Femte Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Illustration til Femte Sången,
af Akseli Gallen-Kallela (1865-1931)

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Femte Sången

---

Femte Sången. Wäinämöinen går att uppfånga Joukahainens syster ur vattnet: 1—52. — I skapnad af en obekant fisk fångas Aino af hans krok: 53—72. — Wäinämöinen vill nu sönderstycka fisken: men denne hoppar ur båten och undkommer i vattnet, samt säger honom hvem den är: 73—133. — Wäinämöinen söker förgäfves öfvertala Aino att återvända och gör äfven fåfänga försök att ånyo fånga henne: 134—163. — Misslynt begifver han sig hem, der hans moder råder honom att bland Pohjas döttrar söka sig en maka. 164—241.

---

Kunskap redan vunnits hade,

Ryktet vida kringspridt blifvit

Om den unga jungfruns bortgång,

Om den vackra Ainos öde.

Gamle trygge Wäinämöinen

Häraf djupt bedröfvad blifver,

Gråter både qväll och morgon,

Gråter ännu mer om natten

Öfver fagra tärnans bortgång,

10. Unga jungfruns olycksöde,

Ainos död i våta hafvet,

Under böljorna de djupa.

Suckande han går och sorgsen,

Med bekymmer i sitt hjerta

Vid en strand af blåa hafvet,

Yttrar der ett ord och säger:

"Untamo, du lättjefulle!

Tälj nu för mig dina drömmar,

Säg hvar Ahto-skaran vistas,

20. Säg hvar Wellamos jungfrur hvila?"

Untamo, den lättjefulle,

Sina drömmar nu förtäljer:

"Ahto-skaran bor derborta,

Wellamos jungfrur der sig hvila:

Vid den dimbetäckta udden,

Spetsen af en töcknig holme,

Under böljorna de djupa,

Uppå bottnens mörka gyttja.

"Der bor hela Ahto-skaran,

30. Hvila Wellamos sköna jungfrur

I en ganska liten stuga,

I en föga rymlig boning,

Tätt invid en gråsprängd klippa,

I den tjocka hällns fördjupning."

Derpå gamle Wäinämöinen

Till sin båtstrand sig begifver,

Här beser han sina refvar,

Mönstrar sina krokar noga,

Tar en metkrok uti väskan,

40. I sin påse hullingsjernet;

Långsamt ror han ut på vågen

Fram till spetsen af en holme,

Till den dimbetäckta udden,

Till den töckenhöljda holmen.

Här begynner han att meta,

Dröjer vid sin ref beständigt,

Drager af och an sin handnot,

Kastar ut sin krok i hafvet,

Metar ifrigt och försöker;

50. Koppar-metspöt häftigt darrar,

Silfver-refven höres hvina,

Gyllne snodden klingar högljudt.

Händer sig en dag omsider,

Fogar sig en vacker morgon,

Att en fisk på kroken nappar,

Fastnar på det krökta jernet.

Upp han drar den i sin farkost,

Bringar den på båtens botten.

Vänder och betraktar fisken,

60. Yttrar så ett ord och säger:

"Underbar är denna fisk dock,

Då jag honom icke känner!

Slätare han är än siken,

Blankare än laxforellen,

Mera gråsprängd än en gädda;

Är till moderfisk för fenlös,

För besynnerlig till menska,

Har, som jungfru, intet hårband,

Ej, som vattnets tärna, gördel,

70. Öron ej, som hemmets dufva;

Mest han likna tycks en hafs-lax,

Aborrn ute uppå djupet!"

Wäinö bar en knif i gördeln,

Silfverskaftadt bett i slidan,

Knifven tog han nu ur gördeln,

Drog ur slidan silfverskaftet

För att fisken sönderstycka,

Laxen uti bitar skära

Åt sig sjelf till morgon måltid,

80. Till en munsbit vid sin frukost,

Till ett middagsmål för dagen,

Till en qvällsvard rik och rundlig.

Börjar nu att laxen skära,

Fisken upp med knifven rista;

Laxen hoppar då i hafvet,

Granna fisken spritter plötsligt

Från den röda båtens botten.

Ut ur Wäinämöinens farkost.

Upp den höjde nu sitt hufvud,

90. Lyfte högra skulderbladet

Vid den femte väderilen,

Närmast notens sjette flöte,

Höjde upp den högra handen,

Visade den venstra foten

Ofvanom den sjunde vågen,

På den nionde bland böljor.

Derifrån den börjar tala,

Yttrar dessa ord och säger:

"O du gamle Wäinämöinen!

100. Icke var jag till dig kommen

Att som lax bli sönderstyckad,

Att som fisk i bitar skäras

Åt dig sjelf till morgonmåltid,

Till en munsbit vid din frukost,

Till ett middagsmål för dagen,

Till en qvällsvard rik och rundlig!"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Säg då, hvarför var du kommen?"

"Kommen var jag för att blifva

110. I din arm din egen dufva,

För att ständigt hos dig sitta,

Att för alltid bli din maka,

Att åt dig ditt läger reda,

Att anordna hufvudgärden,

Att din nätta stuga städa,

Sopa golfvets tiljor rena,

Eld i mörka stugan hemta,

Brasan tända uti spiseln,

Goda, tjocka bröd dig grädda

120. Och dig baka honingskakor,

Bära fram den fyllda kannan,

Maten fram på bordet lägga.

"Icke var jag någon hafs-lax,

Ej en aborre ur djupet:

Menniska jag var, en jungfru,

Unge Joukahainens syster,

Den du ständigt efterfikat,

Alla dina dar dig önskat.

"O du arme, gamle dåre,

130. Insigtslöse Wäinämöinen!

Du förstod ej att behålla

Wellamos våguppstigna jungfru,

Icke Ahtos enda dotter!"

Sade gamle Wäinämöinen,

Sorgsen och med nedsänkt hufvud:

"O, du Joukahainens syster,

Kom ännu en gång tillbaka!"

Men hon kom ej mer tillbaka,

Återvände aldrig mera,

140. Vek åt sidan, böjde unnan

Och försvann från vattnets yta

In uti en gråsprängd klippa,

I en remna, lefverfargad.

Gamle trygge Wäinämöinen

Börjar nu att öfvertänka

Hvad som stode här att göras:

Och en silkesnot han hopknöt,

Drog den hit och dit i vattnet,

Längsmed sunden och tvärsöfver,

150. Drog den genom lugna vatten,

Af och an emellan laxgrund,

Öfverallt kring Wäinö-vattnen,

Utmed Kalevala-näsen,

Kring de dunkelblåa djupen,

Genom hafvets största hvirflar,

Längsmed Joukolas alla elfvar,

Kring hvar strand af Lapplands vikar.

Annan fisk han fick tillräckligt,

Fisk af alla slag ur hafvet,

160. Fick dock ej den sköna fisken,

Som han ständigt bar i hågen:

Wellamos våguppstigna jungfru,

Ahtos enda barn och dotter.

Derpå gamle Wäinämöinen

Sorgsen och med nedsänkt hufvud,

Med åt sidan lutad mössa

Yttrade ett ord och sade:

"Ve min fånighet, jag dåre,

Ve min ringa manna-insigt!

170. Äfven mig förstånd var gifvet,

Tankens kraft mig var förlänad,

Stort och högsint hjerta medfödt.

Så det var i fordna dagar,

Men numer, i dessa tider,

Under dessa svåra dagar.

Denna bristens knappa tidrymd,

Är mitt sinne ren förslöadt,

Tankekraften ganska ringa,

Hågen spridd och driften borta!

180. "Den jag all min tid mig önskat,

Sökt min halfva lifstid vinna,

Wellamos våguppstigna jungfru,

Vattnets allra yngsta dotter,

Till en lifstidsvän för evigt,

För beständigt till min maka,

Kom och nappade på kroken,

In uti min båt sig svängde,

Men jag visste ej behålla,

Ej till hemmet henne föra,

190. Släppte henne ned i vågen,

Ned i böljorna de djupa!"

Framåt skrider han ett stycke,

Suckande han går och sorgsen,

Vandrar långsamt hän mot hemmet,

Yttrar slutligen och säger:

"Fordom sjöngo mina foglar,

Golo mina glada gökar,

Golo både qväll och morgon,

Stundom äfven midt på dagen.

200. Hvad har tystat deras stämmor,

Nedstämt deras ljufva röster?

Sorgen deras stämmor tystat,

Nedstämt deras ljufva röster;

Derför sjunga de ej mera,

Gala ej vid solens nedgång,

Till min fröjd som förr om qvällen,

Till min glädje hvarje morgon!

"Icke heller vet jag mera,

Hur det nu skall bli att lefva,

210. Att i denna verlden dväljas,

Att på denna jorden vandra.

Om vid lif min moder vore,

Om hon ej i döden somnat,

Säkert skulle hon mig säga,

Hur jag kunde upprätt qvarstå

Utan att af sorg förkrossas,

Af bedröfvelse gå under

Här i dessa onda dagar,

Under dessa svåra sorger!"

220. I sin graf hans moder vaknar,

Utur böljans djup hon svarar:

"Ännu är vid lif din moder,

Vaken är ännu den gamla,

Och hon kan väl än dig säga,

Hur du upprätt bör dig hålla,

Utan att af sorg förkrossas,

Ej af smärta duka under,

Här i dessa onda dagar,

Under dessa svåra sorger:

230. "Gå att skåda Pohjas tärnor!

Skönare dess tärnor äro,

Dubbelt vackrare dess döttrar,

Femfaldt, sexfaldt lifligare,

Raskare än Joukos lollor,

Lapplands tunga, tröga döttrar.

"Sök dig der, o son, en maka,

Välj dig Pohjas skönsta dotter,

Tag en mö med liflig uppsyn,

Med ett skönt, behagfullt anlet’,

240. En som jemnt är flink på foten,

Alltid lika rask och rörlig!"