Trettionde Runan (Kalevala, Castrén)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Väinämöinen
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Trettionde Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén

Gamle trygge Wäinämöinen

Lugnt sin väg tillryggalägger,

Unge mannen Joukahainen

Färdas fram med gny och buller.

De på vägen sammanstöta,

Sela fäster sig vid sela,

Stängerna tillhopa häfta,

Loka sitter fast vid loka,

Vattnet rinner ifrån lokan,

Ifrån selan flyter istret.

Der nu stadnar Wäinämöinen,

Tar till ordet sjelf och säger:

"Vik åt sidan Joukahainen,

Ty du är till åren yngre."

Det var unge Joukahainen,

Yttrade ett ord och sade:

"Här ej båtar mannens ungdom,

Mannens ungdom, mannens ålder;

Den i vishet öfverlägsne

Må nu stadna qvar på vägen,

Den i vishet underlägsne

Vike undan för den andra."

Sade gamle Wäinämöinen:

"Då du är mig öfverlägsen,

Käre, säg att jag får höra,

Hvad du mer än jag må veta."

Sade unge Joukahainen;

"Kanske vet jag ett och annat:

Renen drager plog i norden,

Hästen i det södra landet,

Längst i Lappland elephanten (?).

Sikens åkrar äro släta,

Årtans tak är jemnt och rundadt,

Lätt att lefva är för själen,

Dricker vatten, der han ligger,

Äter laxar rundtomkring sig,

Slukar sikar vid sin sida.

Gäddan leker uti kölden,

Styggmundt fisk i hårda vädret,

Abboren, den skygga våtstjert,

Simmar hösten om på djupet,

Leker sommarn på det grunda,

Mörten far och slänger stjerten,

Laxen konstigt framåt skrider?"

Nu den gamle Wäinämöinen

Sjelf till ordet tog och sade:

"Och hvad vet du ännu mera,

Anar också derutöfver?"

Sade unge Joukahainen:

"Sen ock vet jag ännu något,

Anar också derutöfver:

Höga trän har Pisa-backen,

Horna-klippan stora tallar.

Videt är det första trädslag

Och den äldsta jordart torfven,

Ibland fiskar äldst är girsen,

Finken ibland foglars skara,

Kyytöläinen ibland ormar.

Elden alstrades i himmeln,

Vattnet uti klippan föddes,

Ifrån rost är jernets ursprung."

Gamle trygge Wäinämöinen

Sjelf till ordet tog och sade:

"Men hvad vet du ännu mera,

Anar också derutöfver?

Tala du blott verklig sanning,

Minnen ifrån fordna tider."

Sade unge Joukahainen:

"Sen ock vet jag ännu något,

Mins ifrån aflägsna tider,

Mins, när hafvets fåror plöjdes,

Fiske-slägtets gömslen gräfdes,

Grunda ställen gjordes djupa.

Slätterna på marken mättes,

Höjderna med mull betäcktes,

Bergen staplades tillhopa,

Posterna i rymden ställdes,

Himla-fästets bågar restes,

Stjernorna på himlen ströddes."

Sjelf den gamle Wäinämöinen

Tog till ordet nu och sade:

"Barnets kunskap, barnets minne,

Ej en skäggig hjelte-gubbes.

Det var jag, som plöjde hafven,

Uthögg oceanens hålor,

Gröpte fiske-slägtets gömslen,

Gjorde grunda ställen djupa,

Slätterna på marken mätte,

Höjderna med mull betäckte.

Bergen staplade tillhopa.

Såsom tredje man jag deltog

I att rymdens poster fästa,

i att bära himla-bågen

Och att fästets stjernor utströ."

Nu den unge Joukahainen

Vred sin mun, sitt hufvud rörde,

Skakade det svarta håret,

Tog till ordet så och sade:

"Sen ock vet jag ännu något,

Vet och inser derutöfver:

Trollar den förmätne mannen

Att som spån på vattnet flyta,

Såsom näckrosblad på böljan."

Häraf vredgas Wäinämöinen,

Häraf vredgas han och harmas;

Sjelf han tar sig för att qväda,

Sjelf han börjar på att orda.

Qvädet är ej barna-joller,

Barna-joller, qvinno-sladder,

Qvädet är en skäggig hjeltes,

Och ej alla barn det sjunga,

Icke hälften ibland svenner,

Ej en tredjedel af fästmän

Bland den ungdom, som nu växer,

Bland det slägte, som nu uppgår.

Sjunger gamle Wäinämöinen,

Hafvet svallar, jorden skälfver,

Kopparbergen häftigt skakas,

Klippans fasta hällar dåna.

Starka borgars tinnar skakas,

Ned till marken tornen ramla,

Portarna i Pohja remna,

Fästets bågar brista sönder.

Unge Joukahainen qvad han

Intill midjan uti kärret,

Intill bröstet uti ängen

Och till armarna i sandmon.

Qväder sedan uppå hunden

Tassarna i kalla stenen,

Tänderna i vatten-ruskan.

Qväder Joukahainens båge

Till en båge öfver vattnet;

Qväder Joukahainens pilar

Att som snabba hökar ila,

Qväder ock den höga hjelmen

Uppå karlavagnens skuldror,

Qväder än den blåa manteln

Till ett strömoln uppå fästet,

Och det fina ylle-bältet

Uppå himlens rund till stjernor.

Så stod unge Joukahainen

Nu i kärret intill midjan,

Intill bröstet uti ängen

Och till armarna i sandmon.

Blir deröfver ganska misslynt,

Råkar slutligen i vånda,

Höjde då sin röst och sade,

Talade med dessa orden:

"O du vise Wäinämöinen,

Du en siare evärdlig!

Tag igen de helga orden,

Återkalla dina qväden,

Hjelp mig utur detta trångmål,

Ifrån denna nöd mig fria."

Nu den vise Wäinämöinen,

Tog till ordet sjelf och sade:

"Nå hvad vill du mig då gifva,

Om jag helga orden löser,

Återkallar mina qväden?"

Sade unge Joukahainen:

"Tro mig, jag har tvenne bågar,

Säkert skjuter ena bågen,

Flinkt far pilen från den andra;

Du må taga, den dig lyster."

Sade gamle Wäinämöinen:

"Bryr jag mig om dina bågar,

Aktar dem det minsta, dåre?

Sjelf jag äger ock en båge,

Tvåfaldt dyrare än dina,

Två- och trefaldt bättre äfven.

Har ej nå'n att bära båge

Och att återhemta pilar.

Säg, hvad ger du mig i lösen?"

Sade unge Joukahainen:

"Också har jag tvenne hingstar,

Säkert går den ena hingsten,

Snabb den andra är att stiga;

Du må taga, den dig lyster,

Hjelp mig blott ur detta trångmål,

Ifrån denna nöd mig fria."

Sade gamle Wäinämöinen:

"Bryr jag mig om dina hingstar,

Aktar schäckarna det minsta?

Sjelf också en hingst jag äger,

Som är två- och trefaldt bättre,

Fem- och sexfaldt lifligare;

Har en insjö uppå gumpen,

Klara vattnet uppå ryggen,

Äter hö från källans bräddar,

Dricker vatten ifrån molnet.

Har ej nå'n, som hingsten fasttar.

Som min fåle skulle betsla

Och till åker-tegen leda;

Säg, hvad ger du mig i lösen?"

Sade unge Joukahainen:

"Jag i hemmet har en syster,

Skön hon är och vackert formad;

Enda systern ger jag åt dig,

Lånar dig min moders dotter

Till en maka för din lifstid,

Till ditt stöd på gamla dagar.

Fråntag nu de helga orden,

Återkalla dina qväden,

Hjelp mig utur detta trångmål,

Ifrån denna nöd mig fria."

Sjelf den gamle Wäinämöinen

Löser nu de helga orden,

Återkallar sina qväden.

Men den unge Joukahainen

Återvänder så till hemmet,

Sorgsen och med nedsänkt hufvud,

Med åt sidan lutad mössa,

Under gråt och strida tårar.

Fadren sitter invid fönstret,

Modren står på bodens trappa,

Modren skyndar sig att fråga,

Gamla qvinnan hinner spörja;

"Hvarför gråter du, min gosse,

Sörjer du, mig kostat möda?"

Sade unge Joukahainen:

"O min moder, som mig burit,

Som mig lyftat har i famnen!

Har jag icke skäl att gråta,

Sorger, hvilka tårar pressa?

Derför all min tid jag gråter,

Sörjer nu min hela lefnad,

Att jag gaf min enda syster,

Lånade min moders dotter

Åt den gamle Wäinämöinen,

Den evärdelige siarn,

Gaf till stöd åt gamle mannen,

Till ett värn åt skröplig gubbe."

Modren gnuggar sina händer,

Gnuggar sina begge händer,

Yttrar så ett ord och säger:

"O gråt ej min son, du kära,

Här är icke skäl att gråta,

Se det har jag städse önskat,

Längtat under all min lefnad:

Få till frände store mannen,

Ha en måg i Wäinämöinen,

Uti sångaren en svärson?"