Snorre Sturlesons Edda samt Skalda Oomskrifna namn

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif


Håndskrift med Snorres Edda
Snorre Sturlesons
Edda samt Skalda


Öfversättning från Skandinaviska Forn-Språket:
Anders Jacob D. Cnattingius


Skalda
Skaldespråket


II. Oomskrifna namn:

Hurudant är det oomskrifna uttrycket i Poesi ? Så, att man nämner hvar och en sak, såsom den heter.


54. Hvilka äro Poesins oomskrifna namn? De äro dessa: bragr (dikt), hrodr (lofqväde), odr (ode), mærdr, lof, leyfd (lofsång). Brage den gamle åkte sent om en qväll genom en skog. En trollqvinna frågade då, hvem som der åkte, hvarpå han svarade så:

Skald kallar man mig
Efter Viders (Odens) sinne,
Götes (Odens) gåftagare
Och en fruktsam Skald –
Yggs (Odens) ölbärare,
Ode-tillverkaren,
Diktens konst-smed.
Hvad kan man väl Skalden mer kalla?

Kormack kallar Poesin ett lofqväde; Thord Kolbensson, Skaldens ode; Ulf Uggeson, lofsången: Orm Stenthorsson, lofqvädet.


55. Hvilka äro Gudarnes benämningar? Ejvind Dadaskald kallar dem band: Thjodolf den Hvinske, häften: Einar Skålaglam, makterna: Ejvind, Jolnar, och Kormack, Diar.


56. Följande namn på Himmelen, som nedanföre anföras, hafva vi väl icke alle funnit i gamla qväden, och de, så väl som andra poetiska ord, tyckas mig onödige att bruka i poesi, såvida man icke finner dylika benämningar i de förnämste Skalders verk. Himmelen kallas Hlyrnir, heid-thornir, hregg-mimir, andlángr (vidtblåsande), ljósfar (ljusgifvande), drifandi (snögande), Scatyrnir, vidfedmir (vidtfamnande), vetmimir, leiptr hrjódr, vidbláinn (vidtblånande).
Solen: Sunna, rauthull, ey-glóa (evigt glänsande), alskir (all-klar), syni, fagra-hvæl (fagert hjul), likn-skin (mildt sken), Dvalins-leika (Dvalins leksyster), álf-rauthull, ifr-rauþull, mylen.
Månen: Ny, Nid (nedan), ártali (årtæljaren), mulenn, fengari, glamr (skumt skinnande), skyndir (skyndaren), skjálgr (den snede), skramr (skråmig).


57. Jorden kallas af Ottar: Fältet: af Harald, landet: af Ejnar, Hóder: af Thord Kolbensson, landet; af Ottar, Lád; af Valasten, Lódyn; af Ulf Uggesson, Fron samt Fjörgyn.


58. Ett djur heter: varg. Den kan omskrifvas med benämning af blod eller lik; men om man kallar det dess mat eller drick, så går ej an att på samma sät omskrifva andra djur. En varg kallas ock ulf, såsom Thjodolf qvad, hvilken äfven kallar vargen den glupske och Freki (den fräcke). Ejnar kallar honom Vitnér, och Arnor, elgen.

Björnen kallas fot-vidnir (lång-fjätad), hunn (björn-unge), Veturlithi, bersi, vigtanni, Ifjúngr, glúmr fress jól-fidr, vilskarpr bera (björninna), jó-reer (hästjägarn), riti, frekr, blomr, ysjungr.
Hjorten kallas modraudnir, Dalarr, Dalr, Dvalinn, Duneyr, Durathror.
Ännu vidare kunna följande namn på en varg anföras. Haller kallar honom Heidingja, och Thord gyldir.

Följande äro hästarnes namn. I Thorgrimsthula heter det:

Hrafn och Sleipner
Äro de bäste hästar,
Valer och Lättfot ,
Äfven som Tjaldare,
Gulltopp och Gote,
Och än hörde jag nämnas
Sote, Mór, Lúnger och Mare,

Vigg och Stuf
Voro med Skäfad,
Black förmådde sin karl bära.
Silftopp och Siner;
Hörde jag ock Fák mycket omtalas,
Samt Gullfaxe och Jór hos Gudarne.

Blodughofe hette en häst,
Som de bära sade
Den mägtige Guden (Frey).
Gills och Falhofner
Glär och Skeidbrimer.
Der var ock den mycket fräjdade Gyller.

Desse nämnas vidare i Alsvinns'sång.

Dag red Drösle
Och Dvalin Modne;
Har (Oden) Hjalmder
Och Hake Fake.
Beljes Baneman
Red pa Blodughofe:
Haddingja konungen
Red på Skäfad.

Vesten red Vale:
Vivill Stufe:
Meinthjofr Moi,
Den tidigt vakne:
Ale Hrafn.
De till isen redo.

Björn red Blake,
Och Bjarr Kerti,
Och Adils Slungner:
Högne Hölque:
Harald Fölque:
Gunnar Gote:
Och Sigurd Grane.

Arvak och Alsvid draga solen, såsom förr är anfördt.
Rimfaxe och Fjörsvatner draga natten. Skenfaxe kallas ock Glad.
Följande namn på Oxar äro anförde i Thorgrims-thula.

Gamla Oxe-namn
Har jag noga sport,
Röd och Häfer,
Rekin och Kyrr,
Himinsbriotr (Himmelsbrytarn)
Arf och Arfuni. (och Aple)

Desse äro namn på ormar: Drake, Fafner, Jormundgand, Nad, Nidhögg, Linn, Nadre, Goenn, Moen, Grafvitner, Gråbak, Ofner, Svafner, Grimer.
Nöt: Ko, kalf, ungnöt, årskalf och tjur.
Får: Bagge, gumse, fåra, lamm, vädur.
Svin: Sugga, gylta, ronte (fargalt), galt, gris.


59. Hvilka äro luftens och vädrens benämningar? Luften heter Ginnungagap och mellanverlden, fågelhem, väderhem. Väder kallas oväder, medvind, blåst, snöglopp, pust, vind. Så säges i Allvis' sång.

Vind han heter bland menniskor,
Men bland Gudar, ströfvarn
Och den gnyende.
Gråtarn, bland Jötnar,
Dönvandrarn, bland Alfer,
Hvinarn, i Hels boning.
Vädret kallas ock en pust eller flägt.


60. Två äro de fåglar, som man icke behöfver att omskrifva på annat sätt, än derigenom att man kallar blod deras dryck och lik deras mat. Dessa äro korpen och örnen. Alla andra hanköns fåglars namn kan man i omskrifningar förbinda med blod eller sår, fastän dermed endast betecknas korpens och örnens namn. Thjodolf talar om blod-orren, blods-svanen och as-gamen.

Desse äro korpens namn: kråkhane, Hugen, Munen, borgenmodi; árflognir (den tidigt flygande), ártali (den tidigt talande), holdbodi (köttbådaren).
Ejnar Skålaglam kallar korpen Ramnen: Ejnar Skuleson, Hugen (förnuft) och Munen (vilja): Vigaglum, borgenmodi: Skule Thorstensson, árflognir.
Örnen heter så: ari, gemlir, hreggskornir, eggthir, ginnorr, undskornir, gallofnir. Ottar kallar honom ari; Thjodolf, gemlir och hreggskornir: Skule, gallofnir.


61. Hvilka äro hafvets benämningar? Hafvet kallas Mare, Äger, Gymer, Hler, haf, leid, ver, salt, äfvensom örne-vattnet och græthir såsom: Arnor qvad och förut är skrifvit, der det kallas både sjö och Äger. Hornklofe kallar det Mar; Ejnar, Log (vatten): Räf, Äger och Gymer: Hallvard, Haf: äfven kallas det Lejd, och af Egill ver, af Ejnar Mar, af Arnor salt, af Bölverk Groethir, samt gjálfr, af Räf Viþir och af Brennu-njall Húmr. Man kan rätteligen omskrifva hafvet med benämnandet af guld och skepp. Ran säges vara Ägers maka. Deras döttrar äro nio: Hemingläfa, Dufva, Blodughadda, Hefring, Unn, Rönn, Bölja, Drömn, Kolga. – Ejnar Skúlesson uppräknar namnen Hemingläfa, Unn, Dufva, Blodughadda, Kolga och Hefring. Valgård talar om Rönn, Ottar om Bölja, Orm om Drömn, Thorleif om Bara, Ejnar om , Räf om Fyll og Botni (blindskär), Ottar om Breke, Brage om Våg, Ejnar om Sund och om Fjärd samt Markus om Sægr (stock).


62. Hvilka äro Eldens namn? Eld och Bål såsom den kallas af Valgård, Glöd af Grane, Falaska af Atle samt gim och os: Hyr af Arnor, Viti (vårdkase), gnista, af Ejnar, Brim af Valgård och Leygr af Halldor.


63. Dessa äro timmarnas (tidernas) namn: forntid kallas den, som var fordom: ålder, den , som för längre tid sedan varit: år, årstid, vinter, sommar, vår, höst, månad, vecka, dag, natt, morgon, afton, qväll, bittida,tidigt, sent, en gång, i förrgår, nyss, i går, i morgon, stund, tid. Dessa äro nattens namn i Allvis' sång:

Natt hon heter bland menniskor,
Men njóla i Hel,
Och bland Gudar hon Grima kallas.
Osorg kallad bland Jötnar,
Sömnfröjd, bland Alfer,
Bland dvergar Drömmodren.

Från dagjemningen kallas det höst ända till dess solen nedergår klockan tre: derefter varar vintren till en ny dagjemning: då kommer våren ända till flyttningstiden, hvarefter sommaren varar ända till den andra dagjemningen. Höstmånaden kallas den, som är närmast vintren: den första vintermånaden är slaktmånad, hvarefter komma: frostmånad, hrut-månad, Thorre, Goe, En-månad, såningstiden, äggtid och stäcktid, solmånad, sel-månad, höbergningen och skördemånaden.


64. Hvilka äro menniskars oomskrifna namn? Man kallas hvar och en för sig: det förnämsta och ädlaste namn på en man är Kejsare: dernäst Konung och derefter Jarl. Desse tre män äga ensamt alla dessa namn. En konung kallas Gram och Enherrskare, emedan han är ensamt rådande öfver sitt rike: Fylker, emedan han delar sin krigshär i fylken. Ottar kallar honom Vise och Arnor Harre eller Herre. En Hertig kallas Jarl: så kallas ock en Konung, emedan han förer sin här till strids. Sighvater kallar honom Sinnjor eller Senjor: Markus, Mildingr: Hallvard, Mæringr: Thjodolf, Landreki, emedan han förer sina härar ut i andra Konungars land och ur sitt eget.

En Konung är nämnd Halfdan den gamle, som varit den utmärktaste af alla konungar: han gjorde ett stort offer i midvintren, och blotade, på det att han skulle få lefva i sitt rike i trehundrade år. Men han fick det Gudasvar, att han sjelf ej skulle Iefva mera än en lång mansålder, men i hans ätt skulle icke under 300 år finnas qvinna eller man af enskildt stånd. Han var en stor härförare och for mycket i härnad i österländerna. Der drap han i envig den Konung, som hette Sigtrygg. Der fick han ock en qvinna, som hette Alvig den Visa, Konung Emunds från Holmgårdens dotter. De hade aderton söner , af hvilka nio voro af ett gifte. Desse hette så: Thengill, som kallas Man-thengill, den andre Räser, den tredje Gram, den fjerde Gylfe, den femte Hilmer, den sjette Jofur, den sjunde Tigge, den åttonde Skyle eller Skule, den nionde Harre eller Herre. Dessa nio bröder voro så utmärkte i härnad, att i alla historier hafva deras namn sedermera blifvit ansedde såsom hedersnamn, på samma sätt som Konunga- och Jarls-namn. De hade inga barn och föllo alla i strid.

Ännu hade Halfdan andra nio söner, som hette sålunda: Hellder, från hvilken Helldingar äro komne; den andre Nefver, från hvilken Neflungar härstamma: den tredje Öde, från hvilken Ödlingar härkommo: den fjerde Yngve, som var stamfader för Ynglingar: den femte Dag, för Döglingar: den sjette Brage, för Bragningar, hvaraf Halfdan den mildes ätt härstammar: den sjunde Budle, stamfader för Budlingar, hvarifrån Atle och Brynhild härstamma: den åttonde Lofthe, som var en stor härkonung och som all den stora här följde, hvilken kallas Lofthar: hans ättmän hafva blifvit kallade Lofthungar, hvarifrån Ejlime, Sigurd Fafnisbanes morfader, härstammade: den nionde Sigarr, från hvilken härstamma Siklingar, som äro Sigejrs ätt, hvilken var Völsungarnes frände och af den Sigars ätt, som hängde Hagbard. Af Heldinga-ätten härstammade Harald den rödskäggige, Halfdan Svartes morfader. Af Neflungaätten var Gjuke; af Odlinga-ätten Kjarr samt af Ylfinga-ätten Erik den vältalige.

Följande äro ock utmärkta konunga-ätter: Ynglingar, som härstamma från Yngvar; Sköldungar från Sköld i Dannemark; Völsungar från Völsung i Frankland. Skelfver hette en konung, från hvilken Skelfvingar härstamma: desse utgöra en hel stam i Österländerna. De konungahusens namn, som nu blifvit omtalade, har man i skaldekonsten så nyttjat, att man användt dem, såsom hedersnamn.


65. Skalderne kallas Greppar, och det är äfven rätt att i skaldskap så kalla hvilken man som hälst. Reckar (kämpar) kallades de män, som följde Konung Halfve och enligt denna benämning hafva alla kämpar blifvit kallade härmän och är det rätt att så omskrifva alla män. Lofthar kunna ock i skaldskap män kallas, såsom förut är sagdt. Skatnar blefvo de män kallade, som åtföljde konung Skate den milde: efter hans namn kallas hvar och en Skate, som är gifmild. Bragnar kallades de män, som följde konung Brage den gamle: Virthar, de som afgöra rättegångsmål. Landtvärnsmän kallas Fyrdar, Firar och vårdare. Vikingar och Flotnar kallas en skeppsbesättning. Bejmar hette de , som följde konung Bejmune. Gumnar eller Gumar heta folkanförare, likasom Brudgume är den förnämste i brudtåget. Gotnar hafva blifvit uppkallade efter konung Gote, af hvilken ock ön Gottland fått sitt namn. Denne Gote blef uppkallad efter Odens namn Göter. Således har ock egenteligen Götaland och Gottland blifvit benämnde efter Odens namn och Svithiod efter Svither, som är ett annat af Odens namn. På den tiden kallades allt det fasta land, som han ägde, Reidgotaland, men alla öarne kallades Eygotaland. Detta allt kallas nu Danavälde och Sveavälde. Drängar kallas alla sådane unge män, som ännu ej satt bo, utan söka förvärfva sig egodelar eller beröm: de kallas Far-drängar, som fara land emellan: de konungadrängar, som tjena höfdingar: de drängar, som tjena rike män eller bönder. I allmänhet kallas alla hurtige och tillväxande män drängar. Följeslagare kallas Seggir, Kniar och Lidar. Bönder kallas Thegnar och Höldar. De män, som söka förlika andra, kallas Ljonar. Män kallas äfven: Kappar (kämpar) Kenpur, Garpar, Snillingar, Hreystimenn, Hardmenni, Avarmenni, Hetjur. Följande namn äro motsatta desse: Feg, vek, odjerf, stackare, blödig, usling, skreja, skjadr, vak, vam, leyra, steyma, teytha, dugga, dåse, dirocker, duselmenni, tiggare, auvird och träl. En gifmild man kallas, mildingr, mæringr, Skati, folkskati, guldskati, Mannbalder, Sælingr, Sælkeri, audkyfingr, rikmenni, höfdingar. Emot dessa sättas följande namn: hnauggvingr, glöggvingr mælingr, vesalingr, fenithingr, gjauflate. En vis man kallas Rådväldig. En ovis man kallas: Fifl, dåre, gassi, ginningr, gaurr, glop , snopen, tokig, oerr, odr, galen. Snyrtimadr, oflati, dräng, glæsimadr, stertimadr, prydimadr. Han kallas ock hraumi, skrapr, skrokkr, skeidklofi, flangi, slinni, fjösnir, slapr, drauttr. Landtfolk kallas Lydr eller ljodr. En träl kallas kefser, thjonn, aunnungr, thirr.


66. Man kallas hvar och en for sig: två kallas ett par: tre, thorp: fyra, sällskap: fem, flock: sex, Sveit (svit): sju, full besättning: åtta, en klunga: nio, förbund: tio, dunn: elfva, sändebud: tolf, ett dussin: tretton, thyss (trängsel): fjorton, en färd: femton, en sammankomst sexton, sela (session): sjutton, socken: nog synas aderton fiender emot en; neyti heter det, när nitton sällskapa: drótt kallas tjuge män: en stam trettio: folk, fyratio: fylke, femtio: skock, sextio: Saurvar, sjuttio: auld (folk) åttatio: en här kallas hundrade.


67. Ännu finnas några benämningar, som man nyttjar framför männers namn: dessa kalla vi vidkenningar, sannkenningar (epitheter) eller förnamn.

Det kallas Vidkenningar att nämna en sak med dess rätta namn och kalla den man, som man egenteligen menar, dess egare: äfvenså att kalla honom denna nämnde sakens fader eller farfar: ai är den i tredje ledet. En son kallas ock arfi, arfuni, barn, jód, son och arfvinge. En broder kallas blodi, barmi, hlyri och lifri. En afkomling kallas nepi (nepos) ättling, konr, kundr, frände, ättestöd, nidjungr, ættstuthill, ättbarmr, slägtinge, ættbogi, afkomma, afspringr, haufud-badmr, ofskaupt. Mågar kallas sifjungar och hleta menn. En vän kallas rádunautr, rådgifvare, samtalare, stallbroder, sällskapare, kamrat, trogen umgängesvän, sessunautr; thopti kallas en bolagsman. En ovän kallas fiende, motståndare, motpart, skadesman, baneman, throngvir, saukqvir, oförsonlig, rúdr. Dessa benämningar kalla vi vidkenningar och synes det äfven rätt, att omskrifva en man med benämningen af dess hemvist eller af någöt sådant skepp eller sådan egendom, som har något eget namn.

Vi kalla det sannkenningar att kalla t. ex. en man Spekimann (vis), tänkande, vältalig, rådsnäll , frikostig, tapper, omtänksam, gæiman. Detta kalla vi Förnamn.


68. Dessa äro Qvinnors oomskrifna namn i skaldskap: Vif, brud och fljód heta de qvinnor, som äro gifna åt män. Sprund och svanne heta de qvinnor, som äro mycket stolta och granna; snotir, de som äro qvicka; drosir, de som äro tystlåtna; svarri och svarkr, de som äro högmodiga; ristill kallas en qvinna, som är mycket myndig; rýgr, den som är utmärkt rik; feima, den som är blygsam, såsom de unga mör eller qvianor, hvilka icke äro djerfva; sæta heter den qvinna, hvars man rest ur landet; hæll den, hvars man blifvit dräpt; enka den, hvars man är sotdöd. Mö kallas först hvarje qvinna; men när hon blifvit gammal, kallas hon käring. Äfven finnas qvinnonamn i ond bemärkelse, hvilka man kan finna i skaldeqväden, fastän de ej här anföras. De qvinnor kallas eljur, som endast äga en man; Snor kallas en sonhustru och svära hennes moder. En mor i andra ledet kallas Mormor och i tredje Edda: en mor kallas eida. En dotter eller barn kallas jód; en syster, dis och joddis. En hustru kallas ock sängvän, husbondens sällskap och samtalerska. Delta kallas Vidrkenning.


69. Menniskans Hufvud skall man benämna: halsens besvär eller börda, hjelmens, hattens, hjernans , hårets och ögonbrynens, hufvudsvålens, öronens, ögonens och munnens land, samt Heimdalls svärd: man kan äfven nämna hvilket svärdsnamn som helst och supplera omskrifningen med Heimdalls namn. Hufvudets oomskrifna namn äro: hufvudskål, hjerna, kjannr, kollr (kullen). Ögonen heta: syn, lit eller vedrlit, aurmjot: man kan omskrifva dem med att kalla dem ögonlockens och ögonbrynens, pannans eller ännets sol eller måne, sköld, glas, ädelsten eller sten. Öronen kallas hlustir (lyssnande) och heyrn (hörsel); man kan omskrifva dem så, att man kallar dem hörselns land munn, lopp, syn eller öga, om man vill bruka nyskapade ord. Munnen skall man så omskrifva, att man kallar den tungans , tandens, ordens, gomens och läpparnes land eller hus, eller dylikt; och, om man vill nyttja nyskapade ord, kan man kalla munnen ett skepp , läpparne dess bord och tungan dess roder eller styre. Tänderna kallas stundom ordens, munnens, och tungans sten eller skär. Tungan kallas ofta talets eller munnens svärd. Skägget heter den kant, hår eller kanpr, som finnes på läpparne. Håret kallas och haddr det en qvinna hafver: hår heter äfven skopt: hår kan man så omskrifva, att man med benämningen af någon skog förenar namnet på någons hufvudskål, hjerna eller något hufvud: skägg kan omskrifvas genom att kalla det hakans, kindens eller strupens hår.


70. Hjerta heter negg. Man kan också kalla det korn eller sten eller äpple eller nöt, bezoar-sten (mýll) eller dylikt, och supplera omskrifningen med bröst eller hug. Man kan ock kalla det hugens hus eller land eller berg. Bröst ska|l man omskrifva med att kalla det hjertats, andans och lefrens hus, gård eller skepp själskrafternas, hugens och viljans land. Hugen kallas mod, kärlek, kärlighet, älskog, vilja och åtrå. Hugen skall man omskrifva med att kalia den trollqvinnornas vind och är det rätt att nämna hvilken trollqvinna man vill, äfvensom att nämna Jötnar och kalla hugen deras hustrurs, mödrars eller döttrars vind. Dessa benämningar utgöra en egen klass. Hugen kallas ock sinne, tycke, själskraft, själsstyrka, lust, minne, vett, tänkesätt, lynne och trohet. Äfvenså kallas hugen vrede, fiendskap, ilska, grymhet, olycka, sorg, grämelse, ondt lynne, trätgirighet, lösaktighet, otrohet, modlöshet, tungsinthet, gesni, obetänksamhet och envishet.


71. Handen må kallas mund, arm, lam och ram. På armen finnas: armboge, armläggen, ulfleden, leden, finger, grep, handen, nagel, fingerspets, jadar och qvickva. Handen kan kallas vapnens och sköldarnes jord, axelns och armens träd, handlofvens, handens och gullringarnes jord: man kan äfven kalla den axelns, falkens och hökens fot eller med andra fågelnamn supplera omskrifningen, ehuru detta är mindre brukadt. Äfven kan armen kallas bågbärarn. Foten må man kalla fotsålans , vristens och lästens träd eller dylikt: vägens, gångens eller fjätens spets: äfvenså kan man kalla foten dessas träd eller stöd. Benet kan omskrifvas med benämnandet af skida, sko eller byxor. På benet finnas låret, knäet, vaden, benet, läggen, vristen, jarki (den yttre delen af foten), fotsålan och tån. Man kan omskrifva benet derigenom , att män kallar det alla dessa tings träd mast eller rå.


72. Tal kallas ord, ordspråk, snillrikhet, samtal, saga, kif, träta, sång, trollsång, qväde, prat, biva, hjalld, hjal, sqval, sorl, thjarka, gyss, thrapt; skalp, hol, snack; näsvishet, ljudaskände, skämt, afgeljar Rösten kallas hljómr, rómr, omun, thytr, gaull, gnyr, glymr, thrymr, rymr, brak, svipr, svipun, gång. Alla dessa ord skall man nyttja vid omskrifning af strid och supplera omskrifningen med namn på svärd, andra vapen eller sköldar.


73. Vett heter vishet, råd, förstånd, minne, tanke, klokhet, talevishet, långsynthet, skaldvishet, Ordvishet och anseende. Så kallas ock illfundighet, försåt, lömskhet, opålitlighet och vrede.


74. Läte är af två slag i läte kallas rösten, läte kallas ock sättet att vara. Reidi kallas både, när en man är illa till mods och en skepps- eller häst-rustning. Far betyder både vrede och ett skepp. Sådana utryck har man mycket nyttjat för ätt dölja meningen och kallas det vanligtvis ofljóst. Lid (led) kallas på en menniska der benen mötas; lid heter ett skepp, lid en krigshär: lid kallas ock det, när en man tillför en annan sin hjelp; lid kallas ock öl. Hlid kallas öppningen på en gärdesgård; äfvenså en oxe och en backe. Dessa namn bör man i skaldskap nyttja så dunkelt, att det blir svårt att förstå, i händelse man menar något annat, än de föregående versarne tyckas tillkännagifva. På samma sätt finnas många andra namn, af hvilka hvarje har många betydelser.