Forn-Finnarnes Mytologi

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Gustaf Fredrik Helsingius (1815–1886)

Temaside: Finsk religion og mytologi

Forn-Finnarnes Mytologi

Gustaf Fredrik Helsingius
Tavastehus, 1855

1) De Finska stammarnas besittningstagande af nuvarande Finland

Den Sajanska bergsbygden i Östra Hög-Asien är efter all sannolikhet de Finska folkens ursprungliga stamland. Enskilta grenar af denna folkstam anträffas ännu i närheten af detta sitt gamla hemvist; men de flesta hafva redan i for-historiska tider lemnat sitt första hemland och långsamt vikande undan för fremmande folk eller fientliga stamförvandter blifvit förströdda öfver en stor del af Europas och Asiens nordliga slättmarker. Här kan nu icke bli fråga om att uppå detta omätliga område uppsöka de lösryckta spillrorna af den sönderbrustna Finska folkstammen och icke engång att följa Finlands nuvarande inbyggare, Finnar och Lappar, på deras tåg ifrån Asiens berg till det sjörika Suomilandet — undersökningar så lockande för språkforskaren, så värdefulla för historikern, men alltför fremmande för närvarande arbetes bestämmelse för att deri kunna upptagas — utan vilje vi endast lemna en kort, för uppfattningen af den följande framställningen nödvändig, öfversigt af de tvenne nämnda Finska folkens invandring i och besittningstagande af sina nuvarande boningsplatser.

Främst bland de åt nordvest undanträngda Finska stammar tågade Lapparne och närmast efter dem Finnarne. Vid hvilken tid de anländt till Finland, ligger utom all beräkning till och med gissningens. Nästan lika svår att besvara är frågan, om de vid sin invandring i landet funnit det bebodt af ett annat folk? Väl synas å ena sidan de många Lappska sagor, i hvilka Lappen framställes kämpande emot den menniskofientliga Jätten (Stallo) leda till den förmodan att Lapparne vid sin ankomst till Finland anträffat äldre inbyggare, och denna mening tyckes ytterligare vinna bekräftelse af det, som den Finska sången och sagan förtälja om ett emot Finnar och Christendom fientligt slägte, som de benämna Jättiläiset, Hiidet Hiidenkansa och Wuorenväki m. m.; men på andra sidan har man med skäl häremot anmärkt, att åt den Lappska Stallo sannolikt tillkommer endast en mytisk, och icke någon historisk betydelse, äfvensom alt många skäl tala för den mening, att med de Finska sagornas Jättilaiset just Lappar betecknas. Enligt sistnämnda åsigt skulle alltså Lapparne hafva varit Finlands äldsta inbyggare. Ännu är dock saken icke afgjord, ehuru den sednare åsigten synes vara den sannolikare.

Huru härmed nu än må förhålla sig, så styrka dock flere omständigheter, att Lapparne i fordna tider varit utspridda öfver hela Finland; ty uti alla delar af landet hänvisa ännu dels förekommande ortsnamn, dels qvarlemnade minnesmärken, dels hos folket fortlefvande sägner till den tid, då Lappar der uppehållit sig. Detta Lapparnes vidsträckta område inskränktes dock småningom såväl af invandrande Finska stammar, som isynnerhet af åkerbruket och civilisationen; hvarvid de antingen sammansmälte med Finnarne eller undanträngdes dels till de inre, dels till de nordligaste delarne af landet. Redan af ålder bodde de i Lappmarken, Kalevalas runor förlägga redan deras hemvist

Bort till Nordens sista ända,

Lapplands ödemark den vida,

Der ej hjordens klöfvar trampa,

Hästens fåle icke vandrar.

Ifrån Finland ströfvade Lapparne äfven i ganska gamla tider öfver fjellen långt inåt det Svenska Norrland, ja måhända ända till Småland och äro enligt i våra dagar anställda kraneologiska undersökningar alt anses för Sveriges äldsta innevånare. Men småningom fördrifna äfven från Sverige och tungt beskattade af Norrige hafva de till Europas nordligaste trakter inskränkta Lapparne ända till våra dagar fortlefvat ett betryckt, eländigt och rått lif. Sålunda synes detta fridsamma folks sorgliga lott hafva varit, att ständigt tillbakaträngas af starkare nationer och att i de länder, hvarifrån de blifvit fördrifna, qvarlemna endast ett förhatligt och afskydt minne, ”utan att engång den tröst blifvit dem förunnad, som åkerbruk, fasta boningsplatser och delaktighet i samtidens bildning förmå skänka.”

Närmast efter Lapparne följde, såsom nämndt är, på de Finska stammarnes tåg till det nordliga Europa Finnarne. De bestodo af två från hvarandra skiljda grenar: Karelare (Karjalaiset) och Tavaster (Hämäläiset). Ankommen till Norden qvarstadnade en del af den Karelska grenen under flere seklers förlopp på stranden af Hvita hafvet och grundade der ett mäktigt rike, som från nämnde hafs sydöstra kust sträckte sig kring Dvina (Winå) flodens stränder långt inåt slättlandet ända till Kamas och Wolgas öfra lopp. Detta rike var det i den Isländska sagan så beryktade Bjarmaland. Wida berömd var Bjarmernas rikedom. Källan till denna var den vidsträckta handel, som de idkade med Nordiska, Ryska och Asiatiska folkslag; ty den indiska handeln gick vid denna tid utmed floderna Wolga, Kama och Dvina genom Bjarmaland till norra och vestra Europa och beredde detta lands innevånare tillfälle att emot Asiens guld och silfver, emot Persiska och Indiska varor utbyta dyrbara pelsverk och andra nordens produkter. Mynt och metallplåtar med Kufisk prägel från 7:de till 9:de århundradet, som på sednare tider här blifvit i mängd ur jorden uppgräfda, vittna ännu om det fordna Bjarmalands vidsträckta handel och stora rikedom. Icke mindre namnkunniga voro Bjarmerna för den utmärkta tapperhet och de mäktiga trollkonster, hvarigenom de från sig afvärjde äre- och vinnings-lystna Norrmäns anfall. Och dock förnyades dessa tid efter annan, ty ett lyckligt företag mot Bjarmernas fabelland var den Nordiska Vikingens yppersta bedrift och tillförsäkrade honom om skaldens pris och landsmäns beundran. Men herrligare än allt annat i detta undrens land framställer sagan Jumalas helgedom. Norrut på näset vid Dvina, förmäler denna, fanns en helgad plats, omgifven af en hög skidgård, vid hvars lästa ingångsport 6 Bjarmer stodo, 2 i sender, på vakt hvarje natt hela året om. Innanför skidgården voro omätliga skatter nedgräfda i jorden, ty den sed rådde, att, när rika män afledo, begrofs med den döde en betydlig del af hans penningar. Inom samma skidgård stod äfven den store Jumalas bild, bärande i sitt knä en stor silfverskål, fylld med penningar, och omkring halsen en stor gyllene kedja. Sednare sagor förtälja om ett underbart praktfullt Jumala-tempel så glänsande af guld och ädla stenar, att hela marken deraf glimmade rundtomkring; förmäla, att innanför tröskeln fanns en graf, fylld med gift, och uti templet en Thors- eller Odins-bild; alt 30 trollqvinnor vaktade helgedomen m. m. Om nu än mycket i dessa sagor tydligen bär spår af vidunderlig, fabelaktig öfverdrift, så framskimrar dock genom diktens omhölje den historiska sanning, att hos Bjarmerna fanns en inhemsk Gudsdyrkan och en på helgad ort uppställd Jumala-bild, som af dem hölls i högsta vördnad. Måhända utgjorde äfven denna helgedom, som låg i medelpunkten af de länder, som Finnar befolkade, föremål för alla Finska stammars gemensamma Gudsdyrkan.

Sålunda lefde Bjarmerna under flere århundraden mäktiga och oberoende. Kraftigt och lyckligt tillbakaslogo de Norrmännens ofta förnyade anfall, men erhöllo omsider i det Stora Novgorod en vida farligare fiende. Redan i början af det 12:te seklet (1130) inkräktade Novgorod en stor del af Bjarmaland och då der efter de vilda, verldsstormande Mongolerna, liksom en härjande ström, vältrade sina oemotståndliga, förstörande böljor öfver det Ryska riket (1224-1240), så medbragte de undergång och förderf äfven öfver Bjarmaland (omk. 1236). Ty Ryssar, som flydde undan Mongolernas ok, kommo då till Hvita hafvets stränder, bemäktigade sig Bjarmernas land samt förjagade större delen af dess innevånare. Dessa dels veko undan till Finland och intogo de boningsplatser, som de alltsedan bibehållit, dels utvandrade till Norrige, der de funno skydd och blefvo döpte. Ånnu år 1342 omnämna dock Ryska krönikor ett tåg från Novgorod emot Bjarmaland; men efter denna tid försvinner detta namn ur historien.

Uti Bjarmaland diktades sannolikt större delen af Kalevalas storartade, åldriga folksaga. Den skildrar närmast fiendskapen, och striden emellan Finnar och Lappar och de sednares undanträngande från lyckligare, sydliga trakter till Pohjolas ”elände och brödlösa lif;" men afspeglar derjemte det Finska folkets inre och yttre lif, dess mytiska visdom med sina teogoniska och kosmogoniska sagor, dess underbara krigsbragder och dess stilla, husliga dygder samt skänker slutligen vishetsbud och föreskrifter för lifvet. Fortplantande sig i nationens minne från slägte till slägte har den under århundraden på Finska folkets verldsåskådning utöfvat det väsentligaste inflytande, intill dess densamma i våra dagar genom en enskilt mans outtröttliga bemödanden blifvit just i rättan tid undanryckt glömskan och åt kommande slägter bevarad.

En annan del af den Karelska stammen, Kvenerna (Kainulaiset), hade åter långt förut, vid en tid, som historien icke mäktar uppgifva, öfvergifvit Dvina-nejderna och tågande mot nord vest öfverstigit Maanselkä samt nedsatt sig i södra delarne af nuvarande Uleåborgs län. Denna Kvenernas invandring i Finland har skett sednare än Lapparnes och genom densamma blef äfven en del af Lapparne söndrad från de öfriga och qvarlemnad i landet söder om Kvenerna. Från Finland utbredde sig Kvenerna äfven öfver Bottniska vikens vestra strand, der de nedsatte sig i det nuvarande Svenska Norrland och här uppblandade med Lappar och med dem stundom inbegripne under namnet Jotnar framträngde de i medlet af 9:de århundradet ända till Helsinglands norra gränser. Deras boningsplatser voro således ganska vidsträckta, ty de innefattade hela Bottenlandet (Westerbotten, Norrbotten och Österbotten) d. ä. det inre kustlandet på båda sidor om Bottniska viken emellan Helsingland och Uleå elf. Den nordliga af Kvener omslutna delen af Bottniska viken kallades äfven vid denna tid Kvener-sjön. Men efterhand förminskades deras område. Norrska och Svenska nybyggare undanträngde dem i 11:te och 12:te årh. småningom från Svenska Norrland, så att de i stutet af 13:de årh. voro inskränkta till Österbottens nordliga del, der inbyggarens inhemska namn (Kainulainen) ännu i dag återkallar minnet af de fordom mäktiga Kvenerna.

Samtidigt med Kvenerna, eller måhända ännu tidigare, hade de krigiska Tavasterna intågat i Finland och der spridt sig öfver den sydligaste, fruktbaraste delen af landet. Deras område var smalt från norr till söder, men från vester till öster särdeles bredt, ty det sträckte sig utmed Finska viken och Neva flodens stränder och vidare öster om Ladoga sjön inom Bjarmalands gränser ända till trakterna af Ural. Med Sverige hafva Tavasterna öfver Åland och Roslagen tidigare än andra Finska stammar stått i beröring mot det Stora Novgorod försvarade de länge med vildt mannamod i blodiga strider och härjande ströftåg sitt oberoende; men då de slutligen i slutet af 11:te och i början af 12: te årh. allt hårdare ansattes och kände sig för svaga att emotstå Novgorods allt mera vexande makt, så drogo äfven de sista ännu utom Finland qvarboende Tavaster sig till de inre delarna af landet, der de dels fördrefvo, dels blandade sig med här ströfvande Lappar. Tiden för denna invandring bör bestämmas sednast till år 1130.

Sedan Tavasterna sålunda af Novgoroderna blifvit undanträngde åt vester, så intogo de mot, Tavasterna fientliga, men i vänskap och förbund med Novgorod lefvande Karelarne småningom Tavasternes öfvergifna boningsplatser ända till Kymmene, Pädjäne och Maanselkä; hvarjemte de utbredde sig öfver hela östra Finland samt de nuvarande Ryska guvernementerna Archangel, Olonetz och Ingermanland. Deras område sträckte sig sålunda från Ladoga, Neva floden och den inre delen af Finska viken (som efter dem fick namn af Kyriala-bottn) genom hela östra Finland ända till Hvita hafvet (hvars sydvestra kust likaledes efter dem benämndes Karela-strand) och Finnmarken. Fortfarande slutande sig till Novgorod förde dessa Karelare äfven sedermera krig mot Novgorods fiender, Tavaster och Svenskar, samt deltogo till och med såsom Novgorods bundsförvandter (år 1149) uti Rysslands inre stridigheter.

2) Forn-finnarnes Mytologi

Högst fruktbärande för kännedomen om ett folks inre lif är kunskapen om dess tidigaste religiösa föreställningssätt, om dess första uppfattning af tingens grund och verldens daning, af det godas och det ondas ursprung, af de Gudamakter, som styra verlden, samt af menniskans förhållande till dessa högre andeväsenden och hennes tillstånd efter jordelifvet. Såsom ett andligt, med Gud beslägtadt väsende söker nemligen hvarje menniska, alltid något svar på dessa sin själs betydelsefullaste frågor och blottar då i sitt åskådningssätt af Gud, menniskan och verlden för betraktarens forskande blick sin andes egendomliga skaplynne. "In seinen Göttern mahlt sich der Mensch” säger träffande en stor Tysk författare. Detta gäller äfven om hela nationer. Då alltså samlingarna äfven af det Finska folkets äldsta mytiska sånger numera blifvit betydligt förökade och en ypperlig bearbetning af den Finska mytologin äfven nyligen utkommit, hvarigenom vår tid blifvit iståndsatt att klarare och fullständigare, än någon föregående, uppfatta den Finska folkandans ursprungliga religiösa verldsåskådning, så anse vi ändamålsenligt, att med ledning af nämnde förarbeten här upptaga de allmännaste grunddragen af den Finska mytologin.

En utmärkt historieskrifvare yttrar: ”nästan i alla hedniska folkslags Gudaläror se vi några brutna strålar, dunkla, vanställda öfverlemningar framskymta af de renare begrepp om Gud och de himmelska tingen, som menniskorna i urtiden egt.” Denna iakttagelse kan icke öfverraska oss, ty vi vete ju, att all naturlig religion är ingenting annat, än ett under tidernas lopp mer och mer förbleknande återsken, ett mer eller mindre fördunkladt minne af naturliga religion, som ursprungligen var våra första föräldrar medskapad. Häraf förklaras då äfven den företeelse, att, ehuru i de hedniska religionerna en slöja betäcker Guds tillvarelse och ehuru Han der undanskymmes af lägre förgängliga Gudar, likväl föreställningen om ett Högsta väsende, fastän dunkelt och liksom från fjerran, framskimrar genom de hedniska myternas natt. Detta berättigar oss, att också i Forn-finnarnes hednatro efter förmåga uppsöka och med förkärlek fasthålla de svaga spår af den riktigare uppfattning af Gud, som deri möjligen förete sig. Det äldsta och ursprungligaste namn, som Finnarne tillagt det Högsta väsendet är Jumala, och då denna benämning med föga förändring förekommer hos alla i Asien och Europa bosatta Finska folk, så antyder ju redan sjelfva språket, att föreställningen om en enda Gud äfven hos Finnarne varit den ursprungliga och att Polyteismen sålunda hos dem uppstått först efter det den Finska folkstammen delat sig i skiljda grenar. Ty hade förhållandet varit annat, så skulle ju de olika Finska folken icke hafva dyrkat olika Gudomligheter. Men icke blott språket, utan äfven flere af Kalevalas gamla runor lemna anmärkningsvärda antydningar derom, att kunskapen om och tron på en Gud icke varit från Forn-finnarnes medvetande alldeles utplånad. Hit höra förnämligast de epiteter, som runorna tillägga Jumala. De benämna honom nemligen Skapare (1:a uppl. VII. 265, 275), jordens herre (VII. 270), fader uti himmelen (XVII. 361), den enda hjelparen (XXII. 36, XXV. 286) m. m. Till Honom uppsända Wäinämöinen (II. 144), Ilmarinen (XIV, 141), Lemminkäinen (VII. 266) och andra runornas visaste och mäktigaste hjeltar böner (X. 128, IV. 352) och tacksägelser (IV. 415). Väl har man häremot invändt, att dessa epiteter och med dem sammanhängande föreställningssätt först genom Christendomens inflytande inkommit i den forn- finska myten; men om nu äfven medgifves, att en dylik inverkan på några ställen i Kalevala är sannolik, så följer deraf icke, att man berättigas att på denna grund bortresonera kraften af alla de särdeles många ställen i nämnde sånger, der begreppet om en enda och högsta Gud framskymtar. För vår del älske vi fastmera att betrakta dessa ställen såsom dunkla, outvecklade erinringar, hvilka den Finska stammen troget bevarat från sin och menniskoslägtets första barndoms-ålder. Dock hindrade denna outredda aning om en Gud icke Finnarne att, liksom hvarje annat åt hedendomens mörker hemfallet folk, under tidernas lopp småningom bilda sig en mängd mer eller mindre mäktiga Gudamakter. Ty bärande i sitt inre ett medfödt, men vanstäldt medvetande om det gudomliga och obekant med naturens lagar tror hedningen sig finna gudomliga väsenden öfverallt, hvarest han märker verksamma krafter. Här uppstår då det ädlare slag af mångguderi, som personifierar naturens krafter och fyller verlden med andevarelser, som vårda, uppehålla och styra den yttre naturen och på menniskolifvets ovanligare tilldragelser utöfva den starkaste inflytelse. Äfven Finnarne voro i denna mening naturdyrkare; ty vanligtvis tillbådo de icke naturföremålen i deras yttre, synliga gestalt, utan tänkte sig naturen uppfylld af personliga Gudamakter, som beherrskade materien och verkade naturens och menniskolifvets vexlande företeelser. Luften, vattnet, jorden och underjorden hade sina särskilta Gudar; gårdar, familjer, enskilta personer, ja hvarje föremål i den yttre naturen hade sina mer eller mindre mäktiga skyddsandar (haltiat). Sedan nu på detta sätt begreppet om en enda Gud, hvilket om ock dunkelt framskymtar ur Finnarnes Jumala-dyrkan, blifvit splittradt i en mångfald af Gudaväsenden, så upphörde äfven ordet Jumala att beteckna en särskilt Gudomlighet och erhöll den abstrakta betydelsen af en gudomlighet i allmänhet, motsvarande det Latinska Deus och det Svenska Gud. Men äfven då fortlefde ännu hos Finnarne ett förvirradt minne af den enda Guden i Öfverguden.

Ukko, hvilken de egnade den största vördnad. Runorna benämna honom isäntä (husbonde), vanhin (den äldsta), valtiainen och halitisia (herrskare) m. m. Han dyrkades såsom himmelens och luftens Gud och från honom troddes de flesta företeelser i dess högre rymder leda sitt ursprung. Af honom berodde väderleken, han samlar och skingrar molnen, sänder vind, regn, snö och hagel, råder såsom himlens beherrskare naturligtvis öfver åskan (ukkonen eller ukkosen ilma) samt har såsom blixtens herre makt öfver elden. Då slutligen en mängd af jordiska sysselsättningar bero af tjenlig väderlek, så anropades Ukko äfven så som åkerbrukets oeh årsvextens skyddande gudamakt. Han troddes hafva sitt säte ofvanpå molnen och företrädesvis vid sjelfva himlens midt, hvarföre han äfven bildlikt kallas taivahan napanen (himmelens nafvel). Om hans familj nämna runorna ingenting bestämdt, ty benämningen Ukon pojka, som ofta förekommer, är enligt Castrén endast ett figurligt talesätt, som användes till att beteckna mäktiga individer, isynnerhet trollkarlar.

Men ehuru nu Ukko var himmelens Gud, så funnos dock inom de himmelska rymderna många företeelser, som icke stodo under hans öfverherrskap, utan styrdes af särskilta, sjelfständiga Gudamakter. Sådana af Ukko oberoende, ehuru mindre mäktiga, himmelska Gudomligheter voro: Päivä (solen), Kuu (månen), Otava (Karlavagnen), Tähti (stjernan) o. s. v., hvilka alla tänktes försedda med gård, maka, son och dotter. Till luftens Gudomligheter höra slutligen äfven Koi (morgonrodnaden), vidare Ukkos tjensteandar, de så kallade ilman luonnottaret (luftens luonnottaret), jernets mödrar, Etelätär (sunnanvinden) m. fl.

Såsom vattnets beherrskare dyrkades Ahto eller Ahti och benämnes derföre ofta veen isäntä (vattnets husbonde), aaltojen kuningas (böljornas konung). Runan prisar hans omätliga skatter; hans förnämsta rikedom ansågs dock bestå i fiskar. Fiskare anropade derföre honom om riklig fångst och sjöfarande om skydd under färden. I styrelsen öfver vattnet och dess talrika befolkning deltog äfven hans hustru Wellamo. De bodde på en gård benämnd Ahtola, egde flere barn (Ahon lapset, Wellamon neiot) och talrika undersåtare (veen väki). De sistnämnda, vattnets underordnade gudomligheter, ansågos uppehålla sig icke blott i hafvet, utan äfven i sjöar, floder, källor, brunnar o. s. v. Af denna omständighet förklaras den dyrkan och de särskilta slag af offer, som Finname i fordna dagar hemburit åt vissa sjöar, floder, källor, äfvensom de många namn af Pyhäjärvi, Pyhäjoki, som ännu i dag i Finland förekomma.

Äfven jorden hade sina särskilta Gudamakter. Af dessa synes dock Maan emo (jordens moder), som förlänade alstringskraft och fruktbarhet åt jorden, och Pellervoinen, som skyddade åkrar, träd och vexter, hafva hos Finnarne åtnjutit mindre anseende; åtminstone omnämnas de sällan i runorna. Orsaken till detta förhållande söker Castrén dels i den ringa alstringskraft och fruktbarhet, som jorden i den kalla norden utvecklar, dels i Forn-finnarnes lefnadssätt, hvilka, mera fiskare och jägare än åkerbrukare, togo jordens fruktbarhet ännu mindre i anspråk än de måhända hade kunnat. Deremot egnades stor dyrkan åt skogens konung, den mäktige Tapio, stundom äfven kallad Kuippana eller Hippa, hvilken tillika med sin gemål, den sköna Mielikki (Mimerkki) beherrskade skogens talrika gudaskara och i synnerhet anropades att förläna byte åt jägaren och hägn åt boskapen. De hade sitt ljufliga hemvist, Tapiola eller Melsola, i ökenskogens aflägsnaste del, der de bodde i tre borgar, en af träd, en af ben, och en af sten, med sina söner, döttrar, tjenare och tjenarinnor (Tapion kansa). De sistnämnde vaktade Tapios talrika hjordar, såsom vildbrådet benämndes. Bland dessa Tapios tjensteandar, hvilka äfven erhålla namn af Luonnottaret, nämnes Tuometar (häggträdets skyddsgudinna), Hongatar (furans herrskarinna) o, s. v. Till jordens gudomligheter höra slutligen äfven i (kärlekens Gudinna), Uni (sömnens Gud), Suonetar (senorrnas Gud) m. fl.

I likhet med andra beslägtade folk hade äfven Fornfinnarne en dunkel aning om odödligheten och ett lif efter detta. De trodde, att de döde antingen fortlefde ett skugglif i grafven, eller ock församlades på ett bestämdt underjordiskt ställe (Tuonela, Manala), hvars beherrskare var den fruktansvärde, obeveklige Tuoni eller Mana. Hans hustru (Tuonen akka), son och döttrar skildras lika hårda och skoningslösa som han sjelf. Till och med de yttre naturföremålen i Tuonela voro af en dyster och förfärande art. ”Dess skogar voro mörka och uppfyllda med vilddjur, dess vatten var svart, dess kornåker frambragte en brodd, hvaraf ormen hade fått sina tänder." Ingången till Tuonela var spärrad genom en öfvermåttan strid ström (Tuoni elfven). För öfrigt troddes de döda hafva samma behof som de lefvande och i Tuonis rike återfinna sina jordiska sysselsättningar. Man nedlade derföre i grafven med den döda mat, kläder och husgeråd, knif, elddon, gryta, spjut, pilar, båge m. m. I allmänhet hyste Finnarne en stor fruktan för de aflidnes andar (Manalaiset, Männingäiset, Keijuiset, Kööpelit), hvilka troddes ofta tillfoga de lefvande mycket ondt, hvar före de äfven blidkades med offer och fester.

De flesta af ofvannämnde Gudomligheter, med undantag af underjordens, skildras såsom goda, menniskovänliga väsenden. Men Finnarne fruktade äfven onda, förderfliga Gudamakter. Dessas beherrskare och upphofvet till det onda, som skedde i verlden, kallade de Hiisi (äfven Lempo, Piru, Perkele). Hiisi troddes sända olyckor, plågor och sjukdomar öfver menniskorna; hnn fogel, Herhiläinen bragte vid jernets beredning i stället för honingens söta, välgörande saft ormens och ödlans skarpa etter, hvarigenom onda egenskaper inkomin i jernet. Äfven hans välde tänkte man sig såsom ett välforsedt hushåll. Honom tillädes boning (Hiitola), hustru, barn, hästar, hundar, kattor; men alla dessa fula, elaka ock arga. Runorna skilja emellan olika slag af Hiisi såsom Wesi-Hiisi (vatten-hiisi), Wueri-Hiisi (berg-hiisi) och Metsän-Hiisi (skogs-hiisi). Till de onda Gudamakterna bör väl älven Wäinämöinens motståndarinna, Pohjolas beryktade värdinna, den arga hexan Louhi föras; ty runan framställer henne nästan såsom Wänämöinens vederlike i makt, såsom moder till kölden och de värrsta sjukdomar samt anser henne slutligen kunna åstadkomma eller afvända alla möjliga olyckor — allt egenskaper, som utvisa, att öfvemensklig förmåga henne tillerkändes. Af hat till Lapparna synes Kalevala till och med förlägga Hiisis hemvist till Pohjola som kallas det onda väldet (XLII. 308), ja göra Hiisi till Louhis son, ty runan låter henne säga:

Samma åker redan ofta

Hiisi börjat på att plöja,

Städse dock min son, den arma,

Lemnat åkern plöjd till hälften."

Utom dessa mäktiga Gudomligheter, hvilka öfver naturen och dess föremål utöfvade ungefär samma välde, som husbonden öfver sin egendom, bildade sig Finnarne ännu en mängd underordnade andeväsenden — Genier eller Demoner — med ringare makt och inskränktare verkningskrets, dem de tilltrodde förmågå att tillskynda menniskerna godt i eller ondt. Sådana voro: a) Maahiset, ett slags mycket små, för menskliga ögat osynliga andeväsenden, som troddes uppehålla sig i jorden under träd, stenar och trösklar. De ansågos vara mycket lättretliga och med sjukdomar bestraffa underlåtna vördnadsbetygelser. Man var derföre mycket angelägen om att genom gåfvor och offer försäkra sig om deras välvilja och mäktiga bistånd, b) Haltiat voro skydds-andar, af hvilka hvarje menniska, ja hvarje föremål i den yttre naturen tänktes hafva någon till vårdare. Företrädesvis ansågös trollkarlarna under sina besvärjelser stå under inflytelse af sina haltiat, hvarföre åfven uttrycket ”olla haltioissa” betecknade deras ekstatiska tillstånd. c) Männingäiset voro de aflidnes andar och hafva forut blifvit omnämnda.

Slutligen förtjenar anmärkas, ätt Finnarne äfven dyrkade vissa träd, isynnerhet ek och rönn, att de ansågo vissa berg, floder, sjöar och källor såsom heliga, emedan de i betraktade dem såsom tillhåll för Gudar och Demoner, samt att bland djuren företrädesvis björnen, men äfven örnen, anden, göken och biet hos dem åtnjöto ett slags gudomligt anseende.

Genom antagandet af så många särskilta Gudamakter måste naturligtvis begreppet om Gud, isynnerhet hos ett rått och sinnligt folk, mer och mer fördunklas och förvirras; genom det ena odelbara Guda-väsendets söndersplittrande i ett mångfald af jemte hvarandra herrskande, inskränkta gudomliga väsenden neddrogs Gudomen från sin höghets rätt småningom till menniskolikhet och behäftades med menskliga lidelser och ofullkomligheter. Och härifrån var nu endast ett steg att bredvid Gudarna stilla högt begåfvade menniskor, hvilka genom välgörande eller bragdfull verksamhet tillvunnit sig sin samtids beundran och att tillägga dem gudomlig makt och religiösa vördnadsbetygelser. På detta sätt har äfven den Finska sagan i så hög grad förherrligat sina yppersta hjeltar, de tre Kalevala-sönerne Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen, att hon förvandlat dem till eget slag af halfgudar. Dock har hon naturligtvis icke förmått att afkläda dem mensklighetens brister, utan framskymta dessa öfverallt genom den mytiska, omklädnaden. Sjelfva målet för dessa hjeltars högsta verksamhet framställes likt öfriga menniskors, ty de kämpa dels för att åt sig sjelfva förskaffa huslig lycka och trefnad, dels för att åt sitt folk bereda framtida väl och alla slags timliga förmåner. Dessutom äro de underkastade samma känslor och lidelser som andra dödliga, utbrista ofta i klagan, gråt och jämmer samt uppsända i medvetande af egen vanmakt till Gudarne böner och tacksägelser. Men på andra sidan kan icke heller nekas, att öfvermenskliga egenskaper och gerningar, likasom äfven gudomliga namn, tydligen och uttryckligen i runorna dem tillerkännas. Till de sednare skola vi snart återkomma. Här vilje vi deremot såsom en särdeles anmärkningsvärd och för den Finska sagan betecknande egendomlighet omnämna, att det isynnerhet var genom ordets öfvernaturliga kraft, som de Finska hjeltarne utförde sina herrligaste bragder. Väl aktade Forn-finnarne icke ringa svärdets makt (ehuru de mycket sällan grepo till det); men ojemförligt större verkad tillskrefvo de likväl det i deras föreställning allt besegrande ordet, hvarmed de betecknade sång och vishet, men isynnerhet den magiska sången och visheten. För den Finska hjelten, som ”las ursprungsord grundenligt, enligt ämnet vishetsrunor,” var ingenting omöjligt. Genom ordets makt skapades verlden, hämmades flodens lopp och blodets flöde, besegrades hvarje fiende och botades hvarje sjukdom. Allt stort och utomordentligt, som icke genom vanlig mensklig kraft kunde tillvägabringas, åstadkoms genom det allsmäktiga ordet. Det var dock icke lätt att komma i besittning utaf denna af fäderna ärfda vishet; sjelfva Wäinämöinen nödgades, då tre ord fattades honom, söka dem i underjordens dystra rike och i den länge aflidne Wipunens graf. Denna Finnarnes obegränsade tro på ordets underbara makt utgör så att säga medelpunkten för deras andliga lif och ger derföre åt hela deras verldsåskådning en egendomlig färg samt framträder starkast i de myter, som framställa de Finska hjeltarnes utomordentliga gerningar.

Bland dessa hjeltar intager den ”gamle, vise Wäinämöinen" det framsta rummet. Redan hans födelse beskrifves såsom utomordentlig, ehuru på olika sätt. Enligt den i andra uppl. af Kalevala intagne traditionen är Wäinämöinen född af en utaf natures döttrar, Ilmatar, som från "luftans öde slätter" sänkte sig på vattnet och der gjordes hafvande af vinden. Redan genom sin härkomst uppstiger han således här till Gudarne. Gamla Kalevala- editionen uppger däremot, att Wäinämöinen 30 somrar ooh 30 vintrar legat i sin moders sköte, då han slutligen begynnte känna ledsnad öfver att icke få skåda solens ljus. Sedan han nu förgäfves anropat solen, månen och karlavagnen att förhjelpa honom dertill, banar han af egen kraft sig väg till ljuset, går följande dagen i smidjan, smider sig en häst, lätt som ett halmstrå, samt rider med den ut på hafvets vida fjärdar. Den gudomliga börd, som runan här frånkanner Wäinämöinen, ersätter hon rikligen genom de gudomliga gerningar och framför allt genom det deltagande i verldens skapelse, som hon tillägger honom. Hon förtäljer nämligen att, då Wäinämöinen nu på sin ”ärtskaftslika” häst red på det öppna hafvet, en skefögd Lapp skjöt hästen undan honom; att Wäinämöinen derefter länge drefs omkring uppå de vida böljorna och på denna irrfärd begynnte sitt skapelseverk, i det han frambragte holmar, uddar, vikar, grund m. m.; att vidare från Turja-landet en örn kommer, som på Wäinämöinens knä bygger bo och lägger ägg; att Wäinämöinen, som känner sina leder värmas, rör sig, hvarvid äggen nedfalls i hafvet och sönderkrossas samt slutligen att Wäinämöinen af deras smulor genom sina kraftiga ord skapar himmel och jord, sol, måne och stjernorna, Men Wäinämöinen har icke blott danat verlden, utan han har äfven befröat jorden med träd och vexter, förskaffat solen och månen åter på fästet samt uppfunnit kantele och skaldekonsten. Hans kraftiga trollrunor skaka klippor, hans ljufliga strängaspel nedlockar sol och måne från himmelens fäste och rörer skogens djur och fältets stenar. Enligt Agricolas intyg har han af Fianame blifvit dyrkad såsom Gud, hvilket namn äfven runan uttryckligen tillägger honom (Kalevala, första uppl. XXVII. 44). Under hedendomeus sista tider i Finland synes hans anseende hafva varit särdeles stort; hans dyrkan bibehöll sig längst af alla Forn-finska Gudamakter och sträckte sig långt in i den katholska tiden. Han anropades då ofta tillika med Jungfru Maria. Honom tillades makt isynnerhet öfver blixten, men äfven öfver vattnet och elden.

Äfven Wäinsmöinens broder, den fyndige smeden Ilmarinen, som ”länge skådat den store Guden i skägget” och derföre med stor konstfärdighet med sin hammare verkställde de svåraste och utomordentligaste arbeten och som bland annat smidde det underbara, lyckobringande Sampo, tillägges i Kalevala gudomlig förmåga och gudomliga gerningar. Så säges äfven han hafva deltagit i skapelseverket, ty han har smidt himlafästet, då ännu

”Ej fanns den minsta början,

Ej ett band var färdiglagadt.”

Sednare dyrkades han såsom luftens, väderlekens och eldens Gud.

Slutligen benämnes också den muntre, lefnadsfriske Lemminkäinen, den djerfve, oförvägne och lättsinnige hjelten, som högt älskade stridens faror och kärlekens lekar och hvars öfverdådiga lynne oupphörligt dref honom att i fjerran trakter uppsöka halsbrytande äfventyr, i runorna någongång Gud (Kalevala, första uppl., XVIII. 456) och synes äfven hafva blifvit dyrkad såsom krigets Gudomlighet, ehuru han icke finnes upptagen uti Agricolas förteckning öfver Finnarnes hedniska Gudamakter.

Om nu alla dessa Gudomligheter varit erkände och dyrkade af hela Finska folket, eller om de endast tillhört den Karelska stammen, hvilkens runor utgöra förnämsta källan för vår kunskap om Forn-finnarnes Gudalära, är numera svårt i att afgöra, emedan vi sakne närmare kännedom om de öfriga stammarnes religiösa föreställningssätt. Väl säger Agricola i företalet till sin år 1551 utgifna öfversättning af Psaltaren, der han lemnär en ytterst knapphändig framställning af den Finska mytologin, att Karelare och Tavaster haft sina särskilta Gudar; men då det är afgjordt, att flere af de Gudomligheter, som han tillägger Tavasterne (t. ex. Ukko, Ahti, Tapio, Wäinämöinen o. a.), äfven förekomma hos den Karelska stammen och då han vidare bland Karelarnes Gudar anför namn, som åtminstone numera äro obekanta för deras sång och saga samt slutligen tillägger Finska Gudomligheter benämningar, som uppenbart strida emot Finska språkets ljudlagar (ss. Egres, Kratti, Rongoteus), så kan hans vittnesbörd icke anses afgörande. Tvertom torde man kunna antaga, att de mäktigaste Gudarna varit föremål för hela folkets vördnad, men att de särskilta stammarne derjemte äfven dyrkat särskilta Gudamakter.

Hithörande frågar äro slutligen äfven: hafva Forn-finnarne haft Prester, Tempel och Offer? Lätteligen inses, att om vi tage ordet Prest i dess Christligt-protestantiska betydelse, så kunne vi lika litet hos dem, som hos något annat hedniskt folk, söka prester. Fäste vi deremot vid detta ord den betydelse, hvari det vanligtvis hos hedningar förekommer, d. ä. af en person, som anses stå i nära förbindelse med högre gudomliga väsenden och till följe deraf besitta öfvermensklig förmåga, så kan icke nekas, att också Forn-finname haft sina prester. Runorna omtala nemligen ofta personer, som i kraft af sin insigt och visdom ansågos i större eller mindre mån beherrska den döda och lefvande naturen, utöfva ett visst välde öfver sjelfva Gudarna: och ett afgjordt välgörande eller förderfligt — inflytande på menniskors lefnadsöden. De kunde med själen fara i främmande land, och utforska förborgade ting under det kroppen låg i dvala, såsom död; de egde kunskap om den dunkla framtiden; kunde igenskaffa det förlorade och vöro i allmånhet mäktiga att bringa lycka samt att afvärja sjukdomar, faror och olyckor. Till att utföra dessa underbara ting betjenade de sig företrädesvis af magiska sånger, besvärjelser, som med ett allmänt namn kallas luvut (läsningar). De voro af två slag: sanat (trollord) och synnyt (ursprungs-ord, af hvilka isynnerhet de s. k. ursprungsorden ansågos särdeles kraftiga. Under sina magiska operationer föllo de ofta i ekstatiska tillstånd och betedde sig på det ursinnigaste sätt. Dessa män, som kallades tietäjät (vetande), laulajat (sångare), lukiat (läsare), noitat (trollkarlar) o. s. v., kunna, med afseende såväl å den verksamhet, som de utöfvade, som å det stora anseende, som de åtnjöto, icke utan skäl benämnas Forn-finnarnes prester. — Egentliga tempel synas hafva varit okände för de gamla Finnarne; deremot hafva de i stor vördnad hållit vissa skogslundar, berg och heliga träd. Sannolikt hafva äfven de med rektangelformiga stensättningar inhägnade platser, af hvilka spår i flere delar af landet blifvit funna, fordom blifvit begagnade också till religiösa bruk. — Att slutligen offer hos dem förekommit är redan förut på flere stallen anmärkt och bevisas såväl af många hos allmogen länge efteråt bibehållna plägseder, till hvilka vi i det följande skola återkomma, såsom ock af de löften till Gudarne, som runorna stundom omtala. Någon gång synas till och med mennisko-offer hafva varit öfliga, ty en påflig bulla af år 1237, utsäger tydligt, att de hedniska Tavasterne åt sina afgudar offrade menniskor (adultos dæmonibus immolant) och detta samtidiga, bestämda vittnesbörd anse vi oss icke berättigade att förneka. För öfrigt har minnet af och vördnaden för fordom heliga offerställen (Uhripaikat, Pyhämaat) på flere orter i landet länge fortfarit. Så vet man t. ex. att i Kuopio socken ända till sednare hälften af 17:de årh. funnits ”många heliga buskar och offerställen, der innevånarena öfvade sitt afguderi och dem ingen förut af vidskeplig räddhåga vågat vidröra”.

Af hedniska Högtider ega vi kunskap om följande: a) Ukko-festen firades vid vårsädes-tiden till Ukkos ära med gästabud och dryckeslag. Men drack dervid Ukkos skål enligt Agricolas intyg, alltför djupt, ty han yttrar:

”Ja quin kevekylvö kylvettin

silloin Ukon malia iootijn.

Sihen haetin Ukon wacka.

Nin ioopui Pica ette acka.

Siitte paljo häpie sielle techtin

Quin seke cultin ette nechtin.”

b) Köyri- eller Kekri-festen inföll om hösten sedan säden blifvit tröskad och imbergad. Dem begicks så, ätt man slaktade ett årsgammalt får och kokade det utan att krossa något ben. Man aktade sig äfven att deraf smaka det ringaste, förrän det helt framsattes på bordet, men derefter uppåts det så noga att inga qvarlefvor lemnades. Äfven för halliat blef vid denna högtid allehanda mat och dryck tillredd. Under katholska tiden sammansmälte Köyri-festen med Allhelgona-dagen, som ännu å några orter kallas Köyrin-päivä. Utom dessa hafva måhända äfven Wuoden Alkajaiset och Ollinpäivä (St. Olofs-fest) sitt ursprung redan i den hedniska tiden, ehuru den katholska tiden i dem inlade Christlig betydelse och hänförde dem till sin kyrkas helgon.

___________________

Sålunda hade Forn-finnarne småningom mer ock mer förlorat sin ursprungliga, renare uppfattning of Gud och med densamma äfven den sanna måttstocken för alla jordelifvets företeelser. De hade, likasom andra hedningar, som "Gud låtit vandra deras egna vägar," uppenbarat de förvillelser, som menniskan, då hon öfverlemnas åt sin egen kraft, underkastas och sjelfva vunnit erfarenhet af naturreligionens hela inre tomhet, tröstlöshet och orättfärdighet. Vemodsfullt blickade de, såsom andra vilda hedniska folk, tillbaka till en förfluten bättre, gyllene tid; men det närvarandes hopplösa osalighet kändes derigenom endast djupare. Med ängslig noggrannhet framburo de sina bästa jordiska håfvor åt sjelfgjorda Gudar, men fruktade dock ständigt dessas vrede eller afund; tillitsfullt rådfrågade de sina trollkarlar, siare och vise, men deras ursprungsord och magiska trolldomskonster mäktade icke fördrifna oron från deras hjertan; uppmärksamt aktade de på förebud (aaveet) och tecken (merkit), men dessa hänvisade icke till hoppets och salighetens eviga urkälla. Detta tröstlösa tillstånd ökades ytterligare derigenom, att den hemska vantron äfven här, liksom annorstädes, var åtföljd af fräck otro. Man finner nemligen att våra forfäder, då de af sina Gudar icke erhöllo förmåner, svarande emot deras gjorda uppoffringar, eller det bistånd, som de påräknat, snart voro färdiga att smäda, nedsätta och förneka dem samt att endast fortröst a på sig sjelfva, sin egen kraft, vishet och rådighet.

Itselläin on ilman viita

Luonani lykyn avaimet

blef då deras trotsande valspråk.

Från Asiens solbeglänsta berg hade våra förfäder sålunda blifvit småningom undanträngda till det mörka, kalla Suomi-landet och från en sannare kunskap om Gud och de himmelska tingen småningom försjunkit i vidskepelse och otro. Men ju längre de sålunda syntes aflägsna sig från den eviga sanningen och de orter, der densamma på jorden först förkunnades, desto närmare nalkades de genom Guds nåderika ledning i sjelfva verket det ljus, som snart skulle sprida ro och klarhet i deras mörka, fridlösa hjertan; ty det var just i Finlands öde bygder, der, enligt Guds allvisa rådslut, Christendomens heliga lära skulle för dem predikas och de sjelfva delaktiggöras af dess gudomliga ljus, lif och salighet.

---

Kilde: G. F. Helsingius: Försök till framställning af Finlands Kyrkohistoria, 1855; ss. 1-29