Tjuguandra Runan (Kalevala, Castrén)
Hopp til navigering
Hopp til søk
Kalevala
Tjuguandra Runan
Öfversatt af
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► |
Kalevala
Tjuguandra Runan
Öfversatt af
- Gamle trygge Wäinämöinen
- Styrde sedan fram sin farkost
- Från den dimomhöljda udden,
- Från den skogbeväxta holmen.
- Styrde en dag långsmed floder,
- Andra dagen långsmed sjöar
- Och den tredje utför forssar.
- Nu den gamle Wäinämöinen
- Sjelf till orda tog och sade
- Ofvan fallet af eldforssen,
- Vid den helga flodens hvirfvel:
- "Jungfru, du forsfallets granne,
- Flicka invid strida strömmen!
- Drag ditt snöre ut på vattnet,
- Drag ditt blåa garn på böljan,
- När den röda båten kommer,
- Tjärubringan framåt stryker.
- Midt i floden står en klippa,
- Der som forssen starkast brusar,
- Ligger framför röda båten,
- Är i vägen för min farkost.
- Vrid i klippan hål med borren,
- Bryt den sönder med ditt huggjern,
- Så att båten fritt kan löpa,
- Tjärubringan framåt stryka.
- Båtens bog till jern förvandla,
- Byt till mossa stenens sida,
- Då jag far i forssens brusning,
- Färdas fram bland strida böljor.
- Samla bränningar med näfven,
- Vänd dem om med dina händer,
- Vågor välf med famnen undan,
- Att mot bröstet de ej fräsa,
- Att mot mig de icke brusa.
- O du Ukko, Gud i höjden!
- Du som är mitt enda bistånd,
- Sträck ditt blanka svärd i böljan,
- Styr min farkost med din klinga,
- Så att båten fritt kan löpa,
- Furu-stocken framåt stryka."
- Der dock stadnar trädstams-båten,
- Fastnar Wäinö-gårdens farkost,
- Hårdt sig fäster trädstams-skeppet,
- Röda båten röres icke.
- Gamle trygge Wäinämöinen
- Börjar tänka och begrunda:
- "Hvarvid fäste sig nu båten,
- Stadnade den röda stocken?
- Monne vid en sten, en ruska,
- Eller vid ett koppar-röse?"
- Lutade sig ned att skåda:
- "Icke vid en sten, en ruska,
- Eller vid ett koppar-röse,
- Men på stora gäddans skuldror,
- Uppå vattenhundens refben."
- Det var muntre Lemminkäinen,
- Stack sitt svärd i flodens bölja,
- Stafven ned inunder skeppet,
- Båten börjar ej att löpa,
- Löses icke ur sitt fängsel.
- Svärdet splittrades i stycken,
- Fisken var dock frisk och oskadd.
- Derpå smeden Ilmarinen
- Stack sitt svärd i flodens bölja,
- Stafven ned inunder skeppet,
- Båten börjar ej att löpa,
- Löses icke ur sitt fängsel.
- Svärdet splittrades i stycken,
- Frisk och oskadd var dock fisken.
- Nu den gamle Wäinämöinen
- Drager svärdet från sin sida,
- Grymma jernet utur slidan,
- Sticker det i gäddans skuldror,
- Uti vattenhundens refben.
- Lyfter fisken ifrån hafvet,
- Drager hufvudet i båten,
- Stjerten sänkes ned i bottnet.
- Vänder fisken, den betraktar,
- Yttrar så ett ord och säger:
- "Ett och annat finns i floder,
- Der finns ruskor, der finns gäddor.
- Hvem bland svenner är den äldste?
- Han må sönderdela gäddan,
- Skära fisken uti stycken."
- Männerna ur båten svara,
- Qvinnorna ifrån dess sidor:
- "Renast äro fiskarns händer,
- Heligast hans egna fingrar."
- Båten började nu löpa,
- Skeppet ur sitt fängsel löstes.
- Gamle trygge Wäinämöinen
- Styrde båten till en holme,
- Drog så knifven ur sin slida,
- Som på venstra sidan hängde.
- Dermed skar han gäddan sönder,
- Klyfde den i tvenne delar,
- Tog till orda se'n och sade:
- "Hvad ej kunde deraf blifva,
- Af den stora gäddans tänder,
- Utaf vattenhundens refben,
- Om de fördes till en smidja,
- Om till skicklig smed de bragtes,
- Bragtes till en kunnig konstnär?"
- Sade smeden Ilmarinen:
- "Hvad kan utaf skräpet blifva,
- Hvad af lumpna tinget göras,
- Utaf fiskbens-skrädet bildas,
- Om det ock till smidjan föres,
- Om till skicklig smed det bringas,
- Bringas till en kunnig konstnär?"
- Sade gamle Wäinämöinen:
- "Det ju vore harpans början,
- Om till skicklig smed det fördes,
- Bragtes till en kunnig konstnär."
- Men der fanns ej kunnig konstnär,
- Fanns ej man med sådan insigt,
- Att han kunnat harpan foga.
- Gamle trygge Wäinämöinen
- Tager sjelf sig för' att foga,
- Börjar sjelf att harpan bilda.
- Hvadan fick han ljudfullt botten?
- Från den häggbevuxna dalen,
- Från den genljudsfulla granen.
- Hvadan fick han harpans skrufvar?
- Af den stora gäddans tänder,
- [Utaf Tuoni-trälens borrar.]
- Ännu felas något litet,
- Sköna harpan är i saknad
- Af en sträng, af tvenne tagel.
- Hvaraf voro harpans strängar?
- Utaf hår från Hiisi-hästen,
- Utaf Lempo-fålens klädnad.
- Nu var strängaspelet färdigt,
- Stora gäddbens instrumentet,
- Harpan utaf fiskens fenor.
- Gamle trygge Wäinämöinen
- Bjöd de gamle till att spela;
- Gamle spela, hufvun darra,
- Glädjen ej med glädje sämjes,
- Spelet sig till spel ej fogar.
- Bjöd de unge till att spela,
- Unge spela, fingren knaka,
- Ej är ljudet rätta ljudet,
- Glädjen gäller ej för glädje.
- Spelar muntre Lemminkäinen,
- Spelar smeden Ilmarinen,
- Glädjen ej med glädje sämjes,
- Spelet sig till spel ej höjer.
- Gamle trygge Wäinämöinen
- Skickar harpan så till Pohja,
- Kantele till Kalevala.
- Spelar Pohja-gårds värdinnan,
- Spela Pohja-gårdens svenner,
- Spela svenner, spela jungfrur,
- Spela ock de unga flickor,
- Spela de ogifta männer,
- Spela äfven gifta männer.
- Vända harpan om och vrida,
- Hålla den i sina fingrar,
- Äga ej den rätta konsten.
- Strängarna i oskick bragtes,
- När de tvenne skilda folkslag
- Spelade med sina fingrar;
- Taglen gåfvo skränfullt läte,
- Skärande och sträfva toner,
- Harpan skrålade förfärligt.
- Gubben vaknade på ugnen,
- Spratt ur sömnen upp den gamle,
- Höjde då sin röst och sade,
- Talade med dessa orden:
- "Hören upp omsider, tystnen!
- Detta skär mig allt till benen,
- Spränger mina örons hinnor,
- Ristar tvert igenom hufvet,
- Störer sömnen för en vecka.
- Om det Finska folkets harpa
- Icke bättre åstadkommer,
- Ej försänker uti slummer,
- Vräken den då ut på vattnet,
- Sänken ned i flodens bölja;
- Eller bringen den tillbaka,
- Fören uti mästarns händer,
- Uti konstnärns egna fingrar."
- Plötsligt ifrån harpans strängar
- Dessa ord till gensvar ljuda:
- "Ej jag bör i floden vräkas,
- Icke ut på böljan kastas,
- Ännu spelar jag hos mästarn,
- Ljuder uti konstnärns händer."
- Nu man harpan varsamt förde,
- Bragte kantele försigtigt,
- Bar den uti mästarns händer,
- Uti konstnärns egna fingrar.
- Gamle trygge Wäinämöinen
- Tvättar sina tummar rena,
- Fingrarna i ordning lagar,
- Sätter sig på glädje-stenen,
- På en klippa invid stranden,
- Ned på silfverrika backen,
- På den gyllne kullens hympel,
- Tar i fingrarna sin harpa,
- Lägger böjda trä't på knäna,
- Kantele inunder handen.
- Höjde nu sin röst och sade,
- Talade med dessa orden:
- "Ho som förr ej har förnummit
- Fröjden af de höga runor,
- Ej till harpans toner lyssnat,
- Han må komma för att höra."
- Spelar gamle Wäinämöinen,
- Spelar på en gång och sjunger,
- Fingrarna sig böjligt höjde,
- Rördes af och an på harpan,
- Lätt steg tummen ifrån strängen.
- Nu med glädje glädjen sämjes
- Och till spel sig spelet höjer,
- Ymnigt ljud ger gäddbens harpan,
- Harpan gjord af fiskens ryggben,
- Hingstens tagel mäktigt ljuda,
- Hästens tagel toner bilda.
- Ej fanns något djur i skogen,
- Springande på fyra fötter,
- Ej en varelse i luften,
- Som nu icke kom att höra,
- Undra öfver ljufva spelet.
- Vargen sjelf i kärret vaknar,
- Björnen stiger upp från heden,
- Ur sitt ide utaf tallar,
- Ur sin kula utaf granar.
- Hoppar hastigt uppå gärdet,
- Kryper derifrån till ledet,
- Gärdet faller kull på klippan,
- Ledet rullar ned i lunden,
- Björnen hoppar upp i granen,
- Skyndsamt sig i tallen svänger,
- Medan fadren glädje skapar,
- Wäinämöinen spelet sköter.
- Dunkelskäggig skogens gubbe,
- Frejdad konung öfver djuren
- Och den hela Tapio-skaran
- Gingo att på spelet höra.
- Äfven sjelfva skogs-värdinnan,
- Tapiolas trägna qvinna
- Klädde sig i blåa strumpor,
- Snörde röda band om skorna,
- Steg så opp i björkens knyla,
- Hvilade i alens krökning,
- För att harpans toner höra
- och på stränga-spelet lyssna.
- Ej fanns lefvande i skogen,
- Resligt djur på fyra fötter,
- Ingen varelse i luften,
- Hvinande med tvenne vingar,
- Ej en fogelskock så präktig,
- Att den ej från luften yrde,
- Ilande med snabbhet neder,
- För att herrlig tonkonst höra,
- Undra öfver ljufva spelet.
- Örnen flög från höga rymden,
- Höken midt igenom molnen,
- Allan kom från djupa böljan,
- Knipan ifrån kärrets bräddar,
- Svanorna från öppna kärren.
- Qvittrade ock smärre finkar,
- Nära tusende af lärkor
- Och af siskor ännu flere
- På den gamle mannens skuldror.
- Sjelf den sköna luftens tärna,
- Den på fägring rika Solen
- Och den vackra, milda Månen
- Suto, en på luftens loka,
- Lysande på himla-bågen
- Och den andra på en molnsky,
- Herrligt strålande vid kanten.
- Der sin väf af guld de väfde,
- Vårdade om silfver-tyget
- Med en gyllne väf-skottspole,
- Med en sked af silfver bildad;
- Förde skeden fram och åter,
- Läto skaften höjas, sänkas.
- Men då sällsamt ljud de hörde,
- Hjeltens ljufva spel förnummo,
- For från handen väfvar-skeden,
- Flög från deras fingrar spolen,
- Väfvens gyllne trådar brusto,
- Af dess silfver-trådar sprungo.
- Fanns ej lefvande i vattnet,
- Som med fenor sex sig rörer,
- Ilar fram med åtta fenor,
- Ej af fisk en svärm så herrlig,
- Att den icke kom att höra,
- Undra öfver ljufva spelet.
- Kommo laxar, kommo sikar,
- Gäddor sig med snabbhet slängde,
- Vattenhundar skyndsamt skredo.
- Äfven andra smärre fiskar
- Kommo simmande mot gräset,
- Sträfvade än längre framåt,
- För att höra Wäinös sånger,
- Undra öfver ljufva spelet.
- Ahto, konung öfver böljor,
- Gräsbeskäggad vattnets gubbe
- Drager sig till vattenbrynet,
- På ett näckrosblad sig smyger.
- Sjelf den sköna vattnets drottning
- Vattnets ymniga värdinna
- Håller på att kamma håret,
- Borsta sina långa lockar
- Med den guldbeprydda kammen,
- Med sin borste utaf silfver.
- Men när sällsamt ljud hon hörde,
- Hörde ljufva Suomi-spelet,
- Föll ur handen gyllne kammen,
- Flög från hennes fingrar borsten.
- Bort sig flyttade den arma,
- Sökte sig ett annat ställe,
- Spratt med bröstet opp från vattnet,
- Drog sig så till vattu-stenen,
- Lade bröstet emot klippan,
- För att lyss uppå de toner,
- Tonerna från Wäinös harpa,
- Parade med sångens toner,
- När så underbart var ljudet
- Och så ljufligt harpo-spelet.
- Icke fanns en sådan hjelte,
- Ej en man så fast i sinnet,
- Ej en man och minst en qvinna,
- Som det ej till tårar rörde.
- Greto unga, greto gamla,
- Greto de ogifta männer,
- Greto äfven gifta männer,
- Greto medelålders svenner,
- Greto svenner, greto jungfrur.
- Greto äfven smärre flickor,
- När så underbart var ljudet
- och så ljufligt Suomi-spelet.
- Till och med för Wäinämöinen
- Tåre-källan ymnigt svällde,
- Vattnet flöt utur hans ögon,
- Tårar digrare än tranbär,
- Digrare än svalors hufvu'n,
- Tårar mer än hjerpägg trinda
- Föllo på hans breda kinder,
- Rullade från breda kinder
- Ned uppå det hvälfda bröstet,
- Rullade från hvälfda bröstet
- Ned uppå de fasta knäna,
- Rullade från fasta knäna
- Ned uppå de höga vrister,
- Rullade från höga vrister
- Under fötterna på marken.
- Vattendropparna de runno
- Genom fem hans ylle-kjortlar,
- Genom sex hans gyllne gördlar,
- Blåa skjortor sju igenom,
- Genom åtta vallmars jackor.
- Så i floder tårar runno
- Hän från gamle Wäinämöinen
- Till det blåa hafvets stränder,
- Och från blåa hafvets stränder
- Ned inunder klara vattnet,
- Ofvanpå det svarta gruset.
- Der de frodades förträffligt,
- Bildades till ädelstenar,
- För att kunga-smycken blifva,
- Höga männer evigt fröjda.
- Sade gamle Wäinämöinen:
- "Monn bland denna ungdom finnes,
- I den sköna ungdoms skaran,
- Uti detta höga slägte,
- Bland den store fadrens söner,
- Den som plockar mina tårar
- Under hafvets klara vatten,
- Ofvanfrån det svarta gruset?"
- Svarade så väl de unge,
- Som de gamle äfven sade:
- "Icke finns bland denna ungdom,
- I den sköna ungdoms skaran,
- Uti detta höga slägte,
- Bland den store fadrens söner,
- Den som plockar dina tårar
- Under hafvets klara vatten,
- Ofvanfrån det svarta gruset."
- Kommer så den blåa knipan —
- Ofta ju den blåa knipan
- Doppar näbben ned i böljan,
- Svalkar sig i kalla vattnet —
- Denna plockar ädelstenar,
- Plockar Wäinämöinens tårar
- Under hafvets klara vatten,
- Ofvanfrån det svarta gruset.