förr ens varit.

Nu en tacksam blick han sänder

Upp emot den höga himmel;

Höjande sin röst han säger,

Och med dessa orden talar:

"Dän ju nåden städse utgår,

Dädan komma kända tecken:

Upp ifrån den höga himmel,

Från den makt, som allt ting skapat.

Nu o Gud, du uppenbare,

Som med ömhet vårdar lifvet,

Har mig hjelp och bistånd gifvit

Uti dessa svåra smärtor,

Dessa jernets onda plågor,

Skador utaf stålet gjorda."