Tjuguandra Runan (Kalevala, Castrén)

Väinämöinen
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Tjuguandra Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén

Gamle trygge Wäinämöinen

Styrde sedan fram sin farkost

Från den dimomhöljda udden,

Från den skogbeväxta holmen.

Styrde en dag långsmed floder,

Andra dagen långsmed sjöar

Och den tredje utför forssar.

Nu den gamle Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade

Ofvan fallet af eldforssen,

Vid den helga flodens hvirfvel:

"Jungfru, du forsfallets granne,

Flicka invid strida strömmen!

Drag ditt snöre ut på vattnet,

Drag ditt blåa garn på böljan,

När den röda båten kommer,

Tjärubringan framåt stryker.

Midt i floden står en klippa,

Der som forssen starkast brusar,

Ligger framför röda båten,

Är i vägen för min farkost.

Vrid i klippan hål med borren,

Bryt den sönder med ditt huggjern,

Så att båten fritt kan löpa,

Tjärubringan framåt stryka.

Båtens bog till jern förvandla,

Byt till mossa stenens sida,

Då jag far i forssens brusning,

Färdas fram bland strida böljor.

Samla bränningar med näfven,

Vänd dem om med dina händer,

Vågor välf med famnen undan,

Att mot bröstet de ej fräsa,

Att mot mig de icke brusa.

O du Ukko, Gud i höjden!

Du som är mitt enda bistånd,

Sträck ditt blanka svärd i böljan,

Styr min farkost med din klinga,

Så att båten fritt kan löpa,

Furu-stocken framåt stryka."

Der dock stadnar trädstams-båten,

Fastnar Wäinö-gårdens farkost,

Hårdt sig fäster trädstams-skeppet,

Röda båten röres icke.

Gamle trygge Wäinämöinen

Börjar tänka och begrunda:

"Hvarvid fäste sig nu båten,

Stadnade den röda stocken?

Monne vid en sten, en ruska,

Eller vid ett koppar-röse?"

Lutade sig ned att skåda:

"Icke vid en sten, en ruska,

Eller vid ett koppar-röse,

Men på stora gäddans skuldror,

Uppå vattenhundens refben."

Det var muntre Lemminkäinen,

Stack sitt svärd i flodens bölja,

Stafven ned inunder skeppet,

Båten börjar ej att löpa,

Löses icke ur sitt fängsel.

Svärdet splittrades i stycken,

Fisken var dock frisk och oskadd.

Derpå smeden Ilmarinen

Stack sitt svärd i flodens bölja,

Stafven ned inunder skeppet,

Båten börjar ej att löpa,

Löses icke ur sitt fängsel.

Svärdet splittrades i stycken,

Frisk och oskadd var dock fisken.

Nu den gamle Wäinämöinen

Drager svärdet från sin sida,

Grymma jernet utur slidan,

Sticker det i gäddans skuldror,

Uti vattenhundens refben.

Lyfter fisken ifrån hafvet,

Drager hufvudet i båten,

Stjerten sänkes ned i bottnet.

Vänder fisken, den betraktar,

Yttrar så ett ord och säger:

"Ett och annat finns i floder,

Der finns ruskor, der finns gäddor.

Hvem bland svenner är den äldste?

Han må sönderdela gäddan,

Skära fisken uti stycken."

Männerna ur båten svara,

Qvinnorna ifrån dess sidor:

"Renast äro fiskarns händer,

Heligast hans egna fingrar."

Båten började nu löpa,

Skeppet ur sitt fängsel löstes.

Gamle trygge Wäinämöinen

Styrde båten till en holme,

Drog så knifven ur sin slida,

Som på venstra sidan hängde.

Dermed skar han gäddan sönder,

Klyfde den i tvenne delar,

Tog till orda se'n och sade:

"Hvad ej kunde deraf blifva,

Af den stora gäddans tänder,

Utaf vattenhundens refben,

Om de fördes till en smidja,

Om till skicklig smed de bragtes,

Bragtes till en kunnig konstnär?"

Sade smeden Ilmarinen:

"Hvad kan utaf skräpet blifva,

Hvad af lumpna tinget göras,

Utaf fiskbens-skrädet bildas,

Om det ock till smidjan föres,

Om till skicklig smed det bringas,

Bringas till en kunnig konstnär?"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Det ju vore harpans början,

Om till skicklig smed det fördes,

Bragtes till en kunnig konstnär."

Men der fanns ej kunnig konstnär,

Fanns ej man med sådan insigt,

Att han kunnat harpan foga.

Gamle trygge Wäinämöinen

Tager sjelf sig för' att foga,

Börjar sjelf att harpan bilda.

Hvadan fick han ljudfullt botten?

Från den häggbevuxna dalen,

Från den genljudsfulla granen.

Hvadan fick han harpans skrufvar?

Af den stora gäddans tänder,

[Utaf Tuoni-trälens borrar.]

Ännu felas något litet,

Sköna harpan är i saknad

Af en sträng, af tvenne tagel.

Hvaraf voro harpans strängar?

Utaf hår från Hiisi-hästen,

Utaf Lempo-fålens klädnad.

Nu var strängaspelet färdigt,

Stora gäddbens instrumentet,

Harpan utaf fiskens fenor.

Gamle trygge Wäinämöinen

Bjöd de gamle till att spela;

Gamle spela, hufvun darra,

Glädjen ej med glädje sämjes,

Spelet sig till spel ej fogar.

Bjöd de unge till att spela,

Unge spela, fingren knaka,

Ej är ljudet rätta ljudet,

Glädjen gäller ej för glädje.

Spelar muntre Lemminkäinen,

Spelar smeden Ilmarinen,

Glädjen ej med glädje sämjes,

Spelet sig till spel ej höjer.

Gamle trygge Wäinämöinen

Skickar harpan så till Pohja,

Kantele till Kalevala.

Spelar Pohja-gårds värdinnan,

Spela Pohja-gårdens svenner,

Spela svenner, spela jungfrur,

Spela ock de unga flickor,

Spela de ogifta männer,

Spela äfven gifta männer.

Vända harpan om och vrida,

Hålla den i sina fingrar,

Äga ej den rätta konsten.

Strängarna i oskick bragtes,

När de tvenne skilda folkslag

Spelade med sina fingrar;

Taglen gåfvo skränfullt läte,

Skärande och sträfva toner,

Harpan skrålade förfärligt.

Gubben vaknade på ugnen,

Spratt ur sömnen upp den gamle,

Höjde då sin röst och sade,

Talade med dessa orden:

"Hören upp omsider, tystnen!

Detta skär mig allt till benen,

Spränger mina örons hinnor,

Ristar tvert igenom hufvet,

Störer sömnen för en vecka.

Om det Finska folkets harpa

Icke bättre åstadkommer,

Ej försänker uti slummer,

Vräken den då ut på vattnet,

Sänken ned i flodens bölja;

Eller bringen den tillbaka,

Fören uti mästarns händer,

Uti konstnärns egna fingrar."

Plötsligt ifrån harpans strängar

Dessa ord till gensvar ljuda:

"Ej jag bör i floden vräkas,

Icke ut på böljan kastas,

Ännu spelar jag hos mästarn,

Ljuder uti konstnärns händer."

Nu man harpan varsamt förde,

Bragte kantele försigtigt,

Bar den uti mästarns händer,

Uti konstnärns egna fingrar.

Gamle trygge Wäinämöinen

Tvättar sina tummar rena,

Fingrarna i ordning lagar,

Sätter sig på glädje-stenen,

På en klippa invid stranden,

Ned på silfverrika backen,

På den gyllne kullens hympel,

Tar i fingrarna sin harpa,

Lägger böjda trä't på knäna,

Kantele inunder handen.

Höjde nu sin röst och sade,

Talade med dessa orden:

"Ho som förr ej har förnummit

Fröjden af de höga runor,

Ej till harpans toner lyssnat,

Han må komma för att höra."

Spelar gamle Wäinämöinen,

Spelar på en gång och sjunger,

Fingrarna sig böjligt höjde,

Rördes af och an på harpan,

Lätt steg tummen ifrån strängen.

Nu med glädje glädjen sämjes

Och till spel sig spelet höjer,

Ymnigt ljud ger gäddbens harpan,

Harpan gjord af fiskens ryggben,

Hingstens tagel mäktigt ljuda,

Hästens tagel toner bilda.

Ej fanns något djur i skogen,

Springande på fyra fötter,

Ej en varelse i luften,

Som nu icke kom att höra,

Undra öfver ljufva spelet.

Vargen sjelf i kärret vaknar,

Björnen stiger upp från heden,

Ur sitt ide utaf tallar,

Ur sin kula utaf granar.

Hoppar hastigt uppå gärdet,

Kryper derifrån till ledet,

Gärdet faller kull på klippan,

Ledet rullar ned i lunden,

Björnen hoppar upp i granen,

Skyndsamt sig i tallen svänger,

Medan fadren glädje skapar,

Wäinämöinen spelet sköter.

Dunkelskäggig skogens gubbe,

Frejdad konung öfver djuren

Och den hela Tapio-skaran

Gingo att på spelet höra.

Äfven sjelfva skogs-värdinnan,

Tapiolas trägna qvinna

Klädde sig i blåa strumpor,

Snörde röda band om skorna,

Steg så opp i björkens knyla,

Hvilade i alens krökning,

För att harpans toner höra

och på stränga-spelet lyssna.

Ej fanns lefvande i skogen,

Resligt djur på fyra fötter,

Ingen varelse i luften,

Hvinande med tvenne vingar,

Ej en fogelskock så präktig,

Att den ej från luften yrde,

Ilande med snabbhet neder,

För att herrlig tonkonst höra,

Undra öfver ljufva spelet.

Örnen flög från höga rymden,

Höken midt igenom molnen,

Allan kom från djupa böljan,

Knipan ifrån kärrets bräddar,

Svanorna från öppna kärren.

Qvittrade ock smärre finkar,

Nära tusende af lärkor

Och af siskor ännu flere

På den gamle mannens skuldror.

Sjelf den sköna luftens tärna,

Den på fägring rika Solen

Och den vackra, milda Månen

Suto, en på luftens loka,

Lysande på himla-bågen

Och den andra på en molnsky,

Herrligt strålande vid kanten.

Der sin väf af guld de väfde,

Vårdade om silfver-tyget

Med en gyllne väf-skottspole,

Med en sked af silfver bildad;

Förde skeden fram och åter,

Läto skaften höjas, sänkas.

Men då sällsamt ljud de hörde,

Hjeltens ljufva spel förnummo,

For från handen väfvar-skeden,

Flög från deras fingrar spolen,

Väfvens gyllne trådar brusto,

Af dess silfver-trådar sprungo.

Fanns ej lefvande i vattnet,

Som med fenor sex sig rörer,

Ilar fram med åtta fenor,

Ej af fisk en svärm så herrlig,

Att den icke kom att höra,

Undra öfver ljufva spelet.

Kommo laxar, kommo sikar,

Gäddor sig med snabbhet slängde,

Vattenhundar skyndsamt skredo.

Äfven andra smärre fiskar

Kommo simmande mot gräset,

Sträfvade än längre framåt,

För att höra Wäinös sånger,

Undra öfver ljufva spelet.

Ahto, konung öfver böljor,

Gräsbeskäggad vattnets gubbe

Drager sig till vattenbrynet,

På ett näckrosblad sig smyger.

Sjelf den sköna vattnets drottning

Vattnets ymniga värdinna

Håller på att kamma håret,

Borsta sina långa lockar

Med den guldbeprydda kammen,

Med sin borste utaf silfver.

Men när sällsamt ljud hon hörde,

Hörde ljufva Suomi-spelet,

Föll ur handen gyllne kammen,

Flög från hennes fingrar borsten.

Bort sig flyttade den arma,

Sökte sig ett annat ställe,

Spratt med bröstet opp från vattnet,

Drog sig så till vattu-stenen,

Lade bröstet emot klippan,

För att lyss uppå de toner,

Tonerna från Wäinös harpa,

Parade med sångens toner,

När så underbart var ljudet

Och så ljufligt harpo-spelet.

Icke fanns en sådan hjelte,

Ej en man så fast i sinnet,

Ej en man och minst en qvinna,

Som det ej till tårar rörde.

Greto unga, greto gamla,

Greto de ogifta männer,

Greto äfven gifta männer,

Greto medelålders svenner,

Greto svenner, greto jungfrur.

Greto äfven smärre flickor,

När så underbart var ljudet

och så ljufligt Suomi-spelet.

Till och med för Wäinämöinen

Tåre-källan ymnigt svällde,

Vattnet flöt utur hans ögon,

Tårar digrare än tranbär,

Digrare än svalors hufvu'n,

Tårar mer än hjerpägg trinda

Föllo på hans breda kinder,

Rullade från breda kinder

Ned uppå det hvälfda bröstet,

Rullade från hvälfda bröstet

Ned uppå de fasta knäna,

Rullade från fasta knäna

Ned uppå de höga vrister,

Rullade från höga vrister

Under fötterna på marken.

Vattendropparna de runno

Genom fem hans ylle-kjortlar,

Genom sex hans gyllne gördlar,

Blåa skjortor sju igenom,

Genom åtta vallmars jackor.

Så i floder tårar runno

Hän från gamle Wäinämöinen

Till det blåa hafvets stränder,

Och från blåa hafvets stränder

Ned inunder klara vattnet,

Ofvanpå det svarta gruset.

Der de frodades förträffligt,

Bildades till ädelstenar,

För att kunga-smycken blifva,

Höga männer evigt fröjda.

Sade gamle Wäinämöinen:

"Monn bland denna ungdom finnes,

I den sköna ungdoms skaran,

Uti detta höga slägte,

Bland den store fadrens söner,

Den som plockar mina tårar

Under hafvets klara vatten,

Ofvanfrån det svarta gruset?"

Svarade så väl de unge,

Som de gamle äfven sade:

"Icke finns bland denna ungdom,

I den sköna ungdoms skaran,

Uti detta höga slägte,

Bland den store fadrens söner,

Den som plockar dina tårar

Under hafvets klara vatten,

Ofvanfrån det svarta gruset."

Kommer så den blåa knipan —

Ofta ju den blåa knipan

Doppar näbben ned i böljan,

Svalkar sig i kalla vattnet —

Denna plockar ädelstenar,

Plockar Wäinämöinens tårar

Under hafvets klara vatten,

Ofvanfrån det svarta gruset.