Samefolkets religion - Demoniska väsen
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Temaside: Samisk religion og mytologi
Rafael KarstenSamefolkets religion
De nordiska lapparnas hedniska tro och
kult i religionshistorisk belysning
Kap. II.
Dyrkan av personliga gudar
Demoniska väsen
Förutom de gudar och seitar som samerna betraktade såsom i huvudsak goda andemakter och vilka de dyrkade såsom sina förnämsta övernaturliga hjälpare i kampen för tillvaron trodde de även på andemakter vilka väsentligen betraktades som onda. På tal om åskguden Tor och den jakt på de onda trollen vilken även samerna tillskrevo honom anmärker v. Düben att detta drag måste vara rent nordiskt »emedan lapparna icke hade några onda andar och troll»[1] Påståendet är ganska egendomligt, ty något primitivt folk som ej skulle tro på onda andar finnes inte. För samerna, som ständigt haft att kämpa mot yttre fiender och hårda naturmakter, var denna tro eller övertro allra minst okänd, även om denna sida av deras religion icke av de gamla författarna behandlas så utförligt som deras egentliga gudatro. Deras föreställningar om onda andar och troll, som särskilt äro i rörelse vid jultiden, behöver ingalunda, såsom v. Düben i likhet med Kaarle Krohn påstår, anses vara av skandinaviskt ursprung, den har utan tvivel varit gemensam för alla nordiska folk. I den norska lappmarken kallades dessa »julandar» joulo-gadze. Det lapska bruket att vid jultiden åt dessa andar utsätta offer i små miniatyrbåtar, försedda med mast och segel samt överstrukna med renblod, är väl närmast ett skandinaviskt inslag i deras dyrkan av dessa demoner, men själva föreställningen om dem är säkerligen genuint lapsk.
Jessen åter berättar om de norska lapparna att de tidigt om juldagsmorgonen lade stål, flinta eller mässing i sina brunnar från vilka de togo vatten, emedan de fruktade att häxor, som denna natt starkt äro i rörelse, skulle urinera i brunnarna och förstöra dem[2] Ingenting är naturligare för ett primitivt arktiskt folk än tron att under årets mörkaste, dystraste och kallaste tid onda andeväsen särskilt äro i rörelse. Den dag som föregår juldagen kallas ännu, säger Johan Turi, ruottabaeive och den föregående afton ruottaafton, och det är enligt samma författare den farligaste aftonen. Om barnen då stojar alltför mycket, »kommer det onda till synes». Vid ett tillfälle då barnen fört oljud med slädar och bjällror och stojat med hundarna, hade skogstrollet stallo infunnit sig i fågelgestalt och satt sig på den trädstam utanför kåtan på vilken man brukade hugga ved. Enligt en annan version hade månen, vilken man även fruktade vid jultiden, satt sig på en trädstubbe.[3]
Onda andar eller troll antogos sväva omkring i rymden och bl. a. framkalla månförmörkelser. Enligt Lundius brukade lapparna då med bössor skjuta upp mot himmelen för att förjaga de troll som troddes äta på månen.[4] — en föreställning som lapparna delade med många lägre stående folk. Åskguden förjagar med sin klubba de onda andar som sväva omkring i rymden och dödar de trollkarlar som stå i förbund med dem, solguden förjagar bl. a. sjukdomsandar. Demoniska väsen lura på såväl barnaföderskan själv som det nyfödda barnet, som måste skyddas mot dem medels amuletter bestående av pilbågar eller mässingsringar. Sjukdomsdemonerna bilda hos samerna liksom hos många andra primitiva en viktig kategori av osynliga illasinnade andeväsen, till vilka vi skola återkomma i sammanhang med sjukdomsbesvärjelserna.
Mer eller mindre personligt uppfattade demoniska väsen, framträdande än i människogestalt, än i gestalten av björnar, vargar och andra vilda djur, i gestalten av ormar, olika slag av fåglar etc., väsen som antagas hålla till i berg, klippor och sjöar eller fritt ströva omkring i skogarna och på de öde tundrorna, ha fortlevat i den lapska folktron ända till våra dagar. Itkonen nämner i sitt arbete »Heidnische Religion und späterer Aberglaube» en hel mängd dylika mystiska varelser som hos de finska lapparna utan tvivel måste betraktas såsom en andlig kvarleva från hednisk tid.[5]
Många av dessa varelser äro bevisligen själar eller andar av avlidna, eller ännu levande trollkarlars andar, som tagit skepnad av naturföremål eller olika djur för att skada sina medmänniskor. Vi återkomma till dessa varelser senare, när det blir fråga om noiderna och deras skyddsandar. Ett väsen av detta slag, som spelat en viktig roll bland såväl de ryska som de finska och skandinaviska lapparna är den förut nämnde stallo, vars verkliga karaktär varit föremål för mycken diskussion. Stallo är ett stort och starkt mot lapparna illvilligt väsen i människogestalt, som huserar i skogen och på fjällen. Stallo-trons verkliga ursprung är höljt i dunkel, men vi ha här ingen anledning att närmare ingå på de teorier som framställts därom. Det är nog att i detta sammanhang framhålla, att en tro på onda människoliknande skogstroll som i huvudsak äro av samma karaktär som lapparnas stallo, framträder hos många naturfolk.
Vad sjukdomarnas andar beträffar, har den utvecklade samiska mytologin även en personlig sjukdomsdemon, Rutu eller Rota, som dock endast varit känd bland de skandinaviska lapparna. Om ursprunget till namnet rutu ha olika teorier framställts. Huru som helst synes Rutu särskilt ha dyrkats som en personifikation av de epidemiska sjukdomarna, — etymologiskt är rutu besläktat med det finska rutto, »pest» — och såsom hans egentliga boning nämnes underjorden, Rotaimo eller Jabmeaimo, vilket sammanhänger därmed att lapparna lokaliserat sjukdomarna till underjorden. Av Rotaimo eller Jabmeaimo har senare, under inflytandet av kristna idéer, blivit lapparnas helvete, liksom Rota eller Rutu själv blivit en pinogud, en djävul. Till denne pinogud ha lapparna emellertid, när ingen hjälp stått att få hos andra gudar, plägat offra, varvid offret bestått av en häst[6] Icke blott själva offerdjuret, utan även sättet att offra var egendomligt. Offret skulle nämligen enligt Sidenius nedgrävas i jorden på det Rutu med den skulle rida bort och ned i underjorden. Lapparna ha funnit, tillägger samme författare, att Rota kommer med sjukdomar och plågor både till människor och renar, och då ingen annan råd har funnits, ha de köpt den från sig med offer[7]
Fodnoter
