Femte Sången (Kalevala, Collan)
Hopp til navigering
Hopp til søk
Temaside: Finsk religion og mytologi
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► | ||||||
öfversatt af
Karl Collan
Femte Sången. Wäinämöinen går att uppfånga Joukahainens syster ur vattnet: 1—52. — I skapnad af en obekant fisk fångas Aino af hans krok: 53—72. — Wäinämöinen vill nu sönderstycka fisken: men denne hoppar ur båten och undkommer i vattnet, samt säger honom hvem den är: 73—133. — Wäinämöinen söker förgäfves öfvertala Aino att återvända och gör äfven fåfänga försök att ånyo fånga henne: 134—163. — Misslynt begifver han sig hem, der hans moder råder honom att bland Pohjas döttrar söka sig en maka. 164—241.
- Kunskap redan vunnits hade,
- Ryktet vida kringspridt blifvit
- Om den unga jungfruns bortgång,
- Om den vackra Ainos öde.
- Gamle trygge Wäinämöinen
- Häraf djupt bedröfvad blifver,
- Gråter både qväll och morgon,
- Gråter ännu mer om natten
- Öfver fagra tärnans bortgång,
- 10. Unga jungfruns olycksöde,
- Ainos död i våta hafvet,
- Under böljorna de djupa.
- Suckande han går och sorgsen,
- Med bekymmer i sitt hjerta
- Vid en strand af blåa hafvet,
- Yttrar der ett ord och säger:
- "Untamo, du lättjefulle!
- Tälj nu för mig dina drömmar,
- Säg hvar Ahto-skaran vistas,
- 20. Säg hvar Wellamos jungfrur hvila?"
- Untamo, den lättjefulle,
- Sina drömmar nu förtäljer:
- "Ahto-skaran bor derborta,
- Wellamos jungfrur der sig hvila:
- Vid den dimbetäckta udden,
- Spetsen af en töcknig holme,
- Under böljorna de djupa,
- Uppå bottnens mörka gyttja.
- "Der bor hela Ahto-skaran,
- 30. Hvila Wellamos sköna jungfrur
- I en ganska liten stuga,
- I en föga rymlig boning,
- Tätt invid en gråsprängd klippa,
- I den tjocka hällns fördjupning."
- Derpå gamle Wäinämöinen
- Till sin båtstrand sig begifver,
- Här beser han sina refvar,
- Mönstrar sina krokar noga,
- Tar en metkrok uti väskan,
- 40. I sin påse hullingsjernet;
- Långsamt ror han ut på vågen
- Fram till spetsen af en holme,
- Till den dimbetäckta udden,
- Till den töckenhöljda holmen.
- Här begynner han att meta,
- Dröjer vid sin ref beständigt,
- Drager af och an sin handnot,
- Kastar ut sin krok i hafvet,
- Metar ifrigt och försöker;
- 50. Koppar-metspöt häftigt darrar,
- Silfver-refven höres hvina,
- Gyllne snodden klingar högljudt.
- Händer sig en dag omsider,
- Fogar sig en vacker morgon,
- Att en fisk på kroken nappar,
- Fastnar på det krökta jernet.
- Upp han drar den i sin farkost,
- Bringar den på båtens botten.
- Vänder och betraktar fisken,
- 60. Yttrar så ett ord och säger:
- "Underbar är denna fisk dock,
- Då jag honom icke känner!
- Slätare han är än siken,
- Blankare än laxforellen,
- Mera gråsprängd än en gädda;
- Är till moderfisk för fenlös,
- För besynnerlig till menska,
- Har, som jungfru, intet hårband,
- Ej, som vattnets tärna, gördel,
- 70. Öron ej, som hemmets dufva;
- Mest han likna tycks en hafs-lax,
- Aborrn ute uppå djupet!"
- Wäinö bar en knif i gördeln,
- Silfverskaftadt bett i slidan,
- Knifven tog han nu ur gördeln,
- Drog ur slidan silfverskaftet
- För att fisken sönderstycka,
- Laxen uti bitar skära
- Åt sig sjelf till morgon måltid,
- 80. Till en munsbit vid sin frukost,
- Till ett middagsmål för dagen,
- Till en qvällsvard rik och rundlig.
- Börjar nu att laxen skära,
- Fisken upp med knifven rista;
- Laxen hoppar då i hafvet,
- Granna fisken spritter plötsligt
- Från den röda båtens botten.
- Ut ur Wäinämöinens farkost.
- Upp den höjde nu sitt hufvud,
- 90. Lyfte högra skulderbladet
- Vid den femte väderilen,
- Närmast notens sjette flöte,
- Höjde upp den högra handen,
- Visade den venstra foten
- Ofvanom den sjunde vågen,
- På den nionde bland böljor.
- Derifrån den börjar tala,
- Yttrar dessa ord och säger:
- "O du gamle Wäinämöinen!
- 100. Icke var jag till dig kommen
- Att som lax bli sönderstyckad,
- Att som fisk i bitar skäras
- Åt dig sjelf till morgonmåltid,
- Till en munsbit vid din frukost,
- Till ett middagsmål för dagen,
- Till en qvällsvard rik och rundlig!"
- Sade gamle Wäinämöinen:
- "Säg då, hvarför var du kommen?"
- "Kommen var jag för att blifva
- 110. I din arm din egen dufva,
- För att ständigt hos dig sitta,
- Att för alltid bli din maka,
- Att åt dig ditt läger reda,
- Att anordna hufvudgärden,
- Att din nätta stuga städa,
- Sopa golfvets tiljor rena,
- Eld i mörka stugan hemta,
- Brasan tända uti spiseln,
- Goda, tjocka bröd dig grädda
- 120. Och dig baka honingskakor,
- Bära fram den fyllda kannan,
- Maten fram på bordet lägga.
- "Icke var jag någon hafs-lax,
- Ej en aborre ur djupet:
- Menniska jag var, en jungfru,
- Unge Joukahainens syster,
- Den du ständigt efterfikat,
- Alla dina dar dig önskat.
- "O du arme, gamle dåre,
- 130. Insigtslöse Wäinämöinen!
- Du förstod ej att behålla
- Wellamos våguppstigna jungfru,
- Icke Ahtos enda dotter!"
- Sade gamle Wäinämöinen,
- Sorgsen och med nedsänkt hufvud:
- "O, du Joukahainens syster,
- Kom ännu en gång tillbaka!"
- Men hon kom ej mer tillbaka,
- Återvände aldrig mera,
- 140. Vek åt sidan, böjde unnan
- Och försvann från vattnets yta
- In uti en gråsprängd klippa,
- I en remna, lefverfargad.
- Gamle trygge Wäinämöinen
- Börjar nu att öfvertänka
- Hvad som stode här att göras:
- Och en silkesnot han hopknöt,
- Drog den hit och dit i vattnet,
- Längsmed sunden och tvärsöfver,
- 150. Drog den genom lugna vatten,
- Af och an emellan laxgrund,
- Öfverallt kring Wäinö-vattnen,
- Utmed Kalevala-näsen,
- Kring de dunkelblåa djupen,
- Genom hafvets största hvirflar,
- Längsmed Joukolas alla elfvar,
- Kring hvar strand af Lapplands vikar.
- Annan fisk han fick tillräckligt,
- Fisk af alla slag ur hafvet,
- 160. Fick dock ej den sköna fisken,
- Som han ständigt bar i hågen:
- Wellamos våguppstigna jungfru,
- Ahtos enda barn och dotter.
- Derpå gamle Wäinämöinen
- Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
- Med åt sidan lutad mössa
- Yttrade ett ord och sade:
- "Ve min fånighet, jag dåre,
- Ve min ringa manna-insigt!
- 170. Äfven mig förstånd var gifvet,
- Tankens kraft mig var förlänad,
- Stort och högsint hjerta medfödt.
- Så det var i fordna dagar,
- Men numer, i dessa tider,
- Under dessa svåra dagar.
- Denna bristens knappa tidrymd,
- Är mitt sinne ren förslöadt,
- Tankekraften ganska ringa,
- Hågen spridd och driften borta!
- 180. "Den jag all min tid mig önskat,
- Sökt min halfva lifstid vinna,
- Wellamos våguppstigna jungfru,
- Vattnets allra yngsta dotter,
- Till en lifstidsvän för evigt,
- För beständigt till min maka,
- Kom och nappade på kroken,
- In uti min båt sig svängde,
- Men jag visste ej behålla,
- Ej till hemmet henne föra,
- 190. Släppte henne ned i vågen,
- Ned i böljorna de djupa!"
- Framåt skrider han ett stycke,
- Suckande han går och sorgsen,
- Vandrar långsamt hän mot hemmet,
- Yttrar slutligen och säger:
- "Fordom sjöngo mina foglar,
- Golo mina glada gökar,
- Golo både qväll och morgon,
- Stundom äfven midt på dagen.
- 200. Hvad har tystat deras stämmor,
- Nedstämt deras ljufva röster?
- Sorgen deras stämmor tystat,
- Nedstämt deras ljufva röster;
- Derför sjunga de ej mera,
- Gala ej vid solens nedgång,
- Till min fröjd som förr om qvällen,
- Till min glädje hvarje morgon!
- "Icke heller vet jag mera,
- Hur det nu skall bli att lefva,
- 210. Att i denna verlden dväljas,
- Att på denna jorden vandra.
- Om vid lif min moder vore,
- Om hon ej i döden somnat,
- Säkert skulle hon mig säga,
- Hur jag kunde upprätt qvarstå
- Utan att af sorg förkrossas,
- Af bedröfvelse gå under
- Här i dessa onda dagar,
- Under dessa svåra sorger!"
- 220. I sin graf hans moder vaknar,
- Utur böljans djup hon svarar:
- "Ännu är vid lif din moder,
- Vaken är ännu den gamla,
- Och hon kan väl än dig säga,
- Hur du upprätt bör dig hålla,
- Utan att af sorg förkrossas,
- Ej af smärta duka under,
- Här i dessa onda dagar,
- Under dessa svåra sorger:
- 230. "Gå att skåda Pohjas tärnor!
- Skönare dess tärnor äro,
- Dubbelt vackrare dess döttrar,
- Femfaldt, sexfaldt lifligare,
- Raskare än Joukos lollor,
- Lapplands tunga, tröga döttrar.
- "Sök dig der, o son, en maka,
- Välj dig Pohjas skönsta dotter,
- Tag en mö med liflig uppsyn,
- Med ett skönt, behagfullt anlet’,
- 240. En som jemnt är flink på foten,
- Alltid lika rask och rörlig!"