Tjugonde Runan (Kalevala, Castrén)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Väinämöinen
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Tjugonde Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén

Gret så smeden Ilmarinen,

Gret och sörjde hvarje afton,

Ännu mer han gret om natten,

Suckade till ljusa dagen,

Då hans maka var försvunnen

Och i mullen lagd den sköna.

Icke rördes uti handen

Hammarns skaft, det kopparsmidda,

Icke alls den första dagen,

Ej den första, ej den andra.

Sade smeden Ilmarinen:

"Ve mig arme man! jag vet ej,

Hur att vara, hur att lefva;

Natten ligger jag och vakar,

Ringa är min kraft, min insigt

Svag och mödosamt mitt arbet'."

Går att plocka guld ur hafvet,

Silfver ifrån djupa böljan,

Samlar träd i stora högar,

Fulla tretti' lass han släpar,

Bränner så till kol dem alla

Och i essjan vräker kolen.

Föser sedan guld i elden,

Silfver ibland brända kolen,

Med ett får om hösten lika,

Lika med en vinter-hare.

Tar så trälar till att pusta,

Lönta drängar till att trycka.

Trälar pusta oförtrutet,

Raskt de lönta drängar trycka —

Utan handskar uppå handen,

Utan hattar öfver hjessan,

Under kalla vinter-himmeln.

Sjelf han, smeden Ilmarinen,

Smider sig af guld en hustru,

Vill en brud af silfver bilda.

Men nu pusta trälar dåligt,

Kraftlöst trycka lönta drängar.

Sjelf han tar sig för att pusta,

Hurtigt pustar Ilmarinen,

Pustar en gång, pustar tvenne,

Redan efter tredje gången

Skådar han i essjans botten,

Synar långsåt bälgens bräddar.

Spratt ur elden fram en klinga,

Gyllne klinga utur glöden.

Skön är klingan till att skåda,

Men den har dock onda seder:

Dödar en man alla dagar,

Dödar tvenne på de bästa.

Trälarne åt klingan gladdes,

• Men af harm greps smedens sinne.

Sjelf han, smeden Ilmarinen,

Stack sitt svärd i elden åter,

Gyllne klingan uti glöden,

Bragte mera guld i elden —

Guld, så mycket mössan rymde

Och hattkupan full af silfver.

Tog så trälar till att pusta,

Lönta drängar till att trycka.

Trälar pusta oförtrutet,

Raskt de lönta drängar trycka —

Utan handskar uppå handen,

Utan hattar öfver hjessan,

Under kalla vinter-himmeln.

Sjelf han, smeden Ilmarinen,

Smider sig af guld en hustru,

Vill en brud af silfver bilda.

Men nu pusta trälar dåligt,

Kraftlöst trycka lönta drängar;

Sjelf han tar sig för' att pusta,

Hurtigt pustar Ilmarinen,

Pustar en gång, pustar tvenne,

Redan efter tredje gången

Skådar han i essjans botten,

Synar långsåt bälgens bräddar.

Spratt ur elden fram en fåle,

Hingst med gyllne man ur glöden;

Skön är hingsten till att skåda,

Ilskefullt dock är dess sinne:

Dödar ett sto alla dagar,

Dödar tvenne på de bästa.

Trälarne åt hingsten gladdes,

• Men af harm greps smedens sinne.

Det var smeden Ilmarinen,

Körde hingsten uti elden,

Den guldmanige i glöden.

Bragte mera guld i elden —

Guld, så mycket mössan rymde.

Ock hattkupan full af silfver.

Tog så trälar till att pusta,

Lönta drängar till att trycka.

Trälar pusta oförtrutet,

Raskt de lönta drängar trycka —

Utan handskar uppå handen,

Utan hattar öfver hjessan,

Under kalla vinter-himmeln.

Sjelf han, smeden Ilmarinen,

Smider sig af guld en hustru,

Vill en brud af silfver bilda.

Trälar pusta oförtrutet,

Pusta dagar, hvila nätter;

Ej blir gyllne bilden färdig,

Silfver-bruden ej fullbordad.

Derpå smeden Ilmarinen

Sjelf sig tager för' att pusta.

Pustar dagar, rastar icke,

Pustar nätter, hvilar icke,

Pustar en dag, pustar tvenne,

Men uppå den tredje dagen

Skådar han i essjans botten,

Synar långsåt bälgens bräddar.

Spratt ur elden fram en jungfru,

Mö med gyllne hår ur glöden;

Flickan gladde smedens sinne,

Men af harm de andre grepos.

Vänder henne, skådar henne,

Ser ej mun och ser ej ögon,

Ej de qvinliga behagen;

Smider mun och smider ögon,

Smider qvinliga behagen,

Ordet kan han icke gifva.

Skön är jungfrun till att skåda,

Hennes seder han ej känner.

Tog så smeden Ilmarinen

Jungfrun på sin bädd till natten;

Kyla sprider röda guldet,

Kyla sprider hvita silfret.

Sade smeden Ilmarinen:

"Åt hvem månde guldmön duga?

Åt den gamle Wäinämöinen

Till en maka för hans lifstid."

Sjelf den gamle Wäinämöinen

Hvilar straxt den första natten —

Uppå sköna hufvud-kuddar,

Uppå mjuka fjäder-dynor —

Vid den unga jungfruns sida,

Hvilken utaf guld var formad,

Som var tecknad utaf silfver.

Der nu gamle Wäinämöinen

Skyddar sig med ull-betäckning,

Sveper sig i tjocka pelsen,

Täcken breder öfver kroppen —

Tvenne, trenne björnars hudar,

Dertill fem, sex ylle-täcken.

Lagom varm var ena sidan.

Den som låg i täcket insvept,

Uti mjuka ylle-klädet.

Den åt jungfrun vända sidan

Så när hade blifvit frusen,

Stelnat till en snöig massa,

Sig till hafvets is förvandlat

Och till stenens hårdhet styfnat.

Då nu gamle Wäinämöinen

Blott en enda natt sig hvilat

Invid gyllne jungfruns sida,

Bredvid bruden utaf silfver,

Höjde han sin röst och talte,

Yttrade med orden detta:

"Aldrig må du, unga slägte,

Aldrig J, dess söners söner!

Ej så länge tiden varar,

Klara månen ännu lyser,

Utaf guld en qvinna bilda,

Vilja brud af silfver smida.

Kyla sprider röda guldet,

Kyla sprider hvita silfret,

Lagom varm var ena sidan,

Den i gamla täcket svepta,

Men till is den ville stelna,

Som var vänd åt unga jungfrun."

Sorgsen och med nedsänkt hufvud,

Med åt sidan lutad mössa,

For nu smeden Ilmarinen

Fjerran hän till Pohja-gården,

For med hopp om annan flicka,

Hänförd af en jungfrus fägring.

Kom så in i Pohja-stugan,

Yttrade ett ord och sade:

"Gumma gif åt mig din dotter,

Gif åt mig en fager fästmö,

Den bland dina döttrar yngre,

Den bland barnen allrabästa."

Louhi, Pohjolas värdinna,

Tog till orda nu och sade:

"Här är ingen flicka vaggad,

Ingen dotter närd och fostrad

För din släde, o du vräkling,

För din bädd, du glupske blodhund,

Du som fräter kött med benen,

Slukar i dig råa bloden.

Hellre lemnar jag min dotter,

Slungad till Förderfvets munsbit,

Uti gapet på en springvarg,

Uti bistra björnens käftar."

Dädan fick han ingen flicka,

Ingen ung och fager fästmö.

Vred sin mun, sitt hufvud rörde,

Skakade det svarta håret,

For så bort från Pohja-gården,

Färdades till egna nejder.

Gamle trygge Wäinämöinen

Möter honom uppå vägen,

Yttrar så ett ord och säger:

"Hör mig smed, du Ilmarinen,

Frände, barn af samma moder!

Hvarför är du så bedröfvad,

Låter snedt din mössa hänga,

När från Pohjola du kommer?

Säg, hur lefver man i Pohja."

Sade smeden Ilmarinen:

"Lätt i Pohja är att lefva,

Då der Sampo finns, som maler,

Granna locket, som sig rullar;

Mol på en dag säd att ätas,

På den andra till att säljas,

På den tredje att förvaras.

Ja, det säger jag i sanning:

Lätt i Pohja är att lefva,

Då i Pohja Sampo finnes;

Der är plöjning, der är såning,

Der är all slags växt och gröda,

Der, just der en evig lycka."