Urtidens fridsålder

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Fädernas gudasaga

Viktor Rydberg

II. Urtidens fridsålder

VIII. FREDSFÖRBUNDET. GUDAKLENODERNA.

Det nyskapade, med växtlighet prydda Midgard låg nu i sitt vårlifs fägring och var en syn, som fröjdade äfven gudarnes blickar. Jotunheimsmakterna, som hemsöka jorden med frost och torka, med hvirfvelvindar och öfversvämningar, höllo sig ännu stilla och lämnade Midgard i ro; de voro icke starka nog att våga ett angrepp på gudarnes skapelse. Jätteslägten, som ur Ymers blodhaf fått rädda sig upp på kusten af Jotunheim, var ännu fåtalig och bemöttes af gudarne med vänlighet. Ingenting störde världsinrättningens regelbundna gång. Årstiderna aflöste hvarandra i stadgad tid, världskvarnen stod upprätt på sitt bjälklag; mullen, som hon malde, var rikligt blandad med guld, och hon kringvreds under välsignelsebringande sånger. Polstjärnan stod i den världsåldern öfverst på himmelen, och himlahvalfvet hade icke den sneda ställning det sedan fick. Till betryggande af världens frid beslöts, att alla varelseslägter skulle ingå förbund och gifva asarne gisslan. Från Vanaheim sändes som gisslan till Asgard vanaguden Njord, som upptogs i asarnes slägt och alltsedan bor bland dem, men ofta besöker sin gamla odalborg, Noatun, belägen bakom västerhafvet vid en strand, där svanar sjunga. Oden gifte sig med hans syster Frigg. Mimerdottern Natt är äfven Njords och Friggs moder.

Med Mimer utbytte Oden panter på ömsesidig vänskap, som ej häller någonsin vardt bruten. Af alferna, bland hvilka Ivalde och hans söner voro höfdingar, kräfde och fick han trohetsed. Äfven Jotunheim hade ställt gisslan genom Gullveig, jättemön, och Loke, jätteynglingen. Båda fingo vistas i Asgard, där Gullveig blef upptagen i Friggs hofstat. För den kvicke och snabbtänkte Loke, som var en genomlistig hycklare och låtsade största tjänstvillighet, fattade Oden sådan vänskap, att han blandade blod med honom och lofvade att icke smaka mjöd, utan att det frambures till dem båda. Å sin sida fick Jotunheim gisslan från asarne. Med en vacker och gudavänlig jättekvinna – äfven sådana funnos i Jotunheim – hade Oden födt en son, Tyr, som sedan blef stridsmännens gud. Tyrs moder vardt gift med jätten Hymer, och Oden lät Tyr under hans uppväxtår stanna som fosterson i Hymers gård. När därefter Oden fick med Frigg sonen Tor, lät han äfven denne uppfostras i Jotunheim. Fosterföräldrarna voro jätten Vingner och hans hustru Lora.

Det var i fridsålderns dagar Mimers söner och alferna smidde åt gudarne de härliga klenoder, som pryda Asgard och lända gudarne till gagn och värn. Allt hvad gudarne behöfde eller önskade af gyllene smycken och vapen och husgeråd smiddes åt dem i Mimersönernas eller Ivaldesönernas smedjor. Fridsåldern var en guldålder tillika. Det föddes väl icke ett asa- eller vanabarn, som icke fick någon dyrbar klenod eller gagnerikt konstvärk från Mimers söner eller Ivaldes. Nog är det från dem som Tor, Odens och Friggs starkaste son, fick charen, hvari han åker bland åskmolnen, och starkhetsbältet, som han spänner kring sin midja – och från dem som Balder, Odens och Friggs älskligaste son, fick skeppet Ringhorne. Bland vanerna var det tillåtligt, att broder gifte sig med syster. Vanaguden Njord födde med en syster två barn: Fröj, som blef årsväxtens gud, och Fröja, som blef kärlekens och fruktsamhetens och är den skönaste af alla gudinnor. Af Mimers söner fick Fröj en gåfva och af Ivaldes söner en annan, hvilka sedan skola omtalas. Åt Fröja smidde fyra underjordskonstnärer det vackraste kvinnosmycke i världen, bröstsmycket Brisingamen. Åt Njord smiddes den bästa af alla stridsyxor; åt flere af gudinnorna och diserna falkoch svanehammar; åt Heimdall en stridslur, som kan höras öfver hela världen, men som Mimer tagit i förvar och gömt i världsträdets djupaste skugga, tills den af honom motsedda dagen kommer, då den varder behöflig. Märkvärdigt bland klenoder var ock det tafvelspel af guld, hvarmed gudarne under fridsåldern lekte; tafvelspelet kunde vara motspelare själf och flytta sina brickor. Men den vigtigaste af urtidssmedernas gåfvor till gudarne voro föryngringsäpplena, »asarnes läkemedel mot ålderdom.» De förärades till Idun, Ivaldes dotter, som vardt upptagen i Asgard. Då de förvaras af henne, ega de sin kraft, men annars icke.

IX. MÄNNISKOSKAPELSEN.

Oden, Höner och Lodur kommo till det härliga Midgard, som de skapat, och vandrade där. Mycket var där att se och fröjda sig åt; men något saknades ändå: varelser, som kunde glädja sig åt Midgard, som åt ett välprydt hem, och tacka dem, som förlänat dem hemmet. Gudarne gingo utefter stranden af det nordliga hafvet, där detta drager sig söder ut kring Aurvangalandet (»Lerslättlandet», sydligaste delen af skandinaviska halfön). Där sågo de på stranden två träd och beslöto omdana dem till likhet med den skepnad de själfva buro och att göra dem till medvetna varelser. Det ena trädet kallas Ask, det andra Embla. Lodur lossade dem från deras förbindelse med jorden och gaf dem förmåga att röra och föra sig efter inre driffjädrar; han förvandlade deras kalla safter till varmt blod och omformade dem till afbilder af gudarne. Höner gaf dem mänskligt jag med medvetande och vilja. Oden gaf dem den yppersta gåfvan: anden. Så skapades det första människoparet: Ask, mannen och Embla, kvinnan.

Vackra att skåda, men nakna och blyga stodo de inför gudarne. Då afklädde sig Oden sina egna praktfulla kläder och klädde med dem Ask och Embla. Och de tyckte sig ståtliga, när de fått drägter.

Hvad som skedde vid det första människoparets skapelse upprepas i viss mån vid hvarje människas. De båda träden Ask och Embla hade uppspirat ur ollon, som världsasken Yggdrasil fällt till jorden. Och äfven med deras afkomlingar är förhållandet detsamma. Grundämnet till hvarje människa skjuter skott, blommar och mognar till frukt å den världs omskyggande askens grenar. Yggdrasil är »människobereda ren.» När en sådan frukt mognat, faller den ned i Fen salar (»de gyttjiga dammarnes salar»), som är Höners land och hans dotter Friggs odalmarker. Där ligga dock fruk terna icke ouppmärksammade. Storkarne, som äro Höners fåglar – själf kallas han fördenskull »Långben» och »Träsk konung» – ser dem och flyger med dem till kvinnor, som trängta att smekas af små barnahänder. Lodur, uppflamma ren och eldborrens herre, bär dem å eld i modersskötet och ger dem där hvad han gaf Ask och Embla: rörelseförmågan, det varma blodet och gudaskepnaden. Höner sänder dem själen, Oden anden. Dock sänder dem Höner själen icke efter eget godtfinnande. Oräkneliga själar invänta sin födelse till tidslifvet, och det är att välja bland dem och välja mö drar åt dem. Valet tillkommer ödesdisen Urd, som, emedan de, som bida att varda mödrar, äro många och de väntande ofödda själarna än flere, måste hafva många underordnade nornor, som förrätta åt henne denna tjänst. Några af dessa nornor äro af asaslägt, andra af alfernas stam, andra äro döttrar af Mimersonen Dvalin. Till den moder, som en sådan norna utkorat åt en barnasjäl, sändes denna genom Höner. Så kommer hvarje människa till världen: en frukt från världs trädet, omdanad af en trefald gudomliga makter och utkårad af Urd till det moderssköte hon fått, den lefnadsställning, hvari hon hamnar, och de öden hon har att genomlefva. Urd ger henne äfven en osynlig skyddsande genom lifvet, en underordnad norna, som kallas fylgia eller haminga. Ask och Embla födde barn, och deras afkomlingar för ökade sig i det fruktbara Aurvangalandet. De kände icke eldens bruk, de hade inga sädeskorn att så, de förstodo ej att skaffa fram malmer ur jorden, än mindre att smida så dana. Samhällsband och lagar kände de icke; ej häller andra gudar än de tre, som skapat deras första föräldrar. Lagar behöfde de dock till en början icke, ty de voro rättsinnade och godhjärtade. Men de voro också lätt förledda, och det kom en tid, då en frestarinna till det onda uppträdde ibland dem. För att odla och stärka deras anlag till det goda, för att upplysa dem och binda dem vid sig med heliga band, fattade fördenskull gudarne det beslut att sända dem en upp fostrare och lärare.

X. HEIMDALL KULTURBRINGAREN.

Till människornas lärare utsågs den rena och heliga eldens gud Heimdall, kort efter det att han blifvit född. Huru det tillgick med hans födelse är förut omtaladt. Han räknas till vanernas slägt, emedan han genom de nio mödrarna vid världskvarnens vridstång bragtes i dagen å underjordens västra randbälte, på andra sidan världshafvet, där vanerna bo. För sitt vigtiga kall måste barnet utrustas med styrka, visdom och härdighet. Man gaf det fördenskull att dricka samma tre safter, som vattna världsträdets rötter, nämligen safterna i de tre underjordskällorna. Urds källa har ett silfverhvitt vatten, hvari svanar simma och öfver hvilket Yggdrasil hvälfver evigt gröna bladmassor. Allt, som kommer i beröring med den källans vatten, får en skinande hvit färg och stärkes underbart, ty vattnet ger världsalltet dess fysiska lif och kallas därför »jordens kraft». Barnet fick först en dryck därur.

Därefter fördes det till Mimers källa. Denna är sirad med en sjufaldig infattning af guld, och diktens sådd växer kring dess säfomkransade rand. Mimer gaf åt barnet en dryck af sin källas mjöd, som gömmer skaparkraft, skaldeingifvelse och visdom.

Barnet fördes därifrån till Hvergelmers källa och fick dricka dess kyliga härdande vatten. Vid stranden af Vanaheim gjordes en båt i ordning för Heimdalls färd till Midgard. Båten sirades med guldringar och andra prydnader, och i den lades gossen, medan han efter de undfångna dryckerna slumrade. Hans hufvud hvilade på en sädeskärfve. Det är från den som alla sädeskorn i Midgard hafva sitt upphof. Bredvid honom lades eldborren, med hvilken den heliga gnidelden kan vinnas, och rundt omkring honom de värktyg, som kräfvas för all slags slöjd, samt vapen och smycken.

Därefter sköts båten ut i hafvet, för att själf söka den väg, som ödesdiserna för honom utstakat. Några säga, att den drogs af ett svanepar, och att svanar icke funnos i Midgard före dem, som kommo dit med Heimdall. Alla svanar härstamma från det par, som simmar i Urds källa. Det hände en dag, att människor, som stodo på stranden af Aurvangalandet, sågo en båt nalkas utan att vara drifven af åror. (Segel voro den tiden okända.) Båten gick in i en liten vik vid stranden, och det befanns, att en späd gosse sof i den, och att den innehöll en mängd märkvärdiga och vackra ting, som voro för folket okända. Barnet upptogs och vårdades med största kärlek och ömhet; kärfven tillvaratogs, och så äfven de öfriga tingen, ehuru det bland dem var sådana, till hvilkas bruk ej var lätt att gissa. Hvem gossen var och hvarifrån han kom visste människorna icke. Emedan han kommit med en sädeskärfve till deras land, kallade de honom Skef (»kärfve»). Så växte han upp hos detta folk och blef ännu i unga år deras undervisare och lärare i åkerbruk och alla slöjder, i tidsrunor och evighetsrunor (världslig kunskap och religiös). Sedan han vuxit upp till yngling, gjorde de honom till sin styresman och kallade honom Rig (»höfding»).

Heimdall lärde människorna att plöja och baka, slöjda och smida, spinna och väfva, rista runor och läsa. Han lärde dem att tämja husdjur och att rida, att uppföra timrade boningar och knyta familjeband och samhällsband. Han lärde dem att nyttja bågen, yxan och spjutet till jagt och till värn mot urtidens vilddjur. Han undervisade dem i nornornas stadgar för ett rättrådigt lif och i hvad de skulle göra för att vinna ynnest hos de mäktige, välvillige gudarne. Af Heimdall fingo människorna veta gudarnes namn och olika värf. Han lät dem åt gudarne uppföra altaren och tempel, framkallade med eldborren den rena eld, som ensam är värdig att brinna i deras tjänst, och förestafvade de böner och heliga sånger, som alltsedan från människoläppar ljudit till makternas lof.

En gång då Heimdall vandrade gröna stigar utefter hafvets strand, kom han till en stuga, bebodd af Ae och Edda. Han mottogs gästvänligt och stannade i tre dygn. Nio månader därefter föddes hos hjonelaget sonen Träl. Heimdall besökte sedan Aves och Ammas välburgna hem; när nio månader förflutit, föddes där sonen Karl. Därifrån gick Heimdall till en prydlig gård; där bodde stamfadern och stammodern till de sedan så ryktbara slägter, som kallas skilfingar eller ynglingar, sköldungar, hildingar och budlungar. Heimdall stannade tre dygn; nio månader därefter föddes i det hemmet en son med ljusa lockar, röda kinder och djärft blickande ögon. Han vardt höfding med tiden och folkets domare. Folket kallade honom Borgar (»beskyddaren») och Sköld (»den värnande»).

Sålunda helgade och stadfäste Heimdall de tre stånden, de ofries, de fribornes och de högbornes. Alla tre ärades med gudomlig börd, på samma gång som de hafva mänsklig. De gjordes af honom till halfsyskon och ålades därmed att vänligt och billigt bemöta hvarandra. Fördenskull kallas de tre stånden »Heimdalls heliga ätter». imdall lefde länge som människa bland våra urfäder och underkastade sig den allmänna människolotten att åldras och dö. Han hade anordnat, att hans lik skulle bäras ned till den lilla vik, där han som barn landat. Det var om vintertiden. När det sörjande folket kom dit ned med den döde, såg det med förvåning, att samma farkost, hvarmed Heimdall som barn blifvit förd till Aurvangalandet, återkommit. Den ringprydde båten låg där glänsande af rimfrost och is och ifrig att få sätta ut på hafvet igen. Heimdalls lik nedlades i båten, och de tacksamma människorna hopade omkring honom dyrbara smiden, ej färre än dem, med hvilka han anländt. När allt var färdigt, gick farkosten ut i hafvet och försvann vid synranden. Den återvände till Vanaheim. Här afkläddes Heimdall sin åldrade människoform och vardt till en strålande gudayngling. Oden upptog honom i Asgard och i sin familjekrets. Sköld-Borgar efterträdde honom som höfding och domare i Aurvangalandet.

XI. DE AF HEIMDALL UTLÄRDA HELIGA RUNORNA.

Den heliga runkunskap, hvaraf Heimdall lärt människorna så mycket, som är dem nyttigt att veta, var först i Mimers ego. Han hade den likväl icke af sig själf, utan hade hämtat den ur visdomskällan, som han vaktar under världsträdets mällersta rot. Genom själfuppoffring i sin ungdom hade, såsom redan är omtaladt, Oden fått en dryck därur, samt nio runosånger, som innehålla hemliga välgörande krafter och kallas fimbulsånger. Bland dem må följande omtalas:

hugrunornas fimbulsång, som förhjälper till kunskap och visdom;

hjälprunornas, som underlätta barnens inträde i världen och häfva sorger och bekymmer;

läkerunornas, som förläna läkande kraft;

brimrunornas, som ränsa luften från skadelystna väsen och gifva makt öfver vind och våg, när det gäller att frälsa seglare ur sjönöd, samt makt öfver elden, när han antändt människoboningar;

målrunornas, som återgifva talförmåga åt stumme och förstummade;

segerrunornas fimbulsång, som uppstämmes, när man går en fiendtlig här till mötes. Då lyfta stridsmännen sina sköldar till jämnhöjd med öfverläppen och sjunga med dämpad stämma, så att de mångas röster sammansmälta till ett doft brus, likt bränningarnas i hafvet, och om de då höra Oden blanda sin stämma däri, då veta de, att han förlänar dem seger. Då »sjunger han under deras sköldar», och de varda herrar på slagfältet.

Hugrunorna äro af mångfaldigt slag och innehålla både jordisk och andlig visdom. De hafva varit eftersträfvade af män och kvinnor, högättade och lågättade. Så äfven läkerunorna, som gått i arf hos somliga höfdingeätter. En bön om dessa slags runor ljuder så: »Hel eder, asagudar! Hel eder, asynjor! Hel dig, månggagnande Fold (jordgudinnan Frigg)! Måtten I gifva oss ordets makt och andens odling och läkande händer, medan vi lefva!»

Om Heimdalls sonson, Borgar-Skölds son Halfdan, har det sjungits, att han, den unge,

»lärde sig runor,

evighetsrunor

och jordelifsrunor;

han lärde sig sedan

att människor frälsa,

döfva svärds-egg,

lugna hafvet,

fågelsång tyda,

dämpa eldar,

sona och döfva,

sorger häfva.»

Åtgärder vordo i urtiden träffade att sprida dessa välgörande runor bland alla varelseslägter. Oden utbredde dem bland asarne; alfen Dain och Mimersonen Dvalin, som fått lära dem af Mimer, spredo dem bland alfer och dvärgar. Genom Heimdall kommo de till människorna. Den goda gåfvan, blandad i heligt mjöd, sändes vida vägar, »och sedan är den bland asar, bland alfer, bland visa vaner och bland människors barn». Ej häller jättarne vordo lottlösa. De voro ju upptagne, äfven de, i urtidens fridsförbund, och Mimer sände dem runor, hvilka grundlagt den kunskap, som finnes hos Jotunheimsslägten och sedan af den blifvit illa brukad.

XII. ASAGUDARNE.

Den vakt af stridbare gudar, som tagit bostäder på Yggdrasils öfre grenknippa i Asgard, för att därifrån öfvervaka och skydda världen, äro desse:

1) Oden, allfadern och tidsåldrarnas fader. Sedan ofridsåldern kommit i världen, kallas han äfven valfader (»de på valplatsen fallnes fader»), härfader, segerfader, och han bär därjämte många andra namn. Hans växt är majestätisk, hans panna hög, hans ögonbryn starkt tecknade, hans anletsdrag ädla, hans blick tankfull och grubblande. Sedan han, drifven af kunskaps-trängtan, försänkte sitt ena öga i Mimers visdomsbrunn, är han enögd, och då han uppenbarat sig bland människor, har han visat sig med det lytet, när han velat låta förstå hvem han är. Då uppträder han vanligen ock i sid hatt och höljd i en vid blå kappa. Men i sin egen sal, bland gudar och einheriar (döde och till Oden upptagne hjältar), synes han skön och utan lyte och, ehuru tankediger, så blid, att alla med glädje skåda upp till hans vördnadsbjudande anlete. Hans skägg faller ned öfver hans bröst.

Han eger en åttafotad häst Sleipner, den ypperste af alla springare. Denne hade han icke i begynnelsen, utan fick den genom en händelse, som sedan skall omtalas. I sadeln på Sleipner och följd af sina ulfhundar Gere och Freke jagar han stundom nattetid genom luftrymderna, för att ränsa dem från de skadliga väsen, som kallas gifer och tunridor och äro af rimtursarnes och sjukdomsandarnes slägt. Oden är världens beskyddare samt folkens och samhällenas högste styresman. Men han är icke världshändelsernas enväldige länkare. Och ehuru han är den kunnigaste bland gudar, dröjde det länge, innan hans tanke trängde ned i tingens upphof och tingens slutmål. Det var fördenskull han så länge var den djupe grubblaren. Ödet har delat världsmakten med honom och förbehållit den större andelen åt sig själf. Denna okända makt har sina ombud i de tre höga ödesdiserna, Urd och hennes systrar. Det är de, icke Oden, som kåra till lif och gifva lagar och bestämma lefnadshändelserna och lifslängden för dem, som de till lif kårat. Dock äro åt Oden förbehållna stora företrädesrättigheter, förutan hvilka han icke skulle vara den herrskare han är. Han, men icke nornorna, har att bestämma öfver fältslagens utgång, att gifva seger och utse dem, som skola falla i striden. Ty utan denna rätt kunde han icke vara staternas och folkens herre, sedan stridsåldern kom i världen. Och han är öfverdomaren i den domstol, som dagligen sitter vid Urds källa och dömer de döda, allt efter deras sinnelag och gärningar, till salighet eller osalighet. Svaghetssynder dömer han mildt. Han är böjd att ursäkta mans och kvinnas felsteg, när icke äktenskapstrohetens band slitas, och ehuru han varnar mot öfverflödigt drickande, är han öfverseende mot dem, som skåda flitigt i dryckeshornet, när intet annat faller dem till last. Men illvillige lögnare, förrädare, nidingar, äktenskapsbrytare, helgedomsskändare fördömer han till rättvisa straff. Han älskar mildhet och hatar grymhet, och under sina vandringar bland människor har han pröfvat dem och utdelat redan i detta lifvet åt den hårdhjärtade näpst och åt den barmhärtige belöning. Goda sedeläror har han gifvit människornas barn. »Hel de gifvande!» har han ropat till dem, utanför hvilkas dörrar vandraren står hungrig och förfrusen. Själf en visdomssökare, som genomletat världarna och gästat fiendtliga jätteväsen, för att finna sanningar, uppmanar han enhvar att odla sitt vett. Det gläder honom, när de dödlige stifta vänskap och troget bevara den. Han varnar mot öfvermod, och han vill, att en man skall föredraga fattigdom med själfständighet framför välmåga med beroende. Feghet hatar han, mannamod älskar han. »Glad och god skall en man vara, medan han går sin död till mötes.»

Många bekymmer har Oden att bära för världens och människornas skull. Men hans tyngste tanke är väl den, att han icke är fullkomligt tadelfri. Dess större hugnad blef det honom, att han vardt fader till den syndfrie Balder. Så länge denne oskyldige gud blomstrade i ungdomskraft, fruktade Oden icke för sin makts och sin världs framtid; men när Balder tynade, intogs han af dystra aningar, och när Balder dött, hade han fått visshet om en bidande undergång, men ock fått tröst därför. Ingen vet hvad han hviskade i den döde Balders öra; kanske var det den tröstens ord, ty Balder skall återkomma och ett rättfärdighetens rike grundläggas. För goda ändamål har Oden tillgripit medel, som han själf beklagat. Tillfredsstäld inom sig är han därför icke.

Så mild asafadern är, synes han dock för mången förskräckande. Han, som, sårad med spjut, offrade sig själf, för att kunna varda Midgards danare och människoslägtets fader, har därmed gifvit de dödlige ett föredöme, och han fordrar, att den enskilde skall, då fara hotar, gifva sitt lif för folket. Däraf kommer, att man offrat människor åt honom för samhällets bästa och ej velat alldeles afstå därifrån, ehuru han själf förkunnat, att bättre är att icke bedja alls, än att blota öfver höfvan, och att han ser till den offrandes hjärtelag, ej till offergåfvans beskaffenhet.

Hög och gåtfull har han alltid stått för sina tillbedjare. Han kan skämta vid mjödet, ja äfven inför människorna skämta med sig själf; men detta är krusningar på ytan af en ande, hvars djup griper med aningsfull vördnad.

2) Tor, son af Oden och Frigg. I hans skaplynne ligger ingen dunkel gåta. Det skaplynnet är klart som en genomskinlig källas vatten.

Tor har breda skuldror och ståtlig kroppsbyggnad, hvars resning och lemmar nogsamt visa hans ofantliga styrka. Bland gudarne finnes ingen så stark som han. På denna väldiga kropp är ett ungdomligt hufvud med blondt hår och ljusa skäggfjun, omgifvande ett ansigte, som uttrycker öppenhet och ärlighet, trofasthet och, oaktadt den skarpa blicken, äfven mycken godlynthet, när han icke vredgas och brusar upp, hvilket lätt händer, om någonting lågt och elakt retar honom. Tor är den luftränsande och välgörande åskans gud. När rymden är kvalmig och den torkande jorden längtar efter rägn, far han ut på sin af bockarne Tanngnyst och Tanngrisner dragna vagn genom de från Eiktyrner ulseglande med vaferdimmor och vatten laddade molnen. Då tändas vaferdimmorna och varda till blixtar, och vattnet nedstörtar i befruktande skurar.

Om Tors hammare och starkhetsbälte och hans många äfventyr med jättarne skall längre fram talas. Han är Midgards värnare mot Jotunheims-makterna och är den flitige plöjarens gode vän. Till trälen, som arbetar på åkern och i skogen, ser Tor med blida ögon. Missaktas den ofrie och betungade af andra, så är Tor honom alltid bevågen och i domen öfver de döde talar han väl för honom och förordar, att hans mödor må lönas med salighetens lott. Därför säges det, att »Tor eger trälarne, men Oden jarlarne». Oden älskar honom högt, och han var alltid sin faders trogne son. Stor och stark som han är, kräfver han mycket både af mat och dryck, och hans dryckeshorn är det största i Asgard. Han är gift med Sif, som är af alfernas stam. Han har två söner, Mode och Magne, som brås på sin fader. Innan han vardt gift med Sif, födde han Magne med jättekvinnan Jernsaxa, som också är en af Heimdalls nio mödrar.

Den omisstänksamme Tor trodde länge, att Loke var hederlig och pålitlig, ty denne var ju Odens ungdomsvän och upptagen af honom i Asgard. Tor var, som de andre gudarne, road af Lokes infall och upptåg, och tog honom stundom med sig på sina utfärder. Men sedan Tor blifvit några gånger grundligt lurad af Loke, förlorade han allt förtroende för honom och tålde honom illa.

3) Balder, en ljusgud, »solskifvans mäktige främjare», hvars uppgift i världsordningen var att å sin häst eller sitt luftskepp Ringhorne vara en skyddsvakt för Sol och Måne på deras färder öfver himmelen. Balder är son af Oden och Frigg. Han är den mäst högvuxne bland asarne och den ojämförligt skönaste af alla gudar. Balder älskade icke kriget; han sörjde öfver, att det någonsin uppkommit. Det oaktadt var han aldrig sen att draga vapen mot den ohjälpliga ondskan. Så skön han är, så god och ädelsinnad är han äfven. Därför vardt han lofvad och älskad af alla väsen, som äro i stånd att fatta tillgifvenhet för hvad som är hjärtegodt och rent. Försonlig mot sina fiender och böjd att förlåta, var han världens fredsstiftare och milde domare. Dömde han strängt, då stod det med den dömdes sak så illa, att domen icke kunde jämkas eller förmildras. Människorna hafva upp-kallat de hvitaste blommor efter honom, emedan de i dessas hvithet trott sig finna något, som liknade Balders pannas glans. Han blef gift med måndisen Nanna, dotter af månguden Nöckve (»skeppsegaren»), och hade med henne sonen Forsete.

4) Had, en vacker yngling, till lynnet obetänksam, häftig, lättrörd, lättförledd, lidelsefull och med stormande känslor. Hans uppförande berodde af det inflytande, hvarunder han kom. En tid lät han sig leda af Balder och gjorde sig då förtjent af allas loford; därefter lät han leda sig af Gullveig och Loke och begick då gärningar, som han djupt ångrat. Had var rikt begåfvad och en stor idrottsman. Som sångare och harpospelare kunde han röra allas hjärtan och väcka de mäst skilda känslor hos åhörarne: glädje, hat, sorg och medlidande. Ett särskildt sångsätt är uppkalladt efter honom. Som simmare och näfkämpe var han oöfverträfflig och förde alla vapen väl, äfven bågen, i hvars skötande han öfverträffades endast af Valands broder Egil, väktaren vid Hvergelmers och Jotunheims vatten, samt af Egils son Ull.

5) Forsete, Balders son och afbild, rättvisans gud, skarpsinnig i vanskliga rättsfrågors afgörande och mer än någon i stånd att förlika tvistande.

6) Brage, den långskäggige, Valhalls skald och harpolekare, son af Oden och gift med Idun, som eger föryngringens äpplen. Ståtlig tager han sig ut, där han sitter vid dryckesbordet i Valhall, helt nära Odens högsäte, och han dväljes gärna vid mjödhornet, hvarför också den försmädlige Loke en gång kallade honom en »bänkprydare», dugligare att vara det, än att vara stridsman. Brage är vis och vältalig. Vid offergillen i Midgard pläga många egna fjärde skålen åt honom, sedan man förut druckit till ära för Oden, Njord och Fröj. Bägaren, som egnas Brage, kallas löftets bägare, ty vid den aflägges löfte om en eller annan storbragd, värdig att af skalder besjungas.

7) Vidar, son af Oden och jättekvinnan Grid. Han är tystlåten, intager blygsamt det lägsta sätet vid gudabordet i Valhall och stiger på Odens tillsägelse upp och fyller hornet åt andra, äfven åt den föraktlige Loke, utan att visa sig kränkt af sådan tjänstgöring. Han har ett kraftigt utseende; men få äro de som ana, huru stark han är: näst Tor den starkaste af alla asagudar. Än färre anade, att det är han, den hjältemodige tigaren, som skall i Ragnarök-striden hämnas sin fallne fader.

8) Tyr, son af Oden och den fagra jättekvinna, som vardt jätten Hymers maka, har varit Tors ledsagare på mer än en af dennes äfventyrliga färder i Jotunheim, och säkert är, att Tor icke kunde haft en modigare och pålitligare. Tyr är de i fylkingarnes led kämpande stridsmännens (ej själfva krigets) gud och en förebild för dem i uppoffring för det helas bästa. Sin djärfhet och offervillighet visade han särskildt, då han, såsom längre fram skall omtalas, lade sin högra hand som pant i Fenrersulfvens gap och fick den afbiten vid handleden. Han kämpar sedan med den vänstra. Det kan sägas, att en här utan fältherre saknar sin högra hand och kämpar vänsterhändt. Fältherrarnes förebild är Oden, som uppfunnit den viggformiga slagordningen. Soldaternas förebild är Tyr. Oden och Tyr äro som två händer, som i förening tillvinna sig segern.

9) Vale, son af Oden och aftonrodnads-alfen Billings dotter, den »solhvita» Rind. Föddes, för att på Had hämnas Balders död, som annars skulle förblifvit ohämnad. Nattgammal uppfyllde han detta kall. Dessa gudar äro de egentlige asarne. Till dem komma såsom upptagne i Valhall tre vanagudar, Njord, Fröj och Heimdall, samt en af alfernas stam, Ull.

10) Njord, broder till Odens maka Frigg. Han är segelvägarnes, sjöfartens, fiskets, handelns och rikedomens gud och som sådan flitigt dyrkad. Han födde med sin syster guden Fröj och nio döttrar, bland hvilka den underbart sköna Fröja. De andra åtta äro Fröjas diser. Bland dem äro läkedomsgudinnan Eir, samt Bjärt (»den lysande»), Blid (»den blida») och Frid (»den fagra»), hvilkas namn tyda på deras älsklighet. Njord är, som alla vanagudar, vänlig och gagnerik. Sänd i oskuldstiden som gisslan från vanerna till Oden, skall han mot världsålderns slut återvända »till vise vaner», där han allt fortfarande har en odalborg i Noatun (»skeppens stad»). Han vardt längre fram i tiden gift med skidlöparedisen Skade, dotter af jätten Tjasse. Tjasse är densamme som urtidskonstnären Valand, Ivaldesonen, som genom det oblidkeliga och grymma hat han fick till gudarne förvandlades till sin natur och vardt ett fördärfligt jätteväsen.

11) Fröj, årsväxtens människovänlige herre. Hans födelse hälsades med glädje af alla ätter, utom jättarnes, och gudarne skänkte honom Alfheim i tandgåfva. Fröj vardt därigenom furste öfver alferna, bland hvilka Ivaldes tre söner voro de märkligaste. Och eftersom bruket var, att konungasöner sändes att uppfostras af deras fäders underordnade höfdingar och förtroendemän, så sändes Fröj att uppfostras hos Ivaldes söner – den blifvande skördeguden hos de naturvärkmästare, som smidde världsgagnande gudaklenoder och växtlighetssmycken. Huru Valand svek sina plikter mot fostersonen, skall förtäljas sedan; likaledes huru Fröj friade till jättedottern Gerd. – Om Fröjs skaplynne kan det vara nog att upprepa det vitsord, som Tyr i ett skaldestycke gifvit honom: »Fröj är (efter Balders död) den bäste af bålde ryttare i asars gårdar; han kommer ingen mö och ingen mans hustru att begråta förlusten af sina kära, och han vill lösa enhvar ur band och bojor».

12) Heimdall, den heliga eldens gud. Om hans födelse och lefnad bland människorna är förut taladt. Sedan han fulländat sitt vigtiga kall i Midgard och blifvit upptagen i Asgard, har Oden anförtrott åt honom vakten på bron Bifrost. Emedan den norra broänden, som ligger utanför Nifelhel i rimtursarnes grannskap, är mäst hotad af gudafiender, är där en stark borg uppförd, som kallas Himmelsvärnet. Där är Heimdalls bostad. Evig natt rufvar öfver denna näjd, och de vilda vinterstormarne hafva där sitt tillhåll och sin utflyktsort. Också gäckade Loke en gång Heimdall därför, att han fått boning i ett land, där han är så utsatt för oblid väderlek. Men Heimdalls borg är väl inrättad, till borgvaktens trefnad; och »i dess behagliga sal dricker Heimdall glad det goda mjöd». Och gudarne glädjas åt sin trogne väktare, när de se honom, själf lysande med hvitaste glans, rida på sin häst Gulltopp i den yttersta Nordens svarta mörker. Heimdall behöfver mindre sömn än en fågel; han ser lika väl, natt som dag, hundra raster omkring sig, och hans hörsel är så fin, att han hör gräset växa på jorden. Mot Loke har han ständigt hyst ovilja, och genom sin skarpsynthet och oaflåtna vaksamhet har han mer än en gång omintetgjort dennes listiga anslag.

13) Ull. Innan Sif, den guldlockiga disen, vardt Tors maka, hade hon varit gift med Ivaldesonen Egil, den store bågskytten och skidlöparen, och med honom födt sonen Ull, som blef en mästare i sin faders idrotter och därför kallas bågeguden, jagtguden, skidguden. När Sif giftes med Tor, vardt äfven Ull upptagen i Asgard och fick gudarang. Ulls skidor äro ett konstvärk från Ivaldesönernas värkstad; de kunna, i likhet med hans faders, begagnas å vatten, såväl som å land, och de kunna äfven begagnas som sköld. Ull är vacker, smärt och smidig och i allo en utmärkt stridsman. Därtill kommer, att han har en herrskares och styresmans egenskaper. När i ofredens tidsålder ett krig uppkom mällan asarne och vanerna och desse senare vordo ensamme herrar i Asgard, satte de fördenskull Ull i Odens högsäte och gåfvo honom Odens namn och herrskarerättigheter. Som redan är omtaladt, vordo i oskuldstiden två varelser af jättestam upptagna i Asgard: Loke och Gullveig.

Loke och hans bröder Helblinde och Byleist äro söner af orkan- och åskjätten Farbaute (»den med fördärf slående»). Orkanens skyfall och störtskurar, som genom de uppsvällda floderna förmäla sig med hafvet, gåfvo upphof åt Helblinde, som blef gift med hafsdjupets jättinna Ran. Orkanens hvirfvelvind gaf upphof åt Byleist (»den östlige stormaren»). Ett ljungeldsslag från orkanen födde Loke till världen. Hans moder är Laufey (»blad ön», d. v. s. den af orkanblixten träffade trädkronan). Det våldsamma i Farbautes skaplynne visade sig ej på ytan af hans son Lokes, så länge han gick fritt omkring i Asgard, utan först sedan han vardt i fängsel nedlagd i sin pinohåla. Därifrån åstadkommer han jordskalfven. Det var på smygvägar han förberedde en kommande världsbrand, och till utseendet var han förledande och till laterna inställsam. Loke var en fin iakttagare af andras skaplynne, och när han upptäckt deras svaga punkter, visste han att utlägga frestelser i enlighet med dem. Vid sina planers uppgörande tänkte han långt framför sig och förstod inrätta dem så, att hans allra värsta såge ut att vara de fördelaktigaste och bästa. Kvickhet, lastbarhet och bottenlös elakhet förenades i hans natur.

Gullveig är Loke lik, ja värre och, i grunden af sitt väsen, förfärligare än han. De arbetade i endrägt tillsammans på gudarnes och världens fördärf. Gullveig, som först framföddes af rimtursen Rimner, vardt tre gånger född till världen af olika jätteföräldrar och tre gånger af gudarne bränd. Det oaktadt lefver hon ännu. Hon är en och tre på samma gång, och det är på henne den Ragnaröksiande sången (Völuspa) syftar, när den talar om »de tre förskräckliga tursamöar», hvilkas ankomst från Jotunheim gjorde slut på frids- och guldåldern.

Bland de gudinnor, som bo i Asgard, hafva här ofvanför redan omtalats Frigg, Sif, Nanna, Idun, Skade, Gerd, Fröja och Eir. Om Frigg må nämnas, att ehuru hon är god maka, likasom hon också är öm moder, har hon dock ofta sin vilja för sig och gynnar andra gunstlingar bland människors barn än Oden. Hon ingriper gärna i sin makes befattning med folkens och samhällenas öden, och det har händt, att när ett folk, hvars motståndare haft Odens ynnest, vändt sig med böner till Frigg, hon förstått ställa det så, att Oden sett sig föranlåten att skänka hennes skyddslingar segern. Oden har berömt hennes förutseende och tystlåtna klokhet. Frigg har en syster Fulla, som är hennes förtrogna och förvarar hennes smycken. Fulla är nära vän till Nanna, Balders maka. Emedan Fulla är himladrottningens syster, bär hon, till tecken af sin värdighet, ett diadem. Asgard har många präktiga gudaborgar. Förnämst bland dem är Odens borg Valhall. Det namnet, som betyder »de på slagfälten kårades hall» hade borgen icke i begynnelsen, utan fick det under ofredens världsålder, sedan krig uppkommit i Midgard. Den kallas äfven Bilskirner. Det närmaste området kring Valhall heter Gladsheim, och där växer lunden Glaser, »som står med gyllne löf utanför Odens portar». Vidsträckt och guldstrålande står Valhall på Gladsheims mark. Salen, där asagudarne samlas kring sin fader och där de kårade få säte kring dryckesborden, är bjälkad med spjutskaft, taklagd med silfversköldar och bonad med guldbrynjor och vapen. Valhall har 540 stockvärk och 540 portar, dessa så stora, att när en gång Ragnarökstriden kommer, skola genom hvarje port 800 einheriar (kårade hjältar) på en gång tåga ut. Och dock är det endast halfva antalet einheriar, som bor i Valhall; den andra hälften kåras af Fröja och bor hos henne. Einheriarne tillbringa sina dagar dels med fäster, vid hvilka sköna stridsdiser, valkyriorna, räcka dem de fyllda dryckeshornen, dels med stridslekar på Asgards slätter. Drycken, som de dricka, framprässas ur världsträdets kronas saftiga blad, som innehålla mjödet från Mimers källa, blandadt med safterna från Urds källa och Hvergelmer. Vid måltiderna framsättes maten såväl för Oden, som för alla hans bordvänner, men han ger sin andel till Gere och Freke, som ligga vid hans fötter. Han lefver själf allena af mjöd, när han vistas i Valhall och icke underkastar sig andra lefnadsvilkor.

Fröjas område i Asgard heter Folkvang, och den stora praktfulla sal, hvari de kämpar, som hon kårat, vistas, heter Sessrymner. Den borg, som Balder i Asgard bebodde, är Glitner; den har guldbjälkar och silfvertak. Efter Balders förflyttning till underjorden är hans son Forsete herre i Glitner, och han själf bor i Breidablik på Glansfälten i underjorden. Minst af alla områden i världen har detta blifvit fläckadt med ondt. Tors område i Asgard heter Trudheim och Trudvang. Flere gudar och gudinnor hafva sina borgar och odalmarker belägna annanstädes än i Asgard. Det är redan förut berättadt, att Heimdalls borg Himmelsvärnet är byggd i yttersta Norden vid Bifrosts brohufvud därstädes, och att Njords odalgård Noatun är väster om världshafvet i Vanaheim. Skade bor hälst i sin faders land Trymheim, på hvars fjällsidor och slätter hon går på skidor och jagar. Fröj vistas mäst i Asgard; men det rike han beherrskar är Alfheim. Ulls odalmarker, Ydalarne, äro belägna kring hans fader Egils borg, Ysäter, vid det vatten, kalladt Elivågor, Raun och Gandvik, som skiljer det stora Svitiod från Jotunheim. Dessa marker kallas Ydalarne (»bågarnes dalar») emedan Egil och Ull äro de ypperste bågskyttarne. Vidar den tyste har också ett landområde, Vide, bevuxet med ris och högt gräs; det utgör en del af Vigrids stora slätt, på hvilken Ragnarökstriden skall utkämpas.

XIII. TORS OCH EGILS VÄNSKAP. IVALDESLÄGTEN.

Såsom den gamle jätten Vaftrudner själf sagt, ha jättarne ett ondt gry i sig, och det tjenade i längden till föga, att de hade blifvit upptagne i det fredsförbund, som makterna i oskuldstiden slöto med hvarandra. Jättarne tillväxte och förökade sig i Jotunheim, och sedan de blifvit talrika, och deras manstarka slägter fått sådana höfdingar som Hymer, Geirraud och Gymer, dröjde det icke länge, innan de lade i dagen sitt onda sinnelag mot gudarne och mot människorna, som under gudarnes hägn bebygga Midgard.

Det första förebudet till fiendskap mällan gudarne och jättarne inträffade i jätten Vingners gård. Det är förut omtaladt, att Oden hade anförtrott åt Vingner och hans hustru Lora att uppfostra Tor. Gossen visade tidigt ovanliga kroppskrafter och var redan vid tolf års ålder väldigt stark. Vanligen råder ett godt och trofast förhållande mellan föräldrar och fosterbarn; men här slutade förhållandet så, att Tor ihjälslog både Vingner och Lora. De forntidssånger, som besjungit denna tilldragelse och omtalat dess orsak, äro förlorade; men när man betänker, huru i grunden välvillig Tor är, och att han aldrig lönat godt med ondt, samt att de allra fleste jättar visat ett otillförlitligt sinnelag, så är det troligt, att Vingner och Lora, anande i sin fosterson en framtida farlig jättefiende, ville förrädiskt bringa honom om lifvet, och att han till billigt straff härför drap dem. Säkert är, att han från Vingners gård medförde som segerbyte den stenhammare han sedan alltid nyttjat mot jättarne, utom under den korta tid, då han egde en järnhammare, som Mimersonen Sindre smidde åt honom.

Stor syntes likväl den från Jotunheim hotande faran icke vara, så länge höfdingarne för den gränsvakt, som var uppställd mot Jotunheim, nämligen Ivalde och hans söner, höllo den trohetsed de svurit gudarne. Desse alffurstar, som fått sig vakten anförtrodd längs hela det vattendrag, som från Hvergelmers källa rinner upp till jordytan och skiljer Midgard från Jotunheim, hade växtlighetsdiser till systrar och hustrur och voro således äfven genom slägtskapsband knutna till de makter, som skydda världsträdets grönska och gifva Midgardsboarne skördar.

Bland de tre Ivaldesönerna sysslade Valand mäst i sin smedja, där han smidde gudasmycken och växtlighetsklenoder och därmed gagnade den sak han svurit att tjena. Fröj, hans fosterson, vistades ofta hos honom. Det var därför de båda andra bröderna, som bevakningen af Midgards norra utkant närmast ålåg, och Egil utmärkte sig särskildt för oförtruten och tapper vakttjänst. Hans första hustru hette Groa. Han bodde med henne å Ysäter, en väl omgärdad, behagligt inredd och guldprydd borg vid Elivågor. Där fanns en under honom lydande besättning af krigiske alfer. Enär Egil och Groa länge voro utan barn, upptogo de som fosterbarn en gosse, Tjalve, och en flicka, Raskva, som de hittat i en damm.

Emedan Egil var den ypperste af alla bågskyttar, kallades han också Örvandel (»pilskötaren»). Tor, hvilken alltsom oftast besökte gränslandet, för att ha ett öga på jättarne, var Egils gode vän och plägade alltid vid sådana besök taga in hos honom. Ofta plägade också Groa vistas i Tors hem, Trudvang, när Egil, ensam eller med sina alfer, gjorde ströftåg på Elivågor och å jättekusten.

Landet, Svitiod det stora, där bröderna bodde, var guldrikt. Dess nordligaste älfvar flöto på bäddar af guldsand. Ivalde, brödernas fader, var den förste herrskaren öfver det stora Svitiod, hvaraf svearnes land är den sydligaste delen. Norr om dem beherrskade Ivalde ett skidlöparefolk, skridfinnarne. Han kallas fördenskull äfven Finnkonung. Han var en väldig dryckeskämpe och lika skicklig att handtera spjutet som Egil bågen.

---