Det äldre kvädet om Helge Hundingsbane

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Skrifter utgivna av modersmålslärarnas förening
Sånger ur den äldre Eddan

Översatta av Axel Åkerblom
1923

Det äldre kvädet om Helge Hundingsbane

Helge Hundingsbane är en dansk sagohjälte, om vilken tvenne kväden finnas i Eddan. Han tillhörde en konungaätt, Ylvingarna, bland vilka räknas också den berömde Rolv Krake. I den sagoform, som här föreligger, har han emellertid samtidigt gjorts till en son till Sigmund, Vålsungs son, varigenom hans saga förbundits med sagokretsen omkring Sigurd Fåvnesbane.

Innehållet i det äldre kvädet om Helge Hundingsbane har i korthet varit följande. Helges fader har blivit dödad av konung Hunding, och till hämnd härför företager Helge ett krigståg mot-Hunding och fäller honom. En förberedelse till krigståget utgör den spejarfärd till Hundings gård, varmed dikten i sitt nuvarande skick börjar. Efter striden uppsökes Helge av valkyrjan Sigrun, som fattat kärlek till honom, och med vilken han vid ett nytt möte, efter en strid med Hundings söner, trolovar sig. Sigrun har emellertid förut varit lovad åt Hådbrodd, son till konung Granmar. Hådbrodd och hans bröder jämte Sigruns fader Hågne och dennes söner utkräva därför hämnd. Helge segrar i kampen, där nästan alla Sigruns släktingar falla, och gifter sig med Sigrun, men dräpes kort därefter av hennes broder Dag, som överlevat striden. Dikten slutar med att skildra, huru Sigrun genom kraften av sin djupa sorg förmår den döde Helge att återvända till sin gravhög och huru hon där har ett möte med honom. Denna skildring är med rätta berömd för sin gripande skönhet.

Dikten föreligger i ganska stympat skick. Vissa episoder saknas helt och hållet, andra äro fragmentariska. Sammanhanget är emellertid till god del bevarat genom inskjutna prosastycken.

1. Helge hos Hagal.

Vålsungs son konung Sigmund ägde till hustru Borghild från Brålund. De kallade sin son Helge efter Helge Hjårvardsson^[1]. Helge hade Hagal till fosterfader. Hunding hette en mäktig konung; efter honom är Hundland^[2] uppkallat. Han var en stor härman och ägde många söner, som brukade vara i härnad. Ofrid och ovänskap härskade mellan konung Hunding och konung Sigmund, och de dräpte varandras fränder. Konung Sigmund och hans ättmän kallades vålsungar och ylvingar^[3].

Helge for i löndom till konung Hundings hird och spejade. Konung Hundings son Heming var hemma. Men då Helge drog sina färde, träffade han på en vaktgosse och sade då till honom:

»Säg du Heming,
att Helge minnes,
att brynjeklädd konung
av krigarna fälldes^[4].
Inne hos Eder
var ulven gråa,
fast det en hammel
för Hunding syntes»^[5].

Hammel hette Hagals son. Konung Hunding sände då folk till Hagal för att leta efter Helge. Och Helge kunde icke rädda sig på annat sätt, än att han tog på sig en trälinnas kläder och gick till kvarnen att mala. De utskickade letade, men de funno ej Helge.

Blind då sade,i sinnet listig:
»Vilt blickar Hagals
vassögda tärna.
Säkert ett trälbarn
ej så vrider kvarnen.
Stenarna krossas,
kvarnlåren brister.

Hilmen^[6] har drabbats
av hårda öden,
då visen^[6] måste
mala korn.
Bättre hövs det
den handen att fatta
svärdets kavle
än kvarnhandtaget.»

Hagal svarade och sade:

»Att fasligt det brakar,
är föga märkligt,
då kvarnträt vrides
av konungsdotter.
Bland himlens skyar
högt hon sig rörde,
gick vikingadristig
i vilda kampen^[7]».

Helge kom undan och drog sedan ut på härskepp. Han fällde konung Hunding och kallades sedan Helge Hundingsbane.

2. Helges och Sigruns kärlek.

Helge låg en gång med sin här i Brunavåg och gjorde strandhugg där, och kämparna åto här köttet rått.

Hågne hette en konung. Han hade en dotter Sigrun, som var valkyrja och red genom luften och över havet. Hon var Svåva, som hade blivit återfödd hit till Jorden^[8]. Sigrun red till Helges skepp och sade:

»Vem lade här skeppen
i lä under klippan?
Var ägen I, härmän,
hem och boning?
Vem biden I, kämpar,
i Brunavågen?
Vart lyster Er färdas
fram Er led?»

Helge:

»Hammel^[9] lät skeppen
få skydd under klippan.
Hem och boning
vi hava på Hläsö.
Vi bida på medvind
i Brunavågen,
vi ärna att färdas
åt öster vår led.»

Sigrun:

»Var har du, ädling,
uppväckt strider?
Var gav du fejdens
fåglar^[10] byten?
Vi är din brynja
blodigt färgad?
Vi äter du hjälmklädd,
och allt kött rått?»

Helge:

»Jag tog björnar
i Bragelunden,
åt örnarnas ätter
med uddar skar föda.
Nu yppat är dig,
vi brynjan är sudlad,
vi stillen^[11] å havet
ej stekt fick sin föda.»

Sigrun:

»Dråp du kungör:
död till marken
sjönk för Helge
Hunding kung.
Fram han I stormat
att fränder hämnas
i blod, som brusar
å blanka svärd.»

Helge:

»Hur visste du det, mö,
att vi just ha hämnats
dräpta fränder,
du fagra och kloka?
Mången stille
har stridbara söner,
som likna mycket
i mandom oss fränder.»

Sigrun:

»Du folkets främste,
ej fjärran var jag,
då i går morse
mildingen^[11] fälldes.
Men sonen till Sigmund^[12]
slug vill jag kalla,
som täljer sin drabbning
med döljande ord.

Jag förr har sett dig
på färd med långskepp,
då blodig skeppsstam
till boning du ägde.
Nu vill du, dagling^[11],
dölja dig för mig.
Men Hågnes dotter
dock Helge känner.»

Granmar hette en mäktig konung, som bodde vid Svarinshög. Han ägde många söner; en av dem hette Hådbrodd, en annan Gudmund. Hådbrodd hade möte med konung Hågne och trolovade sig då med dennes dotter Sigrun.

Men när hon fick spörja detta, då red hon i sällskap med andra valkyrjor genom luft och över hav att söka opp Helge. Helge var då vid Lågefjällen, där han hade slutat sin kamp med Hundingssönerna. Där hade han fällt Alv och Ejolv, Hjårvard och Härvard, och mycket trött var han av striden och satt vid foten av Örnklippan.

Där träffade Sigrun honom och föll honom om halsen och kysste honom och sade honom sitt ärende, såsom det berättas i det gamla vålsungakvädet:

Sigrun söktesegerglad furste,
hän till Helges
hemvist kom hon.
Hjälmklädde härskarn
hon hälsande kysste.
Då fästes hilmens
hug vid vivet.

Hågnes dotter
ej dolde sin mening.
Hon ville hava
Helges kärlek.
Hon sade, hon älskat
av allan håg Helge,
förr än hon hade
honom fått skåda.

Sigrun:

»Som fredspant blev jag
fästad åt Hådbrodd.
Men jag ville äga
en annan jåvur^[13].
Dock fruktar jag, furste,
fränders vrede.
Min faders önskan
om intet jag gjort.»

Helge:

»Hys ej oro
för Hågnes vrede,
för dina ättmäns
onda hug!
Mö du unga,
med mig skall du leva.
Din ätt, du ädla,
icke jag rädes.»

3. Helges kamp med Hågne och hans söner.

Helge samlade då en stor skeppsstyrka och for till Ulvklippan. Ute på havet råkade de ut för en stark storm, blixtar flögo över dem, och strålar slogo ned på skeppen. De sågo, att nio valkyrjor redo i luften, och de kände igen Sigrun. Då lade sig stormen, och de kommo oskadda i land.

Granmars söner sutto på ett berg, då skeppen seglade in mot land. Gudmund sprang då opp på en häst och red opp på berget vid hamnen för att speja. Just då bärgade vålsungarna seglen. Och Gudmund sade, såsom det förut är skrivet i kvädet om Helge:

»Vad fylkare^[13] styr väl
den flotta, som nalkas?
Vem för emot landet
så fruktansvärd styrka?»

Sigmunds son Sinfjåtle svarade, och det finnes likaledes nedskrivet^[14].

Gudmund red hem med underrättelse om att strid förestod. Då samlade Granmars söner en här. Dit kommo många konungar; där var Sigruns fader Hågne och hans söner Brage och Dag. Det blev en väldig strid, och där föllo Granmars alla söner och alla deras hövdingar, utom Hågnes son Dag, som fick frid och band sig med ed gentemot vålsungarna.

Sigrun gick omkring bland de stupade och träffade där på Hådbrodd, som var nära döden. Hon sade då:

»Ej skall Sigrun
från Sävafjällen
i dina armar,
ädling, sjunka.
För Granmars söner
snabbt lider livet.
Gråbensflocken
får fråssa på lik.»

Därefter träffade hon på Helge och blev mycket glad. Han sade:

»Icke i allting
dig, ädla, gavs lycka.
Men något har vållats
av nornornas vilja.
Vid Ulvklippan föllo
arla i morse
Brage och Hågne.
Jag bragte dem döden.

Av dina fränder
de flesta du ser här
ligga på marken;
till lik ha de blivit.
Ej kunde du hindra
kampen, ty ödet
drev frejdstora furstar
att fejda om dig.»

4. Helges död.

Helge äktade Sigrun, och de fingo söner. Helge blev ej gammal. Hågnes son Dag blotade till Oden för att få hämnd för sin fader. Oden lånade då Dag sitt spjut. Dag fann sin svåger på ett ställe, som kallas Fjätterlunden. Han stack då ned Helge med spjutet. Där föll Helge, men Dag red till Sävafjällen^[15] och sade Sigrun tidender om vad som hade hänt:

»Tungt är mig, syster,
att sorg dig båda,
bittert att nödgas
bringa dig smärta.
I morgse föll där
vid Fjätterlunden
den budlung^[16], som varit
den bästa i världen.»

Sigrun:

»Måtte alla
eder dig bita,
som du har svikligt
svurit Helge
för livets gåva
vid Leiptrs ljusa vatten,
vid svala stenen
i svallande böljan^[17].

Det skepp må på stället
stanna, som bär dig,
fast gynnande vindar
vina omkring dig!
Ur fläcken ej komme
den fåle, du sporrar,
då undan du flyktar
för fienders hot!

Det svärd, som du svänger,
må, slött, icke bita,
om icke det sjunger
kring ägarens huvud!

Dråpet på Helge
hämnat då vore,
om varg du var vorden
i villande skogen,
usel och fattig,
utan all gamman,
utan all föda,
om as du ej slöke.»

Dag:

»Ditt vett har du mistat.
Vansinnig är du,
som önskar din broder
ofärd och nesa.
All olycka Oden
ensam har vållat.
Han tände den striden,
som stod mellan fränder.

Din broder dig bjuder
i böter ringguld,
Vandilsves ägor
och Vigdala gård.
Till gäld tagen halva
hemmet för sorgen,
du ringprydda syster
och sönerna dina!»

Sigrun:

»Så säll jag ej sitter
vid Sävafjällen
sent eller tida,
att kärt vore livet,
då stillens stridsmän
i strålglans ej te sig
och Vigblä^[18] ej kommer
med visen på ryggen.

Så skrämda har Helge
skräckfull gjort alla
fiender till sig
och fränderna deras
som getter, som flyga
fyllda av ångest
undan för ulven
utföre fjället.

Så stod Helge
högt över furstar
som härliga askträt
höjs över törnet,
som ståtliga hjorten,
stänkt av daggen,
mer ädel synes
än andra djur.»

5. Helges återkomst.

En hög blev uppkastad över Helge. En tärna hos Sigrun gick en afton förbi Helges hög och såg då, att Helge red till högen med många män. Tärnan sade:

Ȁr det svek blott,
som synen villar?
Månne världsslutet randas?
Rida de döde,
då I med sporrar
springarna eggen?
Gavs det åt hilmar
att hemåt vända?»

Helge:

»Ej är det svek blott,
som synen villar,
ej tidernas ände,
om ock du oss ser,
hur vi med sporrar
springarna egga.
Åt hilmar ej gavs det
att hemåt få draga.»

Tärnan gick då hem och sade till Sigrun:

»Gå ut, du Sigrun
från Sävafjällen,
om dig lyster finna
folkets hövding.
Kampspåren^[19] blöda;
budlungen bad dig,
att du ville söva
sårens flöde.»

Sigrun gick in i högen till Helge och sade:

»Så jag fägnas
att finna dig åter,
som Odens hökar^[20],
de åtelglupska,
när de vädra ett stridsfälts
varma stekar
eller dävna av daggen
se dagen bräcka.

Dig vill jag kyssa,
du döde konung,
förrän du brynjan,
den blodiga, kastar.
Ditt hår är, Helge,
höljt av rimfrost,
våt av likdagg^[21]
är visen helt.»

Helge:

»Du ensam, Sigrun
från Sävafjällen,
vållar, att Helge
höljes av sorgdagg^[22].
Du, guldprydda, gråter
med grymma tårar.
Var tår faller blodig
å bröstet på grammen^[23].

Kom, låt oss dricka
av kostliga drycker,
fast bort jag rycktes
från rike och kärlek!
Nu kring min hustru
högen sig sluter.
Hjältars diser^[24]
oss döde gästa.»

Sigrun redde dem en säng i högen.

Sigrun:

»Här har jag rett dig,
Helge, en vilbädd,
där sorg ej skall ängsla
ylvingars frände.
Jag vill i famnen
på fylkaren somna,
som jag det ville,
om visen levde.»

Helge:

»Nu ser jag, att intet
kan oväntat hända
sent eller tida
vid Sävafjällen,
då du vill sova
i död mans armar
här i högen,
du Hågnes dotter.»

Helge:

»Tid är att rida
rodnande vägen,
på bleka fålen
flygstigen tråda.
Jag skall vara där västan
om vindhjälmens brygga^[25],
då Salgovne^[26] väcker
Valhalls kämpar.»

Helge och hans följesmän redo sin väg, men de båda kvinnorna gingo hem till gården. Aftonen därpå lät Sigrun tärnan hålla vakt på högen. Men då Sigrun i skymningen kom till högen, sade hon:

»Tänkte han komma,
nu kommen han vore
från Odens salar,
Sigmunds ättling.
Hoppet om hilmens
hitkomst bleknar,
då örnarna satt sig
å askens grenar.»

Tärnan:

»Var ej så ovis,
att ensam du färdas,
du sköldungadotter^[27],
till dödas boning!
Om natten de varda
mer väldigt starka,
de döda i högen,
än vid dagens ljus.»

Sigrun dog inom kort av sorg och saknad. Den tron fanns i forntiden, att människor kunde födas tillbaka hit till jorden, men detta kallas nu käringdårskap. Det påstås, att Helge och Sigrun på det sättet blevo födda om igen. Han hette då Helge haddingjaskate och hon Kåra Halvdansdotter, såsom det säges i sången om Kåra. Kåra var valkyrja.

---

[1] Helge Hjårvardsson är en annan nordisk sagohjälte, om vilken ett kväde finnes i Eddan. Denne troddes vara återfödd i Helge Hundingsbane, liksom denne enligt sagan återföddes i en tredje hjälte, Helge Haddingjaskate.
[2] Detta namn är icke känt från annat håll.
[3] Ylvingar är en annan ätt än vålsungarna. Jämför inledningen till dikten ovan.
[4] Den »brynjeklädde konungen» är Helges fader Sigmund.
[5] Dessa rader innehålla en ordlek, i det att motsättningen »ulven» och »hammeln» (gumsen) får ökad betydelse genom hänsyftningen på Helges ätt, ylvingarna. Senare uppfattades ordet »hammel» såsom ett namn, och till dess bärare gjordes en son till Helges fosterfader Hagal.
[6] »Hilme», »vise», poetiska benämningar på fursten.
[7] Hagal antyder här, att den föregivna konungadottern varit valkyrja.
[8] Svåva: en valkyrja, Helge Hjårvardssons trolovade.
[9] Helge döljer sig åter under detta namn.
<[10] »Fejdens fåglar» äro korparna eller örnarna, som samlas till valplatsen.
[11] »Stille», »milding» och »dagling» äro beteckningar för furste, hövding.
[12] Sonen till Sigmund: Helge.
[13] »Jåvur», »fylkare»: furste, konung.
[14] Detta samtal mellan Gudmund och Sinfjåtle utgör en del av det yngre kvädet om Helge Hundingsbane.
[15] Sävafjällen var Sigruns hemort.
[16] »Budlung»: furste.
[17] Vatten och stenar dyrkades under den hedniska forntiden ofta såsom heliga. Leiptr är en flod, som i en mytisk dikt omtalas såsom flytande kring människornas boplatser.
[18] Vigblä var Helges häst.
[19] »Kampspår»: poetisk omskrivning för sår.
[20] »Odens hökar» kallas korparna med syftning på den bekanta myten om Odens båda korpar, Hugin och Munin.
<[21] »Likdagg»: blod.
[22] »Sorgdagg»: tårar.
[23] »Gram»: furste.
[24] »Hjältars diser». Dis betyder här mö. Trots pluralen, en poetisk frihet, syftas här endast på Sigrun, Helges trolovade.
[25] »Vindhjälmen»: himlen; himlens bro är Bivrost.
[26] Salgovne: en tupp i Valhall.
[27] »Sköldungadotter»: furstedotter. Sköldungar var egentligen namnet på en kungaätt i det forntida Danmark.