Hervars kväde

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Eddaliknande texter

Hervars kväde

översatt av A. U. Bååth

Albert Bonniers Förlag

Stockholm, 1925

Lorenz Frølich:
Svaverlame och dvärgarnas svärd Tyrfing

Hervar:

Vakna, Angantyr!

Dig väcker Hervar,

enda dottern

av dig och Tova.

Giv mig ur högen

härliga svärdet,

som dvärgar smidde

åt Svaverlame.

Hervard och Rane,

Hjorvard, Angantyr!

Jag ropar till er

under trädets rötter,

väpnad med hjälm

och vasst svärd,

sköld och rustning

och rodnande spjut.

Jag menar, till mörk

mull I blivit,

stridige söner

av starke Arngrim —

om ingen av eder,

Öfuras söner,

med mig skall tala

vid Munarvåg.

Hervard och Rane,

Hjorvard, Angantyr!

Må sådan hug

I hava alle,

som om I mulltnaden

i myrors hög —

om ej svärdet I lämnen,

som smiddes av Dvalen.

Kostliga vapen

ej vålnader gömme!

Då svarade Angantyr:

Vi hör jag dig ropa,

Hervar, min dotter?

Du färdas våldsam

mot fara nu!

Yrande är du

förutan vett

på villande väg —

du väcker de döde!

Ej fader begrov mig,

ej fränder andra.

De kämpar, som kvar

efter kampen blevo —

de tvenne togo

Tyrving om hand.

Dock vart dess ägare

en omsider.

Hon kvad:

Mig sanning säg!

Så säkert Oden

dig hägne i högen,

som hos dig du icke

Tyrving har!

Trög du är,

när din arvinge ber

en enda bön.

Då öppnade sig högarna, och det var, som om de alla stode i ljus låga. Och Angantyr kvad:

Upp Helsporten sprungit —

högarna öppnas.

Runtom stränderna

stråla lågor.

Hiskligt där ute

är allt att se.

Kan du — till skeppen

dig skynda, mö!

Hon sade:

Så brännen I ej

bål om natten,

att jag för edra

eldar rädes.

Ungmöns hjärta

icke skälver,

fast spöke hon ser

stånda i dörr.

Då kvad Angantyr:

Jag säger dig, Hervar,

vad hända skall,

orden du höre,

hövdingsdotter!

Den Tyrving skall,

om tro du mig mäktar,

kvinna, all

din ätt förgöra.

En son du föder,

som sedan månde

Tyrving bära

med tro på sin kraft.

Honom skall man

Hedrek kalla,

under himlens valv

väldigast boren.

Hon kvad:

Jag då förtrollar

er, döde män,

så att I skolen

alle vila

i kumlen ruttne

bland rörliga spöken —

om icke ur högen

du, Angantyr, räcker

mig Hjalmars bane,

som brynjor skär.

Han sade:

Mig du ej synes

människor lik,

där, mö, du kring högar

i midnatt vankar;

gjordad med svärd,

i hjälm och brynja,

med spjut du står

framför salens dörr.

Hon kvad:

Mig jag tyckte

nog man till slikt,

förrn salarna edra

att söka jag gick.

Brynjohatarn

ur högen mig giv,

ej duger att dölja

dvärgarnas smide!

Angantyr kvad:

Under skuldrorna gömmer

jag Hjalmars bane.

Helt omfladdrad

av flammor är den.

Ej känner på jorden

jag en mö,

som töres det svärdet

taga i hand.

Hon sade:

Jag väl skulle vårda

det vassa svärdet,

med hand det fatta —

finge jag det!

Icke jag fruktar

eld, som lågar:

den slocknar, så snart

jag ser på den.

Han kvad

Fåvitsk du är,

fastän hugfull —

i eld du med öppna

ögon dig störtar!

Förr jag dig skänker

skinande klingan.

Unga mön

jag den mäktar ej neka!

Hon kvad

Väl du gjorde,

vikingaättling,

när du mig skänkte

skinande klingan.

Högre mig gåvan,

härskare, fröjdar,

än om jag hade

hela Norge.

Han kvad

Ve dina ord,

ovisa kvinna!

Icke du vet,

vad dig fägnar:

det svärdet Tyrving,

om tro du mig mäktar,

skall, Hervar, din ätt

helt förgöra.

Hon sade:

Gånga jag skall

till gungande skeppen;

vid muntert mod

mön nu är.

Fursteättling!

Mig föga bryr,

vad sönerna mina

sedan drabbar.

Han kvad:

Du skall den äga

och älska länge —

Hjalmars bane.

Den göm blott i skidan;

vid eggarna rör ej,

etterbesprängda;

värre än gift,

den giver döden!

Farväl, o dotter!

Dig jag gåve

nu tolv mans kraft —

om tro mig du kunde —

och styrka och mod

och det myckna goda,

som Arngrims söner

sig efterlämnat.

Hon kvad:

Bort jag längtar —

bon I där alle

sälle i hög!

Jag vill hädan fort.

Mellan världarna jag

mig vistas tyckt,

när eldarna rasat

runtomkring mig.