Forskjell mellom versjoner av «Tredje Runan (Kalevala, Castrén)»

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
m (Tilbakestilte endringer av Jesper (brukerdiskusjon) til siste versjon av Carsten)
Tagg: Tilbakestilling
m
 
Linje 259: Linje 259:
  
 
[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
 
[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på dansk]]
+
[[Kategori:Tekster på svensk]]
 
[[Kategori:Finsk mytologi]]
 
[[Kategori:Finsk mytologi]]
 
[[Kategori:Matthias Alexander Castrén]]
 
[[Kategori:Matthias Alexander Castrén]]
 
[[Kategori:Elias Lönnrot]]
 
[[Kategori:Elias Lönnrot]]

Nåværende revisjon fra 17. mar. 2024 kl. 18:11

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Dansk.gif Svensk.gif


Väinämöinen
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Tredje Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén



Det var Pohjas mö den sköna,
Landets ära, vattnets prydnad,
Klädde sig i röda strumpor,
Lade granna skor på foten,
Prydde sig med allt det bästa,
Tog det vackraste om halsen,
På sitt bröst det prydligaste,
Det mest lysande om kroppen;
Satte sig på luftens loka,
Strålande på himla-hågen,
I den allra rensta drägten,
I en lysande beklädnad.


Gamle trygge Wäinämöinen
Färdas fram med gny och buller
Ifrån Pohjola det mörka,
Från det mulna Sariola;
Kastade sin blick mot himlen,
Båge skön på fästet lyste,
Fager jungfru uppå hågen,
Vid dess rand en vacker flicka.
Der sin väf af guld hon väfde,
Vårdade om silfver-tyget
Med en gyllne väf-skottspole,
Med en väfvar-sked af silfver,
Förde skeden fram och åter,
Skaften lät hon höjas, sänkas.


Gamle trygge Wäinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
"Kom, o flicka, i min släde,
Sänk dig ned i granna korgen!"


Flickan svarar honom fyndigt:
"Då jag man dig skulle kalla,
Skulle dig för hjelte hålla,
Om du taglet klyfva kunde
Med en knif, som udd ej äger,
Och i saknad är af spetsen;
Om ett ägg i knut du sloge,
Utan att man knuten märker."


Gamle trygge Wäinämöinen
Skar i tvenne delar taglet
Med en knif, som udd ej ägde,
Och i saknad var af spetsen;
Slog jemväl en knut på ägget,
Utan att man knuten märkte.


Sade gamle Wäinämöinen:
"Se nu har jag taglet klufvit
Med en knif, som udd ej äger,
Och i saknad är af spetsen;
Har en knut på ägget slagit,
Utan att man knuten märker.
Kom, o flicka, i min släde,
Sänk dig ned i granna korgen!"


Flickan svarar honom fyndigt,
Yttrande med dessa orden:
"I din släde jag ej kommer,
Förrän liten båt du timrar,
Gör den af min sländas bitar,
Fogar hop af tenens stycken;
Yxen får ej träffa stenen,
Ej dess blad mot klippan klinga."


Derpå gamle Wäinämöinen
Reser upp sig ifrån släden;
Bitar så af sländan tager,
Samlar tenens sneda stycken,
Börjar timra båt på berget,
Hugga på den hårda hällen.
Hugger en dag, hugger tvenne,
Hugger än på tredje dagen;
Yxen träffar icke stenen,
Ej dess blad mot klippan klingar.
Hände sig den tredje dagen,
Att på knappen Piru rörde,
Lempo ryckte uppå bettet,
Hiisi skakade på skaftet;
Yxen träffade nu stenen,
Bladet klingade mot klippan.
Yxen så från stenen slintar,
Återstudsar ifrån klippan,
Träffar knät på arme mannen,
Tån på gamle Wäinämöinen.
Lempo den vid köttet fogar,
Hiisi styr den till hans ådror,
Yxens egg i köttet biter
Och dess skaft af bloden slukar;
Bettet äter råa köttet,
Skaftet varma bloden slukar.
Nu i strömmar bloden rinner,
Brusar fram i strida forssar.


Gamle trygge Wäinämöinen,
Den evärdelige vise,
Hvilken alla ord besitter,
Äger icke ord mot sådant.
Sjelf han tar sig för att trolla,
Sjelf han börjar att besvärja;
Läser ursprungsord grundenligt,
Enligt ämnet vishetsrunor.
Några ord han dock ej minnes,
Stora ord, som bloden hämma,
Hvaraf bom han kunnat bilda
Och ett stadigt lås bereda
För de ställen, jernet skurit,
Och den blåa munnen bitit,
Till att dämma blodens flöde,
Hämma den i strida loppet.


Nu i strömmar bloden rinner,
Brusar fram i strida forssar
Ifrån knät på trygge mannen.
Ifrån tån på Wäinämöinen.
Icke fanns en flod, så ymnig,
Allraminst bland bäckar någon,
Hvilken ej blef öfversvämmad
Af det alltför stora flödet;
Icke fanns en sådan kulle,
Ej en sådan kulles hympel,
Icke af den höjd en bergstopp,
Att den ej blef öfversvämmad
Ifrån knät på helga mannen,
Ifrån tån på Wäinämöinen.


Svårare nu kännes smärtan,
Börjar blifva mer besvärlig,
Mera plågsam att fördraga,
Gamle trygge Wäinämöinen
Stack sin fåle uti redet,
Bruna trafvaren för släden,
Sjelf i den sig höjde sedan,
Satte sig i granna korgen.


Slog sin snabba häst med spöet,
Smälde till med perle-snerten.
Hingsten sprang, det led med färden,
Släden skrann och vägen aftog.


Åker längsmed öppna vägen
Till den nedersta bland gårdar,
Spörjer sedan öfver tröskeln,
Frågar efter kunnig trollkarl:
"Monn' i denna gården finnes
Den som jernets verk beskådar,
Som kan denna flod fördämma,
Hämma blodens strida flöde?"


Var ett litet barn i stugan,
Satt ett di-barn uppå golfvet.
Barnet svarade ur stugan,
Di-barnet från golfvet talte:
"Icke finns i denna gården,
Den som känner hjeltens plåga,
Hvilken jernets verk beskådar,
Som på trädets spår kan blåsa.
Der i andra gården finnes,
Kör din häst till andra gården."


Gamle trygge Wäinämöinen
Slog sin snabba häst med spöet,
Smällde till med perle-snerten,
Körde fram med gny och buller
Längsmed vägen, som var öfverst,
Till den öfversta bland gårdar;
Spörjer sedan öfver tröskeln,
Frågar så inunder gluggen:
"Monn' i denna gården finnes
Den som jernets verk beskådar,
Som kan denna flod fördämma,
Hämma blodens strida flöde?"


Låg en gumma under täcket,
Pladdrerska vid hällens ända,
Gammal gumma med tre tänder,
Förr värdinna uti gården;
Gumman sig till gluggen närmar,
Yttrar så ett ord ock säger:
"Icke finns i denna gården
Den som känner mannens plåga,
Som förmår hans smärtor stilla,
Hvilken dämmer åder-forssen,
Kan det starka blod-regn hindra,
Hämma blodens strida flöde;
Der i andra gården finnes,
Kör din häst till andra gården."


Gamle trygge Wäinämöinen
Slog sin snabba häst med spöet,
Smällde till med perle-snerten,
Körde fram med gny och buller
Längsmed vägen, som var ytterst,
Till den yttersta bland gårdar;
Spörjer sedan öfver tröskeln,
Talar så vid skärmtaks stolpen:
"Monn' i denna gården finnes
Den som jernets verk beskådar,
Som kan denna flod fördämma,
Hämma blodens strida flöde?"


Uppå ugnen bor en gubbe,
Gråskäggsman inunder åsen,
Gubben ryter ofvan ugnen,
Gråskägget på muren ropar:
"Större flöden har man hämmat,
Dämmt i loppet mera strida,
Öfvervunnit större hinder,
Mäktigare ting besegrat
Blott med trenne ord af Skaparn,
Med de helga ursprungsorden;
Floder dämmt och sjöars utlopp,
Strida forssars svall betvingat,
Fjärdar har man skilt från fjärdar
Och med näs man näs förenat."