Fjortonde Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Lemminkäinens elgjagt
Maleri af Akseli Gallen-Kallela

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Fjortonde Sången

---

Fjortonde Sången. Lemminkäinen lyckas omsider att meddelst öfliga skogsmanna-sånger och böner till vildmarkens gudamakter fånga Hiisis elg och bringar den till Pohjola: 1—270. — Nu förelägges honom att tygla Hiisis eldfrustande hingst; han utför värfvet och medför hingsten till Pohjola: 271—372. — Såsom ett tredje prof fordrar då Louhi, att han skall skjuta en svan uppå Tuonis elf, och han begifver sig ner till dess strand, men här lurar på honom den gamle herden från Pohjola; denne dödar honom och vräker hans kropp i Tuonis fors. Tuonis son hugger slutligen Lemminkäinen i stycken: 373—460.

---

Derpå muntre Lemminkäinen

Eftersinnar och begrundar

Hvad som borde företagas,

Hvilken väg som var att väljas:

Om han skulle elgen lemna

Och till hemmet åter styra,

Eller än en gång försöka,

Långsamt fram i skogen skida,

Söka skogsvärdinnans ynnest,

10. Blidka ödemarkens tärnor.

Höjer då sin röst och säger,

Och med dessa ord han talar:

"O du Ukko, högst bland gudar,

Gamle fader uti himlen!

Gör nu mig två raka skidor,

Tvenne lätta, glatta skrinn-don,

Att jag kan med snabbhet styra

Öfver kärr och öfver marker,

Bort till Hiisis länder ila,

20. Bort utöfver Pohjas moar,

Fram till Hiisi-elgens stigar,

Till de trakter renen trampar!

"Ensam jag af våra männer         Skogsmannasånger. v. 23-230

Går till yttre värf i skogen

Långsmed Tapiolas vägar,

Genom skogsbeherrskarns gårdar.

Er jag helsar, berg och fjellar,

Helsar er, j mörka granar,

Helsar eder, gråa aspar,

30. Helsar den, som eder helsar!

"Skog var blid! var gynnsam, öken!

Tapio, var mig bevågen!

Led nu jägarn till den skogsmark,

Bringa honom till den kulle,

Der en fångst han kunde göra,

Der han kan ett byte vinna!

"Nyyrikki, du Tapios gosse,

Rene man i röda mössan!

Tälj nu prickar uti skogen,

40. Hugg i bergen vägamärken,

Att jag, obekante, hittar,

Finner vägen, fastän fremling,

Medan jag mitt byte söker,

Skogens gåfvor efterjagar!

"Mielikki, du skogsvärdinna,

Rena mor med fagert anlet!

Sänd nu ut ditt guld att vandra,

Låt ditt silfver framåt skrida

Mot den man som byte söker,

50. I hans väg, som derom beder!

"Tag nu dina gyllne nycklar

Ifrån ringen vid din sida,

Öppna Tapios förrådskamrar,

Upplåt borgen uti skogen

På de dagar då jag jagar,

På den tid jag byte söker!

"Vill du ej dig sjelf beqväma,"

Sänd då någon tjensteflicka,

En aflönad tjenarinna,

60. En som lyder din befallning!

Ty värdinna är du icke,

Om du ej har tjensteflickor,

Håller hundra tjenarinnor,

Tusen tärnor som dig lyda

Och som valla all din boskap,

Sköta om ditt myckna vildbråd.

"O du skogens lilla tärna,

Tapios mö med honingmunnen!

Blås nu på din honingspipa,

70. Låt nu honingröret ljuda

För den goda skogsfruns öra,

Den benägna skogsvärdinnans,

Att hon genast det må höra

Och stå upp ifrån sin hvila,

Då hon icke tyckes höra,

Sällan eller aldrig vakna,

Fast jag esomoftast beder,

Qväder med min gyllne tunga!"

Derpå muntre Lemminkäinen,

80. Hela tiden utan byte,

Skidar öfver kärr och marker,

Skidar genom vilda skogar,

Jumalas förbrända kullar,

Hiisis kolbetäckta moar.

Skidade en dag, och tvenne,

Men uppå den tredje dagen

Kom han till en högrest kulle,

Steg uppå ett väldigt klippblock,

Vände mot nord vest sitt öga,

90. Emot norr, utöfver kärren;

Tapios gårdar då sig visa,

Deras gyllne dörrar glimma

Norrifrån, utöfver kärret,

Under fjellet i en småskog.

Nu den muntre Lemminkäinen

Genast fram till stället skyndar,

Ofördröjligen sig närmar,

Träder under Tapios fönster,

Reser upp sig för att blicka

100. In igenom sjette fönstret:

Här bo de som bytet skänka,

Villebrådets gifvarinnor,

Klädda uti hvardagsdrägter,

Trasiga, utslitna kläder.

Sade muntre Lemminkäinen:

"Hvarför, skogens herrskarinna,

Är du klädd i hvardagskläder,

Arbetsplagg, fullkomligt slitna?

Hvarför är du svart i synen,

110. Hiskelig uti ditt anlet,

Vederstygglig öfver bröstet,

Ytterst ful till hela kroppen?

"Förr då jag gick ut i skogen,

Funnos trenne slott i skogen,

Ett af trä, af ben ett annat,

Och af sten det tredje slottet.

Gyllne fönster sex der voro

Uppå slottets alla väggar;

In jag såg igenom dessa,

120. Stående helt nära väggen:

Tapio, värden uti gården,

Tapiolas gårdsvärdinna,

Tellervo, dess unga tärna,

Jemte Tapios hela husfolk,

Alla uti guld de glänste,

Skimrade i silfverkläder;

Sjelfva skogens herrskarinna,

Tapios vänliga värdinna,

Hade på sig gyllne armband,

130. Gyllne ringar uppå fingren,

Gyllne smycken på sitt hufvud,

Gyllne lockar uti håret,

Gyllne hängen uti örat,

Sköna perlor uppå halsen.

"O var blid, du skogsvärdinna,

Metsolas honingsrika moder!

Aflägg dina begge hö-skor,

Dina näfver-skor från sveden,

Arbetslumporna från rian,

140. Kläd utaf ditt hvardags-lintyg,

Kläd dig uti lycko-kläder,

Påtag åter gåfvodrägten

På de dagar då jag jagar,

På den tid jag byte söker!

Ty mig ledsnad här betager,

Olust här mig öfverkommer,

Då jag tomhändt nödgas blifva,

Hela tiden utan byte,

Då ej tidtals ens du gifver,

150. Ej ens då och då mig gläder;

Lång är qvällen utan glädje,

Dagen lång förutan byte.

"Skogens gubbe, gamle gråskägg,

I din granris-hatt och mosspels!

Kläd nu skogarne i lärfter,

Ödemarkerna i kläden,

Asparne i vadmalsrockar,

Alarne i sköna drägter,

Smycka furorna med silfver,

160. Granarne med guldsirater,

Gamla träd med koppargördlar,

Tallarne med silfverbälten,

Björkarne med gyllne blommor,

Stubbarne med gyllne fransar,

Kläd ånyo allt som fordom!

Förr i dina bättre dagar,

Lyste granarne som månen;

Furutopparne som solen,

Träden spredo honingsdofter,

170. Vällukt steg ur blåa skogen,

Och en doft af vört ur lunden,

Lukt af skiradt smör ur kärret.

"Skogens dotter, ljufva tärna,

Tuulikki, du Tapios dotter!

Drif din hjord till brända marker,

Ut på öppna svedjesträckor!

Om den är för trög att springa.

Eller alltför lat att löpa,

Hemta då ett spö ur lunden,

180. Bryt ett björkris i en skogsdäld,

Vidrör dermed djurens sidor,

Och bestryk dem under bogen,

Egga dem att skyndsamt springa,

Att med större snabbhet löpa

Fram mot den, som här dem söker,

I hans väg, som ständigt jagar!

"När på väg din hjord har kommit,

Håll den då på sjelfva vägen,

Framsträck dina tvenne händer

190. Som ett skrank på begge sidor,

Att ej bytet sig förirrar,

Viker af från rätta vägen.

Skulle bytet sig förirra,

Vika af från rätta vägen,

Led det då på väg vid örat,

Styr det, med din hand kring hornet!

"Ligga ruskor öfver vägen,

Må du slänga dem åt sidan;

Stänges stigen af en trädstam,

200. Må du bryta den i stycken!

"Mötes du af något gärde,

Bryt då gärdet ner mot marken,

Intill femte vidjebandet,

Intill sjunde gärdsgårdsstören!

"Om en elf dig skulle möta,

Om en bäck går öfver vägen,

Bygg en brygga då af siden,

Slå en spång af högrödt kläde,

Led den tvärs utöfver sunden,

210. Drag den öfver vida fjärdar,

Öfver elfven uti Pohja,

Öfver sjelfva forsens vågsvall!

"O du värd i Tapio-gården,

Tapiolas gårdsvärdinna!

Skogens gubbe, gamle gråskägg,

Gyllne konung uti skogen,

Mimerkki, du skogsvärdinna,

Skogens blida gåfvoqvinna,

Lundens gumma, blåbeslöjad,

220. Kärrets fru med röda strumpor!

Kom och tag mitt guld i byte,

Kom att vexla bort mitt silfver!

Gammalt är mitt guld som månen,

Silfret åldrigt såsom solen,

Uti krig det är förvärfvadt,

Modigt under hårda strider;

Nu det nöts i penningpungen,

Svartnar i min elddonspåse,

Då mitt guld ej någon byter,

230. Ingen vexla vill mitt silfver."

Så den muntre Lemminkäinen

Länge gled omkring på skidor.

Sjöng vid skogens rand ett qväde,

Sånger tre i ödemarken,

Blidkade dess herrskarinna,

Skogens herre likaledes,

Intog alla skogens tärnor,

Tjuste Tapios fagra jungfrur.

Nu i hastigt lopp de sände

240. Hiisis elg utur dess gömma

Bakom Tapiola-berget,

Ifrån Hiisi-borgens branter,

Fram till mannen, der han sökte,

I hans närhet, der han qvädde.

Sjelf den muntre Lemminkäinen

Låter nu sin snara falla

Öfver Hiisi-elgens skuldror,

Öfver halsen på kamelen,

Att ej mer den kunde sparka

250. Då han strök den öfver ryggen.

Nu den muntre Lemminkäinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Skogens värd och markens herre

Du som bor på mon, du sköne!

Mielikki, du skogsvärdinna,

Skogens blida gåfvo-moder!

Kom att guld utaf mig taga;

Kom att välja ut mitt silfver;

Bred nu ut ditt lärft på marken,

260. Lägg din linneduk, den vackra,

Under detta guld, som glimmar.

Under silfret här, som glänser,

Att det ej till marken faller,

Icke strös omkring i gruset!"

Bort begaf han sig till Pohja,

Yttrade, när dit han hunnit:

"Hiisis elg jag nu har fångat,

Invid Hiisis åker-ändor;

Gif mig, gumma, nu din dotter,

270. Skänk mig nu den unga bruden!"

Louhi, Pohjolas värdinna,

Svarar honom då och säger:

"Då först ger jag dig min dotter,

Skänker dig den unga bruden,

När du betslat stora springarn,

Tyglat bruna Hiisi-hingsten,

Hiisis häst, som fradga frustar,

Ytterst uppå Hiisis lindor."

Nu den muntre Lemminkäinen

2S0. Fattade sitt gyllne betsel,

Tog sitt grimskaft utaf silfver,

Gick att söka Hiisi-hästen,

Fålen med den gula manen,

Ytterst uppå Hiisis lindor.

Fram med raska steg han styrde,

Vandrade åstad med snabbhet,

Till det gröna åkerfältet,

Till den helga åkerrenen;

Här han hästen efterspanar,

290. Fålen med den gula manen,

Bär vid bältet fålens tömmar,

Hingstens betseltyg på axeln.

Sökte en dag, sökte tvenne,

Men uppå den tredje dagen

Steg han på en högrest kulle,

Klef på ryggen af ett stenblock,

Uppslog ögat emot öster,

Vände hufvudet mot solen,

Såg då hästen uppå sanden

300. Fålens gula man bland granar:

Lågor sprakade ur manen,

Rök utur dess hår sig trängde.

Härvid säger Lemminkäinen:

"O du Ukko, högst bland gudar,

Ukko, du som uppbär molnen,

Som beherrskar himlens strömoln!

Låt nu himlahvalfvet öppnas,

Uppslå luftens rymd likt fönster,

Och låt jernhårdt hagel falla,

310. Sänd ett isigt kylningsmedel

Ned på hästen, öfver manen,

öfver Hiisi-bläsens länder.

Ukko, skaparen deruppe,

Jumala derofvan molnen

Rifver fästet nu i stycken,

Himlens lock i tvenne delar,

Sänder isregn uti skurar,

Hagel, hårda såsom jernet,

Mindre än en fåles hufvud,

320. Större än ett menskohufvud,

Ned på hästen, öfver manen,

Uppå Hiisi-bläsens länder.

Derpå muntre Lemminkäinen

Gick att Hiisis häst betrakta,

Att på nära håll bese den,

Tog till orda sjelf och sade:

"Hiitolas ypperlige fåle,

Bergets häst, som fradga frustar?

Räck nu fram den gyllne nosen,

330. Stick nu in ditt silfverhufvud

Uti dessa gyllne betsel,

Detta remtyg utaf silfver!

Illa skall jag ej dig hålla,

Icke åka allt för mycket:

Blott en ringa väg jag färdas,

Blott ett obetydligt stycke,

Dit, till Pohja-gårdens stugor,

Till min stränga svärmors boning;

Ej jag vill dig slå med snärten,

340. Icke smälla till med spöet;

Slår dig sakta blott med silke,

Med en klädeslist allenast."

Nu den bruna Hiisi-hingsten,

Hiisis häst, som fradga frustar,

Sträcker fram den gyllne nosen,

Tränger in sitt silfverhufvud

Uti Ahtis gyllne betsel,

I hans remtyg utaf silfver.

Så den muntre Lemminkäinen

350. Tyglade den store hästen,

Stack sitt betsel i dess guldmun,

Grimman på dess silfverhufvud,

Hoppade på ryggen sedan,

Satte sig på bläsens länder.

Slog sin raske häst med spöet,

Viftade ett tag med vidjan,

Färdades ett litet stycke,

Framred längs det höga fjellet,

Hän mot åsens norra sida,

360. Norr om toppen af ett snöberg,

Kom till Pohja-gårdens stugor,

Steg från gården in i pörtet,

Talade, när dit han kommit,

När till Pohja fram han hunnit:

"Nu jag betslat store hästen,

Tyglat Hiisis gode fåle

På det gröna åkerfältet,

På den helga åkerrenen,

Och på skidor Hiisi-elgen

370. Bortom Hiisis fält jag fångat;

Gif mig, gumma, nu din dotter,

Skänk mig nu den unga bruden!"

Louhi, Pohjolas värdinna,

Hon till orda tog och sade:

"Då först ger jag dig min dotter,

Skänker dig den unga bruden,

När du elfvens svan har skjutit,

Träffat strömmens sköna fogel,

På den svarta Tuoni-elfven,

380. I den helga strömmens hvirfvel;

En gång blott du får försöka,

Blott ett enda pilskott göra."

Nu den muntre Lemminkäinen,

Kaukomieli sjelf, den sköne,

Ut begaf sig för att söka

Svanen med den långa halsen

På den svarta Tuoni-elfven,

Djupt i Manala, det låga.

Fram med raska steg han skrider,

390. Styr med skyndsamhet sin kosa.

Till den svarta Tuoni-elfven,

Till den helga strömmens hvirfvel,

Bär på axeln stora bågen,

Kogret, piluppfyldt, på ryggen.

Herden i den våta hatten,

Pohja-gårdens blinde gubbe,

Står ännu vid Tuoni-elfven,

Vid den helga flodens hvirfvel,

Ser omkring sig, spejar ständigt

400. Efter Lemminkäinens ankomst.

Slutligen en dag han skådar

Lemminkäinen sjelf, den muntre,

Ser hur han alltmer sig närmar

Till den svarta Tuoni-elfven,

Till den vilda forsens bräddar,

Till den helga strömmens hvirfvel.

Höjde då en orm ur vattnet,

Tog ett slutet rör ur vågen,

Rände det i mannens hjerta,

410. Genom Lemminkäinens lefver,

Ifrån, venstra axelhålan

Ända fram till högra skuldran.

Lemminkäinen sjelf, den muntre,

Kände nu sig illa sårad,

Tog till orda då och sade:

"Deri allra värst jag gjorde,

Att jag glömde bort att fråga

Af min moder, som mig burit.

Efter tvenne ord allenast,

420. Eller, till det högsta, trenne:

Hur man vara bör, och lefva,

Häri dessa onda dagar;

Ty jag känner icke orm-sår,

Ej det slutna rörets verkan.

"O min moder, som mig burit,

Som med plågor mig har fostrat.

Om du kände nu och visste,

Hvar din arme son nu finnes,

Säkert skulle hit du hasta,

430. Genast till mitt bistånd skynda,

Att din arme gosse rädda

Från att dö på dessa vägar,

Från att ren som ung gå hädan,

Falla i sin ålders blomma!"

Pohja-gårdens blinde gubbe,

Herden i den våta hatten,

Vräker derpå Lemminkäinen,

Störtar muntre Kaleva-sonen

I den svarta Tuoni-elfven,

440. I dess allra värsta hvirfvel;

Och den muntre Lemminkäinen

Flöt nu fram med dån i forsen,

Skymtande bland strömmens vågor,

Bort till Tuoni-gårdens stugor.

Tuonis son, den blodbestänkte,

Slår då honom med sin klinga,

Hugger genast till med svärdet,

Delar med ett hugg, som blixtrar,

Uti stycken fem den fallne,

450. Uti åtta skilda bitar,

Kastar dem i Tuoni-elfven,

Ned i Manas låga vatten:

"Ligg nu der evinnerligen,

Med din pil och med din båge,

Skjut nu svanorna på strömmen,

Foglarne från elfvens bräddar!"

Det var Lemminkäinens bane,

Oförtrutne friarns öde

I den svarta Tuoni-elfven,

460. Djupt i Manala, det låga.