Sextonde Runan (Kalevala, Castrén)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Väinämöinen
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Sextonde Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén

Nu ett gny från tåget hördes,

Nära piskens smällar ljödo,

Slädens rassel ljöd från stranden,

Stängers brak från gårdens brunnsväg.

Sjelf nu Ilmarinens moder

Yttrade ett ord och sade:

"Det är sonens vackra släde,

Ren från Pohjola han kommer.

Vackra gökarna de gala

Fram uppå den granna korgen,

Ekorrarna skyndsamt ila

Långsmed stängerna af lönnträd,

Sköna orrarna de kuttra

På hans loka, gjord af almen.

Byn har bidt på månens skifte,

Solens uppgång folket väntat,

Barnen mark med smultron färgad,

Rullarna en tjärad farkost;

Jag min son allenast väntat,

Sonen och hans unga hustru.

Nu du må dig hitåt vända,

Komma hit till dessa gårdar.

Stugor af din fader byggda,

Redda af den ålderstegna."

Sjelf han smeden Ilmarinen

Vänder nu sin kosa hemåt,

Till af fadren byggda gårdar,

Af den ålderstegne redda.

Slädens begge sidor prydas

Utaf nystan blå och röda,

Mellan dem en räf är målad.

Sade Ilmarinens moder:

"Brudgum, du min gode broder!

Har nu frisk och sund du färdats,

Har du gjort en ljuflig resa?

Fick du jungfrun, vann du borgen,

Krossade du stridens portar?

Fick du hundarna att skälla,

Fick du borgens mör att gråta,

Fick du flickan till att skratta,

Vann du unga jungfruns kärlek,

När din svärmor du besökte,

Då du dröjde hos din svärfar?

Men jag ser det, hvarför fråga?

Märker det, hvarför då spörja?

Visst är knipan i din värjo,

Dufvan uti dina armar.

Hvem bar hit det falska budskap,

Att vår fästman tom har kommit,

Att förgäfves hästen sprungit?

Tom ej kom vår fästman åter,

Hästen icke sprang förgäfves.

Något hingsten har att draga,

Den hvitmanige att föra.

Stig, du sköna, nu ur släden,

Ur dess korg, du goda gåfva;

Res dig, utan att du lyftas,

Höj dig, utan att du höjes,

Om han är for ung, som lyftar,

Och för stolt, som höjer upp dig.

Ställ på meden ena foten

Och den andra uppå tvärträ't,

Gå uppå den dunkla vägen,

På den lefverlika marken,

Som är slätad utaf suggan,

Trampad utaf lilla grisen,

Utaf fårets fötter jemnad

Och af hästars manar gniden.

Stig med dufvans nätta fötter,

Trippa som en årta trippar,

Uppå dessa rena gårdar,

Gårdar herrliga och sköna,

Hvilka här din svärfar tillredt

Och din svärmor bragt i ordning.

Ofta svågern på dem vandrat,

Svägerskan beträdt dem ständigt.

Gå nu i den släta farstun.

Farstun utaf andben fogad.

Redan uppå denna sommar,

Sommarn, som så långsamt skridit,

Dörrarna sig städse öppnat,

Väntande på öppnarinna;

Dörrars handtag ofta knarrat

Efter ringprydd slutarinna

Trösklarna sig städse nedböjt

För den stoltas fina fållar.

Redan uppå denna sommar,

Sommarn, som så långsamt skridit,

Här sig farstun sidlängs flyttat,

Väntande på städarinna;

Stugan vändt sig om af längtan

Efter den, som golfvet sopar.

Redan uppå denna sommar,

Sommarn, som så långsamt skridit,

Andbens golfvet ofta ljudit

För den, som skall stå på golfvet;

Gyllne taket ofta klingat

För den, som skall gå derunder;

Fönstren öfver den sig fröjdat,

Som skall invid fönstren sitta.

Redan uppå denna sommar,

Sommarn, som så långsamt skridit,

Loften sänkt sig ofta neder

För den, som skall loften öppna;

Boskaps-ställen ofta närmat

Sig till den, som dem skall sköta,

Fähusgårdar vikit undan

För den årta, dem skall trampa.

Redan uppå denna sommar.

Sommarn, som så långsamt skridit,

Goda kon här tidigt bölat

Mot den, som skall knippen gifva,

Vårens lam har bräkt här tidigt

Mot den, som skall maten öka;

Sommar-tackan ropat efter

Den, som fina hö't skall räcka.

Hell dig gård med all din fullhet,

Hell er gäster uppå gården,

Hell er yttre gårdens kämpar!

Hell dig trappa med din fullhet,

Hell er gäster uppå trappan,

Hell dig skara under taket!

Hell dig stuga med din fullhet,

Hell er gäster uti stugan,

Hell er barn inunder taket!

Hell dig måne, hell dig konung,

Hell dig unga bröllops-skara!

Icke har förut här varit,

Icke förr, i går ej heller,

Sådan stolt och prydlig skara

Och en folkhop, skön som denna.

Brudgum, du min gode broder!

Visa fram din köpta maka,

Den med hundra marker lösta,

Den med tusende betalta.

Har du hemtat, den du ärnat?

Dufva ärnade du hemta,

Mjellhvit mö i landet välja,

Bringa med dig fager blomma.

Men jag ser det, hvarför fråga?

Märker det, hvarför då spörja?

Visst har du en dufva hemtat,

Mjellhvit mö i landet utvalt,

Bragt med dig en fager blomma.

Goda fästmö, sköna fästmö,

Du mjellhvita, fagra fästmö!

Väl du var i hemmet frejdad,

Flicka än i faders huset;

Låt dig alltid väl bli frejdad,

Såsom gift, i mannens boning."

Derpå Ilmarinens moder

Fägnade med mat och drycker

Alla bjudna bröllopsgäster,

Att de kära gäster hedra.

Deras mun i smör sig rörde,

Näfvarna bland fisk-piroger.

Länge bryggd ren drycken varit,

Goda ölet länge färdigt

Åt de bjudna bröllopsgäster,

Till de kära gästers heder.

Rågade der kärlen voro,

Faten upp till brädden fyllda;

Der fanns ymnigt till att äta,

Till att äta, till att dricka

För de bjudna bröllopsgäster,

Till de kära gästers heder.

Humlans saft nu munnen sköljde,

Hvitt af ölets skum var skägget,

Ölet rann från sparrens ända,

Mjödet ifrån spikars gömmen

Åt de bjudna bröllopsgäster,

Till de kära gästers heder.

Hvem blef der väl bedd att sjunga,

Bedd att sånger skickligt qväda?

Gamle trygge Wäinämöinen,

Den evärdelige sångarn,

Sjelf han börjar på att qväda,

Sig till sångens värf förfogar.

Höjande sin röst han säger

Och med dessa orden talar:

"Icke har förut här varit,

Tör härnäst ej heller komma

Sådan stor och ståtlig fästman

Och en brud så nätt som denna,

Icke sådan prydlig skara,

Ej en ungdom så behaglig.

Hvem skall här jag först nu prisa?

Först må jag värdinnan prisa;

Hvem är gunstiga värdinnan?

Det är Ilmaris värdinna.

Hon af korn har bryggt oss ölet,

Gjort af malt den ljufva drycken.

Hennes säd är söt och smaklig,

Smakligt är hos henne maltet;

Ej värdinnans säd är smaklös,

Ej är maltet kärft och unket.

Hvarken fruktade hon vargar,

Eller andra skogens villdjur,

När hon gick att se på maltet,

Hastade till rökfull stuga.

Ej med krok hon maltet rörde,

Rörde alltid om med händer,

Vände det med sina näfvar,

Jemkade med sina fingrar.

Sjelf hon bakat stora bröden

Och de tjocka kakor klappat

Till den goda skarans gille,

För att fröjda goda folket;

Skyndsamt har hon maten framlagt,

Gladt och vänligt bröden burit.

Nu jag har värdinnan prisat,

Skall så värden sjelf ock prisa.

Hvem är hufvudet for skaran,

Det mot solen vända äpplet?

Ilmari den store värden,

Han är hufvudet för skaran,

Det mot solen vända äpplet.

Han ju hit har husen skaffat

Och allt virke till dem hemtat.

Släpat väggarna från skogen,

Stockarna från stora backen,

Takets bräder ifrån bärmon,

Näfret från hägghergets höjder,

Sprötena från stenig jordmon,

Mossan från de öppna kärren;

Har af buskar bänken lagat,

Ställt den på ett lämpligt ställe,

På en stadig plats den fästat.

Så jag värden sjelf har prisat,

Skall nu ock vår talman prisa.

Hvem är här till talman utsedd,

Hvem är vald att vägen visa?

Talman är i byn den bäste,

Byens sällhet vägen visar.

Denna talman bär på kroppen

Skjorta utaf fina linnet

Och en blå kaftan af vadmal.

På den fina linne-skjortan.

Fållarna i sanden släpa,

På den lefverlika marken.

Gördel fin har denna talman

Kring den blåa vadmals-rocken —

Gördel väfd af Månens dotter

Och af Solens dotter spunnen

Utaf fjun från sommar-tackan,

Utaf ull från vinter-fåret

På en tid, då eld ej lyste,

Då man ens om eld ej visste.

Visst har äfven denna talman

Skägget uti gyllne flätor,

Håret uti gyllne lockar,

Gyllne mössa på sitt hufvud,

Uppå sina gyllne lockar.

Mössan upp i molnen susar,

Skymtar fram bland trädens toppar.

Nu jag har vår talman prisat,

Skall så prisa brudens tärna.

Hvadan fick man brudens tärna,

Hvadan tog man hjelparinnan?

Dädan fick man brudens tärna,

Dädan tog man hjelparinnan:

Bak Tanika-borgens fästen,

Utanför den nya borgen.

Derifrån är hon ej hemtad —

Ej den minsta grund det äger —

Hvadan fick man brudens tärna,

Hvadan tog man hjelparinnan?

Dädan fick man brudens tärna,

Dädan tog man hjelparinnan:

Ifrån vattnen ofvan Dvina,

Från de vida, öppna fjärdar.

Ej ens dädan är hon hemtad —

Ej den minsta grund det äger —

Hvadan fick man brudens tärna,

Hvadan tog man hjelparinnan?

Fanns ett smultron uppå backen,

Fanns ett lingon-bär på fältet,

Ljusgrönt gräs på åkern växte,

Gyllne blomma uti lunden.

Dädan fick man brudens tärna

Dädan tog man hjelparinnan.

Munnen är för brudens tärna

Nätt som spolen uti Finland,

Ögonen på henne tindra

Såsom stjernorna på fästet.

Hög är hennes hufvudbonad

Som en upprätt spets af molnet,

Hennes nätta skor, de likna

Gässen på en vatten-ruska.

Brudens tärna har på halsen

Klingande och klara perlor,

Händerna af guldband prydas,

Fingrarna af gyllne ringar,

Öronen af gyllne hängen,

Ögonhåren utaf perlor.

Nu jag prisat brudens tärna,

Skall så hela skaran prisa.

Icke har förut här varit,

Icke förr, i går ej heller,

Sådan skön och prydlig skara

Och en ungdom så behaglig.

Så är folket klädt i vadmal,

Såsom skogen uti rimfrost —

Nedantill likt morgonrodnad,

Ofvantill likt dagens gryning.

Godt förråd på silfver funnits,

Penning-påsar här på fälten

Hos de bjudna bröllopsgäster,

Gästerna till pris och heder.

Mynt på mark och vägar legat,

Halfva rubels mynt för gossar,

Tre kopeks för gamla qvinnor

Och för jungfrur fyra grivners."