Forn-Finnarnes Mytologi

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Gustaf Fredrik Helsingius (1815–1886)

Temaside: Finsk religion og mytologi

Forn-Finnarnes Mytologi

Gustaf Fredrik Helsingius
Tavastehus, 1855

1) De Finska stammarnas besittningstagande af nuvarande Finland

Den Sajanska bergsbygden i Östra Hög-Asien är efter all sannolikhet de Finska folkens ursprungliga stamland. Enskilta grenar af denna folkstam anträffas ännu i närheten af detta sitt gamla hemvist; men de flesta hafva redan i for-historiska tider lemnat sitt första hemland och långsamt vikande undan för fremmande folk eller fientliga stamförvandter blifvit förströdda öfver en stor del af Europas och Asiens nordliga slättmarker. Här kan nu icke bli fråga om att uppå detta omätliga område uppsöka de lösryckta spillrorna af den sönderbrustna Finska folkstammen och icke engång att följa Finlands nuvarande inbyggare, Finnar och Lappar, på deras tåg ifrån Asiens berg till det sjörika Suomilandet — undersökningar så lockande för språkforskaren, så värdefulla för historikern, men alltför fremmande för närvarande arbetes bestämmelse för att deri kunna upptagas — utan vilje vi endast lemna en kort, för uppfattningen af den följande framställningen nödvändig, öfversigt af de tvenne nämnda Finska folkens invandring i och besittningstagande af sina nuvarande boningsplatser.

Främst bland de åt nordvest undanträngda Finska stammar tågade Lapparne och närmast efter dem Finnarne. Vid hvilken tid de anländt till Finland, ligger utom all beräkning till och med gissningens. Nästan lika svår att besvara är frågan, om de vid sin invandring i landet funnit det bebodt af ett annat folk? Väl synas å ena sidan de många Lappska sagor, i hvilka Lappen framställes kämpande emot den menniskofientliga Jätten (Stallo) leda till den förmodan att Lapparne vid sin ankomst till Finland anträffat äldre inbyggare, och denna mening tyckes ytterligare vinna bekräftelse af det, som den Finska sången och sagan förtälja om ett emot Finnar och Christendom fientligt slägte, som de benämna Jättiläiset, Hiidet Hiidenkansa och Wuorenväki m. m.; men på andra sidan har man med skäl häremot anmärkt, att åt den Lappska Stallo sannolikt tillkommer endast en mytisk, och icke någon historisk betydelse, äfvensom alt många skäl tala för den mening, att med de Finska sagornas Jättilaiset just Lappar betecknas. Enligt sistnämnda åsigt skulle alltså Lapparne hafva varit Finlands äldsta inbyggare. Ännu är dock saken icke afgjord, ehuru den sednare åsigten synes vara den sannolikare.

Huru härmed nu än må förhålla sig, så styrka dock flere omständigheter, att Lapparne i fordna tider varit utspridda öfver hela Finland; ty uti alla delar af landet hänvisa ännu dels förekommande ortsnamn, dels qvarlemnade minnesmärken, dels hos folket fortlefvande sägner till den tid, då Lappar der uppehållit sig. Detta Lapparnes vidsträckta område inskränktes dock småningom såväl af invandrande Finska stammar, som isynnerhet af åkerbruket och civilisationen; hvarvid de antingen sammansmälte med Finnarne eller undanträngdes dels till de inre, dels till de nordligaste delarne af landet. Redan af ålder bodde de i Lappmarken, Kalevalas runor förlägga redan deras hemvist

Bort till Nordens sista ända,

Lapplands ödemark den vida,

Der ej hjordens klöfvar trampa,

Hästens fåle icke vandrar.

Ifrån Finland ströfvade Lapparne äfven i ganska gamla tider öfver fjellen långt inåt det Svenska Norrland, ja måhända ända till Småland och äro enligt i våra dagar anställda kraneologiska undersökningar alt anses för Sveriges äldsta innevånare. Men småningom fördrifna äfven från Sverige och tungt beskattade af Norrige hafva de till Europas nordligaste trakter inskränkta Lapparne ända till våra dagar fortlefvat ett betryckt, eländigt och rått lif. Sålunda synes detta fridsamma folks sorgliga lott hafva varit, att ständigt tillbakaträngas af starkare nationer och att i de länder, hvarifrån de blifvit fördrifna, qvarlemna endast ett förhatligt och afskydt minne, ”utan att engång den tröst blifvit dem förunnad, som åkerbruk, fasta boningsplatser och delaktighet i samtidens bildning förmå skänka.”

Närmast efter Lapparne följde, såsom nämndt är, på de Finska stammarnes tåg till det nordliga Europa Finnarne. De bestodo af två från hvarandra skiljda grenar: Karelare (Karjalaiset) och Tavaster (Hämäläiset). Ankommen till Norden qvarstadnade en del af den Karelska grenen under flere seklers förlopp på stranden af Hvita hafvet och grundade der ett mäktigt rike, som från nämnde hafs sydöstra kust sträckte sig kring Dvina (Winå) flodens stränder långt inåt slättlandet ända till Kamas och Wolgas öfra lopp. Detta rike var det i den Isländska sagan så beryktade Bjarmaland. Wida berömd var Bjarmernas rikedom. Källan till denna var den vidsträckta handel, som de idkade med Nordiska, Ryska och Asiatiska folkslag; ty den indiska handeln gick vid denna tid utmed floderna Wolga, Kama och Dvina genom Bjarmaland till norra och vestra Europa och beredde detta lands innevånare tillfälle att emot Asiens guld och silfver, emot Persiska och Indiska varor utbyta dyrbara pelsverk och andra nordens produkter. Mynt och metallplåtar med Kufisk prägel från 7:de till 9:de århundradet, som på sednare tider här blifvit i mängd ur jorden uppgräfda, vittna ännu om det fordna Bjarmalands vidsträckta handel och stora rikedom. Icke mindre namnkunniga voro Bjarmerna för den utmärkta tapperhet och de mäktiga trollkonster, hvarigenom de från sig afvärjde äre- och vinnings-lystna Norrmäns anfall. Och dock förnyades dessa tid efter annan, ty ett lyckligt företag mot Bjarmernas fabelland var den Nordiska Vikingens yppersta bedrift och tillförsäkrade honom om skaldens pris och landsmäns beundran. Men herrligare än allt annat i detta undrens land framställer sagan Jumalas helgedom. Norrut på näset vid Dvina, förmäler denna, fanns en helgad plats, omgifven af en hög skidgård, vid hvars lästa ingångsport 6 Bjarmer stodo, 2 i sender, på vakt hvarje natt hela året om. Innanför skidgården voro omätliga skatter nedgräfda i jorden, ty den sed rådde, att, när rika män afledo, begrofs med den döde en betydlig del af hans penningar. Inom samma skidgård stod äfven den store Jumalas bild, bärande i sitt knä en stor silfverskål, fylld med penningar, och omkring halsen en stor gyllene kedja. Sednare sagor förtälja om ett underbart praktfullt Jumala-tempel så glänsande af guld och ädla stenar, att hela marken deraf glimmade rundtomkring; förmäla, att innanför tröskeln fanns en graf, fylld med gift, och uti templet en Thors- eller Odins-bild; alt 30 trollqvinnor vaktade helgedomen m. m. Om nu än mycket i dessa sagor tydligen bär spår af vidunderlig, fabelaktig öfverdrift, så framskimrar dock genom diktens omhölje den historiska sanning, att hos Bjarmerna fanns en inhemsk Gudsdyrkan och en på helgad ort uppställd Jumala-bild, som af dem hölls i högsta vördnad. Måhända utgjorde äfven denna helgedom, som låg i medelpunkten af de länder, som Finnar befolkade, föremål för alla Finska stammars gemensamma Gudsdyrkan.

Sålunda lefde Bjarmerna under flere århundraden mäktiga och oberoende. Kraftigt och lyckligt tillbakaslogo de Norrmännens ofta förnyade anfall, men erhöllo omsider i det Stora Novgorod en vida farligare fiende. Redan i början af det 12:te seklet (1130) inkräktade Novgorod en stor del af Bjarmaland och då der efter de vilda, verldsstormande Mongolerna, liksom en härjande ström, vältrade sina oemotståndliga, förstörande böljor öfver det Ryska riket (1224-1240), så medbragte de undergång och förderf äfven öfver Bjarmaland (omk. 1236). Ty Ryssar, som flydde undan Mongolernas ok, kommo då till Hvita hafvets stränder, bemäktigade sig Bjarmernas land samt förjagade större delen af dess innevånare. Dessa dels veko undan till Finland och intogo de boningsplatser, som de alltsedan bibehållit, dels utvandrade till Norrige, der de funno skydd och blefvo döpte. Ånnu år 1342 omnämna dock Ryska krönikor ett tåg från Novgorod emot Bjarmaland; men efter denna tid försvinner detta namn ur historien.

Uti Bjarmaland diktades sannolikt större delen af Kalevalas storartade, åldriga folksaga. Den skildrar närmast fiendskapen, och striden emellan Finnar och Lappar och de sednares undanträngande från lyckligare, sydliga trakter till Pohjolas ”elände och brödlösa lif;" men afspeglar derjemte det Finska folkets inre och yttre lif, dess mytiska visdom med sina teogoniska och kosmogoniska sagor, dess underbara krigsbragder och dess stilla, husliga dygder samt skänker slutligen vishetsbud och föreskrifter för lifvet. Fortplantande sig i nationens minne från slägte till slägte har den under århundraden på Finska folkets verldsåskådning utöfvat det väsentligaste inflytande, intill dess densamma i våra dagar genom en enskilt mans outtröttliga bemödanden blifvit just i rättan tid undanryckt glömskan och åt kommande slägter bevarad.

En annan del af den Karelska stammen, Kvenerna (Kainulaiset), hade åter långt förut, vid en tid, som historien icke mäktar uppgifva, öfvergifvit Dvina-nejderna och tågande mot nord vest öfverstigit Maanselkä samt nedsatt sig i södra delarne af nuvarande Uleåborgs län. Denna Kvenernas invandring i Finland har skett sednare än Lapparnes och genom densamma blef äfven en del af Lapparne söndrad från de öfriga och qvarlemnad i landet söder om Kvenerna. Från Finland utbredde sig Kvenerna äfven öfver Bottniska vikens vestra strand, der de nedsatte sig i det nuvarande Svenska Norrland och här uppblandade med Lappar och med dem stundom inbegripne under namnet Jotnar framträngde de i medlet af 9:de århundradet ända till Helsinglands norra gränser. Deras boningsplatser voro således ganska vidsträckta, ty de innefattade hela Bottenlandet (Westerbotten, Norrbotten och Österbotten) d. ä. det inre kustlandet på båda sidor om Bottniska viken emellan Helsingland och Uleå elf. Den nordliga af Kvener omslutna delen af Bottniska viken kallades äfven vid denna tid Kvener-sjön. Men efterhand förminskades deras område. Norrska och Svenska nybyggare undanträngde dem i 11:te och 12:te årh. småningom från Svenska Norrland, så att de i stutet af 13:de årh. voro inskränkta till Österbottens nordliga del, der inbyggarens inhemska namn (Kainulainen) ännu i dag återkallar minnet af de fordom mäktiga Kvenerna.

Samtidigt med Kvenerna, eller måhända ännu tidigare, hade de krigiska Tavasterna intågat i Finland och der spridt sig öfver den sydligaste, fruktbaraste delen af landet. Deras område var smalt från norr till söder, men från vester till öster särdeles bredt, ty det sträckte sig utmed Finska viken och Neva flodens stränder och vidare öster om Ladoga sjön inom Bjarmalands gränser ända till trakterna af Ural. Med Sverige hafva Tavasterna öfver Åland och Roslagen tidigare än andra Finska stammar stått i beröring mot det Stora Novgorod försvarade de länge med vildt mannamod i blodiga strider och härjande ströftåg sitt oberoende; men då de slutligen i slutet af 11:te och i början af 12: te årh. allt hårdare ansattes och kände sig för svaga att emotstå Novgorods allt mera vexande makt, så drogo äfven de sista ännu utom Finland qvarboende Tavaster sig till de inre delarna af landet, der de dels fördrefvo, dels blandade sig med här ströfvande Lappar. Tiden för denna invandring bör bestämmas sednast till år 1130.

Sedan Tavasterna sålunda af Novgoroderna blifvit undanträngde åt vester, så intogo de mot, Tavasterna fientliga, men i vänskap och förbund med Novgorod lefvande Karelarne småningom Tavasternes öfvergifna boningsplatser ända till Kymmene, Pädjäne och Maanselkä; hvarjemte de utbredde sig öfver hela östra Finland samt de nuvarande Ryska guvernementerna Archangel, Olonetz och Ingermanland. Deras område sträckte sig sålunda från Ladoga, Neva floden och den inre delen af Finska viken (som efter dem fick namn af Kyriala-bottn) genom hela östra Finland ända till Hvita hafvet (hvars sydvestra kust likaledes efter dem benämndes Karela-strand) och Finnmarken. Fortfarande slutande sig till Novgorod förde dessa Karelare äfven sedermera krig mot Novgorods fiender, Tavaster och Svenskar, samt deltogo till och med såsom Novgorods bundsförvandter (år 1149) uti Rysslands inre stridigheter.

---

Kilde: G. F. Helsingius: Försök till framställning af Finlands Kyrkohistoria, 1855; ss. 1-29