Företal till nya Kalevala
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Elias Lönnrot
Laukko, 1849
Ur Utgifvarens Företal till andra original-upplagan
1. Om Kalevala-sångernas ordnande
Denna bok om våra förfäders tillständ, lefnadssätt och bedrifter i fordna tider framträder nu vida fullständigare än den var i sin första upplaga och kommer sannolikt att för framtiden bibehålla sitt nuvarande skick, då oupptecknade sånger af detta slag icke vidare torde finnas, sedan numera alla de trakter, der man i ringaste mån kunnat förmoda att sånger ännu sjungas, redan flera gånger och af flere runosamlare blifvit genomvandrade och undersökta i olika riktningar. Väl ihågkommande, att de skola utgöra det äldsta egendomliga minnesmärke för Finlands folk och språk, så länge de finnas till i verlden, har man sökt att med all möjlig omsorg och noggrannhet ordna och sammanställa dem vid hvarandra så väl som görligt varit, samt att i dem uppsamla allt hvad runorna bevarat till vår kunskap rörande dåtidens lif, plägseder och händelser. Vid redaktionen af sångerna har dock mycken frihet egt rum, då icke ens af de bäste sångare särdeles många runor erhållits i ett sammanhang , och dessa icke heller alltid varit af samma slag, hvarföre det ofta nog varit nödvändigt att lägga sjelfva ämnets inre kraf till grund för uppställningen och, utan afseende på ordningsföljden i den äldre Kalevala-editionen, då och då afvika också derifrån. Sannolikt torde derföre äfven redaktionsarbetet icke lyckats så, att det kunde tillfredsställa en hvar, och att ej ett och annat återstode att derom anmärka.
2. Om särskilda namn i sångerna
Icke allenast hvad ordnings följden beträffar, utan äfven i fråga om namn afvika de af olika sångare och från olika orter erhållna runorna nog ofta från hvarandra. Den ene sjunger om Wäinämöinen hvad den andre tillägger Ilmarinen och den tredje Lemminkäinen; en om Lemminkäinen detsamma som en annan om Kullervo eller om Joukahainen. I stället för Kullervo, i berättelsen om hans skattebetalningsfärd (35. 69—358) förekommer hos andra Tuiretuinen, Tuurikkinen, Lemminkäinen eller gamle Wäinös son. — Samma otillförlitlighet röjer sig äfven i fråga om ortsnamn. Gång efter annan förblandas namnen Kalevala, Wäinölä, Luotola, Luotela, Päivöla , Päivilä, Jumaliset , Wuojela, Joukola, Saarela, Sariola, Saraoja, Saraja , Pohjola, Lappi, Ruija med hvarandra, och förvexlingen såväl af dessa som af förstanförda namn är isynnerhet vanlig i mindre vigtiga fall, i hufvudsaker deremot mera sällan förekommande. Vid alla dylika namnförblandningar har dock god hjelp och vägledning stått att vinna såväl af sjelfva innehållet, som öfverhufvud af de sånger, hvilka erhållits från de bästa runotrakterna.
3. Kalevala-sångernas nuvarande hembygd
Det bästa och rikaste runo-hem är i hvarje händelse Wuokkiniemi socken i Arkangelska guvernementet. Derifrån österut, i Jyskyjärvi och Paanajärvi, eller mot norr i Tuoppajärvi och Pääjärvi aftager runosången allt mer och mer. Bättre har den bibehållit sig söderut, till en början i Repola och Himola i Olonetska guvernementet och, då man derifrån skrider öfver gränsen in på finskt område, i Ilomants, Suojärvi, Suistamo, Impilaks, Sortavala, samt långsmed Ladogas vestra strand ända ner till Ingermanland, i hvilken sistnämnda trakt likaledes åtskilliga Kalevala-sånger, om ock bristfälligt, ännu ihågkommas.
4. Om de första hänvisningar till Kalevala-sångernas hembygd samt till deras sammanställning
Til framlidne provincialläkaren doktor Zachris Topelii heder må nämnas, att hin i femte häftet af sina åren 1822—1831 utgifna runosamlingar: Suomen Kansan Vanhoja Runoja ynnä myös Nykyisempiä Lauluja ("Finska folkets Gamla Runor jemte Nyare Sånger") till först angifvit dessa sångers egentliga hemort. Redan dessförinnan hade dåvarande akademie-adjunkten, sedermera professorn Reinhold von Becker samlat från Österbotten några sånger om Waäinämöinen samt i Turun Wiikko-Sanomat 1820 sammanställt dem i en viss inbördes ordningsföljd, hvilket var det första försöket af detta slag. Utan dessa tvenne män vore Kalevala-sångerna måhända ännu i dag lika undangömda som förr. Ty hvem hade väl utan hänvisning af Topelius väckts pä tanken att uppsöka dem i det ryska Karelen, och i hvems hufvud hade väl iden att sammanväfva dem till ett helt kunnat plötsligen uppstå, om ej v. Beckers försök lemnat en vägledning i detta afseende?
5. Kalevala-sångernas ursprunglighet
Åtskilliga stycken af de i Kalevala upptagna sångerna sjunges äfven särskildt för sig. Sådana äro Jernets ursprung (sång 9), Skogsmanna-sångerna (s. 14), Boskaps-sångerna (s. 32), Eldens ursprung (s. 47) samt öfriga trollrunor, Bröllopssångerna (s. 21—25), Björn-sångerna (s. 46). Efter Kalevala-sångarnes egen anvisning hvilka, då de kommit till dylika ställen, ofta lemna dem osjungna, sägande: "härifrån går det vidare såsom vanligt i sången om Jernets ursprung"; eller: "härefter äro bröllopssångerna att sjungas, och de fås af qvinnorna", hafva de blifvit ordnade och kompletterade med gemensam tillhjelp af alla dylika runor, utan afseende på om de sjungits i ett sammanhang med Kalevala-sångerna eller skildt från dem. Sådana runor begagnas ännu i våra dagar, då tillfället så erfordrar, öfverallt i Karelen, såväl på finska som ryska sidan om gränsen, likaså i Ingermanland samt delvis i Savolaks och Österbotten, och ehuru under tidernas lopp såvä] i dem som i öfriga runor nya ord och föreställningar här och der inmängt sig, är det likväl svårt, till och med omöjligt att skilja dem från de ursprungliga forntida Kalevala-sångerna. Bättre är att afstå från en sådan noggrannare utmönstring och hellre anse de ursprungliga sångerna blott såsom frön, utsådda i diktens jordmån, ur hvilka den närvarande sångrikedomen under loppet af århundraden, kanske årtusenden, uppskjutit och utvecklat sig.
Med sångernas ursprunglighet går det ungefär på följande sätt. Vid bröllopstillfällen eller andra samqväm hör någon en ny sång och försöker lägga den på minnet. Då han sedermera sjelf vid något annat tillfälle sjunger den för nya åhörare, ihågkommer han bättre sjelfva innehållet än berättelsens lydelse ord för ord i hvarje vändning. De ställen, dem han ej erinrar sig med fullkomligt samma ord, berättar han med sina egna, ofta till och med bättre än han hört dem föredragas, och om härvid någon mindre väsendtlig omständighet blifvit utlemnad ur sammanhanget, så kan möjligen någon annan dylik ur sångarens eget hufvud träda i stället. På samma sätt behandlas sången sedermera af en annan och en tredje åhörare och förändras derigenom efterhand, dock mera i enskilda uttryck och vändningar än till sjelfva innehållet. Vid sidan af detta slags poetiska tradition går dock äfven en annan, som bättre bibehåller sången i dess gamla uttryck och skrufgängor, nemligen den som från slägte till slägte fortplantas af fader till son. Men på samma gång som denna hindrar sin medsyster att aflägsna sig alltför långt, är den sjelf å andra sidan nödsakad att följa henne åt, för att ej blifva alltför långt efter.
6. Om de gamla runornas befarade försvinnande
Af den omständighet att i ryska Karelen de gamla sångerna och deras sångare ända till våra dagar åtnjutit högt anseende, kunde man sluta till att sångarne ej förglömt sina runor utan hellra genom förbättringar och försköningar skänkt dem deras nuvarande gestalt i mångfaldiga varianter. För några århundraden tillbaka torde de dock ej kunnat påträffas i sådan mängd, ehuru de väl alla redan då hade uppspirat och voro stadda i sin utveckling. Numera börja de deremot snarare att aftaga, än tillvexa genom nya bidrag, ty då en hvar, som det behagar, kan få dem i handen såsom en färdig bok och fullständigare än någon enskilds minne kunnat bevara dem, så förlorar konsten att sjunga ur minnet sitt fordna anseende, och med anseendet aftager äfven sjelfva konsten. Det går på samma sätt som med de olika dialekterna i ett språk, när ett gemensamt skriftspråk hunnit stadga sig. Dessförinnan aflägsna sig de särskilda munarterna mer och mer från hvarandra, och stundom uppstå till och med nya; men sedan ett skriftspråk kommit till stånd, börja de åter alla att förena sig kring detsamma.
7. Om fremmande ord i runorna
Af det ofvanantydda sätt, hvarpå sångerna fortplantats och bevarats, kan lätteligen förklaras huruledes i dem från olika håll inkommit ord, som sannolikt först under senare tider blifvit upptagna i språket, och häraf kan således ingalunda slutas till att sjelfva runorna icke äro af högre ålder. Orden och språket i sångerna äro i sjelfva verket intet annat än traditionens yttre drägt, som omgestaltat sig i öfverensstämmelse med tidens kraf. Också torde många i de gamla runorna förekommande ord af svenskt eller ryskt ursprung redan under perioden för Bjarmernas välde inkommit i språket, då enligt fornhistoriens vittnesbörd Bjarmerna stodo i handelsförbindelse såväl med Isländare och Norrmän som med Ryssar, och de folk som idka handel alltid erhålla på köpet nya ord i sitt språk. Många sådana ord af svenskt ursprung, hvilka man vanligtvis anser först senare, efter Finlands förening med Sverige, vara öfverkomna från detta land, anträffas äfven på andra sidan om gränsen i Ryssland uti Olonetska guvernementet och ryska Karelen. Att de derstädes förekomma kan svårligen på annat vis förklaras än sålunda, att de varit kända redan innan Finnarne blefvo åtskilda under svenskt och ryskt välde.
8. Om tiden för runornas uppkomst och om deras ursprungliga hem
Många gissningar hafva blifvit uppkastade rörande tiden och stället för dessa sångers första uppkomst. Sannolikare än öfriga hypoteser synes den, enligt hvilken de uppstått under det Bjarmiska väldets tider vid Hvita hafvets sydöstliga kuster eller i trakterna af de stora sjöar, Woikojärvi, Onega och Ladoga, som sträcka sig i en båge mellan Onega-viken af Hvita hafvet på den ena, och Finska vikens östra hörn på den andra sidan. De Finnar i ryska Karelen, hos hvilka dessa sånger bibehållit sig århundraden igenom, förefalla såsom vore de direkta afkomlingar af det fordna Bjarmalands rika, mäktiga och berömda folk. Man finner hos dem, framom öfriga Finnar, en viss yttre civilisation såsom arf ifrån fordna dagar, egendomliga spår af ett visst samhällslif, en medfödd fallenhet för köpenskap, som förstår att kringgå alla hinder och förbud, en raskhet såväl i kroppens rörelser som i andlig uppfattning vid allt hvad de företaga, hvilket allt i likhet med deras nuvarande hemvist, deras runo-hågkomster, de ord af svenskt ursprung, som förekomma i deras språk, qvinnfolkets egendomliga prydnader o. s. v., erhåller sin bästa förklaring af de fordna tiderna i Bjarmaland. I kroppens rörlighet, i liflig och snabb uppfattning äfvensom i böjelse för handel äro inom Finland Österbottningarne och Karelarne deras närmaste fränder, de sistnämnde i likhet med Ingrerna äfven i runokunskap.
9. Om Pohjolas inbyggare
Det finnes visserligen anledning till den förmodan att med Pohjolas eller Pohjas folk i dessa sånger menas Lappar, men antagligare synes dock, att i Pobjola icke bott Lappar, utan någon särskild stam af Finnarne. Väl benämnes Pohjola då och då i parallelverser Lappland (Lappi), men detta tyckes endast hafva utgjort ett smädenamn i likhet med Pimentola (den mörka nejden), Untamola (sömnens hem) Kylmä kylä (den kulna byn), Miesten syöjä sia (den ort som slukar män) o. s. v. Endast på ett ställe (12. 199, 200) framhålles att i Pohjola talades ett fremmande språk, men detta ställe kan förklaras äfven sålunda att Lemminkäinens moder, då hon afrådde sin son att resa till Pohjola och bland öfriga skäl, som borde afhålla honom från denna färd, yttrade: "Turja-språket ej du känner, Kan på Lapplands språk ej qväda", med detta språk ej menade sjelfva tungomålet utan den för Pohjola egendomliga besvärjelse-konsten. Också hafva dessa verser kunnat senare inkomma i sången eller inblandas deri ur någon ursprungligen annan runo. Huru härmed än må förhålla sig, är detta ställe af ringa betydelse i jemnbredd med de mångfaldiga andra ställen som intyga att Pohjolas och Kalevalas inbyggare med lätthet förstodo hvarandras språk. För öfrigt är hela lefnadssättet i Pohjola mycket olikt såväl det nuvarande som sannolikt äfven det forntida lefnadssättet i Lappland, och i hela förra delen af Kalevala skildras Pohjolas inbyggare såsom ett vida mäktigare folk, än hvad någonsin varit tillämpligt på Lapparne. Lemminkäinen erinrar (27. 109—114) om det korn, som icke blott han utan äfven andra bragt till Pohjola, hvarmed väl icke kan syftas på annat än skattespannmål och skattskyldighet, och härpå häntydes äfven på ett annat ställe (35. 65—74); men när skulle väl något annat folk i verlden varit skattskyldigt under Lapparne? Om sitt fordna öfvervälde erinrar äfven Pohjolas värdinna i sångerna 42. 335, 336 och 43. 371—374. Antagligast är derföre att i Pohjola bott någon finsk folkstam, till hvilken i tiden skatt erlades från Kalevala, ända tills Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen gjorde slut på detta beroende. Just deruti ligger äfven Kalevala-sångernas gemensamma samband eller enhet, att de framställa, huruledes Kalevala småningom höjde sig i makt i jemnbredd med Pohjola och slutligen tillkämpade sig öfvervigten deröfver.
10. Språkidiomet i dessa sånger
Språkidiomet i dessa sånger är den i Karelen vanliga Finskan och icke mycket afvikande från tungomålet i Finlands öfriga landskap, hvarföre äfven en Finne från hvilken trakt som helst lätteligen med någon vana kan förstå dem.
— — — —— — — —
12. Om samlingar och samlare af Kalevala-sånger
Under de fjorton år som förflutit sedan den första Kalevala-upplagan är 1835 utgafs i tryck, hafva flere nya runosamlingar blifvit gjorda. Deras upptecknare hafva varit hrr J. Fr. Cajan, M. A. Castren, D. E. D. Europaeus, A. E. Ahlqvist, Fr. Polén, Z. Sirelius, H. A. Reinholm äfvensom utgifvaren af denna upplaga, bland hvilka den förstnämnde på egen bekostnad, de öfrige med understöd af Finska Litteratursällskapet anställt vandringar för uppsamlande af sånger. Isynnerhet lyckades det Europaeus att under åren 1845, 1846 och 1848 uppteckna en mängd såväl nya sånger som varianter till äldre. Genom dessa af honom och andra i dagen bragta stora runosamlingar, hvilka numera jemte de tidigare uppteckningarne förvaras af Finska Litteratursällskapet i Helsingfors, har den närvarande upplagan af Kalevala vuxit till nära dubbelt större och vidlyftigare än den föregående. Huruvida den eljest, hvad sångernas uppställning och sjelfva innehållet för öfrigt beträffar, kan anses bättre än den första upplagan, öfverlemnas till hvarje läsares eget bedömande.
— — — — — — — — — — — — —
Laukko den 17. April 1849.
E. L.
Kilde: Karl Collan: Kalevala – Efter andra original-upplagan, 1864.
