Elisif Nunna i Risberga kloster

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Svensk Folkdiktning

95. Elisif Nunna i Risberga kloster

Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius

1. I Östgiötha bodde en Herre swa bold,

Herr Erik han sig månde kalla,

Många byar och godz han ägde i wåld,

Som honom med rätta tilfalla.

Herre Christ radi fyr oss allom.

2. Han ägdi ena Dotter, Stolts Elisif hon hiet,

Swa mikliga fromman och fager,

Den wyrdlika Herr Bengt uthi warnemo

Han spådde henne sorglika dagar.

3. Herr Erik han sala sin gångare grå,

Han månde sig åt Risbärgha fara,

Stoltz Elisif war då på sitt siunde åhr,

Hon skulle där til död[d]aga wara.

4. Wår heliga Fru Carin war då förder dith,

Till Jomfru Maria och hennes Sons ähra;

Nähr hon den fagra Elisif fick si,

Hon hölt henne så hiärtliga kära.

5. Den heliga Fru Carin och Stolte Elisif

De lefde i swa gudlika gamman,

Aldrig man såg så fagra wif

Så kärlika lefwa tilsamman.

6. Sina lekesystrar de ey skötte om förwist,

Som barnalekar dem wille lära,

Men wår Jomfru Maria och nådigha HErra Christ,

I mässan de flitelika ära.

7. Den helige Moder i Klösteret war

Det wittnismålit om dem sade,

Att den heligha klöster[r]ätt i alla sina dar

De aldrig öfwertrådt hade.

8. Deth led så fram i många åhr,

Fru Carin Herr Eghard fick,

Elisif blef i klösteret qwar,

Som tidast i Ottesång gick.

9. Deth war på den Helige likamadag

Hon skulle till mässan gå,

Den Tyske Konung Albrect kom ridandes i mak,

Stoltz Elisif han skåda får.

10. Den lange Bernhard, en tysker man,

War med i Konungens föllja,

Til stoltz Elisif den lusta han fan

För Konung Albrect han ey wille dölja.

11. Konung Albrect och Bernhard de rida så fort

Alt öfwer den mörka skog,

När som de komma til ladhära port

Deras hierta det lekte och log.

12. »I rike Herr Erik, i sitten i roo»,

Kong Albrect til honom sade,

Ȁn alla de Herrar, i rikena boo,

Wi kärare ingen hade.»

13. »Wid Risbärgha klöster wi woro i gåhr,

Stoltz Elisif, Ehr dotter, wi sågo,

Herr Bernhards begähr til eder nu står,

Om han henne kunde få ägha.»

14. Tå Herr Erik Kong Albrect förstått,

Han buga sig fyr honom deth mästa:

»Hwadan kommer mig fyre sa brott,

Att Kong Albrect will Ostgötha gästa?»

15. »Aldrig kan Herr Bernhard Stoltz Elisif få

På denna här werldenes öö,

Deth löftte hon gordt gåhr hon aldrig ifrå:

I klösteret måste hon döö.»

16. »Hon är och födder i werldena fram

Af ädlasti stämma och rot,

Om hon Herr Bernhard skulle taga til man,

Deth woro wår ordning emot.»

17. »Hennes Moder, den rika Fru Anna,

Af Norske Gylleroten är,

Och jag, des Fader, så sanna

Min härkomst af Iarlarna bär.»

18. Det war den tyska Kong Albrect,

Swa wreder blef han til modz:

»Och jag skal förgöra all din släkt

Och borttaga alla dina godz.»

19. Kong Albrect stiger uppå sin häst,

Hans sadel och sporrar woro ny,

Om morgonen förn de mässan läst

Han framkom til Risbergha by.

20. Kung Albrect och Bernhard, den lange man,

Sa gudelikan sig stälte,

Så mången uthi klösteret försan

Sin förbön för dem fälte.

21. Men när som mässan war siungen til slut,

Och bönen hon hade en ända,

Då Elisif träder uhr kyrckian uth,

Herr Bernhard åt henne sig wände.

22. Så satte han henne på gångaren grå,

Som sadlad och sölfspänder står,

Och reser så hastigt det Klöster ifrå,

Fast hon fäller så mången tåhr.

23. Stoltz Elisif fick så bedröflikan werld,

Hon blifwer så sorglik i hogen.

Nade Gud den arma Kung Albrects siähl!

Han fölgde och med öfwer skogen.

24. De färdas så fram i fullo godt mak,

Til Kumblabo Klöster de rida,

De budo Herr Hugo i Klösteret war,

Han wille dem tilsammans wia.

25. Den Gudlika man han swara swa brott:

»Beware mig Gud fyr dätta,

Stoltz Elisif deth helighe löffte ingått;

Deth lärer hon aldrig oförrätta.»

26. Kong Albrect frå Kumblabo kom:

»la wånde», sa' han, »hwad deth kostar,

Den helighe Fader, som sitter i Rom,

Stoltz Elisif Herr Bernhard gifwa måste.»

27. Til Urban den siunde VII. han ydmykelika skref,

Han nådelika wille tilstädia,

Uti ett efterlatilse bref

Herr Bernhard Stoltz Elisif äga.

28. Hastigt kom bod fyr Kung Albrect

Att feigd kom på Swea land,

Deth walte den ädli Stoltz Elisifz släkt,

Som upsagt sitt trohetz band.

29. Kung Albrect swa wredlika swor,

Han skulle hennes frändar betala;

Swa snarlika han til Falköping for,

At föra krig mot dem alla.

30. Den rika Drottning Margareta hon swara swa snart,

Hon wille dem alla förswara

Och alla hans tyskar wille hon dräpa [med] fart

Och Drottning öfwer Swerike vara.

31. Nade Gud dem alla, som orsaken war

Att Swerige kom i den wanda,

Swa nog blod de utgutit har,

Förrn landet kom Drottning Margareta tilhanda.

32. Den länge Bernhard qwar i Stockholm blef,

Att där förbida och wänta,

Den helighe Urbans tillatilse bref

Där pa han flitelika trängta.

33. Men när han fick deth sorglika bod,

Att Kung Albrect matte fangen wara,

Swa snarlika han fatte deth rad

Och gaf sig i Hättebrödra skara.

34. Men maste sen ifra Stockholm fly,

Stoltz Elisif han med sig tog,

Han gaf sig på en skuta ny,

Och yfwir deth salta hafwit drog.

35. Bernhard han seglar i böljorna blå,

Hans segel de stodo swa spände,

Stoltz Elisif fäller swa mången tår

Alt yfwir sitt stora älände.

36. Den Bernhard låter sik stränglika höra,

Han henne til - - swa swåre - - talar:

»Menar du jag skal skona din ära

Alt fyr dina många tårar?»

37. Han tog henne uti sin famn,

Han hafdi swa ondan wilja,

Hon ropa til Gud Fader och then Helige And'

Han wille henne från honom skilja.

38. Hastelik uppkom swa blåsande währ

Och skutan hon brakas all sunder,

Den lange Bernhards syndighe siähl

Til hälfwetis hamna den stunden.

39. Swa underlika Stoltz Elisif allena kom til land,

Deth war alt wid Gottlandsöö,

Hon tacka swa ydmykelika Gud och Helige And,

Som frälste henne af den nöö.

40. En fiskare, som stod och laga sin noth,

Han bar henne i sin öka,

Och förde henne til Wissby Klöster fort,

Att henne torka och sköta.

41. Biskop Nils i Linköping war der hos,

Han blef swa swåra förskräckt,

Bedröfwad han såg den fagra Ros,

I den helighe Klösterdräckt.

42. Fyr honom hon talar all sin nöd,

Och all sin olycka klagar,

Hon hade hellre welat warit döö,

Än haft swa orolika dagar.

43. Biskop Nils hon swa kärlika bad,

Han wille henne til Risbergha föra:

»Ty der wil jag med Gudz heligha nad

Mitt löffte til fullo göra.»

44. Til Klösteret, som hon hade begärt,

Han da henne warlika förde;

Om sitt bröst och hufwud swart

Man henne klaga hörde.

45. När som de kommo till Risbergha by,

Hon sade, swa siuk som hon war:

»Här har jag lofwat att jag skal dö,

Deth sker innan twänne daar.»

46. Biskop Nils han stod och lydde där pa,

Han såg hennes bleka hyy:

»Gud du ydmykeliga tacka må

Du framkom til Risbergha by.»

47. Hon bars swa in i Klösteret där,

Swa litet hon wånda sin möda:

»Nähr jag här skal lemna min siähl,

Swa far hon i himmelriks öde.»

48. Deth war då morgonrådnan röd

Sig wiste swa arla och tida,

Til den fagra Elisifs död

Deth mande swa maklika skrida.

49. Deth wil jag sägia för wist,

Twå dagar förlidne woro,

Sen hennes siahl, nu hos Iesum Christ,

In i Risbergha klöster wi bore.

50. Deth wil jag sägia försann,

Deth alt mitt hierta rörde.

Jag Biskop Nils är samme Man,

Som detta skref och hörde.

Herre Christ radi fyr oss allom.