Tjugusjette Runan (Kalevala, Castrén)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Väinämöinen
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Tjugusjette Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén

Louhi Pohjolas värdinna,

Pohja-gårds tandglesa gumma

Qväder månen, att ej lysa,

I en sten med brokig sida,

Qväder solen, att ej stråla,

In i hårda bergets sköte,

Inom klippans fasta väggar.

Var nu natt förutan ända,

Oupphörligt mörker rådde

På den dimomhöljda udden,

På den skogbeväxta holmen.

Natten fem år redan varat,

Uti sex år solen saknats,

Månen man ej sett på åtta,

Karlavagnen ej på nio,

Stjernorna på tio årtal.

Sade gamle Wäinämöinen:

"Hör mig broder Ilmarinen!

Låt oss gå att se på månen,

Att den sköna solen skåda

Att betrakta Karlavagnen —

Gå att efterse, hvad under

Sol och måne undanskymmer,

När ej månen mera lyser,

När ej solen sprider strålar

Öfver oss beklagansvärda,

Af elände undertryckta."

Gamle trygge Wäinämöinen

Och hans broder Ilmarinen

Gingo så att se på månen,

Att den sköna solen skåda,

Att betrakta karlavagnen.

Stego upp till höga himlen

På det sjette stjernehvalfvet,

• Ofvan åtta himla-fästen.

Ilmarinen eld nu uppslår,

Wäinämöinen gnistor sprider

Med sin kopparsmidda svärdspets,

Med sin blanka klingas eldbett,

På det sjette stjernehvalfvet,

• Ofvanpå de åtta himlar.

Satt en mö på långa molnet,

Satt en flicka invid bågen.

Flickan träget vaggar elden,

Gungar flitigt ljusa lågan

I en vacker, gyllne vagga,

Som på silfver-remmar hängde.

Silfver-remmarna de hveno,

Gyllne vaggan klang i luften

Under vaggningen af flamman,

Under gungandet af lågan.

Plötsligt elden föll från vaggan

För den ovarsamma flickan.

Elden ilade med snabbhet,

Hastigt flög den röda gnistan

Genom åtta himla-fästen,

Granna locken sex igenom.

Gamle trygge Wäinämöinen

Och hans broder Ilmarinen

Gå att spana efter elden,

Söka upp den flydda gnistan.

Bygga farkost först på berget,

Timra uti ökenskogen;

Sig en båt med trenne vränger.

Sampsa, son af Pellervoinen,

Gjorde styren utaf granar,

Stänger utaf furu redde.

Föra båten ut på vattnet,

Ro den makligt fram och färdas

Af och an på Neva-elfven,

Rundt kring Neva-flodens udde.

Kom en qvinna dem till möte,

Talade dem till och sporde:

"Hvadan ären J, o männer?"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Från den medlersta bland rymder,

Ifrån himlars midt vi äro."

"Hvart, o männer, gäller resan,

Hvart er färd, beklagansvärde?"

"Vi begifvit oss att elden,

Att den flydda gnistan söka;

Hvadan är du arma qvinna?"

"Hvadan är jag arma qvinna?

Jag bland qvinnor är den äldsta.

Är de första menskors moder,

Har fem gånger hustru varit

Och som brud sex gånger fästad. —

Ni begifvit er att elden,

Att den flydda gnistan söka;

Svårt det blir att elden finna,

Få om flydda gnistan kunskap.

Grymma ting har elden vållat,

Lågan mycken ofärd alstrat.

Elden ilade med snabbhet,

Hastigt flög den röda gnistan

Ofvanfrån den höga himlen,

Från det sjette stjernehvalfvet,

Flög igenom luftens rymder,

Kom så genom sotigt draghål

Till den ljufva kärleksbädden

Uti Tuuris nya stuga,

Palvonens ej täckta boning.

Modren gaf från bröstet näring

Åt sitt barn i usla vaggan,

Uti Tuuris nya stuga,

Palvonens ej täckta boning.

Eldens gnista kom i stugan,

Brände knät på späda barnet,

Brände barmen af dess moder,

Skadade för qvinnan bröstet.

Ned till Manala gick barnet,

Gossen for till Tuonis boning,

Ty han var till döden danad,

Var bestämd att falla undan,

Modren visste dock dess mera,

Ej till Manala gick modren.

Hon förstod att tjusa elden,

Att fördrifva ljusa lågan

Ned i vattnets vilda vågor,

I Aluejärvis böljor.

Nu den vilda insjön brusar

På en sommar-natt tre gånger,

Nio gånger på en höst-natt,

Svallar upp till granens toppar.

Sjuder öfver alla bräddar,

För den röda eldens plågor,

För den ljusa lågans smärtor.

Drifver fiskarna på landet,

Abbor-skaran på det torra;

Dervid fiskarna besinna,

Abborrarna eftertänka,

Hur att vara, hur att lefva

Uti dessa eldens plågor,

Dessa lågans svåra smärtor.

Abborn med sin krökta nacke

Kom och satte efter gnistan.

Gnistan fås dock ej af abborn;

Kommer så den blåa siken,

Siken sväljer eldens gnista.

Lopp en liten tid till ända,

Då af smärta sväljarn gripes,

Slukarn råkar uti vånda,

Uti nöd den alltför mätta.

Samm från udde bort till udde,

Från en holme till en annan,

Hvarje udde hördes råda,

Hvarje holme underrätta:

Hvarken finns i lugna vattnet,

Eller i det vilda, låga,

Den mig arma skulle höra,

Mig eländiga förgöra

Uti dessa eldens plågor,

Dessa lågans svåra smärtor.

Kommer så den röda laxen,

Slukar upp den blåa siken.

Lopp en liten tid till ända,

Då af plåga sväljarn gripes,

Slukarn råkar uti vånda,

Uti nöd den alltför mätta.

Samm från udde bort till udde,

Från en holme till en annan,

Hvarje udde hördes råda,

Hvarje holme underrätta:

Hvarken finns i lugna vattnet,

Eller i det vilda, låga,

Den mig arma skulle höra,

Mig eländiga förgöra

Uti dessa eldens plågor,

Dessa lågans svåra smärtor.

Kommer så den gråa gäddan,

Slukar upp den röda laxen.

Lopp en liten tid till ända,

Då af plåga sväljarn gripes,

Slukarn råkar uti vånda,

Uti nöd den alltför mätta.

Samm från udde bort till udde,

Från en holme till en annan;

Hvarje udde hördes råda,

Hvarje holme underrätta:

Hvarken finns i lugna vattnet,

Eller i det vilda, låga,

Den mig arma skulle höra,

Mig eländiga förgöra

Uti dessa eldens plågor,

Dessa lågans svåra smärtor."

Nu den gamle Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Finnes här den linet sådde,

Sådde linet, plöjde marken,

På en enda natt om sommarn,

Midt emellan tvenne dagar?

Jag ett nät nu ville göra,

Hundraögdad not mig laga,

För att arma fisken döda,

Den eländiga förgöra."

Sedan brände man ett fartyg,

Man en liten båt förstörde

Invid fallet af eldforssen,

Vid den helga flodens hvirfvel.

Deraf fick man litet aska,

Sådde linet ibland askan,

Sådde linet, plöjde marken.

Der en herrlig växt nu frodas,

Utan måtta linet stiger,

Höjer upp sig utan leder,

Midt emellan tvenne dagar,

På en enda natt om sommarn.

I en hast man linet rensar,

Plockar i en hast och stryker,

För det i en hast i vattnet,

I en hast ur vattnet lyftar,

Torkar i en hast och bråkar,

Midt emellan tvenne dagar,

På en enda natt om sommarn.

Systrarna så linet spinna,

Svägerskorna trä' på nålen,

Bröderna tillhopa knyta,

Fäderna vid tåget fästa,

Midt emellan tvenne dagar,

På en enda natt om sommarn.

Blef så nätet färdiglagadt,

Noten med sin trådtel fogad.

Bröderna sig nu begifva

Ut med noten för att fiska.

Notens ena tel blir kastad

Vid en holme uppå fjärden,

Vid ett land, der träd ej växte,

Notens andra tel blir kastad

Fjerran uti Tuoni-elfven,

Vid den helga flodens hvirfvel,

Notens kil man sedan kastar

Dit på Kalevalas stengrund,

Vid den gamle Wäinös båtplats.

Noten kastad var i vattnet,

Och nu börjar man att draga;

Afvigt var dock noten kastad,

Illa blir den äfven dragen.

Fisk af alla slag man fångar,

Men den fisken får man icke,

För hvars skull man noten tillredt,

Fogat nätet med sin trådtel.

Gamle trygge Wäinämöinen

Än en annan gång försöker.

Notens ena tel blir kastad

Uti Sarjo-sundets mynning,

Tätt invid lax-öars uddar,

Notens andra tel blir kastad

Uti Lapplands vik, den vida,

Nära vid sik-öars stränder,

Notens kil man sedan kastar

Invid Kalevala-näset,

Nära intill ängens udde.

Noten kastad var i vattnet

Och nu börjar man att draga;

Afvigt var dock noten kastad,

Illa blir den äfven dragen.

Fisk af alla slag man fångar,

Men den fisken får man icke,

För hvars skull man noten tillredt,

Fogat nätet med sin trådtel.

Nu den gamle Wäinämöinen

Noten ännu mer förstorar,

Skarfvar telarna på nätet,

Dem med famnar fem föröker,

Öker tågets längd med tio,

Yttrar sjelf ett ord och säger:

"Låt oss ro vår not på djupet,

Föra längre ut på fjärden;

Må ännu en gång vi draga,

Med ett tredje varp försöka."

Noten roddes så på djupet,

Fördes längre ut på böljan;

En gång nu man noten drager,

Med ett tredje varp försöker.

Hvem är roddaren i båten,

Hvem vid årors tullar sitter?

Sjelfve smeden Ilmarinen,

Han är roddaren i båten,

Han vid årors tullar sitter.

Hvem drar noten upp från vattnet,

Lyfter nätet med sin trådtel?

Gamle trygge Wäinämöinen

Drager noten upp från vattnet,

Lyfter nätet med sin trådtel.

Sade gamle Wäinämöinen:

"Wellamo du vattnets drottning,

O du vattnets gamla rörbröst!

Kom nu hit att byta skjorta,

Kom att ömsa andra kläder.

Du en skjorta har af hafsrör,

Bär på dig af skum en mantel;

Jag af lärft en skjorta skänker,

Ger åt dig af lin en mantel,

Som är väfd af Månens jungfru,

Utaf Solens jungfru spunnen.

Wellamo du vattnets drottning,

O du vattnets gamla rörbröst!

Tag uppå dig lycko-kläder,

Kläd dig uti gåfvo-skjorta,

Under dina gåfvo-tider,

Uppå mina fångste-dagar.

Dina gåfvor mig förläna,

Skyndsamt gif utaf ditt villbråd.

Väck ett sorl af fiskars fenor,

Jaga hit en svärm af fiskar,

Der vi noten skola lyfta,

Draga upp dess hundra flöten

Ned från djupa fjärdars botten,

Ofvanfrån det svarta gruset."

Derpå Solens son, den starke,

Hoppar plötsligt ned från kullen,

Yttrar så ett ord och säger:

"Monne här behöfves någon,

Som med långa stören pulsar?"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Här behöfs i sanning någon,

Som med långa stören pulsar."

Derpå Solens son, den starke,

Ryckte upp en tall på kullen,

Gjorde puls-skaft af en fura,

Men till spets han tog en klippa,

Redde knopp af fasta hällen.

Yttrar så ett ord och säger:

"Pulsar jag med all min styrka,

Stöter med min hela manskraft,

Eller blott som saken fordrar?"

Sjelf den vise Wäinämöinen

Yttrade ett ord och sade:

"Pulsar du, som saken fordrar,

Mycket har du då att pulsa?"

Kom så Solens son, den starke,

Uti båten för att pulsa.

Pulsar nu, som saken fordrar,

Allt slags fiskar dit förjagar,

Hvarest noten man skall lyfta,

Draga upp dess hundra flöten.

Sade gamle Wäinämöinen:

"Der nu är en svärm af fiskar,

Är ett sorl af fiskars fenor,

Hvarest noten man skall lyfta,

Draga upp dess hundra flöten?"

Noten drager man och släpar,

Lyfter sedan upp från vattnet,

Gör den ren och tömmer fångsten

Uti Wäinämöinens farkost.

Fångas så den gråa gäddan,

För hvars skull man noten tillredt,

Fogat nätet med sin trådtel.

Men ej vågar Wäinämöinen

Taga den i sina händer

Handskar brokiga förutan,

Utan handskar, jernbesmidda,

Vantar utaf koppar gjorda.

Derpå Solens son, den starke,

Tager fisken straxt i famnen,

Yttrar så ett ord och säger:

"Må en knif från himlen rulla,

Falla må en knif med guldskaft

Och med bett af silfver bildadt.

Hvarmed gäddan jag kan klyfva,

Skära uti tvenne delar."

Rullar så en knif från himlen,

Faller ned en knif med guldskaft

Och med bett af silfver bildadt,

Faller vid den gråa gäddan.

Straxt nu Solens son, den starke,

Griper i dess skaft med handen:

"Blif uti min hand, du knifskaft,

Håll dig, udd, i Skaparns slida?"

Dermed klyfver han nu gäddan,

Vidgar dermed munnens öppning.

I den gråa gäddans mage

Finner man den röda laxen.

Klyfver så den röda laxen,

In i röda laxens mage

Finner man den blåa siken.

Klyfver så den blåa siken,

I den blåa sikens mage

Finner man det blåa nystan,

In uti den trånga tarmen,

Der den gör sin tredje slingring.

Öppnade det blåa nystan,

Ifrån nystanet det blåa

Föll ett nystan rödt till färgen.

Öppnade det röda nystan,

Midt från nystanet det röda

Spratt nu plötsligt fram den gnista,

Som från himlen hade fallit,

Ilat tvert igenom molnen

Ofvanfrån de åtta fästen,

Genom luftens nio rymder.

Lös från Solens son kom gnistan,

Ilade ifrån hans fingrar

Fram ett litet väga-stycke,

Ofvanom Aluejärvi,

Tätt förbi sik-öars stränder,

Mellan sund, der laxar fångas.

Gnistan flyr till enris-skogen,

Bränner enarna på fältet,

Höjer sig så upp i granen,

Bränner straxt den torra granen.

Lågan oerhördt sig breder,

Växer till och blir förfärlig,

Bränner halfva Pohja-landet,

Långa sträckor utaf Savo,

Karjala å ömse sidor.

Sjelf han smeden Ilmarinen

Satt vid årorna i båten;

Elden brände der hans kindben,

Svedde äfven veka lifvet.

Smeden råkar nu i vånda,

Gripes af en smärtsam plåga.

Springer så till knät i vattnet

Ut i sjön till strumpebandet,

Intill midjan ned i vågen,

Söker der att släcka elden,

Att den ljusa lågan hämma.

Höjande sin röst han sade,

Talade med dessa orden:

"Sköna eld, som Gud har danat.

Låga utaf Skaparn frambragt!

Göm dig undan i din aska,

Dölj dig inom dina gnistor,

Att du må om dagen brukas,

Men om natten ligga bortgömd

In uti en kolnad stubbe,

Ned i spisen ibland aska.

Om det ej tillfyllest vore,

Panu son af sköna solen,

Barn utaf den milda dagen!

Lyfta elden upp till himlen,

Ställ den midt i gyllne ringen,

In i koppar-klippans gömma;

Bär den upp, som barnet bäres

Till sin mor, sin vårdarinna.

Ställ den att om dagen lysa

Och att hvila under natten,

Låt den hvarje morgon uppgå,

Hvarje afton sjunka neder.

Hvarmed skall jag släcka elden,

Hvarmed må jag hämma lågan?

Uti Pohja finns en gosse,

Uti kalla byn en hjelte,

Reslig man i Pimentola,

Hög som granen uti öknen,

Stor som tallen uti kärret.

Med en famn hans smalben mätes,

Med halfannan knäets omkrets.

Och med tvenne famnar höften.

Rimmiga hans handskar äro

Och hans skor med rim betäckas,

Rimmig hatten är på hufvet,

Rimmig gördeln omkring lifvet.

Hemta rimfrost ifrån Pohja,

Bringa is från byn den kalla,

Mycken rimfrost finns i Pohja,

Mycken is och mycken rimfrost,

Rim i floden, is i sjöar,

Glanskis marken der betäcker,

Sjelfva luften är i halka.

Rimfrostklädda harar springa,

Isomhöljda björnar tumla

Midt på snöbetäckta berget,

Tätt invid snö-borgens tinnar.

Rimfrostklädda hökar flyga,

Isomhöljda änder simma

Midt i snöbetäckta elfven,

Invid fallet af snö-forssen,

Kom, o gosse, ifrån Pohja,

Ända bortom Pohja-gården.

Släpa rimfrost med din kälke,

Hemta is uti din släde

Från det vilda fjällets hjessa,

Från det fasta bergets kanter,

Genom snöbetäckta borgen,

Slottets isomhöljda portar,

Drag i släden rimmig kittel,

För en isig slef i kitteln.

När du sedan hit har hunnit,

Uppnått målet för din resa,

Kasta af det kalla vattnet,

Ös utaf det våta snöslagg

Uppå de förbrända ställen,

Ställen, hvilka elden skadat.

Hvarmed skall jag elden släcka,

Hvarmed må jag lågan hämma?

Uti Pohja finns en jungfru,

Uti kalla byn en flicka;

Rimfrosthöljd är hennes mössa,

Skjortan isig uppå kroppen,

Skon är rimmig, strumpan isig,

Frusna hennes klädningsfållar,

Isbetäckt är skjortans krage.

Kom, o flicka, ifrån Pohja,

Från det innersta af Lappland,

Stig från frusna sonens läger,

Isomhöljda barnets sida,

Tag din klädning ifrån kölden,

Tag din kjortel ifrån frosten.

När du sedan hit har kommit,

Uppnått målet för din resa,

Kasta kjorteln ned på knäna,

Till ett täcke åt den sjuke,

För att eldens mun tillsluta,

Trycka Panus hufvud neder.

Linda elden uti vecken,

Uti flikarna lägg lågan,

Göm den uti rena kjorteln,

I din hvita klädebonad.

Om ej det tillfyllest vore,

O du Ukko, gyllne konung,

Du som skyarna beherrskar,

Råder öfver himlens strömoln!

Låt en molnsky gro i öster,

Sänd en annan ifrån vester,

Stöt med famnen moln tillhopa

Sammanfoga deras kanter

Och förena mellanrummen.

Låt så regna is och rimfrost

Helande och goda salvor,

Uppå de förbrända ställen,

Ställen, hvilka elden skadat.

Gör så elden svag och kraftlös

Tag från lågan bort dess styrka.

Ifrån Panu manna-kraften."

Dermed smeden Ilmarinen,

Släckte ut den röda elden,

Hämmade den ljusa lågan;

Gjorde elden svag och kraftlös,

Tog från lågan bort dess styrka,

Ifrån Panu manna-kraften.