Frithiofs lycka (Frithiofs saga)
Hopp til navigering
Hopp til søk
Frithiofs saga
af Esaias Tegnér
(1782-1846)
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► |
af Esaias Tegnér
(1782-1846)
- Kung Beles söner gerna drage
- från dal till dal att be om svärd.
- Mitt få de ej; i Balders hage
- der är min valplats, är min verld.
- Der vill jag ej tillbaka blicka
- på kungars hämnd, på jordens sorg,
- men endast gudars glädje dricka
- tvemännings med min Ingeborg.
- Så länge ännu solen tömmer
- sin purpurglans på blomstren varm,
- lik rosenfärgadt skir, som gömmer
- en blomsterverld, min Ingborgs barm:
- så länge irrar jag på stranden,
- af längtan, evig längtan tärd,
- och ritar suckande i sanden
- det kära namnet med mitt svärd.
- Hur långsamt gå de tröga stunder!
- Du Dellings son, hvi dröjer du?
- Har du ej skådat berg och lunder
- och sund och öar förr än nu?
- Bor ingen mö i vestersalar,
- som väntar dig för länge se'n
- och flyger till ditt bröst och talar
- om kärlek först, om kärlek se'n?
- Dock ändtlig, trött af vägens möda,
- du sjunker ner ifrån din höjd,
- och qvällen drar det rosenröda
- sparlakanet för gudars fröjd.
- Om kärlek hviska jordens floder,
- om kärlek hviskar himlens fläkt.
- Välkommen, natt, du gudars moder,
- med perlor på din bröllopsdrägt!
- Hur tyst de höga stjernor skrida,
- likt älskarn till en mö på tå!
- Flyg öfver färden, min Ellida,
- skjut på, skjut på, du bölja blå!
- Der borta ligga gudens lunder,
- till goda gudar styra vi,
- och Balderstemplet står derunder,
- med kärlekens gudinna i.
- Hur lycklig träder jag på stranden!
- Du jord, jag ville kyssa dig,
- och er, I blommor små, som randen
- med hvitt och rödt den krökta stig!
- Du måne, som ditt skimmer tömmer
- kring lund och tempel, hög och vård,
- hur skön du sitter der och drömmer,
- lik Saga i en bröllopsgård!
- Hvem lärde dig, du bäck, som talar
- med blommorna, min känslas röst?
- Hvem gaf er, Nordens näktergalar,
- den klagan, stulen ur mitt bröst?
- Med qvällens rodnad alfer måla
- min Ingborgs bild på mörkblå duk;
- den bilden kan ej Freja tåla,
- hon blåser bort den, afundsjuk.
- Dock gerna hennes bild försvinne!
- Der är hon sjelf, som hoppet skön,
- och trogen som ett barndomsminne;
- hon kommer med min kärleks lön.
- Kom, älskade, och låt mig trycka
- dig till det hjerta, du är kär!
- Min själs begär, min lefnads lycka,
- kom i min famn och hvila der!
- Så smärt som stjelken af en lilja,
- så fyllig som en mognad ros!
- Du är så ren som gudars vilja,
- och dock så varm som Freja tros.
- Kyss mig, min sköna! Låt min låga
- få genomströmma äfven dig!
- Ack! jordens rund och himlens båga
- försvinna, när du kysser mig.
- Var icke rädd, här fins ej fara;
- Björn står der nere med sitt svärd,
- med kämpar nog att oss försvara,
- om det behöfdes, mot en verld.
- Jag sjelf, o att jag strida finge
- för dig, som jag dig håller nu!
- Hur lycklig jag till Valhall ginge,
- om min valkyria vore du!
- Hvad hviskar du om Balders vrede?
- Han vredgas ej, den fromme gud,
- den älskande, som vi tillbede,
- vårt hjertas kärlek är hans hud;
- den gud med solsken på sin panna,
- med evig trohet i sin barm:
- var ej hans kärlek till sin Nanna,
- som min till dig, så ren, så varm?
- Der står hans bild, han sjelf är nära,
- hur mildt han ser på mig, hur huldt!
- Till offer vill jag honom bära
- ett hjerta varmt och kärleksfullt
- Böj knä med mig! ej bättre gåfva,
- ej skönare för Balder fans,
- än tvenne hjertan, hvilka lofva
- hvarann en trohet, fast som hans.
- Till himlen mera än till jorden
- min kärlek hör, försmå ej den!
- I himlen är han ammad vorden
- och längtar till sitt hem igen.
- O, den som re'n der uppe vore!
- O, den som nu med dig fick dö
- och segrande till gudar fore
- i famnen på sin bleka mö!
- När då de andra kämpar rida
- ur silfverportarna till krig,
- jag skulle sitta vid din sida,
- en trogen vän, och se på dig.
- När Valhalls mör kring bordet bringa
- de mjödhorn med sitt skum af gull,
- med dig jag ensamt skulle klinga,
- och hviska öm och kärleksfull.
- En löfsal ville jag oss bygga
- på näset vid en mörkblå bugt.
- Der låge vi i skuggan trygga
- af lunden med den gyllne frukt.
- När Valhalls sol sig återtände
- (hur klart, hur härligt är dess bloss!),
- till gudarna vi återvände
- och längtade dock hem till oss.
- Med stjernor skulle jag bekransa
- din panna, dina lockars glöd:
- i Vingolfs sal jag skulle dansa
- min bleka lilja rosenröd;
- till dess jag dig ur dansen droge
- till kärlekens, till fridens tjäll,
- der silfverskäggig Brage sloge
- din brudsång ny för hvarje qväll.
- Hur vakan sjunger genom lunden!
- den sången är från Valhalls strand
- Hur månen skiner öfver sunden!
- han lyser ur de dödas land.
- Den sången och det ljuset båda
- en verld af kärlek utan sorg;
- den verlden ville jag väl skåda
- med dig, med dig, min Ingeborg!
- Gråt icke! ännu lifvet strömmar
- i mina ådror, gråt ej så!
- Men kärlekens och mannens drömmar
- kringsvärma gerna i det blå.
- Ack, blott din famn mot mig du breder,
- blott dina ögon se på mig,
- hur lätt du lockar svärmarn neder
- från gudars salighet till dig! -
- "Tyst, det är lärkan." Nej, en dufva
- i skogen kuttrar om sin tro;
- men lärkan slumrar än på tufva
- hos maken i sitt varma bo.
- De lycklige! dem skiljer ingen,
- när dagen kommer eller far,
- men deras lif är fritt som vingen,
- som bär i skyn det glada par.
- "Se, dagen gryr." Nej, det är flamman
- af någon vårdkas österut.
- Ännu vi kunna språka samman,
- än har den kära natt ej slut.
- Försof dig, dagens gyllne stjerna,
- och morna se'n dig långsamt till!
- För Frithiof må du sofva gerna
- till Ragnarök, om du så vill.
- Dock, det är fåfängt till att hoppas,
- der blåser re'n en morgonvind,
- och redan österns rosor knoppas
- så friska som på Ingborgs kind.
- En vingad sångarskara qvittrar
- (en tanklös hop) i klarnad sky,
- och lifvet rörs och vågen glittrar,
- och skuggorna och älskarn fly.
- Der kommer hon i all sin ära!
- Förlåt mig, gyllne sol, min bön!
- Jag känner det, en gud är nära,
- hur präktig är hon dock, hur skön!
- O, den som fram i banan trädde
- så väldig, som du träder nu,
- och stolt och glad sin lefnad klädde
- i ljus och seger, liksom du!
- Här ställer jag inför ditt öga
- det skönaste, du sett i Nord.
- Tag henne i din vård, du höga!
- hon är din bild på grönklädd jord.
- Dess själ är ren som dina strålar,
- dess öga som din himmel blått,
- och samma guld, din hjessa målar,
- har hon i sina lockar fått. -
- Farväl, min älskade! En annan,
- en längre natt vi ses igen.
- Farväl! Ännu en kyss på pannan,
- och en på dina läppar än!
- Sof nu, och dröm om mig och vakna
- vid middag; och med trogen själ
- tälj timmarna som jag, och sakna
- och brinn som jag! Farväl, farväl!