Drömmarne i allmänhet

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Nordmanna-Mystik

Bilder från Nordens forntid


af

A. U. Bååth


F. & G. Beijers Bokförlagsaktiebolag

Stockholm

1898


Drömmarne i allmänhet


En mycket framstående roll spelade drömtydningen. Det finnes knappast en saga, hvari det ej upprepade gånger berättas om drömmar och deras tydning. Hvad som föranledde nordmännen att tillägga drömmarne, på hvilka vi redan sett åtskilliga prof, en mycket djup betydelse, var å den ena sidan deras tro på ett öfver all världen härskande öde, hvars vilja uttalades äfven i människodrömmen, å den andra deras föreställning om det helt och hållet själfständiga lif, som själen på egen hand förmådde föra, när kroppen låg försänkt i sömn. Det fanns personer, som ansågos hafva erhållit en särskild gåfva att drömma. Om en sådan kunde det heta: »att han på förhand kände ännu icke timade ting, berodde icke minst på hans skicklighet att drömma sådant, som kunde tydas». »Det händer ideligen», säger en man om sin hustru, »att hon i sömnen får veta händelser, som tyckas henne viktiga.» Att drömmandet ansågs såsom ett bevis på själens sanna hälsa, framgår däraf, att den, som sades vara »dröm-stulen» d. v. s. saknade förmågan att drömma, gick och gällde som andligen svag. På ett dylikt fall skola vi längre fram lämna exempel.

Denna uppfattning sammanhänger utan tvifvel med tron på själens förmåga att sväfva fullständigt fritt omkring, medan kroppen hvilade i sömn. Och drömmen blef sålunda betraktad som en själens vederkvickande utflykt, hvilken denna behöfde för att kunna bibehålla sin friskhet. Hvarje man och kvinna tyckes ha kunnat tyda drömmar. Dock finnes det en och annan, om hvilken det säges, att han eller hon varit mera än vanligt kunnig i tydningskonsten. »De tydde drömmar bättre än andra människor», heter det, »och därför sökte många råd hos dem.»

Drömtydningen synes så småningom ha utbildat sig till ett slags sport. Sålunda berättas följande om tvänne personer, Torhadd och Sten. Torhadd var vid mycket godt lynne och sade, att nu skulle de spela schack. »Ty man har sagt mig», fortsatte han, »att ingen spelar detta spel bättre än du, och jag har äfven mitt nöje däraf.» Sten var genast med härom. Men snart låg Torhadd under i spelet, och han sade: »För mycket har man ej sagt mig om din konstfärdighet; men nu sluta vi; jag hafver en annan begäran till dig». Sten frågade, hvad han nu ville. »Jo, man har äfven sagt mig, att ingen förstår att bättre utlägga drömmar än du.» Därefter berättade Torhadd för Sten icke mindre än tolf mycket underliga drömmar, som han haft, och Sten måste tyda dem.

Det sätt, hvarpå schackspelet här sättes vid sidan af drömtydningen, gifver vid handen, att denna senare varit ansedd som ett slags idrott, och det har därvid kommit an på att lämna tydning af alla, äfven de mäst sällsamma drömmar, dem man fått sig förelagda. Häraf kunna vi sluta oss till, att drömtydningen ej försiggått efter bestämda regler, såsom förhållandet t. ex. varit hos kaldeerna. Den har alltså ej haft den ringaste vetenskapliga karaktär utan endast varit ett värk af ögonblicklig inspiration eller fyndighet. Detta bekräftas däraf, att den, som haft drömmen, endast sällan är tillfreds med dess tolkning utan säger rent ut, att en bättre nog kunnat finnas. Slika uttalanden skulle ej kunnat göras, om tydningen skett efter fastställda regler.

Hvad de i urkunderna bevarade drömmarnes äkthet angår, blifver det vid ett närmare skärskådande klart, att de allra flesta äro i sitt nuvarande skick konstprodukter. Deras innehåll öfverensstämmer nämligen mästadels med de senare skildrade, förutsedda händelserna så in i de minsta detaljer, att man ej gärna kan tänka sig dem vara i värkligheten drömda så, som de framställas. Sålunda drömmes det mer än en gång om vargar, hvilkas uppgifna antal sedan visar sig på siffran motsvara det antal fiender, som företaga det i drömmen förutspådda angreppet. Ja, förloppet och utgången af en strid eller af andra tilldragelser finna oftast i en redan omtalad dröm sina nästan ängsligt noggranna förebilder. Mången dröm har under bilden af ett stamträd en helt och hållet genealogisk karaktär och har därtill den tydliga uppgiften att förhärliga en viss släkt. Andra drömmar äro endast att anse som omhöljen för afsiktliga varningar eller uppmaningar, gifna åt vederbörande af dem, som säga sig ha haft drömmarne. Äfven visa sig drömmar byggda uteslutande på en ordlek.

Måste vi alltså antaga, att de i den gestalt, hvari de möta oss inom den fornnordiska literaturen, merändels äro sagoförfattarens värk, så är härmed dock ingalunda den möjligheten utesluten, att åtminstone de, hvilkas tillkomst synes mera naturlig, kunnat i sina enklaste grunddrag en gång värkligen ha varit drömda. Själfva stommen kan mycket väl ursprungligen hafva rört sig i en fornnordisk mans eller kvinnas själ, innan författaren för sin berättelses tarf omformat och utsmyckat den.