Sigurd äktar Gudrun (NFS)
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► |  |
 |
 |
 |
Öfversättning:
Nils Fredrik Sander
(Ur Völsungasagan)
Sigurd red nu bort med det myckna guldet, och de skildes som vänner. Han red Grane med all sin härbonad och börda. Han red, till dess han kom till konung Gjukes hall, och red där in i borgen. När en af konungens män såg det, sade han: ”Det menar jag, att här färdas en af gudarne; denne man är helt och hållet prydd med guld, hans häst är mycket större än andra hästar, och öfvermåttan skinande är hans vapenbonad; den är långt öfver andra mäns, men själf är han mest öfver andra män.” Konungen gick ut med sin hird, hälsade mannen och sporde: ”Hvem är du, som rider in i borgen; det ingen dristade utan med mina söners lof?” Han svarade: ”Jag heter Sigurd och är konung Sigmunds son.” Konung Gjuke mälte: ”Du skall vara välkommen här bland oss och erhålla del, som du önskar.” Sigurd gick därefter in i hallen, och voro alla små bredvid honom, och alla tjänade honom. Han var där i mycket anseende. De redo alla tilsammans, Sigurd och Gunnar och Högne, och dock var Sigurd framför dem i alla idrotter, oaktadt de alla voro stormän hvar för sig.
Då fann Grimhild, huru mycket Sigurd älskade Brynhild och huru ofta han talade om henne. Men hon tänkte för sig, att det vore större lycka, om han fästades där och äktade Gjukes dotter; hon såg, att ingen kunde jämföras med honom, såg ock, hvad stöd hos honom var och att han hade långt mera gods, än män visste exempel på. Konungen var mot honom som mot sina söner, men de aktade honom framför sig.
En kväll, när de sutto vid drycken, reste sig drottningen upp, gick fram för konungen och mälte: ”Glada äro vi öfver din vistelse här, och allt godt vilja vi lägga till dig. Mottag detta horn och drick!” Han emottog hornet och drack däraf. Hon mälte: ”Gjuke konung skall vara din fader, men jag din moder och Gunnar och Högne dina bröder: och när I alla svärjen hvarandra eder, skola icke edra jämlikar gifvas.” Sigurd tog detta väl, men vid den drucken glömde han Brynhild. Han dvaldes där någon tid.
En kväll gick Grimhild till konung Gjuke, lade sina armar om hans hals och sade: ”Här är nu kommen den ypperste kämpe, som finnes i världen, och vore med honom stor styrka; gift med honom din dotter med mycket gods och slikt rike, som han önskar, så att han måtte här trifvas.” Konungen sade: ”Osedvanligt är att bjuda ut sin dotter, men mera skickligt är att bjuda henne åt honom, än om andra begärde henne.”
En kväll skänkte Gudrun för. Sigurd såg, att hon var en fager kvinna, i allo den mest belefvade. Fem halfår var Sigurd där, så att de sutto med heder och vänskap, och talades konungarne nu vid. Konung Gjuke sade: ”Mycket godt bereder du oss, Sigurd, och mycket hafver du styrkt vårt rike.” Gunnar sade: ”Allt vilja vi dessutom tillägga, att du dröjer här än länge, både rike och vår syster, mod den äran, men icke skall någon annan få detta, ändock han både därom.” Sigurd svarade: ”Hafven tack för eder hedersbevisning! Detta skall jag mottaga.” De svuro nu brödralag, som om de vore sambröder.
Nu tillreddes ett präktigt gästabud, som räckte i många dagar. Sigurd drack bröllop med Gudrun. Där var att se månget slags glädje och tidsfördrif, och var hvarje dag bättre lottad än den andra.
De foro nu vida om landen, utförde många hjältebragder och dräpte många konungasöner. Inga män gjorde sådanna storverk som de. Foro de så hem med mycket härfång.
Sigurd gaf Gudrun att äta af Fafners hjärta, och sedan dess var hon mycket grymmare än förut och äfven mycket visare. Deras son var Sigmund.
