Tionde Runan (Kalevala, Castrén)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Väinämöinen
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Tionde Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén

Gamle trygge Wäinämöinen,

När han ord ännu ej erhöll

Ifrån Tuoni-Gudens boning,

Eviga Manala hemmet,

Tänker allt uti sitt sinne,

I sitt hufvud jemt begrundar,

Hvar han ord sig kunde lära,

Kunde få sig goda trollord.

Yttrade ett ord och sade:

"Hundra ord väl skulle finnas,

Tusen ämnen för att sjunga,

Der hos Antero Wipunen,

Hos den åldrige Kaleva;

Men en väg man dit skall färdas,

Måste längs en gångstig vandra.

Alltför god är ej den vägen:

Först skall jag en sträcka springa

Uppå qvinno-nålars uddar,

Så skall jag en sträcka springa

Öfver männers hvassa klingor,

Än skall jag en sträcka springa

Öfver bett på hjeltars yxor."

Tiden nalkas nu att fara,

Vandra måste Wäinämöinen,

Liksom annars legohjonet,

Eller ock den lönta trälen.

Gick så uti smedens verkstad,

Yttrade ett ord ock sade:

"Hör nu smed, o Ilmarinen!

Smid af jern mig skor ock handskar,

Hamra mig af jern en skjorta,

Smid också ihop en jern-stång.

Gör en stål-stör mot betalning;

Innantill du stålet foga,

Och på yttre sidan jernet.

Nu jag far att ord mig lära,

Går att hemta sångens ämnen

Ifrån Kaleva den gamla,

Ifrån Antero Wipunen."

Sade smeden Ilmarinen:

"Länge död Wipunen varit,

Länge Kaleva försvunnen

Med de fällor, dem han utlagt

Och de snaror, dem han gillrat.

Der ej tör ett ord du lära,

Få ej halfva ordet en gång."

Gamle trygge Wäinämöinen

Dock begaf sig, lydde icke;

Steg den första dagen varsamt

Öfver qvinno-nålars uddar,

Steg med vårdslös gång den andra

Öfver männers hvassa klingor,

Svängde sig den tredje dagen

Öfver bett på hjeltars yxor.

Wipunen i sånger kunnig

Länge ren i jorden legat,

Hvilat liflös uti mullen.

Aspen växte på hans skuldror,

Björken steg från tinningarna,

Alen sig från käken höjde,

Vide-busken nedom skägget,

Ifrån pannan ekorr-granen,

Furun barrklädd från hans tänder,

Tallen från hans fötter reslig.

Kom så gamle Wäinämöinen

Fällde aspen från hans skuldror,

Björken ifrån tinningarna,

Högg från käken stora alen,

Vide-busken nedom skägget,

Furu-trädet från hans tänder,

Stjelpte granen ifrån pannan,

Från hans skuldror stora tallen,

Dref den jernbesmidda stören

In uti det öppna gapet,

Uti käften, hvilken gnisslar.

Wipunen i sånger kunnig

Genast upp från sömnen vaknar;

Kände stören hårdt sig träffa,

Plågades af häftig smärta.

Bet det öfra, mjuka jernet

Uppå jernbesmidda stören,

Kunde dock ej bita stålet,

Icke äta jernets hjerta.

Öppnade sin mun än mera,

Bredde ut de vida käftar

För att sluka Wäinämöinen.

Nu den gamle Wäinämöinen

Kom i munnen på den vise,

I den starke mannens mage.

Dröjde länge på hans tunga,

Vräktes af och an i svalget,

Sjönk så slutligt ned i buken.

Skjortan der till smidja reder,

Gör af skjortans ärmar blåsbälg,

Pelsen till en pust anordnar,

Ordnar byxorna till bälgrör,

Strumporna till rörets mynning.

Knäet såsom städ han brukar,

Såsom hammare sin armbåg'

Och som tång sitt lilla finger.

Smider klappande med hammarn,

Städet klingar under slagen,

I den starke mannens mage,

I den maktförseddes sköte.

Wipunen i sånger kunnig

Sjelf till orda tog och sade:

"Hvem bland männer kan du vara,

Hvilken utur hjeltars skara?

Hundra männer har jag slukat,

Bragt om lifvet tusen hjeltar,

Aldrig än din like funnit.

Kolen komma mig i munnen,

Bränderna på tungan sveda,

Jernets slagg i halsen stiger.

Hvadan, Hiisi, är du slungad,

Hvadan har du kommit, stygge,

Hvadan, djefvul, i mig farit,

När så samvetslöst du kommit,

Vandrat utan skam och blygsel

För att bita, för att fräta,

För att äta, för att gnaga?

Är du en af Skaparn alstrad,

En af Gud tillåten sjukdom,

Eller är för lön du tingad,

Rustad ut emot betalning?

Är du en af Skaparn alstrad

Och af Gud tillåten sjukdom,

Jag mig anförtror åt Skaparn

Och på Gud mig fast förlitar.

Gud ej öfverger den goda,

Skaparn ej förgör den vackra.

Men om du för lön är tingad

Rustad ut emot betalning,

Tör jag bringa dig att lönlös,

Penninglös ifrån mig löpa,

Vika hädan guld förutan.

Nog man dina anor känner,

Vet hur, listige, du uppväxt.

Är du Kalma ifrån grafven,

Djefvul från den helga jorden,

Ifrån mullen, hvilken pöser,

Från den ofta rörda jorden?

Har du stigit upp från vattnet,

Ifrån hafvets fradga runnit?

Är du utaf vinden vaggad,

Är af hafvets svall du drifven?

Hvadan har du plåga kommit,

Hvadan smitta råkat fastna?

Monn från stenar, monn från stubbar,

Eller ifrån gamla platser,

Ifrån bärbevuxna rösen,

Från de vise männers nejder,

Mössbeklädde karlars vågor,

Längst från trollmäns sanka mossor,

Vreda männers höga backar,

Från de gluppska hundars hemvist,

Ifrån bistra björnars iden,

Från den nejd, der räfvar skrika,

Ifrån harars parnings-ställen?

Gif dig, under, nu å färde,

Vik ifrån mig, landets plåga,

Förrän jag åt modren säger,

Yppar allt inför den gamla.

När jag upp din moder söker,

Finner ålderstegna qvinnan,

Du i dina plågor sväller,

Spricker än i egna lustar,

Klyfs i tvenne delar, snöde,

Krossas, skälm, i trenne stycken.

Ej min far i fordna dagar,

Ej den ålderstegne gubben

Efter trollmäns hug sig böjde,

Mutade med skänker Lappen,

Han allt vidrigt fick att vika,

Fick allt ondt att ta till flykten.

Skulle man i mig ej finnas,

Uti Ukkos son ej hjelte,

Finns det väl uti min broder,

Hvilken skyarna beherrskar,

Råder öfver himlens strömoln.

Dädan jag om hjelp anropar,

Dädan beder jag om bistånd:

Ofvan från den höga himlen,

Ned ifrån den låga jorden.

Mäktigt ropar jag i nöden,

Gifver upp ett skri, som ljuder

Genom jorden, genom marken,

Genom de sex granna locken

Och igenom nio himlar.

Ukko, du vid himla-midten,

Dunder-molnets nära granne!

Bringa hit en eldig klinga,

Räck åt mig ett svärd som gnistrar,

Så att jag den onda tuktar,

Stillar nidingen för evigt.

Stig ur vattnet hafs-gudinna,

Höj ur böljan blåa mössan,

Fina fållen upp från källan,

Rena anletet ur gruset;

Kom åt mig till hjelp och räddning,

Till ett stöd och mäktigt bistånd

Uti dessa hårda mödor,

Uti denna svåra plåga!

Kom, o skog, med dina kämpar,

Öken med ditt hela manskap,

Kom med allt ditt husfolk, djefvul,

Insjö med din barna-skara,

Kommen hundra man med slagsvärd,

Tusen jernbeklädde kämpar,

Att den svaga hjelten skydda,

För att hjelpa klena mannen!

Om ej det tillfyllest vore,

Hvadan beder jag om bistånd?

Finns det gammalt folk i verlden,

Varelser, som evigt lefvat?

Stig ur jorden, jordens moder,

Ifrån åkern, urhusbonde,

Ifrån marken alla svärdmän,

Alla ryttare från sanden,

För att hafva detta onda,

Denna plåga öfvervinna!

Kave, du naturens dotter,

O du herrliga, du sköna!

Du som förr från plågor friat,

Som besegrat svåra smärtor,

Kom att häfva dessa plågor,

Dessa svåra smärtor kufva.

Om ej det tillfyllest vore,

Må hit någon Gud då komma,

Tusental af djeflar hasta,

Att från alla plågor fria,

Kufva alla svåra smärtor,

Allt det onda öfvervinna.

Vik nu stygge ur mitt sköte,

Ur min lefver landets plåga.

Rum för dig der icke finnes,

Om du äfven rum behöfde;

Slå ditt läger annorstädes,

Flytta längre bort din boning.

Hvart skall jag nu dig besvärja,

Hvart dig mana och förvisa?

Om du är af andra utsänd,

Är en pil af andra skjuten,

Sök då att till hemmet komma,

Hasta bort till görarns nejder,

I dess sköte, som dig hitsändt.

Rör dig, såsom snabba hunden,

Ila hän, som eldens gnista;

Såsom tupp du flyg till tåget

Och till gården såsom kyckling,

Störta hästen uti spiltan,

Den behornade vid krubban,

Nacken vrid i krok på öket,

Nedtryck hornen uti smutsen,

Svansen emot fähus-golfvet.

När du sen till stugan kommer,

Gå på händerna i tröskeln

Och i farstu-dörrn på knäna.

Ifrån skuldfritt folk dig bortvänd,

Gå förbi dem, som ej skada,

Rusa mot dem, som dig mana,

Störta mot dem, som dig sända.

Uti vristen dem så fatta,

Hugg dem bakuppå i foten,

Grip i hälen, der den smalnar,

I de minsta tår på foten.

Kasta djeflarna i elden,

Husets värdar längst från hörnet,

Dess värdinnor ifrån dörrvrån

Och från golfvets midt de späda.

Drif i elden mun och hufvud

Ställ mot fältet deras nackar,

Ögonen i hufvet omvänd,

Nackarna i blinken kringvrid,

Knåda blod i deras skuldror,

Rör om tarmarna i magen,

Koka lungorna i bröstet,

Sätt i skakning deras hufvu'n,

Bringa benen uti dallring,

Gör ett slut på deras flåsning.

Men ej må jag på dig lägga

Alltför fula värf att sköta;

Jag skall endast dig nu mana

Att med värden qvällsvard spisa,

Äta frukost med värdinnan,

Med din husmor äggets smulor,

Middag med allt öfrigt husfolk.

Der har du en far, som gråter,

Ålderstigen far, som klagar,

Broder, hvilken tårar gjuter,

Och en mor, som bittert sörjer.

Tag dig mössa utaf Hiisi,

Hufvudbonad af den onde,

Till att färdas öfver hafven,

Öfver smärre sjöar halka.

Skaffa dig af Hiisi skidor,

Alträds-skidor utaf Lempo

Och en staf af onde mannen,

Att på Hiisis marker skida,

Sväfva öfver Lempos lunder.

Men om skjuts du skulle önska,

Bedja om en häst till åkning,

Tag dig då en häst af Hiisi,

Välj en fåle ifrån berget.

Ståtlig häst hos Hiisi finnes,

Häst med eldröd man i fjället,

För en ryttare förträfflig,

För den man, som hårdt vill åka.

Hästens eldman gnistor sprider,

Ifrån munnen frusta lågor,

Utaf jern dess hofvar äro,

Fötterna af fasta stålet.

Hästens fötter halka icke,

Icke snafva hingstens hofvar,

Hvarken uti luftens halka,

Eller uppå Kalmas glanskis.

Om ej det tillfyllest vore,

Tag af egen slägt dig skidor,

Dina anförvandters hästar

Och din broders röda farkost,

Att till hemmet återvända,

Seglande med båt på vattnet,

Farande med häst på landet

Och med skidor utför backar.

Är du Kalma ifrån grafven,

Djefvul från den helga jorden,

Dit skall jag då dig besvärja,

Mana dig och dig förvisa,

Uti mullen, hvilken pöser,

I den jord, som ofta röres,

Hvari folket nederfallit,

Dit den starka hopen störtat.

Har du upp ur vattnet stigit,

Runnit utur hafvets fradga,

Dit jag åter dig besvärjer,

Manar dig och dig förvisar,

Ut på hafvets stora yta,

På den vida öppna fjärden,

Bort till Nordens sista ända,

För att der af vinden vaggas,

Blänka i det lugna vattnet,

Af den dunkla vågen skakas.

Är du utaf vinden vaggad,

Drifven hit af luftens brusning,

Må du vindens väg beträda,

Samma stråt, som vårens ilar.

Rör dig såsom snabba hunden,

Ila hän som blåa pilen,

Flyg, som eldens gnista flyger.

Dit jag äfven dig besvärjer,

Till de fält, der elgar fångas,

Bort till harars parnings-ställen,

Till den nejd, der räfvar skrika,

Uti björnars stenrös-grottor,

Kamrar, gjorda utaf hällar,

Bort till låga, sanka dälder,

Till de kärr, som aldrig tina,

In i ständigt öppna källor,

Källor med de mjuka bräddar,

Derifrån ej mer du slipper,

Aldrig någonsin dig reder.

Dit jag äfven dig besvärjer,

Till de döda menskors hemvist,

I de hädangångnas boning,

Der i svepning liken ligga;

Och till Nordens sista ända,

Lapplands ödemark den vida,

Uti strida Rutja-forssen,

Hvirfveln, som af lågor sjuder,

Dit brådstupa träden falla,

Tallar rulla ned med rötter,

Furar sig med toppar störta,

Krökta furar helt och hållet,

Med sin rot de stora furar,

Tallarna med rika kronor.

Om du det ännu ej lyder,

Tar jag isbelagda handskar,

Tager mina orma-vantar,

Skaffar mig af örnen näfvar,

Hvassa klor af blod-utsugarn,

Tänger af den gluppska fogeln,

Utaf höken fotens grenar.

Hvarmed jag den onda tuktar,

Stillar nidingen for evigt.

Nu är tid för dig att vika,

Stunden kommen att mig lemna,

Ögonblicket till att bortgå

Och ett skapadt ting ej skada,

Andligt väsen ej besudla.

Gif dig, vidrige, å färde,

Drag dig, onde man, på flykten,

Förr än dagen åter randas,

Gudens morgonrodnad uppgår,

Solen uppå fästet stiger;

Fly förr än jag orda börjar,

Sinnet mig att tala bjuder.

Kunskap må om Gud nu komma,

Herren må sin hjelp förläna.

När man förr om Gud fick kunskap

Och sitt bistånd Herren länte,

Bergen då af smör blott runno,

Fetma flöt från klippors hällar,

Sjöar liksom höfter dröpo.

Höga länder ned sig sänkte,

Låga länder upp sig höjde,

Fälten rördes, bergen skaktes,

Kopparbergen häftigt skälfde,

Tornen störtade till marken.

Så må äfven du dig röra,

Så du onde från mig vika.

Rör dig, när man om dig rörer,

Skaka på dig, när du skakas."

Sjelf nu gamle Wäinämöinen

Yttrade ett ord och sade:

"Godt för mig är här att lefva,

Nöjsamt tiden jag fördrifver,

Ljufligt smakar mig din lefver,

God är lungan till att koka,

Flottet kan som mat förtäras.

Icke ger jag mig å färde,

Skiljes aldrig här i verlden,

Om jag ej får ord förnimma,

Goda trollord af dig lära,

Höra ord, så vidt mig lyster,

Tusen ämnen för att sjunga."

Wipunen i sånger kunnig,

Med en visdom stor i munnen,

Obegränsad makt i bröstet,

Väldig sång-kraft uti magen,

Öppnar orduppfylda kistan,

Låter upp sin sångar-låda,

För att sjunga goda qväden,

Fram de bästa sånger lägga.

Icke tryta ord till orden,

Sånger genom sång ej minskas,

Förr det tryter sten i klippor,

Uti floder stilla vatten,

Abbor-fiskar uti sjöar

I Aluejärvi böljor.

Sjöng så dagar utan ända,

Ena natten på den andra,

Ord af honom fordom fångna,

Sångens ämnen, dem han lärt sig,

Medan fällorna han utlagt,

Då han gillrat sina snaror.

Ursprungsord han sjöng grundenligt,

Enligt ämnet vishets-runor.

Solen stadnade att höra,

Månen att på honom lyssna,

Karlavagnen att sig lära:

Stadnade ock fjärdens böljor,

Vågorna i vikens böjning,

Floder hörde upp att svalla,

Brusade ej Rutja-forssen,

Wuoksen hejdades i loppet,

Jordans böljor stodo stilla.

Gamle trygge Wäinämöinen

Får nu ord omsider höra,

Får sig goda trollord lära.

Hundratal af ord han hörde,

Tusen ämnen för att sjunga

Ifrån munnen på Wipunen,

Från den starke mannens sköte,

Från den maktförseddes mage.

Wipunen i sånger kunnig

Spottar från sin mages fängsel

Ut den gamla Wäinämöinen.

Så den gamle Wäinämöinen

Kom ur munnen på den vise,

Från den starke mannens sköte,

Från den maktförseddes mage.

Gick derpå i smedens verkstad,

Sade smeden Ilmarinen:

"Fick omsider ord du höra,

Lära dig de goda trollord,

Hvarmed båtens sida redes

Akterbogen sammanfästes,

Bräderna i fören fogas?"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Ord jag fick omsider höra,

Fick mig goda trollord lära;

Hundratal af ord jag hörde,

Tusen ämnen för att sjunga."

Derpå till sin båt han träder,

Får sin vackra farkost färdig,

Båten utaf träd i ordning.

Lemnar båten på dess rullar,

Nya skeppet på dess spånor.