Förord til Sagan om Gudrun
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
översatt af Albert Ulrik Bååth
(Okänt förlag)
1900
Det följande är en bearbetning af senare delen af den stora L a x d œ l a s a g a, som intager ett bland de yppersta rummen inom den fornnordiska sagoliteraturen. Såsom jag visat i mitt arbete »Studier öfver kompositionen i några isländska ättsagor», sönderfaller denna saga i två hufvudafdelningar. Den första (kap. 1—27) har höfdingen Höskuld Dala-Kollsson till hufvudperson och utgör egentligen endast en krönikeartad uppteckning af arfsägner om de märkligaste personer, som i de tionde och elfte århundradena bott i Laxådalen å Islands västkust. Den andra afdelningen (kap. 28—78) åter är en fint genomförd sagokomposition med Gudrun Osviversdotter och Höskulds båda sonsöner Kjartan och Bolle som hufvudpersoner. Det är denna af delning, som härmed under benämningen S a g a n o m G u d r u n framlägges i bearbetning för den svenska allmänheten, utgörande en ny del af den följd af sagobearbetningar och framställningar från nordens forntid, som jag förut offentliggjort.
L a x d œ l a s a g a — d. v. s. sagan om folket i Laxåns dal —, som tillsammans med Nials, Egils och Grettes sagor bildar kretsen af de största fornisländska familjesagorna, hör äfven till de mäst omtyckta bland dessa. Härom bär det stora antalet handskrifter, hvari den föreligger, ett omisskännligt vittnesbörd. Fullständigt bevarad i pålitlig form finnes den dels i en pärgamentshandskrift och dels i en afskrift, tagen af en numera förlorad membran. Sagan räknas med rätta till de h i s t o r i s k a sagorna, för så vidt som hufvudpersonerna otvifvelaktigt hafva existerat och berättelserna om dem ursprungligen bildats därigenom, att traditionen omedvetet omformat det historiska stoffet, en omformning, som fortgått under tiderna bland annat genom sagoförtäljarnes ständiga sträfvan att berätta intressant och åhörarnes böjelse att anse de fylligaste berättelserna för de bästa. Dock visar det sig, att stoffet är så säkert genomarbetadt, utvidgadt och omdanadt, att här kan talas om ett värkligt författarskap.
Hvem författaren är, vet man emellertid lika litet här som i afseende å de öfriga fornisländska ättsagorna. I sin nuvarande form kan sagan med någorlunda säkerhet antagas hafva gått ur pännan år 1230. Händelserna i Gudrun Osviversdotters saga spela under det tionde århundradets tre sista och det elftes tre första decennier. Alltså hafva sägnerna lefvat i öfver 200 år, innan de formats till saga och nedskrifvits. Öfver hufvud taget skänker sagan de kronologiska förhållandena och statshistorien ringa uppmärksamhet. Laxådalen i Dalasyssel å västra Island, där händelserna försiggå, är en långsträckt och jämn dal med flat, gräsrik botten, genom hvars midt Laxån flyter. Låga fjälllider infatta den och gifva den ett något dystert och enformigt utseende.
Sagans starkaste sida är teckningen af de kvinnliga karaktärerna, i främsta rummet Gudrun Osviversdotter själf, hvilken, såsom också blifvit anmärkt, är ett motstycke till den storslagna Brynhild i den bekanta Völsungasagan. Det är en delvis tragisk kärlekssaga, full af lidelse och glöd. Karaktärerna framstå med klassisk enkelhet och storhet. Dialogerna hafva stor dramatisk kraft; många repliker äga psykologiskt djup och hafva sentensens värde. Händelserna äro omväxlande och spännande, och de sammandraga sig med obeveklig konsekvens mot den undergång, som träffar den ene efter den andre af den kvinnliga hufvudpersonens omgifning.
I denna bearbetning af Laxdœlasagans senare del hafva ett par mindre väsentliga, för det hela främmande episoder blifvit uteslutna. Men för öfrigt har det fornisländska originalet blifvit i det närmaste troget följdt.
Göteborg i februari 1900.
A. U. Bååth
