Tjugutredje Runan (Kalevala, Castrén)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Väinämöinen
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Tjugutredje Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén

En var gamle Wäinämöinen,

Ilmarinen var den andre

Och den tredje Lemminkäinen,

De till Pohjas stugor kommo.

Sade Pohjolas värdinna:

"Hvarom veta männer tälja,

Hvilken nyhet bringa hjeltar?"

Sjelf den gamle Wäinämöinen

Yttrade ett ord och sade:

"Vi om Sampo ha att tälja,

Orda om det granna locket;

Komma hit att Sampo dela,

Att det granna locket skåda."

Sade Pohjolas värdinna:

"Hermelinen kan ej delas,

Ekorn ej förslår åt trenne."

Gamle trygge Wäinämöinen

Börjar spela på sin harpa,

Locka toner ur dess strängar.

Tröttar det förmätna folket,

Sömnens tyngd deröfver sprider,

Känner efter i sin ficka,

Letar i den lilla pungen,

Derur sömnens nålar tager,

Söfver in det tvära folket,

Sänker hedna-skaran neder

Uti Pohjola det mörka,

I det mulna Sariola.

Går så för att Sampo taga,

Föra bort det granna locket

Ifrån Pohja-gårdens stenberg,

Ifrån kopparbergets gömmor,

Från de nio låsens stängsel.

Sjelf den gamle Wäinämöinen

Låter sångens toner ljuda,

Och då röras borgens portar,

Borgens fasta gångjern skakas.

Derpå smeden Ilmarinen

Borgens lås med smör bestryker,

Rosten bort med ister tager,

Vrider låsen upp med fingrar,

Stenarna med gräfta rödjar.

Sade gamle Wäinämöinen:

"O du Lempi-son den muntre,

Du bland mina vänner ypperst!

Gå att goda Sampo taga,

Bära bort det granna locket."

Det var muntre Lemminkäinen, —

Alltid redo och benägen

Att ett gifvet värf förrätta —

Sig beger att Sampo taga,

Bära bort det granna locket.

Fattar med sin famn om Sampo,

Stödjande sitt knä mot marken; —

Får ej Sampo till att röras,

Kan ej rubba granna locket.

Finns en oxe god i Pohja

Ett behornadt djur i gården;

Oxens sidor äro starka,

Fasta kroppens alla lemmar

Och dess senor ganska sega.

Det är muntre Lemminkäinen,

Tar nu oxen ifrån betet,

Tar en plog från åker-renen,

Plöjer sedan Sampos rötter,

Granna lockets starka fängsel,

Med en hundrahornad oxe,

Med ett tusenhöfdadt villdjur.

Plöjer dem med eldbetts-plogen,

Med dess kopparsmidda billar,

Får så Sampo till att röras,

Får i lutning granna locket.

En var gamle Wäinämöinen,

Ilmarinen var den andre

Och den tredje Lemminkäinen,

Grepo med sin famn om Sampo,

Vände den i sina armar,

Släpade till vackra båten,

Lade så uti sin farkost.

Frågar smeden Ilmarinen:

"Hvart skall goda Sampo föras,

Hvart det granna locket forslas

Uti Wäinämöinens farkost?"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Jag en liten jordfläck känner,

Vet utaf ett ringa ställe —

Icke betadt, icke slaget,

Ej besökt af männers klingor —

Vid den dimomhöljda udden,

På den skogbeväxta holmen;

Dit må goda Sampo föras,

Dit det granna locket bringas."

Derpå gamle Wäinämöinen

Styrde båten genom svallet

På det blåa hafvets yta,

Styrde öfver Pohja-hafvet.

Sade muntre Lemminkäinen:

"Du ej qväder Wäinämöinen,

Sjunger icke ädelborne,

Fast du goda Sampo vunnit,

Fast du gjort en lycklig resa."

Gamle trygge Wäinämöinen

Svarar yttrande med klokhet:

"Än för tidigt är att sjunga,

Bittida att glädje väcka,

Medan Pohjas portar synas

Och de onda gångjern glimma.

Först då är det tid att sjunga,

Då är glädjen på sitt ställe,

När vi egna dörrar skåda,

Egna portars rassel höra,

Borta bakom hundra fjärdar,

Sen i fem da'rs tid vi seglat."

Derpå gamle Wäinämöinen

Styrde på det blåa hafvet,

Styrde en dag, styrde tvenne,

Styrde än på tredje dagen,

Och nu synas egna dörrar,

Egna portar höras rassla

På den dimomhöljda udden,

På den skogbeväxta holmen.

Nu den gamle Wäinämöinen

Låter sångens toner ljuda,

Mannen röres, skägget darrar,

Men ej vrida sig hans käkar.

Tranan satt uppå en stubbe,

Ofvanpå en fuktig tufva,

Uti Pohjola det mörka,

I det mulna Sariola;

Tranan räknar finger-benen,

Räknar talet utaf tårna.

Hörde underbara ljudet,

Hörde Wäinämöinen sjunga,

Öppnade sin vida strupe,

Upphof sen ett gräsligt läte,

Hvaraf hela Pohja vaknar,

Onda väldet väcks ur sömnen.

Louhi Pohjolas värdinna,

Pohja-gårds tandglesa gumma

Ilar straxt att Sampo finna,

Efterse det granna locket

Uti Pohja-gårdens stenberg,

Inom kopparbergets gömmor.

Sade sedan dit hon kommit:

"Ve nu mina dar, jag arma!

Hvem har här väl låsen söndrat,

Sönderbrutit alla gångjern,

Öppnat alla slottets dörrar,

Alla borgens portar rubbat?

Kunde Sampo vara bortförd,

Granna locket hädan buret?

Ja, visst är nu Sampo bortförd,

Visst är granna locket buret

Ifrån Pohja-gårdens stenberg,

Ifrån kopparbergets gömmor,

Från de nio låsens stängsel."

Louhi Pohjolas värdinna,

Pohja-gårds tandglesa gumma,

Sänder upp en bön till Ukko,

Dunder-guden så anropar:

"Ukko, sänd en häftig stormvind,

Väder-ilar oerhörda,

Lyfta upp det svarta gruset

Ofvan hafvets klara bölja,

Att ej Wäinö slipper undan,

Att ej vattnets vän kan färdas."

Det var Ukko, öfver-guden,

Bjöd nu vindarna att blåsa,

Luftens stränder till att brusa.

Vindarna att blåsa väcktes,

Luftens stränder till att brusa;

Häftigt blåste vestanvinden,

Sydvestvinden for med styrka,

Starkare ännu for sunnan,

Östanvinden hven ohyggligt,

Nordan dånade förfärligt.

Barren blåste de från träden,

Blåste blommorna från ljungen,

Hylsorna kring frö't från gräsen,

Blåste äfven gäddbens harpan,

Harpan gjord af fiskens fenor,

Bort från Wäinämöinens fartyg.

Ahto harpan såg på böljan,

Bergade den snart och förde

Till sin fiskuppfyllda boning.

Sade smeden Ilmarinen.

"Visst har håret vind fått känna,

Skägget röna onda dagar

Äfven uppå dessa fjärdar;

Sällan lära dock de pröfvat

En så mäktig storm, som denna.

Ve nu mina dar, jag arme,

Som for ut på vida hafvet,

Mig begaf på öppna fjärdar,

Trampade på träd, som rullar,

Stödde mig på qvist, som skälfver.

Vinden är nu mig en tillflykt

Och förbarmaren är böljan."

Nu den gamle Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Ej att gråta uti båten,

Jemra sig uti en farkost;

Gråten hjelper ej ur nöden,

Jemmern ej från onda dagar."

Det var muntre Lemminkäinen,

Hvarken gret han, eller gladdes,

Kom i håg sitt förra läge,

Mindes väl sitt fordna trångmål;

Ökade blott sido-bräder,

Redde sqvättbord uti båten

Till en höjd af trenne famnar.

Vinden fick nu skaka båten,

Böljorna den kasta, rycka;

Höjd i båten fanns tillräckligt,

Nog förråd uti dess sqvättbord.

Sjelf nu Pohjolas värdinna

Rustar Pohjas båt i ordning.

Tacklar upp ett örlogsfartyg,

Radar männer uti skeppet,

Liksom knipan sina ungar,

Årtan sina foster ordnar.

Ställer hundra män att staka,

Tusen till att åror sköta,

Hundra män förutan klingor,

Tusen svärdbeklädde kämpar.

Hissar sedan upp ett segel,

Som ett utsträckt moln att skåda,

Ger sig så åstad och skyndar

Att förfölja Wäinämöinen.

Gamle trygge Wäinämöinen,

Som på blåa hafvet styrde,

Höjde nu sin röst och sade,

Talade med dessa orden:

"O du Lempi-son, den muntre,

Du bland mina vänner ypperst!

Stig i toppen utaf masten,

Klättra opp på skeppets råstång,

Se åt öster, se åt vester.

Speja vidt kring Pohjas stränder."

Det är muntre Lemminkäinen —

Städse redo och benägen

Att ett gifvet värf förrätta —

Steg i toppen utaf masten,

Klättrade i skeppets råstång.

Ser åt öster, ser åt vester,

Spejar vidt kring Pohjas stränder,

Yttrar så ett ord och säger:

"Asparna af hökar hvimla,

Björkarna af örnar skymmas."

Sade gamle Wäinämöinen:

"Monne du ej osannt talar?

Icke må de hökar vara,

Icke fläckbeströdda örnar,

Männer äro de från Pohja,

Speja noga andra gången."

Spejar noga andra gången,

Yttrar så ett ord och säger:

"Der en sky från norr sig höjer,

Från nordvest en molnkant stiger."

Sade gamle Wäinämöinen:

"Monne du ej osannt talar?

Icke lär en sky det vara,

Ej en molnkant, som sig höjer;

Det ett fartyg är i segel,

Speja noga tredje gången."

Spejade den tredje gången,

Yttrar så ett ord och säger:

"O du gamle Wäinämöinen!

Der nu kommer Pohja-båten,

Hundraroddar-skeppet stampar,

Hundra karlar stå och staka,

Tusen män vid åror sitta;

Hundra karlar sakna klingor,

Tusen bära svärd vid sidan."

Nu den gamle Wäinämöinen

Rena sanningen försporde,

Hörde obestridlig talan,

Yttrar så ett ord och säger:

"Ro nu på, du Ilmarinen,

Ro du muntre Lemminkäinen,

Ron J alla här i båten!"

Rodde smeden Ilmarinen,

Rodde muntre Lemminkäinen,

Rodde alla uti båten,

Men ej skrider trädstams-skeppet,

Wäinö-båten går ej framåt.

Nu den gamle Wäinämöinen

Märker ofärd honom hota,

Nödens dag förhanden vara,

Börjar tänka och begrunda,

Hur att vara, hur att lefva,

Yttrar så ett ord och säger:

"Bot jag finner än mot detta,

Mins en konst, ett medel känner."

Börjar söka efter fnöske,

Leta uti sina elddon,

Tager så en liten flinta,

Tar en liten bit af fnöske.

Detta slänger han i hafvet

Upp från högra skulderbladet,

Genom venstra armens krökning,

Höjde då sin röst och sade,

Talade med dessa orden:

"Stige der en eld-upphöjning,

Växe upp en hemlig holme,

Ock mot den må Pohja-båten,

Hundraroddar-skeppet klyfvas."

Skapas så en eld-upphöjning,

Trollas fram en hemlig holme,

Lång som tiden emot öster,

Utan ända emot vester,

Obegränsadt lång åt norden,

Mot den lopp nu Pohja-båten,

Klyfdes hundraroddar-skeppet.

Louhi, Pohjolas värdinna,

Pohja-gårds tandglesa gumma

Kunde sig till annat byta,

Dristade förändra skepnad,

Svängde årorna till vingar,

Gjorde sig en stjert af styret;

Derpå börjar hon att flyga,

Höjer upp sig liksom örnen.

Flyger flaxande i luften,

Ofvan hafvets klara yta,

På den vida, öppna fjärden;

Hundra män inunder vingen,

Tusen kämpar uppå stjerten,

Hundra män förutan klingor,

Tusen svärdbeklädde kämpar.

Flyger ömsom, ömsom stadnar,

Såsom örn hon upp sig svingar,

Sätter sig vid mastens ända,

Slår sig ned på segel-stången

Uti Wäinämöinens farkost.

Båten hade nästan kantrat,

Nästan störtat öfverända.

Sade gamle Wäinämöinen:

"O du Pohjolas värdinna!

Kommer du att Sampo dela

Till den dimomböljda udden,

Till den skogbeväxta holmen?"

Sade Pohjolas värdinna:

"Ej jag går att dela Sampo

Jemte dig, du afskyvärde,

I ditt följe, Wäinämöinen."

Sjelf hon söker taga Sampo

Ifrån Wäinämöinens farkost.

Det var smeden Ilmarinen,

Drog nu med den högra handen

Fram sitt eget svärd ur slidan,

Som på venstra sidan hängde.

Hugger dermed örnens näfvar,

Klorna på den starka fogeln,

Hugger en gång, hugger tvenne,

Hugger än den tredje gången,

Men ej skadar han det minsta,

Sårar ens ej yttre hullet.

Nu den muntre Lemminkäinen

Drager svärdet från sin sida,

Grymma jernet utur slidan.

Tog till orda Pohja-gumman,

Talande från båtens mast-topp:

"Ve dig Lempi-son, den muntre!

Nu din moder har du svikit,

Har din gamla mor bedragit,

Lofvade i krig ej färdas,

Aldrig under tio somrar,

Om du äfven guld behöfde,

Eller finge lust till silfver."

Men den gamle Wäinämöinen

Drager ej sitt svärd ur slidan,

Rycker icke fram sitt eldbett,

Höjer endast upp sitt styre,

Lyftar ekens spån från böljan,

Slår dermed på örnens vingar,

Sönderkrossar så dess fötter,

Att af dem ej mera qvarblef

Än ett litet finger endast.

Männerna i hafvet störta,

Falla ned från örnens vingar,

Hundra männer ifrån vingen,

Tusen karlar ifrån stjerten,

Tio ifrån hvarje fjäder.

Sjelf hon Pohjolas värdinna

Damp från masten ned i båten,

Liksom, träffad utaf pilen,

Tjädern dimper ifrån trädet,

Ekorn ifrån granens qvistar.

Griper sedan tag i Sampo

Med det ej benämnda fingret,

Vräker Sampo så i hafvet,

Granna locket ut på böljan,

Ut på hafvets klara yta,

På den vida, öppna fjärden.

Gick nu Sampo der i stycken,

Granna locket uti bitar.

Dessa vaggades af vinden,

Drefvos hit och dit af stormen

På det blåa hafvets yta.

Alla stycken, som af Sampo

Sjönko under klara vattnet,

Ofvanpå det svarta gruset,

Byttes der till hafvets rikdom,

Ahti-barnens dolda skatter.

Hafvet rikedom ej saknar,

Skatter tryta ej för Ahti. —

Endast några smärre stycken

Blefvo förda hän till stranden

Af det isbeströdda hafvet;

Deraf plöjning, deraf såning,

Deraf all slags växt och gröda,

Deraf en evärdlig lycka

På den dimomhöljda udden,

På den skogbeväxta holmen.

Sjelf hon Pohjolas värdinna

Fick till Pohja endast locket,

Bar till Sariola grepen

Med det ej benämnda fingret,

Men ej fick hon andra stycken.

Derför är i Pohja jemmer,

Är ett brödlöst lif i Lappland.