Tjugonde Runan (Kalevala, Castrén)
Hopp til navigering
Hopp til søk
Kalevala
Tjugonde Runan
Öfversatt af
Kalevala
Tjugonde Runan
Öfversatt af
- Gret så smeden Ilmarinen,
- Gret och sörjde hvarje afton,
- Ännu mer han gret om natten,
- Suckade till ljusa dagen,
- Då hans maka var försvunnen
- Och i mullen lagd den sköna.
- Icke rördes uti handen
- Hammarns skaft, det kopparsmidda,
- Icke alls den första dagen,
- Ej den första, ej den andra.
- Sade smeden Ilmarinen:
- "Ve mig arme man! jag vet ej,
- Hur att vara, hur att lefva;
- Natten ligger jag och vakar,
- Ringa är min kraft, min insigt
- Svag och mödosamt mitt arbet'."
- Går att plocka guld ur hafvet,
- Silfver ifrån djupa böljan,
- Samlar träd i stora högar,
- Fulla tretti' lass han släpar,
- Bränner så till kol dem alla
- Och i essjan vräker kolen.
- Föser sedan guld i elden,
- Silfver ibland brända kolen,
- Med ett får om hösten lika,
- Lika med en vinter-hare.
- Tar så trälar till att pusta,
- Lönta drängar till att trycka.
- Trälar pusta oförtrutet,
- Raskt de lönta drängar trycka —
- Utan handskar uppå handen,
- Utan hattar öfver hjessan,
- Under kalla vinter-himmeln.
- Sjelf han, smeden Ilmarinen,
- Smider sig af guld en hustru,
- Vill en brud af silfver bilda.
- Men nu pusta trälar dåligt,
- Kraftlöst trycka lönta drängar.
- Sjelf han tar sig för att pusta,
- Hurtigt pustar Ilmarinen,
- Pustar en gång, pustar tvenne,
- Redan efter tredje gången
- Skådar han i essjans botten,
- Synar långsåt bälgens bräddar.
- Spratt ur elden fram en klinga,
- Gyllne klinga utur glöden.
- Skön är klingan till att skåda,
- Men den har dock onda seder:
- Dödar en man alla dagar,
- Dödar tvenne på de bästa.
- Trälarne åt klingan gladdes,
- Men af harm greps smedens sinne.
- Sjelf han, smeden Ilmarinen,
- Stack sitt svärd i elden åter,
- Gyllne klingan uti glöden,
- Bragte mera guld i elden —
- Guld, så mycket mössan rymde
- Och hattkupan full af silfver.
- Tog så trälar till att pusta,
- Lönta drängar till att trycka.
- Trälar pusta oförtrutet,
- Raskt de lönta drängar trycka —
- Utan handskar uppå handen,
- Utan hattar öfver hjessan,
- Under kalla vinter-himmeln.
- Sjelf han, smeden Ilmarinen,
- Smider sig af guld en hustru,
- Vill en brud af silfver bilda.
- Men nu pusta trälar dåligt,
- Kraftlöst trycka lönta drängar;
- Sjelf han tar sig för' att pusta,
- Hurtigt pustar Ilmarinen,
- Pustar en gång, pustar tvenne,
- Redan efter tredje gången
- Skådar han i essjans botten,
- Synar långsåt bälgens bräddar.
- Spratt ur elden fram en fåle,
- Hingst med gyllne man ur glöden;
- Skön är hingsten till att skåda,
- Ilskefullt dock är dess sinne:
- Dödar ett sto alla dagar,
- Dödar tvenne på de bästa.
- Trälarne åt hingsten gladdes,
- Men af harm greps smedens sinne.
- Det var smeden Ilmarinen,
- Körde hingsten uti elden,
- Den guldmanige i glöden.
- Bragte mera guld i elden —
- Guld, så mycket mössan rymde.
- Ock hattkupan full af silfver.
- Tog så trälar till att pusta,
- Lönta drängar till att trycka.
- Trälar pusta oförtrutet,
- Raskt de lönta drängar trycka —
- Utan handskar uppå handen,
- Utan hattar öfver hjessan,
- Under kalla vinter-himmeln.
- Sjelf han, smeden Ilmarinen,
- Smider sig af guld en hustru,
- Vill en brud af silfver bilda.
- Trälar pusta oförtrutet,
- Pusta dagar, hvila nätter;
- Ej blir gyllne bilden färdig,
- Silfver-bruden ej fullbordad.
- Derpå smeden Ilmarinen
- Sjelf sig tager för' att pusta.
- Pustar dagar, rastar icke,
- Pustar nätter, hvilar icke,
- Pustar en dag, pustar tvenne,
- Men uppå den tredje dagen
- Skådar han i essjans botten,
- Synar långsåt bälgens bräddar.
- Spratt ur elden fram en jungfru,
- Mö med gyllne hår ur glöden;
- Flickan gladde smedens sinne,
- Men af harm de andre grepos.
- Vänder henne, skådar henne,
- Ser ej mun och ser ej ögon,
- Ej de qvinliga behagen;
- Smider mun och smider ögon,
- Smider qvinliga behagen,
- Ordet kan han icke gifva.
- Skön är jungfrun till att skåda,
- Hennes seder han ej känner.
- Tog så smeden Ilmarinen
- Jungfrun på sin bädd till natten;
- Kyla sprider röda guldet,
- Kyla sprider hvita silfret.
- Sade smeden Ilmarinen:
- "Åt hvem månde guldmön duga?
- Åt den gamle Wäinämöinen
- Till en maka för hans lifstid."
- Sjelf den gamle Wäinämöinen
- Hvilar straxt den första natten —
- Uppå sköna hufvud-kuddar,
- Uppå mjuka fjäder-dynor —
- Vid den unga jungfruns sida,
- Hvilken utaf guld var formad,
- Som var tecknad utaf silfver.
- Der nu gamle Wäinämöinen
- Skyddar sig med ull-betäckning,
- Sveper sig i tjocka pelsen,
- Täcken breder öfver kroppen —
- Tvenne, trenne björnars hudar,
- Dertill fem, sex ylle-täcken.
- Lagom varm var ena sidan.
- Den som låg i täcket insvept,
- Uti mjuka ylle-klädet.
- Den åt jungfrun vända sidan
- Så när hade blifvit frusen,
- Stelnat till en snöig massa,
- Sig till hafvets is förvandlat
- Och till stenens hårdhet styfnat.
- Då nu gamle Wäinämöinen
- Blott en enda natt sig hvilat
- Invid gyllne jungfruns sida,
- Bredvid bruden utaf silfver,
- Höjde han sin röst och talte,
- Yttrade med orden detta:
- "Aldrig må du, unga slägte,
- Aldrig J, dess söners söner!
- Ej så länge tiden varar,
- Klara månen ännu lyser,
- Utaf guld en qvinna bilda,
- Vilja brud af silfver smida.
- Kyla sprider röda guldet,
- Kyla sprider hvita silfret,
- Lagom varm var ena sidan,
- Den i gamla täcket svepta,
- Men till is den ville stelna,
- Som var vänd åt unga jungfrun."
- Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
- Med åt sidan lutad mössa,
- For nu smeden Ilmarinen
- Fjerran hän till Pohja-gården,
- For med hopp om annan flicka,
- Hänförd af en jungfrus fägring.
- Kom så in i Pohja-stugan,
- Yttrade ett ord och sade:
- "Gumma gif åt mig din dotter,
- Gif åt mig en fager fästmö,
- Den bland dina döttrar yngre,
- Den bland barnen allrabästa."
- Louhi, Pohjolas värdinna,
- Tog till orda nu och sade:
- "Här är ingen flicka vaggad,
- Ingen dotter närd och fostrad
- För din släde, o du vräkling,
- För din bädd, du glupske blodhund,
- Du som fräter kött med benen,
- Slukar i dig råa bloden.
- Hellre lemnar jag min dotter,
- Slungad till Förderfvets munsbit,
- Uti gapet på en springvarg,
- Uti bistra björnens käftar."
- Dädan fick han ingen flicka,
- Ingen ung och fager fästmö.
- Vred sin mun, sitt hufvud rörde,
- Skakade det svarta håret,
- For så bort från Pohja-gården,
- Färdades till egna nejder.
- Gamle trygge Wäinämöinen
- Möter honom uppå vägen,
- Yttrar så ett ord och säger:
- "Hör mig smed, du Ilmarinen,
- Frände, barn af samma moder!
- Hvarför är du så bedröfvad,
- Låter snedt din mössa hänga,
- När från Pohjola du kommer?
- Säg, hur lefver man i Pohja."
- Sade smeden Ilmarinen:
- "Lätt i Pohja är att lefva,
- Då der Sampo finns, som maler,
- Granna locket, som sig rullar;
- Mol på en dag säd att ätas,
- På den andra till att säljas,
- På den tredje att förvaras.
- Ja, det säger jag i sanning:
- Lätt i Pohja är att lefva,
- Då i Pohja Sampo finnes;
- Der är plöjning, der är såning,
- Der är all slags växt och gröda,
- Der, just der en evig lycka."