Första delen: Gudalära (Læstadius)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Lars Levi Læstadius

Lars Levi Læstadius

Fragmenter i Lappska Mythologien

1845

Första delen
Gudalära

§. 1.

Lapparna såsom icke egande hvarken undervisnings anstalter eller skrifkonst, kunde alldrig blifva så stora Philosopher, att de genom tänkande kunnat komma till erkännende af en enda Gud. Af samma skäl kunde de icke blifva Naturalister, rationalister eller Deister. Det fordras nemligen en viss tankestyrka, för att kunna känna till ett sådant resultat i religionen. Men känslan för Religion, eller tron på det öfvernaturliga, var hos Lapparna lika lefvande, som hos andra nationer. Man kan icke heller påstå, att Deras Gudalära varit orimligare än andra Hedningars. De hade väl bilder, men dessa skulle endast föreställa det Gudomliga. På sin höjd trodde kanske de allra dummaste, att något af Gudakraften meddelades den helgade Bilden. Offer voro brakliga; men att de äfven skolat braka mennisko-offer, torde vara mindre troligt. Uti sin Gudstjenst hafva de varit mycket nitiske, och den minsta förseelse emot antagna bruk skulle fösonas med offer.

Tron på ett lif efter detta, tyckes hafva varit allmän hos hela nationen. Dermed var också föreställningen om straff och belöning i en annad verld förenad. Uti tron på de dödas uppståndelse, hafva Lapparna gått vida längre än greker och Romare.

Ty Lapparna trodde, att både menniskor och Djur skulle få nya kroppar i en annan verld. Om Grækernas Hjeltar företogo resor till de dödas rike, så voro icke heller Lapparna obekante med den färden; hvarje ryktbar Nåid eller Spå Lapp måste vid viktigare tillfällen anställa en färd till de Dödas rike, dock icke med kroppen, utan i andananom. Hade Grækerne sina orakel, så voro icke heller Lapparna utan. Deras Spåtrumma var det orakel, som flitigt rådfrågades. Detta är i korthet innehållet af Lapparnas mythologi.

§. 2.

Den omtalte spåtromme, som Læstadius har kendt fra Knud Leems store værk om samerne. Numrene i teksten henviser til trommefigurernes nummerering på billedet.

Emedan menniskan tänker i tid och ram, och den ena ideen alltid gifver anledning till en följande, så har jag här framstält den Lappska mythologien i ett slags system. Genom den alphabetiska ordningen tappar sammanhanget allt för mycket, och ett register i slutet, gör samma tjenst, som en alphabetiske ordning. Det är derföre icke meningen, att de Mythologiska föremålen skola hafva tillkommit i den ordning, som systemet utvisar. Det är nämligen troligt, att onda eller för menniskan Skadliga väsenden framträda först i inbillningen, och att fruktan för dem gifvit anledning, att tänka sig Goda,de förre motsatte och öfverlägsne Gudamakter. Hela mythologiens väsende tyckes icke vara annat än en strid mellan Goda och onda magter, liksom striden mellan det Goda och Onda i menniskans inre, är den axel hvar om kring hela hennes lif och väsende hvälfer sig.

Som Lapparnas Gudalära finnes mycket fullständigare hos de Norrsk-Danske än hos de Svenske Författarena, och Jessens ofvannämde afhandling, grundar sig på flere missionärers Upgifter; så har jag ansett för bäst, att taga den till grund, och vid hvarje särskilt föremål, bifoga de öfrigas upgifter jämte egna anmärkningar.

§. 3.

Lappske Gudarnes rang, och indelning i Classer. Nåiderne hade förmodligen icke Classificerat sina Gudar. Likväl förekommer uti Missionärernas berättelser en slags Rangordning, hvilken, då den grundar sig på Nåidernes upgifter, kan tjena till grund för indelningen, för att bättre inse sammanhanget.

"Lapparnas Gudomligheter" säger Jessen, "indeltes i 3ne Classer; nemligen: Öfverhimmelska, Himmelska och Jordiska", hvartill väl ännu kunna läggas Underjordiska, samt sådana mythologiska föremål, som utan att anges eller dyrkas, som gudomliga, dock höllos för öfvernaturliga väsenden, och spelte en vigtig roll i deras mythologi.

Sidenius hos Ganander har indelat Lapparnes Gudomligheter i 4ra Classer; Öfverhimmelska, Underhimmelske, jordiske och Underjordiske. Samma indelnings grund följer äfven den anonyme hos Leem. De Svenske Förff. som i allmänhet känna ett ringare antal Gudomligheter, nämna icke de öfverhimmelske. Hos dem förekomma deremot, några Jordiska Gudomligheter, som blifvit otydligt upfattade af de Norrske. Det kommer naturligtvis deraf, att Lapparnes Gudomligheter voro olika i särskilta Lappmarker.

§. 4.

"Radien" eller öfver Guden. Till de öfverhimmelske Gudar räknas först Radien atzhie, som var den Allra högsta och största Guden. Han beteknas med ett enkelt korss stående öfver Radien Kiedde (No. 2 på Trumfig.). NB. Här menas Spåtrumma, som Jessen låtit aftekna, och i Kåppar gravera, om hvilken Trumma samme Förf. anmärker, att den blifvit meddelad af Thomas von Vesten i Trondhjem; emedan alla de Exemplar af Spåtrummor, som blifvit till Missions Collegium i Köpenhamn inlemnade, och i dess archiv på Kongl. Waysenhuus förvarade, hade förkommit i Köpenhamns brand 1728. Figuren på denna Trumma förekommer äfven hos Leem, och tycks vara tagen efter ett Exemplar, som tillhört Helgelands Lappar.

"Radien atzhie" troddes regera med oinskränkt magt öfver himmel och jord, öfver alla andra Gudar, samt öfver Lapparna sjelfva. Derför hade de gifvit honom namnet Radien, som betyder magt och välde, och dertill fogat ordet Atzhie, som betyder: källa och Ursprung." Jess. l. c.

§. 5.

Uti ideen om en öfvergud, som herrskar öfver allt, ligger ingenting orimligt. Den förekommer uti alla Nationers Mythologi, och är en Nödvändig följd af de menskliga ideernas utveckling. Den bevisar, att sjelfva tanken, vädjar slutligen till en Öfvermagt, som är hufvudkällan till allt.

Men huruvida Namnet Radien är ursprungligen lappskt, kan icke nu mera med säkerhet afgöras. Att det är taget från Helgelands Lappar, synes troligt, emedan Spå Trumman, på hvilken Radien finnes utmärkt med ett korss, tyckes vara af Helgelands Lappar.

Både Sidenius, v. Vesten och den Anonyme hos Leem skrifva Radien; de intyga, att ibland de Gudar, som bo öfverst i Stjemhimmelen, är Radien den förnämsta.

Utom Lindahl och Öhrling tyckes ingen af de Svenske Förff. hafva känt Radien. Lindahl har (i Lexic. Lappon.) anfört namnet Radien, och Möjligt är, att han hört det omtalas i Lycksele Lappm. I Jockmock och Arjeplog har jag icke hört det omtalas, ej heller förekommer namnet hos Högström.

§. 6.

Jessen menar, att Radien betyder "magt och välde", men det kommer an på huru den Lappska berättaren uttalat ordet. Vore det så, som Jessen menar, så skulle ordet kunna deriveras af Verb. raddit, som betyder råda, possidare, dominare, men raddit är icke ursprungligen lappskt, utan lånadt af Sv. ordet råda, på samma sätt som Finskan fått sitt "raadi" af Sv. råd, senatus, magistratus, och raadia, af samma råda. Efter denna derivation skulle Radien icke vara någon äkta Lappsk Gudomlighet, utan en lånad. Snarare skulle ordet och Gudomligheten blifva Lappsk, om man deriverade Radien, af lappska ordet radje, eller raje, som betyder gräns, terminus; då skulle Radien attje betyda Gränse Fadren. NB. Efter Leems orthogr. är Atzhie, det samma som Attje efter Lind. et Öhrl. och betyder Fader.

§. 7.

Den Anonym. hos Leem säger, att "en del Lappar gjorde skilnad mellan Radien och Zhioaarve Radien, hvilken skulle vara den förra underordnad. Denna Zhioaarve Radiens göromål är, att nedsända andan vid en menniskas afling i Moderlifvet, hvilken ande den quinnan Madder Akko, emottager af Radien,men öfverlemnar den. Strax till sin dotter Zarakka, som låter en kropp växa på anden."

Denna distinction känner ingen annan Förf. Hos Jessen tillegnas den ofvannämde handlingen åt Madder-Attje och möjligt är, att Zhioaarve Radien är samma föremål. NB. Zhioaarve, efter Lind. et Öhrl. tjårwe, betyder egentligen horn, Cornu, metonym. Magt, det förnämsta i sitt slag. Vanligen kallas den rikaste Lapp i Socknen: Tjårwe.

§. 8.

"Radien Kiedde utmärkt under No. 2 på Trumfiguren, sades vara en son af Radien Attje. Man förestälde honom såsom en Byggning, hvars bägge pelargångar på båda sidor, skulle bemärka hans bägge händer, med hvilka han gjorde, förmådde och styrde allting. Radien Attje var så helig ibland Lapparne att de icke vågade benämna honom med något annat namn. Till och med hans enda son Radien kiedde, måste anse och ära honom, såsom en helgedom. Radien Attje skapar egentligen sjelf intet; deremot verkar han i sin Son en så stor kraft, att denne skapar Allting. Dessa bägge befalla öfver allting, öfver alla andra Gudar, vare sig himmelska, jordiska eller underjordiska. Man trodde äfven, att Radien Attje styrde Radien Kiedde, och genom honom verkade allting. Dock uträttade Radien Kiedde ingenting af sig sjelf, utan hans kraft att verka, berodde af Radien Attje". Jessen l.c. pag.ll.

Man kan likväl draga i tvifvelsmål huruvida denna ide är ursprungligen lappsk. Jag tycker, att historien om Radien Kiedde röjer för mycken bekantskap med första Capitlet af Johannis Evangelium. Radien Kiedde är icke nämnd af någon annan än v. Vesten och Jessen. Det är således svårt att veta, från hvilken trakt af Helgeland eller Trondhjems trakt berättelsen emanerat. "Kiedde" betyder hed eller gräs beväxt plan, hvarest Lapparne vanligen pläga slå opp sina tält, och mjölka sina Renor. Så mycket mera främmande förekommer då den bemärkelse, som Jessen gifver Radien Kiedde. Den omständigheten att Radien Kiedde föreställdes på Trumman under form af en byggning, tyckes antyda att Radien Kiedde ansågos som en boning för Radien Attje, hvilken efter Lapparnes begrepp icke kunde placeras på något bättre ställe; än en gräsbeväxt plan. Men att denna Kiedde sedermera blifvit förvandlad till en son af Radien Attje tyckes härröra af berättarens bekantskap med Christendomen.

§. 9.

Hos Sidenius förekommer ännu 2ne andra Gudomligheter med Liknande Namn, nemligen Radier och Rariet, men dessa tyckes endast vara, antingen synonyma med Radien, eller föranledda af olika uttal, eller och endast Skriffel. "Radier, ehuru högst uppe i stjemhimmelen är något ringare än Rariet, som skall nedsända anden till menniskofostret i moderlifvet". Siden, hos Ganand. man ser att samma förrättning tillegnas Madder Attje, Tjårwe Radien och Radier, hvaraf man kan sluta, att de alla betekna ett och samma föremål. När man slutligen sammanhåller alla Upgifter om Radien, Radier, Rariet, Radien Attje och Radien Kiedde, samt Tjårwe Radien, så kan man göra följande slutsattser: 1mo Alla dessa namn äro tagne af Helgelands Lappar; 2do De betekna ursprungligen ett och samma föremål; 3tio De tyckas vara oäkta, eller icke ursprungligen Lappska, så vidt man kan sluta af namnen, hvilka härleda sig från Svenskan eller Danskan. Utom de tekn, som finnas på den omtalade trumman, nämnes icke, att Lapparna förestäldt några af dessa Gudomligheter under beläten eller bilder. Den ofvannämda Madder attje, förekommer framdeles.

Anmärkning. Radien Gudde, som nämnes af v. Vesten i dess bref är tydligen tryckfel, och bör läsas: Radien Kiedde. Alskin i v. Vestens B. är också säkerligen ett tryckfel, och bör läsas ihop med förgående Radien. Troligen skall det vara "Attje", emedan Alskin är ett namn, som icke alls förekommer hos någon annan Förf. Veralden Olmai på samma ställe, skall enligt v. Vesten vara synonym med Radien Kiedde. Veralden Olmai betyder verldsmannen, och är att bevis på, att detta namn är från Helgeland, emedan "Verald" är af Svenska Verld, och förekommer icke i Finnmarkens dialect.

§. 10.

"Näst Radien" säger den Anonym. hos Leem, "räknas Ruonaneid i rang. Hon bor öfverst i stjemhimmelen icke långt ner om Radien. Ruona neid är de fjellars Gudomlighet, som först Grönska om Våren. Hon låter nytt gräs växa till renarnes föda, och på det att den första grönskan må bekomma renarne väl, pläga Lapparna offra om våren till denna Gudomlighet." Siden, hos Ganader. har alldeles samma beskrifning på denna Gudomlighet, men han skrifver Rananeid, hvilket utan tvifvel är den rätta Skrifarten. Jessen skrifver också Rananeid, men han anför den icke bland Stjernhimmelens innevånare; utan nämner pag. 63, att Rana Neid var Lapparnas Flora, som frambragte gräs och örter på Jorden. Hvarken v. Vesten eller de Svenska Förff. veta något om denna Gudomlighet.

Att denna Rananeid varit en verklig Lappsk Gudomlighet, betviflas väl icke, men hvarifrån Lapparna fått ordet "Rana" är icke så lätt att utgrunda, då det i språket mig veterligen icke har någon betydelse. Lindahl och Öhrl. hafva ifrån Södra Lappmarkens dialect uptagit "ranot" och "ranom ", men dessa ord komma tydligen af Sv. "råna", och "rån". I Gananders Mythol. Fen. förekommer "Rauni" såsom "Ukkos" (Åskans) maka och vårsädets Gudinna; Rauna är äfven ett temmeligen allmänt quinno Namn i Nordligaste Lappmarkerne, ehuru det anses vara sammandraget af "Ragnild". Uti Scandin. Mythol. säges, att "Ran" var Ägirs maka och en hafvets Gudinna. Som nu "Rana" ingen betydelse har i Lappskan så är det troligt, att ordet blifvit lånadt antingen af Finska "Rauni", eller Göthernas "Ran"; troligen eger det sednare alternativet rum, emedan Rana neid, tyckes snarare höra till Helgelands än Finmarkens Lappar. "Neid" betyder Jungfru, och antyder, att Rananeid var en quinlig Gudomlighet.

§. 11.

"Till andra Classens Gudar eller de himmelska höra Beiwe och Ailekis Olmak. Beiwe, eller Solen beteknas med en fyrkant, No. 4 på Trumfig. Ifrån den beteknade quadratens hvarje vinkel utgår en egen väg (linea) som på Lappska kallades "Beiwe Labtje" (Solens tömmar, d.v.s. strålar). Dessa tömmar voro till antalet 4ra, och betekna solens kraft att verka i verldens 4ra väderstrekk." Jessen. l.c.

"De Gudar, som hafva sitt tillhåll längre ner i luften, äro: Solen Peiwe. Till henne offrade man hvita kreatur, att hon måtte skina väl, och om Midsommars afton åt man till hennes ära en gröt, som kallades Solgröt." Den Anonym. hos Leem.

"Lapparna räkna solen ibland sina Gudar, som äro längre ner i luften. De offrade åt Solen, på det hon skulle skina väl och befordra gräsväxt, och hvita Creatur; samt åto gröt om midsommars quällen Solen till heder. De offra och åt Soeln för åtskilliga sjukdomar, besynnerligen för mangel på förstånd." Siden. l.c.

NB. Af Miss förstånd har Ganander skrifvit, att "solen skall befordra hvita kreatur." Sidenii mening lär vara, att man offra de hvita kreatur.

"Ibland de offer, som tillställdes efter Trummans anvisning, skulle Solen årligen hafva en Jubtse, Gröt (egentl. välling) hvilken både män och quinnor åto henne till ära om Midsommar quällen, då de före måltiden alltid föllo på knä, och tillbådo Solen, att hon ville sprida ett nådigt sken på deras renar och andra djur. På samma sätt tillbådo de henne efter måltiden med mycken djup andagt, att Solen måtte unna dem en god mjölksommare, och deras renar en god trefnad." Jessen l.c. pag.18.

Samme Förf. talar äfven om en Sola Neid (Solens dotter), som äfven hedrades med offer, tyckes vara tillsatt i sednare tider.

§. 12.

Huru det må hänga ihop med Solens dyrkan, kan numera icke med någon säkerhet afgöras. Alla Norrske Förff. äro enstämmiga deri, att Solen verkligen varit formål för Lapparnas dyrkan. Äfven v. Vesten intygar det samma.

NB. "Pare", som står i hans Bref är tryckfel, och bör läsas: Peiwe.

Scheffer har också låtit berätta sig, att Solen var en ibland Lapparnes gudomligheter, och Högström anför, att det väl icke var bekant i hans tid; dock hade Lapparna berättat för honom, att det hade varit brukligt i fordna tider.

Detta Högströms intygande är i min tanke afgörande. Man måste således tro, att Lapparna verkligen dyrkat Solen, ehuru jag icke kommit underfund med något slags vidskepligt bruk, som skulle hafva afseende på Solens fordna dyrkan. Likväl gör man ännu mycket afseende på, hvad som är eller sker mot och med Solen.

Då vida bättre Civiliserade Nationer Uphöjt Solen till Gudomlighet, så bör man icke undra, att Lapparna, som bäst behöfva ljus och värme af denna himla kropp ärat henne med någon slags dyrkan.

§. 13.

På tre af Solens ofvanbeskrefne Labtjeh, (tömmar eller strålar) stå Lapparnes 3ne Ailekis Olmak, d.ä. Helige dags män, eller sådane Gudomligheter, hvilka för deras helighet, utmärktes med ett korss; nemligen på den första labtje eller tömmen, (anmärkt under No. 43, a på trumfig.) står Burres eller Sodna-peiwe-ailek, det är Gudomen för söndagen, hvilken dag de anse för den kraftigaste och förnämsta, att hålla Trollmessor på." (NB. Med Trollmessor menas här runande, eller sjelva den handling, som bestod i hamring på Trumman med alla dertill hörande cermonier, hvarom framdeles skall talas.). "På den andra Peiwe labtje eller Soltömme (anmärkt under No. 43, b. på Trumfig.) ses Lawa-Ailek, eller Gudomen för Lördagen, hvilken dag skulle vara kraftigast näst den förra. På den 3die Peiwe labtje (anmärkt under No. 43, c på Trumfig.) finnes Frid-Ailek, eller Gudomen för Fredagen, hvilken dag äfven höls helig såsom en förträfflig runedag; dock ansågs denna dag mindre helig, än de 2ne öfrige." Jessen l.c.

"Om Fredagen och Lördagen var för allting förbudit, att hugga ved till bränsle, ty man föregaf att Ailekes Olmak blefvo deröfver förtörnade, och det första hugg man gaf ett träd på dessa dager, kom blod af Skåran." Jessen l.c. pag. 80.

"Till de tre Ailekis Olmas ära firade man Fredag, Lördag och Söndag, fastän andra Lapper påstå, att de hållit Fredagen helig Zarakka till ära, Lördagen radien till ära, och söndagen de 3 Ailekis Olmak till ära; hvadan och, om en lapp råkade förse sig med arbete på dessa dagar, brottet borde försonas med offer till nämde Gudomligheter." Anonym. hos Leem.

"Aklikes Olmai, trenne gudamagter hos Lapparna lägre ned i luften, till hvilkas ära Lördagen och Söndagen hölls helig. De fleste Lappar hafva helgat Fredagen Zarakka, Lördagen Rariet och söndagen de 3ne Aklikes Olmai till ära. Derföre när Lapparna hafva försett sig med Fredags, Lördags och Söndags arbete, hafva de gifvit offer i förlikning." Siden, hos Ganand.

NB. Af misstag och obekantskap med Språket har Ganand. skrifvit "Aklikes" i stället för Ailekis Olmak.

§. 14.

Hela denna historien om de tre Ailekis Olmak, tyckes mig hafva mycken smak af Påfvedömet. Ingen af Svenska Förf. vet något om dem, väl finnes i språket några ord ailes, aileg och ailestattet med fl. som hafva afseende på någonting heligt, för Gudarne afskilt, som icke fick styckas eller huggas sönder, utan det borde vara helt och felfritt. (Lindahl et Öhrl. Lexic. under "ailes".) Aileg betyder också i medel Lappländska dialecten en helig dag, helg eller söndag; men man har annars icke något exempel på, att Lapparna i forntiden firat någon helig dag på bestämd tid, när man undantager vissa offer högtider, och de dagar, som helgades till Runing eller Trummans tjenst. De hafva icke en gång något eget ord i sitt språk, som skulle betekna Månad, Vecka. (Manno och Vakka äro tydligen Lånta). Blott 2ne dagar i Veckan hafva lappska namn, nemligen Kaskavakko, midt i Veckan, d.ä. Onsdag, och Perjetag, Fredag. Huruvida dessa dagars Namn må vara lånta af Finskan (Keskiviiko och Perjentai) eller tvärt om, kan jag icke afgöra, då icke en gång sjelfva Gottlund inlåtit sig i någon undersökning om namnet "Perje", hvilket icke gerna låter härleda sig af Frey.

Arka, örkdag (monne icke äfven detta kan komma af örk?) står väl nu i motsats mot Passe; men med Passe Peiwe lära de gamla Lapparna hafva menat den dag på hvilken men offrade åt Passe, en Gudomlighet hvarom mera framdeles. Men en sådan Passe-Peiwe kunde icke infalla så ofta, som Söndagen hos Oss. Så mycket mindre troligt är det då, att Lapparna, skolat hålla hela 3 dagar i veckan heliga.

Men ideen om de 3 Ailekis Olmak är förmodligen tagen af Chatolicismen, af helgonens tillbedjande, Allhelgona dag, o.s.v. De 3 Ailekis Olmak, äro således efter min enfaldiga tanka, en dunkel föreställning om några katholska Helgona bilder, confunderade med en lika dunkel föreställning om treenigheten. Man kan se af hela den Norrsk-Lappska Mytholo[gi] att Lapparna på den sidan insupit mycket af Katholicismen, hvilket icke kunde undvikas i Helgeland och närheten af Trondhjem.

§. 15.

De Gudomligheter, hvilka vi hittils, efter de Norrske Missionäremes Upgifter, beskrifvit kunna anses för mindre äkta, eller icke ursprungligen Lappska. Jessen är också af den tanken, att många af dessa Gudomligheter blifvit lånade af Christendomen, såsom Radien Attje och Radien pardne, hvadan och somlige hade Jubmel Attje (Gudfader) Jubmel pardne (Guds son) och Jubmel ailes vuoigenis (Gud den helige Ande) på sina Trummor, men desse höllos icke i så stor vördnad, som deras fordna Afgudar. Jessen l.c. pag. 17. Vi komma nu till en Class Gudar, som bära en mera Lappsk prägel.

§. 16.

"Till den 3dje Classen Gudar höra de underhimmelske, som uppehålla sig i luften, af hvilka Madder Attje, är öfverst under himmelen, eller tätt under Solen. Andra Uppehålla sig i medlersta luftkretsen, såsom Madder-Akka och Hora Galles. Andre vistas nederst i luften, eller närmast jorden. Dit höra de många Akkerna, såsom Zar-Akka, Uks-Akka och Juks-Akka." Jessen. l.c.

"Märket på Trumman för Madder-Attje, beteknas än med en liten Cirkel, än med en triangel, stundom med en sex kant. På detta Exemplar (hvaraf Figuren hos Leem är flere gånger citerad) utmärkes Madder-Attje, med en man, som ligger framstupa. Stundom finnes han vid Radien Kiedde, snett emot Solen, så att från Madder-Attjes öpning går en väg till Solens öfversta Labtje. Andre sätta honom, såsom här jämt med Solens Tömme. Denne Madder-Attje skulle enligt Lappske Spåmäns tanke bidraga i förening med Solen till Allehanda varelsers lif, hvilken kraft honom meddelas af Radien-Kiedde." Jessen l.c.

§. 17.

Det är ingen annan än Jessen, som omtalar Madder-Attje, hvaraf vi kunna sluta, att han haft flere Manuscript för sig, än dem vi nu äga tryckta. Den Anonyme hos Leem tillegnar, som ofvanföre är anmärkt, samma förrättning åt Tjärwe-Radien, som Jessen tillegnar Madder-Attje. Detta kommer troligen deraf, att de Mythologiska föremålen hade olika namn i särskilta trakter. Madder-Attje betyder en stamfader, och ideen synes ganska naturlig. Man måste naturligt vis föreställa sig en stamfader för menniskoslägtet, hvilken man icke kunde placera på någon lägre plats, än den han här intager. Och sedan man tänkt sig en stamfader, så var det äfven i sin ordning, att tänka sig en Stam-Moder, Madder-Akka, hvilken såsom quinna måste intaga en lägre plats på himmelen, emedan quinnan var (hos Lapperne) mannen vida underordnad. Besynnerligt synes, att denna Madder-Akka icke hade några söner utan endast 3 döttrar, nembligen: Zarakka, Uksakka och Juksakka Som dessa 4ra personers förrättningar hänga på det nogaste tillsammans, så kan man icke åtskilja deras personligheter i särskilta §.§. utan historien om dem måste framställas i ett sammanhang.

§. 18.

"Ifrån Solens fjerde och nedersta tömme (se Trumfig.) går ett tvärstreck till Madder-Akka, Madder Attjes Gemål. Denna Madder-Akka har sitt tilhåll midt i luften. Madder-Attjes förmåga att gifva lif åt alla varelser under Solen, gick sålunda för sig. Radien Kiedde fick magt af Radien Attje, att skapa själar och andar. Så snart denne Radien Kiedde hade frambragt en Själ, sände han den till Madder Attje, som efter Radien Kieddes befallning bragte den till sin Gemål Madder-Akka, hvilket skedde sålunda: Madder Attje öpnade sin mage, tog så Själen med sig, och for dermed rundt omkring Solen genom dess "labtjeh" fortsatte derefter sin resa från nedersta "labtje" genom ett tvärstreck, (på Trumfig.) till sin Madder-Akka, som tog emot Själen och skapade en kropp om kring den samma."

"Skulle af denna kropp blifva mankön, sände Madder-Akka den samma vidare till Uks eller Juks Akka (No. 24 på Trumfig.) som äfven kallas Stauk-Edne eller Stilko-Edne, det är en Barnemoder (Barnmorska?). Skulle det deremot blifva quinnkön, så lemnade Madder Akka barnet till Zarkakka (No. 23 på Trumfig.). på det hon skulle begåfva det med en quinno natur. Men antingen Barnet kom till Juksakka eller Zarakka, tog den, till hvilken det först var sändt, barnet (anden) i sitt lif och bragte det sedan till den quinna, som skulle framföda fostret i verlden; Denna sak blef nu så väl uträttad, att de Onda Gudar, Fudno, Rutu, Paha Engel eller Mubben Olmai, icke voro i stånd, att lägga något hinder i vägen." Jessen l.c. pag.14.15.

§. 19.

Man måste tillstå, att det var en bra invecklad process, som föregick menniskans tillkomst i verlden. Dock tyckes iden vara väl utförd, så vida den hvälfer sig omkring den omständigheten, att de onda magter stodo efter menniskans lif, till och med förr, än hon var färdig, att födas till verlden. Nåiderne tyckas hafva förestält sig, att de onda Gudamagteme hade godt Väderkorn, efter den nyskapade anden måste gå så många krokvägar, och igenom så många varelsers lif, innan den kom till den menskliga modern. Nåiderne tänkte förmodligen på de många krokvägar, som Lapparna måste taga, för att förvilla sina fiender, Pädnak-Njunne, Tjuder och Kareler, ifrån spåren. Så ungefärligen föreställer jag mig ideen om den underbara Själa vandringen hafva tillkommit. Ideen är bra egen, dock kan man icke antaga den för annat än äkta, emedan hos andra närgränsande Nationer mig veterligen icke en sådan lära om menniskans tillkomst i Verlden förekommer. Jessen är uti denna artikel, som äfven i mycket annat den fullständigaste, och derföre hafva vi anfört hans ord först. För bättre jämförelse följer nu de öfriga Författarnas intyganden, om de såkallade Akkerna och deras functioner.

§. 20.

"Andre Nåider pästodo, att Radien Attje och Radien Kiedde voro en och den samma, nemligen Jubmel; men Radien Attje hade en Gemål, som hette Sergve-Edne (rectius Sierg-Edne), och den hade Radien gifvit magt att skapa andar, hvilka hon derpå förde till Madder-Akka; hon skulle skapa kropp omkring anden. För öfrigt tillskrefvo de Madder-Zar-Uks- och Juks Akka alla djurs aflelse." Jessen l.c. pag.15.

Man finner af detta anförande, att Nåiderne icke varit särdeles eniga i sina åsikter rörande de Gudomliga Personernas functioner. Denna Sergve- eller Sierg-Edne förekommer icke hos någon annan än Jessen, och jag anser derföre öfverflödigt, att ingå i undersökning om detta namns mythologiska betydelse. Sierg-Siedga eller Sädga, betyder egentligen Vide (Salix.). Edne, Moder.

§. 21.

"Till de Gudar, som vistas på jorden höra äfven Madder-Akka, hvilken med sina 3 döttrar är quinnornas hjelp. Till henne offras, på det hon må låta sina döttrar vara quinnorna till hjelp. En del påstå att hon lägger sjelf en hjelpsam hand med i saken."

"Madder-Akkas första dotter Zarakka, gifver kropp åt barnet i moderlifvet, sedan Radien gifvit anden, och denna Zarakka, skall lida smärta sjelf jämte modren, som föda Barnet. Tillfölje häraf (säger Förf.) att somliga Lappar i hans tid åto och drukko denna Zarakkas lekamen och blod jämte det heliga Zakramentet. Af quinnor, i synnerhet i deras hafvande tillstånd, blef denna Zar-Akka fliteligen dyrkad. Förgod Barnsbörd åt man en gröt henne till ära."

"Madder Akkas andra dotter hette Juks-Akka, som förvandlade dotter till son i moderlifvet. Till henne offrades mycket, emedan Lapparna tycktes vara bättre betjenta med Gosse, än flickebarn; ty det sednare kunde hvarken jaga eller skjuta."

"Madder-Akkas tredje dotter hette Uksakka; denna anses som en Jord Gumma, som tar emot barnet vid dess födsel, och bevarar det för olycks fall. Hon hjelper äfven quinnorna, att behålla sin månads rening; derföre offrar man äfven till henne." Anonymus hos Leem.

§. 22.

Uti denna berättelse är ideen om Akkernas förrättning något annorlunda, än hos Jessen, hvaraf man kan sluta, att Upgifteme äro från en annan källa.

Sidenii berättelse om Madder-Zar-Juks- och Uks-Akka, är alldeles öfverensstämmande med den Anonymes hos Leem, endast med den skilnad, att Juks-Akkas förrättning tillegnas Uks-Akka. Denna förvexling har troligen upkommit genom ett skriffel, eller och har Ganander icke sett noga efter i manuscriptet. Han säger nemligen: "Att Uksakka Madder-Akkas andra dotter var tillbeden af Lapparne; att hon skulle förändra dotter till son i moderlifvet; att Lapparne hafva offrat till henne, emedan de tycktes vara bättre betjente med Piltebarn, än Pigbarn, som icke kunde hållas till skytteri." o.s.v.

Såvida Sidenius är någon annan, än den Anonyme hos Leem, så bör jag anmärka, att jag anser den Anonymes Upgifter vara den rätta läsarten, emedan sjelfva namnet Juks- eller kanske rättare "Juoks"-Akka just innebär, att hon hade med Bågar och Jakttyg att beställa. Det var förmodligen denna Jagtens Gudinna, som "förvandlade dotter till son i moderlifvet."

§. 23.

Uks-Akka betyder: Dörrhustru, dörrquinna, på Vesterbottniska: Dörakäringa, ett slags quinlig Janus, som troddes Uppehålla sig vid dörren. Allmogen i Norrland säger ännu, att "Dörakäringen blåser ut ljuset." Som quinnornas plats i Lappens koja är vid dörren, der de äfven måste framföda sina barn, så var det naturligt, att Uks-Akka måste agera Barnmorska. Besynnerligt är, att Jessen anser Uks- och Juks-Akka för en och samma person. Han säger nemligen l.c. pag. 21, att "Uks- eller Juks-Akka fått sitt namn af de bågar (Juks), som ställdes vid dörren. Denna Gudomlighet aktade ut och ingången. Derföre offrades åt henne vid hvarje måltid litet af mat och dryck, utan särskilta till henne helgade högtids offer."

Det ser ut, som Jessen icke hade begagnat den Anonymes manuskript, eller och har han af de stridiga Upgifterne i missionärernes berättelser blifvit förledd att förblanda Uks- och Juks-Akka. Mig synas de hafva varit skilda föremål.

§. 24.

Om Juks Akka har Lindahl et Öhrl. följande stroph: "Juks Akka, una exfiliabus Deæ Madder-Akka, cui curæ esse infantes, prisci Lappones sibi persvaserant" [Juks Akka, en av döttrarna till gudinnan Mader-Akka, om hvilken de gamla Lapparna trodde, att hon hade spädbarnen under sitt beskydd]. Det ser nästan så ut, som skulle Lindahl hafva haft någon af de Norrske Förff. framför sig, när han skref denna stroph, utan att vidare tänka efter, hvarifrån namnet härleder sig. Om de Norrske Förff. fått den uttydningen af Lapparna sjelfve, att namnet skall härleda sig från deras Bågar, så bör det icke skrifvas: "Juks" utan "Juoks", hvilket sistnämde ord efter Lindahls egen orthografi betyder Båge. "Juks"deremot betyder de remmar, hvarmed Lapparna knyta fast sina fötter på skidorna. Är det så, att Gudinnan fått sitt namn af "Juks" som också hörde till jagt, så bör namnet skrifvas Juks-Akka; men om namnet kommer af Båge, som Jessen menar, så bör det skrifvas "Juoks Akka".

§. 25.

Hvarifrån Sarakka fått sitt namn, är icke så lätt att förklara. En del skrifver detta Namn med S, andra med Z. v. Vesten skrifver Sader-Akka, men hans orthografi är icke mycket att rätta sig efter, emedan utgifvaren af hans Bref, tydligen rådbråkat de Lappska Namnen. Lindahl et Öhrl. säga, att "Saret" betyder skapa och Högström anmärker pag.179., att man i somliga Lappmarker brukat ordet "Saragads" för ett nomen appellativum i stället för Creator. Man skulle i anledning deraf kunna sluta, att Sarakka fått sitt namn af Saret; hvadan Sarakka skulle betyda den skapande quinnan, eller skaparinnan. Denna förklaring vinner ännu mera trovärdighet deraf att Lind. et Öhrl. under ordet Saret anföra följande exempel: "Naute le mo Sarakka Sarem". Ita me formavit Sarakka, hvaraf det blir troligt, att Sarakka ansågs såsom den egentliga Skaparinnan, eller att det var hon, som skapade kroppen på den förut gifna anden (hvilket den Anonym. och Sidenius upgifvit) ehuru Jessen tillegnar denna handling åt Madder-Akka. Lindal et Öhrl. anföra äfven: "Zarakka: Dea parties, olim a Lapponibus culta, cui adscribebant partus formositatem et felicitatem parturæ; hodie de partu felici et facili dicitur: "Sarakkan edne nuolei", h.e. Mater Sarakkæ ligamina solvit etc. [Sarakka: skapare, så skapade mig Sarakka. Sarakka, födelsesgudinna som dyrkades av Lapparna i forntider, vilken de tillskrev en lycklig och vacker födelse, nuförtiden säger man om en lycklig och lätt födsel: "Sarakkan edne nuolei", d.v.s. moder Sarakka löser upp binder, slickade och metaforiskt tog sig an]. Vid denna [latinska] öfversättning bör anmärkas, att ordet "nuolei" troligen icke betyder: ligamina solvit, utan snarare: lingebat, et metaph. adoptavit. "Nuolei" är nemligen ett imperf. Obsolet af Finnska "Nuolia" idem ac "njallot" i Lappskan.

§. 26.

Om Madder-Akka säga Lindahl et Öhrl. Mudder-Akka olim Dea gravidis inferviens etc. På hela 3 ställen hafva de skrifvit "Mudder-Akka", så att det icke kan vara tryckfel; men Mudder-Akka kan alldrig blifva den rätta skrifarten, ty "Mudder" låter mera tyskt än Lappskt. Lindahl har antingen hört illa eller också läst galit, då han skref Mudder-Akka.

Om vi skulle supponera, att Lapparne lånt sin "Madder-(skrifves rättare "Maadder", v Vesten skrifver "Mader") Akka af någon annan Finsk folkstam, så skulle Taciti yttrande om Esterna, "matrem deum venerantur" kunna lämpas på den ofta nämda "Madderakka", hvilken utan tvifvel är en mycket gammal Gudomlighet hos Lapparne. Detta är naturligtvis en gissning; ty då jag icke har mig någonting bekant af Esternas Mythologi, så kan jag icke anföra annat än en gissning i det fallet.

§. 27.

Högström nämner endast Sarakka i förbigående och citerar dervid v. Vesten. Deremot talar han om en Viros-Akka, hvilken Torneus kallar Viran Akka, som skulle betyda "de Liffländers kärring". Vist är, att virolainen i finskan betyder Liffländare, men hvad anledning Lapparne må hafva haft, att förguda en kärring från Liffland, kan jag icke utgrunda. Ganander vet ingenting om Viran Akka. Han nämner helt kort en Viran kannos, som befordrade hafver växten.

Torneus säger om Viran Akka, att "en namn kunnig Seita har fordom stått midt i Torneå Lappmark, den de kallade Viran-Akka, h.e. de Liffländers kärring. Till henne hafva alla omkringliggande Lappar offrat. Birkarlar hafva kastat henne en gång långt ifrån sitt rum, efter hon var intet annat än en trästubbe, likväl hade hon kommit i sitt rum igen. Men nu är samma förruttnad." Torn. pag. 16.

Denna Viran-Akka har jag placerat här bland de öfriga Akker, emedan det är troligt, att hon i de ostliga Lappm. som gränsa mot Finland, blifvit dyrkad i stället för, eller jämte de öfriga. Hvad denna Viran-Akka hade för förrättning, har Torneus icke underrättat oss om.

§. 28.

Det är icke förutan, att dessa Akker lefva ännu i Lapparnas minne. Sarakka är ett mycket bekannt namn ibland dem. I Kautokeino finns ännu en Lappslägt med tillnamnet Sarak, annars kallar man en yngre Villrens tjur, som blifvit bortdrifven från Renflocken af den starkaste tjuren, för Sarak. En mycket dunkel sägen har jag hört i södra Lappmarken om en sten, hvarå en slags Rune skrift skall hafva varit inristad, hvilken efter någon gammal Lapps förklaring skall hafva innehållit följande stroph: Sarakkam, Sarakkam mijab vaivaisit teki powti kålmå tjuote japeh mangel tulwe, d.ä. Min Sarakka, min Sarakka har skaffat oss eländiga hit trehundrade år efter floden. Denna berättelse har jag hört af min Far, som fått den af sina Förfäder, hvilka en lång tid voro Pastorer i Piteå Lappmark. Huruvida denna saga emanerat ifrån Lapparna synes osäkert. Den förtjenar endast anföras så som ett bevis på, att Sarakka varit bekant ibland Lapparna.

§. 29.

Emedan Akkerna spelade en så vigtig roll i Lappska Mythologien, så torde man här böra anföra några prof på de offer, som tillegnades Dem.

"Akkerna ärades under spisning i vatten och i brennvin, men i synnerhet i en slags gröt. Ibland dessa Akker var dock Sarakka den förnämsta." Jessen l.c. pag. 16.

"Sarakka, som också kallades Sarag-Akka hade sin plats vid Elstaden. Åt henne offrades i synnerhet af dricksvaror. De åkallade henne ofta uti alla sina förrättningar. Man offrade till henne, utan att förut rådfråga Trumman. Hon hade äfven ett Tempel, som föreställdes under No. 28 på Trumfig." Jessen l.c. pag.21.

NB. Förf. upger icke om dessa Tempel funnos i Naturen, eller om de endast funnos på Trumman. Jag finner troligast, att iden om Tempel blifvit lånad af de Christna, och att de Tempel, som han omtalar, bestoda antingen i en hornhage, eller i någon annan stängsel af Träd med någon trädstubbe eller sten i Midten. De norrske Förff. omtala sällan, att de Upräknade Gudomligheterne föreställdes under bilder.

§. 30.

"Barnaföderskor drucko Sarakkas vin före födslen, och åto tillika med närvarande quinnor dess gröt, när de blifvit förlöste. Somliga gjorde Gästabud Sarakka till ära."

"I nämde gröt satte de 2ne pinnor, en klufven, på hvilken hängdes tre ringar; den andra pinn var svart, och den tredje hvit. Dessa pinnor blefvo 2 eller 3 dygn lagde under Bågen; befunnit man då, att den svarta pinn var borta, så betydde det, att antingen modren eller barnet skulle dö. Var deremot den hvita pinn osynlig, skulle bägge lefva. Gröten blef sedan icke äten, förr än Trumman gifvit Utslag."

"Man offrade åt Sarakka, Tuppar, hönor, renkalfvar och Hyndor, men af de sistnämde offren, fingo endast quinnor spisa."

"Åt Madder-Attje och Madder Akka offrade man efter Spå Trummans anvisning. Madder Akka såsom quinnokönets skyddsGudinna höls i större aktning, än Madder-Attje. Den sistnämde hedrades äfven med Tempel." Jessen l.c. pag. 16.

§. 31.

"Utom Tuppar fick intet handjur offras åt Sarakka." Jessen. pag. 48.
"Det, som offrades till Sarakka, förtärdes endast af quinnor." Jessen. pag. 49.
"De trodde att Sarakka skulle styrka deras Hustrur och barn." Jessen. pag. 68.
"Hafvande quinnor drucko Sarakkas Skål, och åto Sarakkas gröt." Jess. pag. 44.
"Barn omdöptes åt Sarakka; Lapparne åto Sarakkas Lekamen och blod." Jessen.
"De bådo vid samma tilfälle om förlåtelse, att de måste gå till Jubmel kare, (Guds bord)" v. Vesten l.c.
NB. ideen om döpandet, och ätandet af Sarakkas Lekamen och Blod, äro utan tvifvel lånta Begrepp.

§. 32.

"När man offrade åt Sarakka och andra Gudar, ställdes en stubbe opp, som kallades värro-muor, (offerträdet). Denna stubbe ställdes så, att roten, som skulle förställa hufvudet ställdes oppåt, men stammen, som skulle föreställa kroppen ställdes neråt." Jessen l.c.

Om det förehöll sig så, som Jessen tyckes hafva fattat saken, att en sådan stubbe ställdes opp äfven för andra Gudomligheter vid sjelfva offertillfället, så skulle deraf följa, att Lapparne icke tillegnade dessa stubbar någon gudomlig kraft, utan så vidt den meddelades af den förmodade Gudomlighet, åt hvilken man för tillfället offrade. Detta är en vigtig Uplysning i den Lappska Gudaläran; ty det är en stor skilnad, att tillbedja en stubbe, eller att under bilden af en stubbe tillbedja ett förmodadt andeligt väsende, som inbillningen framkallat och öfver tron tillegnat gudomlig eller öfver naturlig förmåga. I förra fallet är det stubben, men i sednare fallet är det ett, under stubben förestält andeligt väsende, som tillbedes.

Vi kunna väl icke biträda Jessens åsikt i det fallet, att stubben tillverkades för hvarje särskilt offer tillfälle; ty af Svenska författare är det nogsamt bekannt, att Stubben en gång fabricerad, fick föreställa den förmenta Gudomligheten, så länge, som den kunde motstå förrutnelsen; likväl förnyades bilden ofta nog, då den tagit någon synbar skada, äfven som den ofta måste smörjas med blod eller fett, och på annat sätt putsas och ansas med underbäddande af Björk- eller Granris, m.m. Hvad som nu är anfört om offrandet m.m. hörer egentligen till Offerläran, hvarom framdeles mera.

§. 33.

"En af Lapparnas äldsta och mest ärade Gudar var Horagalles, som på Trumman (Trumfig. No. 9) finnes beteknad med en dubbel hammare. Han kallades ock Horan-Galles, Horan-Orias, Horesgudsk, och Attje-Gadze, hvilka Namn betyda så mycket som en tjenare af magtens fader. Han svarade egentligen emot Thor, hvadan somlige Lappar kallade honom Turaturos-podnje. Denne mägtige man bodde som Madder-Akka i medlersta luften. När något djur var förtrolladt, skulle man genom Juoigning (så kallas den Lappska sången) och hamring på Trumman, samt genom offrande beveka honom, att befria det förgjorda. Han kunde äfven göra andra menniskor skada på Spåmännens anmodan, samt hämnas deras lidna oförrätter; men träffade han ej den åsyftade, eller om han på något sätt blef emotspådd, så vände han sin förderfvande kraft emot Spåmannen sjelf; hvilken dervid måste offra honom många offer, hvarigenom mången blifvit fattig, och kommit till tiggarstafven. Horagalles kunde äfven befordra gräsväxt, och rehnarnes Uppehälle. Han föreställes vara bunden, och måste släppas lös, för att kunna verka något." Jessen pag. 19. 20.

§. 34.

Att ett så majestätiskt fenomen som Åskan skulle blifva föremål för den enfaldiga mängdens vördnad och beundran, var icke att undras på. De flesta Hedniska Nationer hafva ställt åskan ibland sina mägtigaste Gudomligheter. Åskan har äfven i Lappmarken lemnat efter sig många märken. Icke under då, att Lapparna ansågo den för en stor och mägtig Gudamagt.

Jessens förklaring öfver de anförda Namnens betydelse, tyckes vara en bra fri öfversättning, då han säger, att de skulle betyda "en tjenare af Magtens fader."

"Galles", som rättare skrifves kaalles (Lind. et Öhrl. skrifva kalles) betyder en Hjelte, en mycket stark och vördig man. Hora tyckes vara ett onomatopoja eller imitation af Åskans ljud; Hvadan Hurri (Tetrao Bonasias) för dess bullrande i flygten. I finskan förekommer verb. Huran, murmuro; en Lappslägt i Karesuando kallas Hurri, och en Man i Juckasjärwi, som är mycket högljudd och bulrande i sitt tal, kallas Huru Jussa.

Horagalles betyder således den bullrande hjelten, eller som man säger i Svenskan en dunderkuse, eller Bullerbas. Horan är genitiv af Hora; Orias är icke så godt att dervera, emedan det finnes så många dit åt ljudande ord både i Lappskan och Finskan; men om, som troligt är, o på detta ställe bör uttalas som det grekiska w, eller finska u, så har Orias sin närmaste radix i finska "uros" som också betyder en vördig man, en hjelte (se Renvalls Lexicon) hvarmed äfven Lappska ordet Ores, hanne m.fl. stå i närmaste slägtskap.

"Gudsk" skrifves rättare kutsch, är ett slags adjectiv Ändelse, hvilken bifogad till ett nomen substantivum ger det betydelse af någonting åldrigt, för detta, som varit hafver; till ex. kaalleskutsch, f.d. hjelten, men för det närvarande antingen af ålderdom försvagad, eller med döden afgången; Jamikutsch, den aflidne. Horeskutsch utmärker således f.d. dunderkusen, i anseende till Åskgudens förmodade ålder, hans långa mellantider, då han icke låter höra sig o.s.v. förklaringen af Namnet "Attje Gadse" skola vi spara till längre fram, hvarest Gadse oftare förekommer.

Toratoros - eller Turaturos podnje, är likaledes ett onomatopoja, eller härmande af Thordön. Ordet tyckes vara sammansatt af Hirat, (NB. u bör läsas som Grækiska w) förmodligen lånadt af Sv. Thor; Uros, hjelte; Podnje, Gubbe. Turat-Uros-Podnje, blir allt så Thordöns Gubben, hvilket torde hafva varit ett bland heders namnen.

§. 35.

Siden, hos Ganand. kallar åskans Gud "Torden" hvilket är ungefärligen det samma, som Sv. Thordön. Han säger att "Lapparna fruktade den som en Gud, som oftast blifver vred, och slår stora stycken af Bergen, nedfäller trän, och slår fä och menniskor ihjäl. Ty åskan bullrar ofta i Lappmarken för de höga fjellens skull. När hon i sin vrede låtit höra sig i luften, hafva de lofvat henne offer, hvilket de också "Hållit". Siden, hos Ganand.

Den Anonym. hos Leem nämner "Horan Galles, som ofta vredgas, som icke allenast slår stycken af Bergen och nedfäller trän, utan äfven dödar Menniskor och kreatur, hvarföre Lapparna, för att Blidka Horan Galles, då han låter höra sig i skyn, hembära honom offer."

Ett annat Namn på åskans Gud är "Tiermes" som förkommer hos Scheffer och Sidenius. Den sistnämde tillägger, att "Tiermes, var en lappsk öfver Gud, som rådde öfver åskan, Thordön regnbåge, samt menniskors hälsa och lif; d° öfver väder och vind, öfver havet och vattnet; har fått offer, på det han skulle ned lägga hafsens Storm." Siden, hos Ganand.

Att Torden är lånt af Svenskan, och taget från Helgelands Lappar eller Trakten af Trondhjem, kan icke betviflas, men hvarifrån "Tiermes" kommit är svårare att förklara. Förmodligen har Scheffer fått tag i Tiermes från södra Lappmarken eller Jämtland. Att som Ganand. Gå ända till Hermes blir väl den sista tillflyckt, som kan tägas i Etymologien. Man kan väl snarare derivera ordet från terme, eller tierme, finska Törmä, Elvs bakke, ripa altior prærupta; af Åskans egenskap att slå ner i backar, kan Lappen hafva kommit på den ideen, att kalla Åsk-Guden: Tiermes, h.e. Backaren, eller Backgräfvaren.

§. 36.

Det vanligaste namnet på Tordöns Guden i medlersta Lappmarken, är Aija, farfar; Aijek, den lilla Farfadren; Atjekatsch, den lilla Fadren. Dessa namn förekomma mest i den Svenska Lappmarken, och utmärka den vördnad, man hyser för Thordön. Attje och Aija är den största heders titel, som Lappen kan tillegna en mycket vördig person. Af vördnad för björn, hafva de gifvit honom Namnet Puold-Aija, Backfarfar; Presten får vanligen heta Attje, far. Attje och Aija äro således sådana namn, som man af vördnads betygelse tillegnat Thordöns Guden.

I Torneå Lappmark kallas Åskan Pajan, d.v.s. Smeden, af Finska Paja, smedja. Måhända har man i dessa Lappmarker kallat åskan "Pajan" i rapor på Ilmarinen, som också var en smed, och är icke så aldeles obekant i de mot Finland gränsande Lappmarker. Namnet "Ilmaris" förekommer till och med hos Leem, men det är utan tvifvel ett adopteradt namn.

§. 37.

Om den ofvannämde Aija, Aijek eller Atjekatsch har Högström följande Curiösa berättelse. "Hos mina Lappar har jag märkt, att de hålla det (åskan) för ett särskilt väsende ifrån Gud, och jämväl sådant, som är bådo godt och ondt, emedan denna Naturen efter deras berättelse, blifvit af Perkel stjälands, skapad i en stenklippa, utan att Jubmel skulle få veta deraf. Men sedan Jubmel eller Gud fick det samma veta, gick han dit, samt hämtade ut och födde honom opp. Och emedan denna Thor Gubbe, är således den ondas Barn, men Guds fosterbarn (efter deras egna ordasätt: så är han både god och ond; varandes hans förnämsta och egentliga göromål, att döda och förgöra alla Troll och Spökerien, som och deras Säite, hvarom framdeles skall talas, oftare af Åskan blifva rörde, hvilket han efter deras mening gör med sin båge, som de kalla Ajan joksa (Regnbågen) eller Storfadrens Båga. Och emedan han dermed gör menniskorna godt, at han utrotar dessa Trollskaper, hvilket de finna sig pliktiga att erkänna, häldst han ock i annor händelse, besynnerligen då han rörer deras helgedomar, kan göra dem skada, så bör han jämväl räknas bland deras fordna afgudar." Högstr. Pag.

§. 38.

Denna berättelse om Thorgudens tillkomst är visserligen interessant, men icke lär den vara så gammal, icke heller så äkta Lappsk, som man af sakens beskaffenhet kunde förmoda. Perkel är nemligen ett väsende, som icke förekommer i Lapparnes äldsta Sagor. Thorgudens förföljelse mot troll o.d. hörer mera till den Skandinaviska Folktron. Lapparnas troll voro dessutom sådane varelser, som hvarken de eller deras Aijek hade något skäl att förfölja, och det synes derföre sannolikt, eller mer än troligt, att denna Historia är lånad från Norrige.

§. 39.

Högström berättar vidare: "Men eljest har jag åter af andra Lappar fått inhämta om samma person följande: händelse, att då en flicka hade i skogen satt sig ner vid ett träd, kom den onda och bad henne lägga torr tjäruved i sin mudd, den hon hade under hufvudet. Men när hon denna veden itändt, och hon blef varse, att mannen hade horn, vardt hon förskräckt, och skulle fly, men slapp ej undan hans våldsamhet, hvaraf hon blef hafvande och födde en son, som ouphörligen gret och viste sig orolig. Gud kom och tog barnet med sig opp i skyn, samt frågade, hvilken det ville vara till hjelp, antingen sin far eller mor. Barnet svarade sig vilja hjelpa modren, och förfölja fadren med all sin slägt, det han ock nu gör, far i luften och klyfver Berg, samt slår eld i trän, då de (Trollen) göma sig under dem." Högstr. pag. 178.

Denna berättelse tyckes icke heller vara ursprungligen Lappsk. Den har för mycket smak af Påwedömet och de många historier om Hin håle, som sedan den tiden gå i svang bland svenska och Norrska allmogen. Någon ond ande med Horn, tror jag knapt Lappen har kunnat föreställa sig. Men i och genom Påwedömet har den onde fått både Horn och klor.

§. 40.

Till Dunder Gudens ära kan man ännu tillägga följande: "Åt Horagalles fick ingen Höna eller castrerad rehn offras. Af det offer som offrades åt honom, fick ingen quinna äta." Jessen l.c. pag. 48.

Linné anför äfven följande anecdot, som kan höra till detta ämne. "Timidus noster Lappo tonitrante Jove, quærit communiter securum asylum sub Betula, uti imperator Tiberius olim sub lauri corona, quasi illa tonantis Jovis iræ resitere posset; quæsivi rationem, obtinui nullam." Lin. Flor. Lappon. pag. 262. [När åskan går, söker vår skygge lapp vanlige en säker fristad under en björk, liksom kejsar Tiberius under lagerträdets krona, som om denna kunde motstå den dundrande Jupiters vrede; jag har sökt utgrunda orsaken till att han gör så men har icke kunnat finna den.]

Orsaken, hvarföre Lapparna vanligen ställa sig under en Björk, när åskan går starkt, är förmodligen den, att man funnit henne oftare slå ner i Tallar och Granar än Björkar, hvilket väl kan hafva sin naturliga ordsak.

Huruvida åskan nu mera af någon Lapp kan anses för ett särskilt väsende, kan icke så noga utrönas. Visst är, att en del hysa mycken respect för åskan. I Luleå Lappm. tillegnar man åskan en vigg, som kallas tjuolonis', med denna vigg tros hon klyfva träd och andra föremål.

§. 41.

Emedan jubma i Lappskan betyder dån, dunder, och det i synnerhet säges om Åskedunder: Atjekatsch jubma, d.v.s. Åskan bullrar; så föres man ovillkorligt på den tanken, att Jubmel, (Gud) härleder sig från detta "jubma" likasom Jumala i Finskan också naturligast kan härleda sig af jumisen, susurrans tons Reenvalls Lex. pag. 131.

Jag tycker, att då ingenting i Naturen är kräftigare än Åskan, att Upväcka en vördsam föreställning, om ett mägtigt öfvernaturligt väsende: så måste också detta majestätiska Naturfenomen hafva gifvit de flesta Nationer anledning, att föreställa sig en Gudamagt, som så mägtigt och majestätiskt uppenbarar sig i detsamma.

Denna tanke är så mycket mera påträngande, som orsaken till fenomenet varit alldeles obegripligt, både för Lärd och olärd, ända till sednare tider. Jag tycker derföre, att det är alldeles onödigt, att gå i sina derivationer till Ebreiska, Grækiska m.m. så länge man kan finna stamordet på närmare håll, till och med ännu lefvande i Språket.

§. 42.

Hvad är väl naturligare, än att till ex. Jubma lä almen, (dundret är i himmelen) genom ett hastigare uttal, och genom de 2ne vocalljudens möten förvandlades till: Jubma l'almen. Detta är icke blott en gissning, utan det är någonting, som låter säga sig ännu i denna dag.Jubmal' almen: dundret är Himmelen. Men detta "Jubma", kunde det väl vara någonting annat, än ett stort, mägtigt öfvernaturligt väsende, som lät höra sig der uppe, och hvilket stundom i ett ögonblick krossade Berg och klöf de starkaste träd i spillror? Och måste icke denna kraft, enligt den tankegång, som äger rum i ett obildat sinne, innan kort sammanflyta till enhet i medvetandet med sjelfva bullret, så att orsaken till bullret får samma namn, som Bullret; alltså: Jubmal almen, Gud är i himmelen.

§. 43.

Vi måste framför allt icke glömma våra egna barnsliga ideer vid dessa och dylika ords derivationer. Ett barn, som första gången hör åskan, måste ovillkorligen dermed förena föreställningen om ett stort, herrligt, öfvernaturligt och mägtigt väsende, som åstadkommer ett sådant dån. Det samma har jag sett hända mången fullväxt menniska bland allmogen. Således måste Thor, som icke annat är, än ett härmande (onomatopoja) af åskans ljud, vara ett stort och mägtigt väsende, nemligen den starke Asa Thor, som slog med sin hammare. Man säger ännu på många ställen i Vesterbotten: Thorn (d.v.s. Åskan) går, höres, dåner o.s.v. d.v.s. Thorn, som egentligen skulle betekna ordsaken till Bullret, har här kommit att betekna sjelfva Bullret, och så har det äfven gått med Jubma i Lappskan. Det som Ursprungligen beteknade Bullret, kom slutligen att betekna ordsaken till Bullret; men ordsaken, eller det, åstadkom Bullret, kunde ju ingenting annat vara än Gud sjelf.

§. 44.

Att detta Jubma, gifvit Lapparna första anledningen, till föreställningen om ett mägtigt öfvernaturligt väsende, tyckes vara enligt med de menskliga ideernas utveckling; ty ovillkorligt måste den råa obildade, menniskan föreställa sig ett verkligt lefvande väsende såsom ordsak till det vördnads bjudande bullret, hvaraf också följer, att Jubmel låter naturligast härleda sig af samma Jubma; att Jubmel, varit den första Gudomlighet, som Lappen kunnat föreställa sig, synes mer än sannolikt. Dess gemenskap med Finnarnes Jumala, tyckes bekräfta det samma; ty att Ibmel, Immel, Jubmel, Jummel, och Jumala, ursprungligen betekna ett och samma föremål, kan väl knapt betviflas. Antager man nu, att Lappar och Finnar Ursprungligen varit en och samma Nation, så måste Jubmel eller Jumala hafva tillkommit på en tid, då det var obetydlig skillnad mellan dessa bägge Nationer. Antager man åter, att Lappar och Finnar icke höra till en och samma menniskoras, så måste endera hafva länt Jubmel eller Jumala, af den andra. I hvilket dera fallet som häldst, måste Jubmel vara mycket gammal, efter han är en ibland de få Gudomligheter, som dessa Nationer hafva gemensamt.

§. 45.

Det följer af Sakens Natur, att Jubmel ursprungligen beteknat ett enda föremål, hvars benämning alltså måste vara ett Nomen proprium; men af Logiken är det klart, att ett Nomen proprium kan blifva ett Nomen Apellativum, så snart föreställningen om ett enda föremål, kan lämpas på flere, d.v.s. föreställningen blir då ett begrepp, och det ord, som beteknar begreppet, blir också ett Nomen Apellativum. Detta är icke en blott supposition, utan en satts, som väl låter bevisa sig. Deraf följer, att Jubmel, som ursprunligen beteknade ett enda föremål, till ex. Dunder Guden, med tiden kom att blifva ett Nomen Apellativum, så snart man jämte den Ursprungliga Dunder Guden antog andra Gudar på hvilka föreställningen och namnet Jubmel kunde lämpas. Det ord, som först beteknade ett enda föremål, beteknade slutligen ett begrepp, och blef då ett nomen apellativum.

§. 46.

På detta sätt kan Jumala också blifva ett Nomen Apellativum; ty ehuru Isä Jumala, Poika Jumala etc. är, såsom Gottlund riktigt anmärker, ofinskt: så låter det likväl säga sig, Isä on Jumala, Poika on Jumala, (Fadren är Gud, Sonen är Gud) o.s.v. I denna satts är predikatet "Jumala" redan ett Nomen Appellativum, då det låter hänföra sig såsom prædikat till flere subject. Nomen proprium Jubmel, och Jumala, har således blifvit ett nomen apellativum, på samma sätt som ordet Cæsar, ifrån att vara ett Nomen proprium, blef med tiden ett Nomen apellativum. Att detta ord nu beteknar ett Begrepp, är en klar Logisk sanning.

Men så snart Jumala eller Jubmel blef ett Nomen Apellativum, så måste äfven den ursprungliga Dunder Guden, få ett särskilt namn, ty Jubmel som kom att betekna flere föremål, kunde icke sedan den tiden betekna ett enda föremål, lika som Cæsar, som efter Julii tid, kom att betyda kejsare, icke vidare kunde betekna någon viss Person. Likaså kan ordet "Jumala" nu återigen vara ett nomen proprium, då det efter Christna religionens införande beteknar ett enda föremål. Derpå tyckas äfven Lapparnes berättelse om en enda öfver Gud syfta, hvarom Högstr. anför, "att Lapparne i hans tid erkände en enda öfverherre öfver allt, som de kalla "Jubmel" och denna Jubmel ansågo de såsom hufvudet för de Goda Naturerna." l.c. Cap. 11. §.§. 3-4.

§. 47.

Om så är, att någon af Scheffers sagesmän tagit berättelsen om Jumi eller Jumo af Lapparne, så hänför sig äfven denna föreställning till den ursprungliga Dunder Guden; ty antingen man läser "Jumi" eller "Jumo" så måste likväl ordet vara på det närmaste beslägtadt med Jubma, eller Finska Juminä, jumiä m.fl. hvilka alla betekna ett dån, dunder eller bullrande; hvadan också den insect larv, som på svenska kallas väggsmed (Callidium Violaceum) hetter på Finska Jumi, för sitt knäppande ljud i väggen.

Vi behöfva således icke härleda "Jumo" från den fabelaktiga Yme, ej heller behöfva vi, för derivationen af Jubmel skena bort ända till grækiskan, då som sagt är, stamorden för dessa namn ännu finnas i språket. Med ett ord: efter Etymologiska grunder, är Jubmel en urprungligen Lappsk Gudomlighet, och efter logiska grunder, måste han hafva varit deras äldsta Gud. Ty föreställningen och ett föremål, hvars namn flere föremål hafva, måste vara äldre, än föreställningen om de föremål,som beteknas med ett redan gifvit namn tillhörande det första nämda föremålet. Således måste föreställningen om föremålet Jubmel, vara äldre än de föremål, som bära Jubmels Namn, lika som föreställningen om individen Cæsar måste vara äldre än de individer, som fått Cæsars namn. Detta kan vara tillräkligt om "Jubmel." Vi gå nu till andra Gudomligheter.

§. 48.

Till de Gudar, som äro lägre nedi luften, räknar Sidenius äfven Bjegs-Olmai och Gissen-Olmai; men Bjegsolmai försättes af Jessen i Fudnos-Aimo, d.v.s. Fans verld eller Helvetet. Ganand. har endast Uptagit namnet på denne "Bjegs Olmai" efter Siden; men den Anonyme hos Leem säger, att "Bieg- Olmai är en Gud för väder och vind, vatten och haf. Till honom offrades på det han måtte stilla hafvets storm."

Jessen tillägger, "att Storm och Urväder hade sin plats i Funos Aims, (Helvetet), hvarest Biegs Galles (Väderhjelten) med sin skåfvel (kåiwo) utslungade hagel och urväder, samt blåst och storm." Jessen pag. 66.

Om denna Gudomlighet är ett verkligt mythologiskt föremål, och icke blott en sinnebild af vinden; så har den troligen tillhört Sjökustens Lappar. Ingen af de Svenske Förff. vet något om honom. v. Vesten i Bref. l.c. skrifver Bier-Salmai, hvilket är tryckfel, och bör läsas Biegs Olmai. Gissen Olmai, som rättest skrifves Kiesse-Olmai, betyder Sommar mannen, ett föremål som förekommer endast till namnet hos den Anonym. och Siden. NB. Biegs- eller Bjegs-Olmai skrifves rättast Pjegg-Olmai, af Ordet Pjegg, väder vind, och Olmai man.

§. 49.

Vi komma nu till den classen Gudar, som skulle hafva sitt tillhåll på jorden. Ibland dem ställer Siden. de så kallade Junkrarne främst, men de öfrige Norrska Författarne vet ingenting om dem. Möjligt är, att Siden. fått namn på Junkrarne i Salten, eller må hända har han tagit dem af Scheffer. Enligt Svenska Författare skulle både Stor och Lill-Junker hafva tillhört Luleå Lappmark. Både Torneus och Högstr. omtala dem, och namnet "Junkar" är icke alldeles obekannt i denna Lappmark.

Ganand. anför efter Siden. att ’Junkari var en Lappsk afgud hvilken dyrkades, såsom gynnande jagt och djurfänge. Han anroptes vid en stor sten eller trädstubbe, dit och honom till heder Renblodet och alla hornen af hvar Lappsk familj samlades (NB. Meningen lär vara, att Junkarens bild beströks med blod.). Han var tillbeden under namn af Storjunker, och Lill-Junker." Ganand. efter Siden.

Vi kunna väl icke draga i tvifvelsmål att Junkrarna varit föremål för Lapparnes dyrkan, men hvarifrån de fått namnet "Junkar" är för mig obegripligt. Lappska är det icke. Enligt Lindfors Lexic. skall Junker fordom hafva betydt en Juvenis Ge[ne]rosus, "kanske till och med en prins, hvadan och den Falska sturen kallades Dal Junkaren, men af hvad anledning Lapparne fått en sådan Junker ibland sina Gudar, är nu mera omöjligt att afgöra. Att namnet är lånt kan tagas för afgjordt.

§. 50.

Torneus yttrar om Junkar följande: "Stor Junkaren veta Torne- och Kemi Lappar intet af, näppeligen och Piteå och Umeå Lappar. Utan allenast, så mycket jag understått har, är den Store Junkaren i Luleå mark allenast vid Gråtræsk uti ett Berg sig Uppenbarades, hvilket så är kunskapadt, att en fogde med sitt följe reste deröfver: då Lappen den honom ledsagade, kom gent emot Berget, satte han sitt yxehörn uti isen, och hvarslade deromkring Storjunkaren till ära och tjenst, ty han sade, att Storjunkaren bor i det Berget. När Fogden frågade: hvad godt gör eder den Storjunkaren? sade Lappen: då vi ro och fiska i detta träsk, så står han på stranden, har en liten bössa i Handen; då vi ro, står han i båten, när han ser flyta en Fogel, skjuter honom och gifver åt oss. Han är vacker lång karl uti Svartajunkare kläder, men fötterna äro likasom Fogla fötter. Hæc Lappo." Denna historia ger tydligen tillkänna, att både namnet och klädjedrägten är lånad; men af hvad anledning? Troligen har det ifrån början varit ett bedrägeri af Birkarlar, hvilka genom den föregifna, kanske med flit utstofferade och i det nämda Berget Upställda Junkaren velat narra Lapparne, att komma dit med offer. Grätræsk är annars ett Namn, som jag icke hört nämnas i Luleå Lappmark. Jag kan undra om icke Torneus här förblandat Gråtræsk i Arfvidsjaur som hör till Piteå Lappmark.

§. 51.

Högström anför om Junkrarna följande: "Att någon Nation skulle denna tiden tillbedja Stockar coh Stenar, har jag näppeligen velat tro, innan jag i denna Lule-Lappmark tid efter annan fått med egna ögon se sådana styggelser. I Jockmocks Prestgård förvaras trenne sådana beläten, tillhuggne med yxa af rötter, under liknelse af Menniskor, hvilka om år 1738, blifvit tagne af en Kaitum Lapp, som inför Härads Rätten sedermera bekände, huru han med bugande och tillbedjande fallit dem till fota. Den ena kallade han "Stor Junkare", och var den störst. Om de andra, som voro smärre presenterade hans (Junkarens) hustru, barn eller drängar, är mig obekant." Högström l.c. §. 8.

Det är således intet tvifvel, att Lapparne i Luleå Lappmark verkligen haft en stor Junkar och Lilljunkar, men anledningen hvarföre detta så främmande namn kommit in i deras Gudalära, kan nu mera icke utredas.

§. 52.

Af en mera Lappsk Natur tyckes Leib Olmai och tjatse Olmai hafva varit. Leib-Olmai var ett skogs Råå, som hade vård om djuren i Skogen." Jessen pag. 64.

"Leib Olmai var jagt Guden. Till denna gjordes bön, offer och knäfall, morgon och afton." Anonym. hos Leem.

"Leib Olmai en af Lappska Gudar, som bodde på jorden, en Gud för Skytterier, djur och fogla fånge. Lapparne gifva honom offer, att de må vara Lycklige i deras skytterier och fogla fänge." Ganand. efter Siden.

§. 53.

Namnet "Leib-Olmai" kommer af lappska ordet leipe (alnus incana Willd.) ett träd, som växer ganska ymnigt i Lapp- och Finmarken. Det tyckes hafva varit ett slags heligt träd för Lapparne, emedan barken deraf tjente dem till många behof. Decocten af barken brukades till medicin i hvarjehanda utslags sjukdomar. När barken af nämde träd tuggas, ger den en brunröd saft, hvarmed Lapparne bereda sina ren-härnor och renbällingar, den tuggade barklagen sprutade quinnorna på sina män, när dessa fällt en björn, och den dödade Björn sjelf skulle dermed begjutas. Med saften af den tuggade barken plägade man äfven rita Figurerna på den beryktade Spåtrumman, o.s.v. Leib-Olmai betyder således egentligen: Alderträdsmannen. h.e. alnus incanæ vir.

Men egentliga anledningen till detta namns metaphoriska bemärkelse (Jagt Gud), lärer man hafva tagit af det förenämda bruket, att bespruta den hemkommande björnjägaren och den dödade björnen sjelf med alderbarkslag; antingen då björnjägaren eller björnen eller båda delarne fingo heta Leib-Olmai, allt nog: den besprutade alderba[r]ksmannens andeliga representant, fick också bära samma namn, och så upkom då Jagt Guden.

§. 54.

"Tjatse Olmah voro Sjö Rån, som hade vård om fiskarne." Jessen pag. 64.

Den Anonym. hos Leem skrifver Kiöse-Almai, och säger att man offrade till honom för godt fiske, v. Vesten nämner Gjase-Almai, och Ganand. efter Sidenius skrifver Kiase-Olmai, samt tilläger, att den är en fiskeriets Gud, som sänder fisken till kroken, nätet eller garnet. NB. Efter Lind. et Öhrl. orthografi bör det skrifvas Tjatse-Olmai, hvilket betyder: Vattumannen. Förmodligen var det endast fiskar Lappar vid Norrska kusten, som dyrkade Tjatse-Olmai. De Sv. Förff. veta ingenting om denna Gudomlighet. Huruvida denna Tjatse-Olmai svarade mot Svenskarnas Sjö-Rå, eller Norrmännernes Drauen, är icke så säkert.

§. 55.

Vi komma nu till ett slags Gudar, som voro bekanta öfver hela Lappmarken, och derföre, att de voro allmänt dyrkade, ännu sitta quar i Lapparnes minne. Deribland kan man nämna Passe, ett slags helgedom, som är bekant i alla Lappmarker, äfven i Finnmarken, ehuru de Norrska Förff. till ex. Leem icke nämner annat än Passe-Vareh, (heliga Berg.)

Passe har ingen förvandskap med Svenskarnes Brese, Bjesse eller Basse; hvilket Rudbeck i sin Atlantica föreställt sig; utan namnet kommer helt simpelt af Lappska ordet passet, som betyder steka.

Härvid måste man föreställa sig, att det var en tid, då Lapparna i brist af kok kärl, måste steka sin mat för eld. Denna method är ännu mycket bruklig, och användes allmänt på resor, hvarest man icke kan med hafva kokkärl. Lapparne kände troligen alldrig konsten, att bereda metaller; ty hade de till ex. känt konsten att smälta och bereda sig nyttiga husgeråds saker af Jern, så hade de icke behöft använda en Lom-Näbb till pil, hvarom deras egna berättelser gifva ett trovärdigt vittnesbörd.

De hafva väl namn på Jern Ruowde; och koppar Veike, men dessa ord angå ursprungligen Malmerne, ehuru de nu betekna både malmen, och den deraf förädlade metallen.

Deremot hafva de intet eget ord för Gryta, panna el. dyl. Ryto i södra och Pata eller Paathe i den norra Lappmarken äfven som pannu äro lånta af Svenskan och finskan.

§. 56.

Kiebne, kittel tyckes vara det första kärl af metall, som kommit till Lapparna. Jag säger med flit, att dessa slags kärl kommit Lapparna till handa genom främmande Nationer; ty att Lapparna sjelfve skolat kunna tillverka kittlar, är icke troligt. Skalo, ett slags kokkärl af metall, med smal botten och vid mynning, omtalas af Lapparne, såsom tillhörande och någon gång i fejden fråntagne Karelarne, hvarföre och dessa kärl kallas Karjel-Skalo, d.v.s. karelsk kittel. Nibe, knif Aksjo yksa, är troligen lånta ord, Silba, silfver, likaledes; Riggasah, den kedja, hvarpå Lappen hänger sin kittel eller gryta öfver elden, är troligen lånt af Sv Ring. Kaskam, Eldstål, tyckes vara rent lappska, och är tillika med Kiebne, det första ting af metall, som Lapparne sjelfva gifvit namn. Likväl kände de konsten att få opp eld, troligen långt förr än eldstålet kom ibruk. Rissja, Svafvel är äfven lappskt.

§. 57.

När Lappen stekte sin mat för eld, så var det naturligt, att det, som han på resor offrade åt Gudarne, skulle stekas, och sålunda kom då Passe; som egentligen är præs. Particip. Af passet, att betyda något som man steker och sålunda helgar åt Gudarne. Med tiden fick äfven stället, dit det stekta samlades, heta Passe, d.v.s. Helgedom. Och så Upkom då Passe vare, ett heligt berg, Passe vuowde, en helig skog. m.m. Under tiden kom man underfund med, att det stekta icke förtärdes af Gudarne, utan skämdes bort eller åts opp af Roffoglar (NB. för de fyrfota Rofdjuren förvarades offren på en ställning, som kallades luowe). Man tog sig då för, att offra åt Gudarne sådant, som icke kunde skämmas bort, ej heller ätas opp af Roffoglar, nemligen horn och ben; men stället, dit sådana offer fördes, fick ändå behålla sitt namn. Så ungefärligen föreställer jag mig tillkomsten och benämningen af Passe, sed alii aliter.

§. 58.

Ett sådan heligt ställe Passe, hade fjell Lapparna på något högt Berg i trakten af sina Höst- och Vårstationer. Skogs Lapparna hade sina Passeh, heliga Ställen på något utmärkt rum i Skogarne. Dit samlade man horn till stor mängd, både af villda och tama rehnar. "Der offrades Villrehns horn till stora högar, af hvilka hornhögar, än på många rum synas, der någon Seita har stått." Torneus. l.c. pag. 15. Nu mera finner man sällan märken efter dessa Hornhögar, emedan Nybyggarne redan från längre tid tillbaka kokat opp dem till lim, och det öfriga är förmultnat.

Midt uti Hornhögen, hvilken var placerad i form af en hage, hade man merändels ställt en bild, som skulle föreställa Gudomligheten. Var denna bild af trä, så kallades den antingen Stuor-Junkar, såsom i Luleå Lappmark; eller Viron-Akka, såsom i Torneå Lappmark, men var bilden af Sten, kallades den Seite, eller Säite.

§. 59.

Hurudana de träbeläten voro, som skulle föreställa Lapparnas Gudomligheter, beskrifver Högström sålunda:

"Jag har jämväl tid efter annan flerestädes under mina resor blifvit varse sådane Beläten vid deras offer lafvar (NB. Med offer Lafvar menas här den träställning, på hvilken Lapparna hade det, som offrades åt Gudarne. Sjelfva lawen bestod af 4ra eller flere stockar af 3 till 4 alnars längd perpendiculäirt ställde i jorden, på hvilka man hade lagt klufna stockar eller bräder horizontelt, liksom i en bastulawe. Träbelätet stod då antingen på sjelfva lawen, eller bredvid densamma) om hvilka framdeles skall talas, varandes (dessa beläten) ej annat än rötter, merändels af Björk, dem de vändt opp och med yxa tilltälgt som ett hufvud, utvisandes sjelfva stammen eller stubben det öfriga af en kropp med fötterna. Desse stå antingen ständigt på sina ställen, och blifva dock årligen med offer besökte, då Lappen kommer att ligga dem så när, eller Upställas de hvart år, merändels höstetiden på de rum, der de slagta sina Brunrenar (rentjurar, som slagtas förr än de börjat brunsta), eller äro ock på stora Berg och höjder Upreste, der de af en större myckenhet Lappar blifva besökte och hedrade".

"Häraf skönjes, att af dessa af Gudar måste gifvas åtskilliga slag; blifvandes en del ansedde för Landt Gudar, dem vissa Lappar vid något tillfälle åt sig sjelfva i synnerhet uprest; hafvandes jag ock förnummit, att de under tiden göra vålds verkan på hvars andras helgedomar, hvaraf jag såg prof om våren 1742, då en häftig fiendskap Upkom emellan 2ne Lappar, emedan den ene hade huggit sönder hornen och benen, som den andra hade åt sina Gudar på en lawe vid kojestället Uprest."

"Om alla förnämde trä Gudar heta Storjunkare, kan jag ej försäkra; men att jag ofta under mina resor sett dem på åtskilligt sätt gjorde kan jag ej neka." Högstr. Cap. 11. §. 8.

"Trä Seitar hafva icke heller någon Skapnad, utan eljest en Stubbe på sina rötter eller en stolpe nedersatt, utvald och helgad att tillbedja." Torneus. l.c. pag. 15.

§. 60.

Om Seite yttrar sig Högström på följande sätt:

"På den orten i Luleå Lappmark, hvarest jag varit vistande äro i synnerhet deras Sten Gudar mycket gängse och allmänne. Om och dessa repræsentera Storjunkaren, eller någon annan, är mig jämväl obekant. Men jag har ej hört dem af Lapparna annorlunda kallas än Passe, nemligen sjelfva ställena, men Stenarne kalla de Säite. På dem har jag just icke tagit i akt någon särdeles skapnad efter någon menniska eller djur, utan de hafva varit sådane, som Naturen tyckes sjelf hafva gjort dem, men hafva dock merändels en sällsynt skapnad som Petrificater, krusiga och knottriga." Högstr. l.c. §.9.

"De Sten Seiter hafva ingen figur eller skapnad hvarken af Naturen eller händer gjord, utan en slätt och gemen gråsten, somliga Svarta, fula, gropota, ihåliga, som de af Vatten optagit hafva." Torneus l.c. pag. 18.

§. 61.

Om jag icke bedrager mig bestod sjelfva Stenen Seite af glimmerschiffer med insprängda Granater och körtlar af Fältspat och Hornblende. När en sådan stenart kom att ligga vid Sjöstränder, blef den lösare stenarten bortnölt af vattnets och sandes skurning, hvarigenom åtskilliga gropar och figurer bildades liknande spår efter Renar, får, Hästar, Menniskor. m.fl. Stundom kunde också en sådan Urgröpning likna menniskohänder o.d. hvartill den enfaldige Lappar icke kunde tänka någon Naturlig orsak, och detta gaf då anledning att resa opp sådane stenar och anse dem för helgedomar. Möjligt är, att Lappen uti dessa urgröpningar tyckte sig se spår efter de underjordiskas Boskap, och så mycket större skäl hade han, att anse dem för heliga.

§. 62.

"En del Lappar äro alldeles i den tron, att dessa Stenar hafva lif och kunna gå, varandes och under tiden flere på ett ställe Upreste. Gemenligen finnas de ligga vid Bergsändar, vid uddar och träsk, på Holmar vid forssar, eller andra helgade orter: Vetandes ingen hvilken som lagt dit dem, eller när de kommit dit." Högstr. l.c.

Stenarne voro förmodligen från urminnes tider upreste, och om någon blifvit uprest i sednare tider, så aktade sig väl Lappen, att tala om det.

"Sådane Stenar Upsåtte de på högt eminente rum, den Seitan, som hela byn (ett helt district) dyrkade, eller på vacker Gräsmark, den Seitan, som enskilta dyrkade." Torneus pag. 14.

"Man har velat inbilla mig att dessa Ställen blifvit dem inrymde redan i första Skapelsen." o.s.v. Högstr. l.c.

§. 63.

Högström nämner äfven, att "Lapparna icke gerna villja visa dessa helgedomar, åt någon främmande, emedan de frukta, att Guden torde misstycka sådant, och tillfoga dem något Ondt, hvarpå de åberopat flere exempel, att den som af förvetenhet kommit dessa Stengudar för när, eller förgripit sig på dem, mistat sin hälsa, o.s.v." Högstr. l.c. §. 9.

Det är icke förutan att en del Lappar ännu hafva en viss respect för de fordna helgedomarne. Om någon råkat komma dem för när, eller med opassande drägt gått derförbi, och samme person sedan fått någon åkomma: så var det en följd af vanvördnad för Passe. Ett sådant exempel hände ännu 1814 med en Lappyngling i Quickjock, som hade lånt ett par skor af en quinna, och råkade oförhappandes komma ett Passe för när med dessa oheliga skor. Han blef kort derefter ofärdig i fötterna, och nu troddes allmänt af Lapparna, att det var ett straff, för det han vanhelgat Passe. Men några offer eller löften göras nu mera icke åt Passe, så mycket jag kunnat inhämta.

§. 64.

Högström berättar vidare om samma Seite, att dessa Stenars magt plägar man värdera efter myckenheten och antalet af dem, som dyrka dem. Om så händer, att man öfvergifver offra på dem, så mista de ock sin magt; kunnande sedan göra enom hvarken ondt eller godt, och sådane magtlöse samt af sig komne Gudar, har man ej svårt för att få se." Högstr. l.c.

Naturligtvis Uphörde man att offra åt Guden, då omständigheterna så inträffade, att man ingen hjelp fick.

Man offrade till dessa trä- och Sten Gudar både lefvande och döda ting. När Lappen kom i Någon nöd, så nämde han vanligen ställets och Helgedomens Namn, samt lofvade något vist efter Nödens beskaffenhet.

Offerväsendet vill ännu hänga fast i Lapparnas sinne. Man offrar nu icke åt Seite eller Passe; utan i det stället lofvar man nu offer åt kyrkor, stundom åt flere på en gång, liksom för att försöka, hvilken kyrka har den bästa kraften att hjelpa. Det som lofvades åt Gudarne blef obrottsligen hållet, och skulle anskaffas, om det var alldrig så dyrt. Jfr. Högst. §. 19. Mycket afseende gjordes äfven på sjelfva offrets beskaffenhet. Det som lofvas till kyrkor, skall præsteras in Natura, ehuru kyrkan vore lika belåten med det lofvade tingets värde. Jfr. Sjögren om Kemi Lappm.

§. 65.

"Hvad Sten Gudarne eller de så kallade Säite i synnerhet vid kommer, så tyckas de af Lapparna hafva blifvit hållne i långt större helighet, än de af Trä. Man plägar omkring somliga stänga Gärdesgårdar, ibland temmeligen vidt omkring." Högstr. l.c. Härvid föres tanken på Balders hage. Biarmernes Gud, der Jumala heiter, hade ju också en hage. Om jag mins rätt, föreställer Scheffer Stängseln af Renhorn. När de Norrske Förff. tala om Lapparnas Tempel, så tror jag, att dermed menas ingenting annat än en sådan Hage eller stängsel med dit hörande ting, hvilket just var det egentliga Passe. Något annat Tempel, lära väl Lapparna alldrig hafva haft.

§. 66.

Om någon skjuter Ikornar, foglar eller andra djur innon samma gårdar, det är innom Stenens Rå, så måste han taga föttema, samt hufvudet och vingarna, och offra på Stenen, det öfvriga behåller han sjelf. Man brukar på somliga ställen hvart år lyfta opp stenarne, och lägga friskt granris inunder och omkring dem, hvilket Lappen gör med blottadt hufvud, krypande på fyra fötter, äfven som då han eljest går att offra, då han jämväl af Stenens lätthet eller tyngd kan sluta om han är gunstig eller ogunstig." Högstr. l.c. §. 19.

Under och omkring sådane Säitar strödde och i ordning vackert struko de grönt granris, men om sommaren grönt löf. När det var blekt och förtorkades, lade de friskt i stället, och beprydde det rummet allt omkring. Der kommo de vissa tider tillstädes, och eljest när dem något missgick, eller då de någon olycka fingo, utfriade sig (utfirade?) med högtids kläder, gjorde sin bön och devotion." Torneus. pag 15.

§. 67.

Att Lapparna fordomdags tillegnade dessa trä- och Sten Gudar mycken magt kan slutas af följande: "Emedan de göra löften åt dessa Stenar, då antingen folk eller kreatur sjukna, slutar jag, att de tro dem om, till att hafva hälsa och sjukdom, lif och död i sitt våld; men att de och förmoda sig ondt utaf dem, slutar jag af en viss Lapps egen berättelse, som tillstått, att då han för några år sedan, kom oförvarande vid sin flyttning, att gå för när intill en sådan Seite, och trädde öfver Udden, der Stenen låg, så nära intill honom, att han kom på sjelfva fjäten eller vägen, som stenen (si diis placet) hade längs efter landet öfver till en Udde midt emot: lofvade han vid det han blef sådant varse, offer af Oxrenar, vajor, Får, Getter m.m. Men kunde dermed icke blidka honom; emedan Vargar kommo samma natt ihop med hans renar, och gjorde honom en ansenlig Skada." Högstr. §. 10.

Högström talar äfven om Stuoramus Passe, hvilket betyder den förnämsta helgedomen, hvaraf man kan sluta, att somliga offerställen ansågos heligare, andra mindre heliga. Troligen var stuoramus Passe hela districtets offerställe, emdan Seitens magt och anseende tilltog med mängden af de offrande. De mindre heliga Passe, voro förmodligen särskilta familjers, och gingo i arf.

§. 68.

Att en del af dessa Seite Stenar icke varit så synnerligen stora kan slutas af följande: "Hvad först offrandet vidkommer, så består det af 3 ting. Först en Sten, hvilken de kallad Zeit eller Rå. Till det andra är bredevid Stenen Upsatt en trä, likt en Båtköl, den de kalla Hyden venet, det är Blåkula båt, och vid annat Namn lista Murit, (bör läsas Liste muor,) tillitelses träd; till det 3die af sjelfva tjensten eller dyrkandet, hvilket de kalla Rucce (bör läsas rukos eller rukkuse) det är ödmjukhets och äras tillbedjelse, som sker med idkesamt frågande eller lottande; ty när Lappen börjar denna sin Ärotjenst att bevisa, tar han mössan utaf sig, lägger denna sten uppå sin hand och talar sin Gud till med dessa formalier: Nu rörer jag Tig med största ödmjukhet utaf ditt heliga rum, och lägger Tig Uppå min hand och beder utaf Tig (hvad det då häldst vara och heta må). Och när han uti denna sin bön, nämner allehanda ting, och ett i sänder begärar; så frester han emellertid, om han kan få handen opp tillika med Stenen ifrån Marken. Får han icke handen Opp, utan blifver alltid tyngre, så har han ingen förhoppning om det han den gången begärde."

"Derföre begärer han åter annat 3die och 4de och så bort åt, allehanda Nödtorfter, vare sig rikedom eller annat, och han på sistone råkar på det han af sin Gud hafva vill, så blifver Sten, fast han vore huru stor lätt, att handen stiger upp ifrån marken; men sålänge afGuden intet vill svara, blifver handen tung, fast stenen vore huru liten, och när han hafver fått det svaret, som han behagar, säger han: du är min Gud, eller: såså min Gud. Och när han hafver fått, hvarpå lotten föll, då spör dyrkaren ånyo, hvad Guden vill hafva till offers, och när afguden nämner, att han vill hafva det eller det, så skall han skaffa honom detsamma, vare sig får, hind eller Villdren, Get, Bock, som han nämner, anten lefvande eller dräpit djur." Tuderus. l.c.

§. 69.

Man ser af denna berättelse, att ceremonierna vid Seites dyrkan voro något annorlunda i Kemi Lappmark, hvilket är en följd af det stora afståndet mellan Lappmarkerna. Enari känner man i Luleå Lappmark endast till namnet, och Torneå Lappar känna de näst gränsande Lappmarks församlingarne till Jockmock, men icke längre. Lapparna hafva sällan någon communication med hvarandra tvärs öfver landet, utan längs efter Elfs dragen. Deraf kommer den stora olikheten uti deras Språk, seder, klädedrägt och lefnads sätt.

Besynnerligt är, att ingen af de Norrska författame känner Passe och Seite. Jessen och Leem nämna endast Passevareh, heliga Berg. Det synes således, som skulle dessa Gudomligheter förnämligast hafva tillhört den Svenska Lappmarken. Troligen var det Skogs Lapparna som mäst dyrkade Seite. Desse åter hade icke mycken communication med fjell-Lapparna, undantagandes den tiden på Året, då deras boställen närmades hvarandra.

§. 70.

Huru Passe kommit att betyda helig, har jag redan ofvanföre förklarat. Vi få tilllägga, att Passe äfven betyder Helg, Högtid, egentligen: Passe peiwe, det heliga Ställets dag, i anledning af det offrande, som vissa dagar förtogs eller verkställdes. Pasatis en högtid, som firades i slutet af November till Passes ära, har också deraf fått sitt namn, äfven som Månaden Nowember, uti hvilken högtiden eller offrandet inföll, fick heta Pasatis Mano. Att detta Pasatis skulle komma af passat, tvätta, är mindre troligt. Lapparna plägade sällan tvätta sig, allraminst om Vintern.

Svårare blir det att förklara, hvaraf Seite härleder sig. Uti Lappska är det ett Stamord utan betydelse. Uti finskan finner jag icke något annat ord än siitä afla, hvaraf lappska ordet säiteje, pariens, Concipiens. cfr. Lind. et Öhrl. Lex. Om nu Säite skulle vara sammandraget af säiteje, så skulle det betyda den aflande; men denna derivation är icke så säker. Att det skulle betyda Rå, som Thderus menar är icke troligt. Ännu mindre kan det komma af Grækiska ordet Zevs, som en del äldre Förff. menat. Troligare kan det hafva någon förvandskap med de gamles Seid, hvilket enligt den Skandinafviska Mythol. skulle betyda Trolldoms konst. Eller hafva Skand. folken fått sitt Seid af Lapparnes Seite? - Några ställen bära ännu namn efter den fordna afguden, till ex. Säte tjålme, i Piteå Lappmark[?]; äfven är namnet Seite kallo, Seites Sten, icke obekant ibland Lapparna; de veta ganska väl, att deras förfäder dyrkat sådane Sten Gudar.

§. 71.

"Till Lapparnas underjordiska afgudar i den 4de och sista Classen räknas först deras Saiwo; Saiwo-Olmah, Saiwo-Neidah, Saiwo-Lodde, Saiwo-Guelle och Saiwo-Sarwah, hvilka alla skulle hålla till under jordens yta. Ty det har varit en gammal tro ibland Lapparna, att i bergen på deras fjellar, som de kalla Saiwo (beteknade under No.4l på Trumfig.) eller Passe vareh, samt i de dödas rike under jorden, kalladt Jabma-Aimo (No. 14 på Trumfig.) hafva Uppehållit sig sådana varelser, som de sjelfva äro. Desse (underjordiska) hafva drifvit en slags näring, som de sjelfva, samt äfven haft kreatur; dock med den skilnad, att de varelser, som bodde uti Bergen samt under jorden, voro i ett lyckligare tillstånd, än menniskorna på jorden; hvarföre ock Lapparne ansågo Saiwo-Olmah, som bodde i bergen för ett herrligt och rikt folk, som i trolldom och runekonst voro väl bevandrade. Deremot betraktade Lapparna sig sjelfva, som arma och usla menniskor, som behöfde de förras bekydd. Lapparna föregåfvo sig ofta hafva varit i Saiwo, Umgåts med Saiwo-Olmah, dansat och juoikat (sjungit) med dem, samt sett deras män, quinnor och Barn. De viste äfven, att Upräkna deras namn. Somliga föregåfvo, att de varit hela veckor hos Saiwo-Olmah, rökt Tobak med dem, njutit brennvin och andra traktamenter. Derföre tillegnade sig hvarje manbar Lapp 10 à 12 af dessa Saiwo såsom skydds Englor." Jessen. l.c.

§. 72.

Att tron på de underjordiska har varit, och är ännu lika allmän hos Lapparna, som bland nästgränsande Nationer, är ingen tvifvel underkastadt; dock tyckes läran om Saiwo vara mera utbildad hos Lapparna, än läran om de underjordiske hos andra Nationer. Jessen har troligen missförstått sina sagesmän, då han förblandar Saiwo med Jabma aimo, hvilka uti folkets föreställningar tyckes hafva varit bestämt åtskilda. Jabma Aimo, var de Dödas rike, men Saiwo var den verld, der de underjordiske hade sitt tillhåll. I Jabma Aimo voro verkliga andar, neml. de aflidnas Själar, men i Saiwo funnos halft andeliga och halft materiela varelser. Som dessa spela en vigtig roll i den Lappska Mythologien, så vilja vi framställa läran om dem, så fullständigt, som rummet medgifver.

§. 73.

"Invånare i Saiwo, voro Män, quinnor och Barn, hvilka bodde 4 till 5 hvart ställe. På somliga ställen uppehöllo sig gifte, på andra ställen ogifte. Utom dessa menniskor, skulle äfven finnas boskap i Saiwo, som var långt skönare, än Lapparnas." Jess. pag. 24.

"Saiwo Olmak, Bergsmän voro alla menniskor till tjenst, men i synnerhet dem, som hade ärft dem eller köpt dem af andra Nåider, eller genom flit i Spådoms konsten förvärfvat sig dem. Desse Saiwo-Olmah gåfvo råd vid åtskilliga tillfällen, både uti sömn, äfven som genom Myran (Spåning?) på Spåtrumman, bälten, bössor, Stenar och Hästben." Anonym. hos Leem.

Denna stroph af den Anonyme synes mig temmeligen mörk. Han Säger, att Saiwo Olmah gåfvo "Råd", d.v.s. orakel Svar uti Sömn, d.v.s. att Saiwo Olmah Uppenbarade sig i drömmen. Ett annat sätt, att utröna Saiwos Råd skedde genom myran. Om jag icke bedrager mig lärer detta "myran" betyda Spåning, eller sjelfva den handling hvarigenom Nåiden, medelst vissa tekn, märken och handgrepp, sökte utröna utgången af en sak. Man kan åtminstone icke på annat sätt föreställa sig denna handling, då Förf. nämner, att Myran skedde icke allenast på trumman, utan äfven på andra ting. Förmodligen hade icke Nåiden alltid trumman till hands på sina resor, och Han måste då med vissa handgrepp på andra ting utforska Saiwos mening. Jag förmodar att denna Myran så måtte hafva tillgått, emedan man ännu i dag har vissa märken eller handgrepp, för att utröna utgången till ex. af en Björnjagt, Bäfverjagt. m.m.

§. 74.

"Emedan Lapparne ansågo invånarne i Saiwo såsom verkliga varelser: så ingingo de i förbund med dem, hvarvid Lapparne betingade sig hjelp af Saiwo. Saiwo skulle blifva deras skyddsherrar, de skulle gifva dem lycka i deras förehafvanden, såsom till ex. i fiske, Jagt. m.m. De skulle rädda menniskors lif, hjelpa till att få veta allting, och hämnas Lapparnas Lidna oförrätter. Deremot lofvade Lapparne, att tjena Saiwo med lif och egendom." Jess. pag. 27.

"Saiwo gick i arf, samt köptes och såldes, hvarföre föräldrarne medan de ännu lefte skiftade dessa Saiwo mellan sina Barn. När man fick många Saiwo i hemgift, ansågs det för ett Lyckligt giftermål. Hade Föräldrarne dödt, innan de utskiftat Saiwo bland sina Barn, så måste desse genom offer tillegna sig Saiwos bistånd." Jessen pag. 26.

Huru med detta slags arfskifte må hafva tillgått, är icke godt att inse, då Förf. icke förklarat det. Förf. har väl förut uppgifvit, att Lapparne hade namn på invånarne i Saiwo. Man måste då föreställa sig, att barnen fingo vissa vid namn Upräknade Saiwo män och quinnor sig beskärda. Men troligare synes, att Lapparna hade märkt vissa renar i Saiwos namn, såsom varande af en bättre race, och att dessa renar skiftades emellan barnen. Då nu dessa renar voro liksom helgade åt Saiwo, och buro Saiwos namn, så ansågos de äfven hafva bättre trefnad än andra renar, och den som fick renarne på sin lott, ansågs äfven komma i närmare förbindelse med den Saiwo åt hvilken renarne voro helgade. Detta torde bättre inses af det följande, hvarest Saiwo-vuoigna och Saiwo-Sarvah omtalas.

§. 75.

"Hvarje Lapp skulle hos sig i sin Saiwo hafva 3ne slags kreatur, hvilka voro tillstädes, så snart han behagade kalla på dem. Nemligen 1mo en fogel, som kallades Saiwo-lodde; 2do en fisk eller orm, som kallades Saiwo-guolle, eller Guarms, (förestäld under No. 45 på Trumfig.). 3dje ett renlif kalladt Saiwo-Sarwa (No. 42 på Trumfig.). Men alla dessa djur kallades med ett gemensamt namn Saiwo-vuoign." Jessen pag. 24.

Anm. Saiwa-lodde, betyder Saiwos Fogel; Saiwo-guolle Saiwos Fisk; Saiwo-Sarva, Saiwos Rentjur. Vuoign betyder egentligen anden eller luften, som menniskan andas, deraf Metaph. lif, och ändteligen individ, i hvilken sistnämde bemärkelse ordet förekommer på detta ställe. Alla dessa namn äro rent lappska, så att mot dem är ingenting att anmärka.

Dessa djur tyckas i Nåidens föreställning hafva varit Djurrikes andeliga repræsentanter; d.v.s. sådane, som tillhörde invånarne i Saiwo; Nåiden hade till följe af sin nära förbindelse med Saiwo, fått rättighet att bruka de underjordi[ska] djuren såsom sin enskilta och välfångna egendom.

§. 76.

"Foglarne (neml. Saiwo-loddeh) voro af åtskillig storlek, somliga som Svalor, Sparfvar, Rypor, örnar, Svanor, tjädrar, ormar, och Hökar. Till färgen voro somliga hvita och svartspräcklige, somlige svarta på ryggen, hvita på vingarne och grå under buken; somliga ljusröda, några svart grå och hvita. Deras namn äro: Alpe, Brudnehark, Habik, Fietnaalegonum, Gierkits Gisa, Molk, Gaasa, Varrehauka, maaka, rippo, Suorek, Staure, Paiwo, Jap, Lainöer, paimatz.

Dessas tjenst bestod deri, att de följde sina herrar, när de juoikade (sjöngo Trollsånger), på dem, viste dem vägen, när de ville resa, och gaf dem Jakttyg, då de skulle jaga; bragte dem underrättelser från långväga orter, samt hjelpte dem, att taga vara på sina renar och andra ägodelar, och när de voro så beskaffade kallades de allenast Saiwo-loddeh, af hvilka somliga Lappar hade många, andra få. Men när en Nåide brukade Saiwo lodde till att göra andra menniskor skada, hvilket icke var osedvanligt: så fingo de (foglarne) namnet vuornes-lodde. Äfven kunde Nåiden på Foglens rygg fara långa vägar."Jessen. pag. 25.

Bihang till §. 76. "Saiwo Lodde, Bergs fogel visar åt Nåide vägen under hans resor. Nåide brukar äfven utskicka denna Saiwo lodde till att skada någon annan Spåman, eller andre till hvilka han har agg." Anonym. hos Leem.

"Saiwoladde Bergsfä, som visar väg, hvarest Nåider akta att resa, och Nåiden brukar Saiwo lodde till att antasta andra menniskor och Nåider när de äro vrede." Siden, hos Ganand.

Anmärk. Den Anonyme öfversätter Saiwo lodde med Bergsfogel, men denna öfversättning passar lika litet som Bergsmän. Ganander har gjort Meningen ännu sämre, då han öfversätter Saiwo lodde med "Bergsfä". Om man skulle säga Trollfogel, skulle man åtminstone komma litet närmare på saken.

§. 77.

Det skulle utan tvifvel vara interessant att veta, hvilka Foglar, som här förstås under de anförda namnen; men i den Svenska Lappmarken äro de till större delen obekante. Leem har icke uptagit mer än Alpe, som skall betyda Sösparf på Norrska. En stor del af dessa namn torde vara trollnamn, som endast Nåiden kände. Tydligt synes äfven, att hvarken Jessen eller de Förff. som han följt kunnat riktigt Upfatta Uttalet af Nåidens ord. Således bör Habik vara Hapak, som betyder Hök, (Falco Gyrfalco L?) Paimats, bör skrifvas Poimats (Falco Lagopus Lin). Gaasa, ett förlappskadt namn af Svenska Gås, (Anser segetum Nils)) Brudnehark, tyckes vara cinclus Sturnus Lin. Kierkits saxicola oenanthæ Lin. En del af namnen torde tillhöra endast sådana foglar, som vistas på Norrska sidan, hvilkas lappska namn äro för mig obekante.

§. 78.

De flesta nationer hafva tillegnat vissa foglar fömågan, att hafva aning af det tillkommande, i anledning hvaraf Augurium var ett vigtigt Embete i Rom. Men de Lappska nåiderne tyckte, att de Naturliga foglame voro allt för litet förevisa, och utvalde derföre dessa foglars halft andeliga repræsentanter i Saiwo, såsom varande af en långt högre och ädlare Natur. Det var icke svårt för Nåiden, att använda dessa Trollfoglar i sin tjenst, då han ofta gjorde resor till Saiwo, och stod i så nära förbindelse med invånarne i detta underjordiska rike. Dessa Saiwo-loddeh voro således inga Naturliga foglar; de voro hämtade från Sjelfva Saiwo, och det var såleles icke underligt, om Nåiden genom dem kunde göra sina fiender skada.

Liksom nu dessa trollfåglar fruktades, emedan de ansågos före båda, eller till och med vara vållande till ens olycka, så var det äfven Naturligt, att man sökte något præservativ emot dessa olycksbådande varelsers Trollskott. Man trodde allmänt, och den tron vill ännu hänga fast hos en del lappar, att den som första gången fick höra de olycksbådande vårfoglarnes galande på nykter mage, skulle ovillkorligen råka ut för ondt, eller komma att lida någon olycka. Den som sålunda öfverraskades af en Trollfogels galande, sades vara paikatallam, som betyder nerskiten, d.v.s. att han var underkastad det onda, som genom fogelns läte förebådades. För att förekomma denna olägenhet skyndade man sig, att taga någon förfriskning, så snart man fått opp ögonen, och denna frukost kalldes Lodde-pitta, som betyder fogelbiten, eller den beta, som skulle göra fogelns olycksbådande kraft om intet.

Denna tro på vissa vårfoglars olycksbådande läten, är ännu gängse bland flere Lappar, och derföre anses det nödvändigt, att icke gå ut på nykter mage. En del äro så försiktiga, att de lägga en bit mat under hufvudet, för att genast hafva den till hands, så snart de få opp ögonen.

Men det är icke alla vårfoglar, som anses för olycksbådande, ej heller gör det någoting till saken, om man på fastande mage, hör en sådan fogels läte, andra och 3dje gången. Det är i synnerhet första gången om våren, när en sådan fogel visar sig, som man bör akta sig, att han icke får gala öfver en på nykter mage.

§. 79.

Som denna opinion otvifvelaktigt härstammar från de ofvan beskrefne Saiwo-loddeh, hvilka troddes vara utskickade af Nåider för att skada folk: så tyckes det icke vara ur vägen, att här för sammanhangets skull nämna, hvilka af dessa foglar ansågos såsom mest olycksbådande.

Ibland dem förekommer först en mindre fogel af Hökslägtet, hvilken i Luleå Lappmark kallas gvuoddalvis, d.v.s. Bäraren. Denna fogel anses bära bud om, eller förebåda en menniskas död, hvilket går så till, att fogeln tar i sin mun något af den döende menniskans tillhörighet, till ex. en bandstump eller något af de kläder, som den menniskan burit på sig, hvilkens död han förebådar. (Ett sådant reliquium söker fogeln opp på de ställen, der Lapparna haft sina tält.) Med detta reliquium flyger han nu till kyrkogården (begrafningsplatsen), och härmar med ett jämrande läte den döende menniskans röst. Den som hör detta läte skall icke allenast känna igen rösten, om Nemligen den fege är bekant, utan fogeln skall till och med kunna förmås, att slå ner, om man frågar hvad han bär. Dock är det icke rådligt, att låta fogeln slå ner på sig sjelf, utan man ställer sig under en låga eller kullfallen trädstam, och låter fogeln slå ner på den.

§. 80.

Hvad det må vara för en fogel, om den är blott imaginär eller verklig, är nu för mig omöjligt att afgöra, då jag icke kunnat få se den hvarken lefvande eller död. Efter beskrifning skall den vara något större än en Trast, hafva Gul näbb och röda fötter. Somliga hafva grön Näbb och brandgula fötter. Alla äro försedda med klor, men färgen på fjädrarna skall vara föränderlig. Om det är en verklig fogel, hvilket mina Sagesmän försäkra, så måste man söka den bland de mindre Hökartade roffoglarne.

Göken (cuculus canorus) anses som en mycket elak fogel. Han tros förebåda en menniskas död, om han sätter sig att gala på Lappens koja, och detta sker på nykter mage. Om Göken sitter och gal på det träd under hvilket menniskan sitter, skall menniskan lefva lika många år, så många gånger, som Göken gal.

Lomen (Columb. Septemtrionalis) är också en Olyksbådande fogel, om han får tillfälle, att gala öfver en på Nykter mage. Likaså kråkan, (Corvus Comix), Svan (Cygnus), Gåsen (anser Segetum), o.s.v.

§. 81.

"Fiskarne och ormarne, som kallades Saiwo-gvolle eller Guarms voro åtskillige till namn, storlek och färg. Ju starkare nåiden kunde juoika (sjunga Trollsång), desto större var ormen ända till 3 famnar. Han tjente att tillfoga sin Herres fiender skada, och på honom kunde han fara till Jabma aimo (Hades)."Jessen pag. 26.

Det gifves ock en Saiwo guolle, som skall bevara Nåidens lif, när han skall begifva sig i Jabma aimo. Namma-guolle, namn fisk, är en sorts genius i fiskskepnad, som vakar öfver en menniskans namn. När menniskan råkar ut för något ondt, skall hon döpas om med ett trollnamn efter Farfar eller Far, hvars namn beskyddare Namma-Quolle är." Anonym. hos Leem.

"Saiwoquolle, Bergfisk, som bevarar Lappska Nåidens lif, när han skall begifva sig till Jabma aimo, antingen till att hämta någon af sin slägt, fader eller moder Upp igen, som skall vara renvaktare 1,2,3,4 år och längre; eller att hämta en sjuk menniskas själ Upp igen." Siden, hos Ganand.

§. 82.

Idén om Saiwo-qwuolle, tyckes stå i närmaste sammanhang med Saiwo lodde. Ty då uti Saiwo funnos foglar, så borde äfven Fiskarne hafva sina repræsentanter i Saiwo, hvilka voro de naturliga fiskarne vida öfverlägsna. Då det nu heter, att Saiwo qwuolle skulle bevara nåidens Själ vid nedstigandet i Jabma aimo, så vill det väl säga, att Nåiden i andanom kröp in uti en Saiwo qwuolle, och tog på sig dess hamn. Den idén förekommer äfven i sagorna, att menniskor blefvo förtrollade till fiskar. Att också ormen kallas fisk är icke ovanligt. Uti Sagorna förekommer Ormen ofta under namn af Sjudaqwuolle, d.v.s. hväsfisken, och stundom kallas ormen Kukkes-qwuolle, d.v.s. långfisken. Det var förmodligen denna sorts fisk som nåiden begagnade, att skada andra. Man hyser ännu på en del ställen mycken respect för ormen, och den tron har jag hört omtalas till och med ibland Finnarne på Torneå Elf, att en del ormar icke äro naturliga, utan troll ormar, eller sådane, som blifvit äggade på folk af Trollkarlar. Härmed torde äfven den i Norrland omtalda Tomtormen stå i någon förbindelse. Tomtormen anses likväl vara ett slags skyddande väsende och får icke ofredas. Men en orm, som lägger sig för bron, och aktar på någon in eller utgående person, anses vara hetsad af någon Trollkarl.

§. 83.

I sammanhang med Troll ormar torde det vara lämpligast, att här nämna något om den vidskepliga föreställning, som lapparne och äfven allmogen i Norrland hyser om de Naturliga ormarne. Man säger nemligen, att när ormarne församla sig på hvin eller stimm om våren, finnes uti hvarje större ormflock en ormkung, som är mycket stor och hvit till färgen. Denna ormkung har en liten slät och hvit sten i mun, med hvilken han leker; han kastar den opp och ned, och tar emot den med mun, liksom man tar en lyra, och den som kan bli ägare af denna Ormsten, skall med densamma kunna erhålla allt hvad han önskar. Men det är ganska farligt, att begifva sig i Ormleken, för att Uphämta denna sten, då orm kungen kastar den; ty så snart ormkungen förlorar sin sten, blifver hela ormsvärmen försatt i raseri, och förföljer rånaren med häftighet, och det är för honom alldeles omöjligt att komma undan, emedan ormarne bita sig i stjerten och rulla omkring som ett tunnband, så att icke engång den snabbaste häst kan springa undan.

Man berättar härom flera äfventyr. En man hade för att utan fara för lifvet, komma åt ormstenen, gjort opp 3 stora eldar rundt omkring ormleken; men de största ormarne hade förföjt honom ända till den 3dje Elden. Då jag reste i Åsele Lappmark 1824, visade en af mina skjuts bönder sjelfva stället, hvarest hans fader hade af nyfikenhet tagit uti den fatala ormstenen, hvilken han fann liggande vid vägen uti en skogsbake, men han hade måst släppa den; ty ehuru han i början inga ormar såg, hade han likväl i en hast blifvit så omringad af ormar, att han måste släppa stenen och taga till flygten.

§. 84.

Huruvida något af denna allmänna folk tro kan vara grundadt på någonting verkligt, är för mig alldeles omöjligt att afgöra, då jag väl sett ormstimm, men alldrig den omtalda ormkungen, ejheller har jag sett någon Naturforskare tala om sådant. För Nåiderne var det naturligt en lätt sak, att förskaffa sig en ormsten, och det lär vara af någon sådan, som afledne Kyrkoherden Kohlström i Muonioniska, kommit i besittning af en sådan. Ormstenen är vanligen icke större än att Svalägg, hvit med några röda prickar, liksom fin porfyr. Förmodligen har man tagit någon sten, som blifvit svarfvad af Vattnet, och utgifvit sådant för ormstenar.

Uti en gammal Bok, kallad Francisci Redi Experimenta, tryckt i Amsterdam 1685, finnes en hel hop med sagor om de såkallade Ormstenarnes kraft att bota åtskilliga sjukdomar. Författaren som lär hafva varit Läkare, har gjort flera försök med sådana Ormstenar, men funnit dem vara utan verkan. Förf. har äfven gifvit åtskilliga Figurer öfver ormstenar som blifvit hämtade från Ostindien, hvarest tron på ormstenarnes förunderliga verkan vore allmän bland infödingarne i Trakten af Ganges; men han har dock icke kunnat Uplysa om de föregifna Ormstenarne verkligen funnits i Ormar eller om de varit Naturliga stenar. Förf. nämner endast att dessa stenar, enligt Resandes berättelser, skola enligt somliga, blifvit fundna i ormarnes mage, enligt andra i ormarnes hufvud. Det är väl ingen omöjlighet att stenbildningar kunna Upkomma hos vissa individer af Ormslägtet, på samma sätt som Blås stenar och perlor bildas i vissa djurs kroppar. Och jag vet icke annars hvarifrån allmogen skolat få sin tro på orm Stenar; en tro som finnes utbredd ända till Indien. Jag påminner mig äfven, att en nybygare i Luleå Lappmark och Pewawre By hade 2ne Ormstenar; men den tiden jag såg dem, hade jag icke förstånd, att fråga hvarifrån han fått dem. Sedermera har jag hört, att han skolat fånga dem sjelf ifrån Ormstimm, som förekomma i trakten af samma Pewawre. Mannen var nemligen en liten Trollkarl, som kunde döfva Ormar och Getingar genom någon slags besvärjelse. Det var således ingen konst för honom, att få fatt i ormstenar. Han döfvade ormen så, att denna sednare förlorade all kraft att skada. Han lindade ormen omkring Händerna, stoppade honom i barmen, m.m. Alldeles som Franciscus Redus berättar om vissa Konstmästare bland de infödda i Indien. Men denne Förf. påstår, att konstmästaren förut tagit giftet af Ormen, derigenom att han låtit honom bita i något föskigt träd, Svamp eller dylikt. Om Konstmästarne i Lappmarken bruka samma konster, vet jag icke; ej heller kan jag nu Upgifva hvilka arter ormar, som finnas i Lappmarken. Men att både folk och Fä blifvit ormstungne och att de deraf verkligen haft svullnad och verk, det vet jag bestämt. Huru det går till att döfva Getingar, det har jag dock sett med egna ögon; och det är det enda trolleri, som jag sett i mina lifsdagar. Jag var då en 12 à 13 års poike. Det var en Nybyggare dräng i Quikjock (Luleå Lappmark), som hade lärt konsten af Nybyggaren i Pewawre. Han läste och mumlade något, som jag icke förstod eller gaf akt på. Men summan var det, att Getingarne blefvo Spaka som Lamm. Han ref sönder Geting boet utan att Getingarne kunde göra honom någon skada. De tycktes vara alldeles Schack matta. De kröpo på händerna och kunde icke flyga en gång. Hvilka konster han då må hafva brukat, är mig obegripligt; men att det skedde genom en besvärjelse, det föregaf han Sjelf.

En annan tro eller öfvertro om ormen kommer jag äfven ihåg. Man föregifver, att ormen genast söker vatten, när han stungit en menniska; men finner han icke vatten innan en viss bestämd tid, så har hans bett ingen verkan.

Så mycket ser man af ofvan anförda Förf. (Redus) att tron på Ormstenens undergörande kraft icke varit inskränkt inom Lappmarken. Monne icke denna tro härstamma från Indien, jämte mycket annat, som hörer till Lappars och finnars magie?

Ormskinnet ingår annars i Lapparnas medicin, och anses som ett drifvande medel. Äfven istret brukas till salva för Rheumatism o.d. Man plägar ge in ormskin i brennvin åt Barnsängs hustrur, och då man vill förtrolla någon att blifva kär, ingår något af Ormen i den förtrollande drycken. Den tron är äfven gängse, att ormen icke dör före Solens nedgång, om man än slår honom i stycken.

Om man lägger ormen i en myrstack, så skola de fötter som han hade, förr än han besvek Eva, blifva synliga. Om en ormstungen blåser 3 gånger i mun på den som har tandverk, så skall tandverken gå öfver, o.s.v.

§. 85.

Hvad föröfrigt ofvanbeskrefne Saiwo-qwuolle angår, så återstår ännu något af den fordna vidskepelsen. Det fins nemligen i alla Lappmarker vissa smärre insjöar, uti hvilka Fisken är mycket skygg, så att den icke låter ta sig med not, om det minsta buller förorsakas under drägten. Sådane Sjöar kallas vanligen Saiwo, d.v.s. Trollsjöar. Vattnent är i dessa Sjöar så klart, att man kan se botten på 10 famnars djup. Det är äfven kallt om Sommaren, men om Vintem varmt, d.v.s. varmare än annat isvatten, så att det på grundare ställen förorsaker blindvakar. Detta kommer naturligt vis af de källsprång, som upvälla på botten. Man tror, att i sådane Sjöar finnes en dubbel botten; och verkliga förhållandet är, att botten är full med hål, förorsakade af de källådror, som der Upsvälla, ehuru hålen icke allestädes äro synliga.

Detta vatten ehuru klarare än annat insjövatten, är lik väl tyngre än annat snö och regn vatten, emedan det innehåller en mängd uplöste minral ämnen. Men af fysiken är det bekant, att det som kallas ljud, fortplantas starkare och hastigare genom ett tjockare (tätare och tyngre) medium, än genom ett tunnare, och att fisken erfar verkan af det buller, som ofvan vattnet är allmänt bekant. Det synes vara den naturliga orsaken, hvarföre fisken i sådane Sjöar är så skygg, att han icke tål det minsta buller, eller ljud. Man kan således se noten full med fisk; man kan hafva kilen helt nära; men vid det minsta ljud af ett ord eller dyl. som undfaller Fiskaren försvinner hvarenda stjert, liksom den vore borttrollad.

§. 86.

En sådan fisk, som är så beskaffad, att den icke tål något buller, kallas nu Saiwo-qwuolle, och de Sjöar, uti hvilka en så beskaffad fisk finnes kallas Saiwo. Fisken, som finns i sådana trollsjöar är mycket stor och fet. Der kan finnas både Sik (Coregonus lavaretus), abborre (perca fluviatilis), Lake (Gadus), borsting eller Laxöring (Salmo Trutta L.) m. fl.

När man drar not eller metar i sådana Sjöar, måste man gå mycket tyst och försiktigt till väga. Intet buller får höras, intet enda ord får yttras af någon under hela drägten; allt skal här ske genom tekn och vinkar. Man har nemligen gjort verkliga erfarenhets rön, som bevisa, att fisken i dessa vatten icke tål något prat; hvartill jag ofvanföre sökt förklara den naturliga ordsaken; ty vid mindre ljud kryper han troligen ned i sina bekanta lön hål på bottnen och försvinner således utur noten.

Att så är verkliga förhållandet, vill jag bestyrka med ett exempel. Det hände för icke så lång tid tillbaka, att 2ne Nybyggare här i Karesuando, foro till några fjellsjöar för att fiska med not. Den ena var gammal och trodde på de underjordiskas underbara förmåga, att trolla bort fisken i Saiwo; den andra var ung och trodde intet, utan gjorde endast narr af denna hedniska vantro. Den naturliga orsaken till fiskens skygghet i dessa Saiwo vatn, kunde Naturligtvis ingendera begripa.

§. 87.

Nu hände sig så, att fångsten för dessa 2 Gubbar blef ganska mager, uti de profana vatten som icke voro Saiwo. Den gamle sade sig väl veta af en liten sjö, der fisk ovillkorligen skulle finnas, men yttrade tillika, att det icke lönte mödan att fara dit, emedan hans kamrat icke kunde hålla mun på sig. Åh! mente den andra, om det komme endast derpå an, skulle han väl hålla sig så tyst, att det icke skulle höras hvarken knytt eller kny af honom. Men Gubben fordrade ovillkorlig tystnad, och då den andra lofvade, så bar det af för dem till Saiwo. Noten kastades ut, de började draga; man såg redan så snart de nått armarne af Noten, att fisk var inne, men då kilen kommit något närmare, glömde den andra sitt tysthets löfte med flit, och yttrade ett likgiltigt ord. Vips försvann Fisken ur Noten, och när kilen kommit i land, fanns der icke en enda stjert.

"Förstod jag icke det," sade Gubben harmsen, och ville bums fara derifrån. Men den andra, som ännu bättre ville försöka, om de gamlas tro kunde äga någon grund, förmådde Gubben att kasta ut Noten i samma vaip, och lofvade tystnad. Nu höll han sitt löfte ända till dess Finnoten kom. Men lät då åter ett ord undfalla sig, emedan han trodde det vara omöjligt för den fisk, som nu syntes inne, att slipa ut. Men den gamle skulle hafva rätt. Kilen kom tom i land.

Nu yttrade den gamle, att det alldeles icke lönte mödan mera att draga med en sådan, som icke kunde hålla slappran på sig; men lät dock ännu med stor möda öfvertala sig, att kasta ut noten 3dje gången. Nu yttrades intet enda ord, förr än kilen var hel och hållen i land. Den var full med stor och fet sik, och ifrån den tiden måste äfven den otrogne Notkamraten öfvertyga sig, att fisken i Saiwos vatten icke tål något prat.

§. 88.

Flere dylika exempel kunde anföras, men jag anser dem öfverflödiga, då det är en allmänt känd sak åtminstone i Norrland och Lappland, lmo att det finnes vissa Sjöar, uti hvilka fisken icke låter taga sig, om något buller eller ljud förorsakas under Notdrägten. 2do att vattnet uti sådana Sjöar är mycket kallare och friskare om Sommaren, än vattnet uti andra kringliggande Sjöar; hvarföre och Bönderne i Alkula till ex. (hörande till Öfver Torneå) pläga fylla på sina driks läglar med friskt vatten utur en bäck, som rinner från ett sådant Saiwo-vesi (Trollvatn). Häraf följer, 3tio att temperaturn i sådana Sjöar härrör, af de på botten upvällande källådrorna; 4to vattnet i sådana Sjöar, är både klarare och tyngre än vattnet i andra Sjöar; 5to detta är den Naturliga ordsaken till Fiskens skygghet, emedan ljudet fortplantas lättare genom ett tätare medium. 6to att den af Naturen skygga siken kan försvinna ur varpet för ett enda ord, som yttras af Fiskaren, har således sina Naturliga ordsaker.

Men för den enfalldiga Lappen var detta fenomen tillräkligt, att försätta både vattnet och fisken under inflytelse af de osynliga varelser, som bodde i Saiwo. Att äfven vattnet i sådana Sjöar ansågs som ett heligt vatn, bevisar följande:

§. 89.

"Saiwo-tjatse var ett heligt vatten, som rann ifrån Saiwo." Jessen l.c. pag. 29. "Quinnorna drucko af Saiwos vatten," Idem pag. 44. "I början då Nåiden skall antaga Saiwo Olmah i sin tjenst, blifver han styrkt med Saiwo Tjatse, Bergvatten, (rättare Trollvatten) och sedermera, då han skall gifva sig i fejd med andra Nåider, får han en styrkdryck då och då af Saiwo-tjatse." Den Anonym. hos Leem. "Bergsquinnor, invigde och styrkte Nåiderne med Saiwo tjatse, då de skulle i Strid med hvarandra och försöka sin styrka." Ganand. efter Siden.

Äfven nu dricker man gerna vatten af Saiwo om Sommaren, emedan det är ganska klart kyligt och välsmakande. Hvarifån detta Saiwo tjatse hämtades, hafva ofvannämde Författare icke Upgifvit; men det synes troligt, att det var hämtadt från så beskaffade sjöar, som vi ofvanföre beskrifvit.

§. 90.

Så mycket jag kunnat inhämta, hafva de flesta Lappar på Svenska sidan, föreställt sig invånarne i Saiwo, som ett slags Sjö rå, ehuru just icke alldeles i den mening, som Svenskarne taga detta ord. Således hafva flere Sjöar blifvit Upkallade efter Saiwo, men få Berg känner jag, som bära detta namn. Detta tyckes äfven bekräftas af Högström, som säger om Saiwo:

"Likasom fjell Lappar, och de som hafva renar, offra gemenligen horn och ben, samt äfven stryka sina Gudar med renblod, så hafva och Fiskar Lappar sina heliga stenar, Råd och Vårdnader vid sina sjöar, dem de kalla Saiwo, hvilka Gudar de, utom andra föräringar, som oftast smörja med Fiskflott, hvaraf efter deras tro skall förorsakas, att uti bemälte sjöar är merändels fetare Fiskslag, än uti andra. Ju tidigare de smörja sina Stenar, ju mera och fetare Fisk förmena de sig få." Högstr. pag. 193.

§. 91.

"Saiwo-Sarwah, bruktes att slåss med andra Nåiders Saivo-Sarwah, och utgången af denna kamp (mellan 2ne Rentjurar från Saiwo) afgjorde äfven ägarnes öde" Jess. pag. 26.

"Nåiderne hafva och sina Sarvah, hvilka de förvärfat på samma sätt som Saiwo-Olmah. Dessa Saiwo Sarwah, äggas ihop af ägarne till att slåss, och denna slag duel mellan Saiwo Sarwah, är afgörande för deras principaler. Om den enas Saiwo Sarwa stångar hornet af den andra, så blir och den Nåide, som rådde om densamma, tappande." Anonym. hos Leem.

"Saiwo Serwa, en Bergs rehn, som Lapparna sätta emot andra Nåiders Saiwa-Serwa, hvilka hårdeligen stångas med hvarandra. Den Lapp, som äger den renen, hvilken mister hornet eller hufvudet (i kampen) blifver sjuk och under tiden dör." Ganand. efter Siden.

Men ingen af dessa Förf. har förklarat, om den förmenta rehntjuren var af de underjordiskas Rehnar, och förvärfvad af Nåiden, eller om den var af Nåidens egen afvel, och endast märkt i Saiwos namn. Vi skulle häldst förmoda, att det var Nåidernes naturliga rentjurar som stångades, och att de endast voro helgade ått Saiwo, ehuru de i Nåidens inbillning kunde anses som härstammande från Saiwo, på samma sätt som foglarne och Fiskarne.

§. 92.

När vi sammanhålla allt, som hittills blifvit berättadt om Saiwo, så tyckes hufvudsaken vara följande: Lappska Nåiden föreställde sig ett slags folk, som bodde i Saiwo, d.v.s. i en verd, som icke hvar man kunde se, vare sig i Berg eller Sjö, eller med ett ord under jordens yta (Ganand. har säkerligen icke fattat saken riktigt, då han ställer Saiwo bland Himmelens Gudar.) Detta underjordiska folk var i alla afseenden lyckligare än Lapparna ofvan jord, men de (Saiwos män) hade likväl samma slags handtering, som menniskorna ofvan jord. Der i Saiwo funnos rehnar, hundar, foglar, fiskar, insecter, ormar; med ett ord: hela den lefvande Naturen var repræsenterad i Saiwo; och lika som ingen fisk var så fet och delicat, som Saiwo-qwuolle, så var också alla de öfvriga djurens egenskaper i proportion derefter, hvar efter sin Natur. Nåiden Allena kände konsten att fånga Saiwo-qwuolle, och han Allena kunde bli ägare af Saiwo-Sarwah, och kommendera de öfriga underjordiska djuren.

§. 93.

Såsom bihang till den nu utredda historien om Saiwo, kan det icke Skada, att anföra några prof på de slags underjordiska Varelser, som ännu lefva i Folkets inbillning.

Uti Luleå Lappmark och en del af Piteå Lappmark, har man ännu ett slags underjordiska varelser, som på Lappska kallas Kadnihah, svarande mot de på Norrska sidan bekanta Saiwo-neidah, d.v.s. Saiwos Jungfrur. Hvad Kadnihah egentligen betyder, vet jag icke; lika litet kan Saiwo sägas hafva någon annan betydelse, än den, som följer af beskrifningen på Saiwo; ty båda orden äro Stamord i språket, utan vidare derivationer. Förmodligen måste hvarje föremål hafva sitt namn, och detta kan hafva tillkommit utaf en tillfällighet.

Kadnihah äro, som sagt är ett slags underjordiska menniskor, hvilka stundom visa sig för Folk uti röd klädedrägt, med långt hår, som räcker ända till midjan, och liknar grönt lin. Äfven dessa hafva rehnar, hundar m.m. både språket, sången och klädedrägten är Lappsk. Man har till och med lärt sig deras sång, som kallas Kadniha-vuolle. Låtom oss nu höra, hvarpå denna tro stödjer sig.

§. 94.

En Yngling i Luleå Lappmark berättar sig hafva sett Kadnihah vid Sjön Parkijaur, och det gick så till, att han vid opgåendet på ett berg kände sig blifva hastigt matt, hvarpå han föll liksom i en dvala, och hörde derunder en mycket skön melancholisk Lappsk sång; strax derpå fick han se 2ne Cadniha Neidah d.v.s. underjordiska jungfrur, underbart sköna, och klädda i den ofannämda röda drägten. Men Jungfrurna försvunno efter några minuter i en Bergsklyft, och sången tystnade. Hela hemligheten var förbi: med förtjusning såg han dem, med obeskriflig saknad försvunno de för hans ögon, och ännu flere år sedan berättade han händelsen med synbar rörelse. Så obeskrifligt skönt intryck, hade de underjordiska Jungfrurna gjort på hans sinne. Säg var detta en dröm, eller ett ideal af quinlig skönhet, som inbillningen skapade för hans Själ? - Jag känner ynglingen mycket väl. Han är nu en medelålders man, men då dräng hos en Nybyggare.

§. 95.

Ett annat exempel: för 70 a 80 år tillbaka hände sig, att en Lappby bestående af 7 kåtalag hade lägrat sig Norr om Tjåmotis, ett Nybygge hörande till Quickjocks församling af Luleå Lappmark. Det var den tiden på året, då Ting och Marknad hölls i Jockmock. Då nu alla äldre personer hade begifvit sig till marknaden, så slog den quarlemnade ungdomen sig lös med Lekar och ras på ett litet träsk, som låg tätt invid Lapparnas Upslagna Tält. En enda Äldre Lappquinna, som var närvarande, och hade sig bekannt, att invånarne i Berget midt emot icke tålde sådant oväsende, varnade Ungdomen, men förgäfves. Nu blef det quäll, och alla gingo till hvila; men knapt blef det tyst i Lapparnas tält, förr än Kadnihah började göra Allarm. Skrammel af skällor, mennisko röster, Skall af hundar, Gny af renhjordar, som satte sig i rörelse, hördes. Det liknade alldeles ett stort flytt-tåg af Lappar med deras rehnhjordar. Lapparnas egna hundar rusade ut af tälten, och började yla, tjuta och Skälla. Förskräckelse och fasa intog allas sinnen. Den förnämde Älldre Lappquinnan reste sig opp af sin bädd, och tittade ut i kåtadörren. Der fick hon se den underjordiska horden i månskenet, stöfvande rakt emot Lapparnes tält. Det var nu ingen tid att förlora. Hon svepte sig genast in i en afvig fårskinn fäll, gick så den underjordiska horden till mötes och började dagtinga. Hon lofvade bot och bättring, å den stojande Ungdomens vägnar. Med stor möda förmådde hon Kadnihah att vända om, och afvände således faran, att blifva nedtrampad. Men tyst blif det ifrån den dagen, och ungdomen höll sig stilla. Intet vidare hördes af. - Berättelsen om detta äfventyr är allmän i hela trakten, och Lappquinnan, som dagtingade med Kadnihah, såg jag som barn i Quickjock. Det var svärmor åt Erik Ersson Alstadius i Njawe.

§. 96.

På Torneå Elfs område kallas Finnarnes underjordiske Maahiset plur. Singul. Maahinen. (NB. Para, som Andr. Faye i sine "Norrske Sagn", anser för finnarnes underjordiska, är ett helt annat föremål). Maahinen, kommer af Maa jord, och betyder jordisk, eller varande i jorden. Detta föremål är helt annat än Maanalainen, hvarom mera framdeles. Maahinen, visar sig för finnarne i samma habit som Cadnihah för Lapparna, med den skilnad att finnarnes Maa hiset hafva kor, och finsk klädebonad. Ett hit hörande exempel berättas på följande sätt.

En nybyggare i Kuttainen By af Karesuando församling i Torneå Lappmark, hade för en 30 a 40 år tillbaka, begifvit sig till ett fiske träsk vid namn Paitasjärwi, för att som vanligt är dra not. Under sitt vistande vid detta träsk, gick han en dag till skogen för att hugga några stänger, på hvilka han ämnade hänga opp fisk för att torrka. Men bäst som han var sysselsatt med detta arbete, visade sig 2ne röklädda flickor, hvilka kommo honom helt nära, och bådo honom följa med sig hem. Han frågade då hvilka de voro, och hvar de hade sitt hem. De sade, att de bodde helt nära. Som de itererade sin begäran, att han skulle följa dem hem svarade Gubben: "Nej vänta litet, jag har icke ännu tid, jag måste först quista mina störar. " Derpå försvunno de 2ne Jungfrurna, och då först märkte Gubben, att de icke voro några naturliga Jungfrur. Denna Gubbe, som man vanligen kallade jatko Ejä är nu död för en par år sedan; men jag kände honom mycket väl. Han var en seflig och saktelig man i hela sitt väsende.

§. 97.

En annan tillsamma ämne hörande händelse har blifvit mig af trovärdiga personer meddelad, ehuru jag icke varit i tillfälle, att rådföra sjelfva ögonvittnena.

Det hände för några 10 tal af år tillbaka, att en Lapp familj, som efter vanligheten, hade flyttat ut på en i Norrska hafvet utskjutande fjelludde, förlorade ett 8 års gammalt barn. Barnet hade gått ut ifrån kojan, och försvann tvärhastigt, utan att kunna igenfinnas, ehuru föräldrarne hade all möda ospard, att söka efter Det. Föräldrarne hade slutligen upgifvit allt hopp, att någonsin mera få se sitt barn, hvarken lefvande eller dödt.

Men efter en vekkas förlopp hade några Vallhjon funnit barnet på andra sidan om fjorden. Det var redan skyggdt för folk, och Vallhjonet hade möda, att få fatt på det, emedan det sprang som en hare mellan buskarne. Man hade äfven möda, att förmå det till intagande af någon föda, sedan det blifvit fördt till gården; men sedan det blifvit någorlunda Vederfångit, hade det berättat, att det varit mycket väl till i sällskap med mycket grannt och vackert folk, att det blifvit ganska väl hållit, och sett många underliga ting o.s.v. Men huru det kommit på andra sidan om fjorden viste det intet.

§. 98.

Vi kunna väl icke helt och hållit betvifvla dessa upgifter, emedan det är bekräftadt af flere ögonvittnen, nemligen att Barnet försvann på den ena och fanns rätt på den andra sidan om fjorden; men huru barnet kunnat utan menniskohjelp komma tvärs öfver fjorden, det synes mera besynnerligt. Den som känner förhållandet i dessa fjordar, måste anse det för en fysisk omöjlighet, att ett 8 års gammal barn kan med lifvet komma öfver alla de störtfloder och prec[i]picer, som ligga i vägen. Det enda vore, om någon stor örn kunnat lyfta barnet öfver fjorden, emedan denna foglarnes konung har styrka nog, att bära en ansenlig tyngd. Kanske har barnet just genom denna häftiga fart genom luften fått svindel, och sålunda blifvit confust. Örn kan emellertid hafva släppt sitt rof helt vackert på andra sidan om fjorden, när han blifvit varse folk. Att en Lappunge kan lefva en veckas tid af bär, syrgräs och dyl. anser jag icke omöjligt. Denna förklaring af historien är likväl blott en gissning. Den allmänna tron ibland Allmogen är, att Barnet blifvit Bergtaget, och sålunda skaffadt på andra sidan om fjorden.

§. 99.

Ännu en annan historia, till Uplysning om Allmogens tro på de underjordiska.

Magister Emanuel Kohlström, missionair i Enontekes Lappmarks kejserliga Ryska andel har meddelat följande berättelse. Uti Jerisjärwi, ett stort och godt fisketräsk innom Muonioniska församling, finnes en holme, på hvilken fiskare pläga torka sina Nät. Tätt invid denna holme ligger en annan liten holme, som i historiskt och fysiologiskt hänseende icke är utan märkvärdighet. En vacker dag hade Magister Kohlström jämte några andra fiskare af finska Nationen landstigit på denna holme för att torka sina nät, och hämta någon hvila uti en der Uprest fiskar koja. Medan nu han jämte de öfriga fiskarena lågo i kojan, fingo de alle på en gång höra skrammel af rehnskällor, som de tyckte komma från den lilla holmen; men som de viste, att inga rehnar funnos i hela den trakten denna tiden på året, så gingo de alle ut för att se efter, hvad det kunde vara, men de sågo ingenting, ejheller hördes skrammlet vidare. En af Fiskarena anmärkte då, att det ingalunda varit några naturliga skällor som de hört, emedan det redan någon tid förut varit oknytt på den den lilla holmen. (NB. oknytt säges i Vesterbotten om sådane der små Spökerien, som höras. Oknytt vill säga, att någonting besynnerligt blifvit hört eller sett, d.v.s. det spökar.)

Det var således underjordiska rehnskällor.

§. 100.

Men den tiden då Kohlström, och hans följeslagare hörde de omtalta rehnskällarne, viste man ännu icke, hvad som egentligen fanns på den lilla holmen. Man har sedermera Uptäckt, att der finns en gammal begrafnings plats, hvarom icke en gång sagorna vetat någonting. Händelsen gjorde, att man på denna holme var tvungen, att bisätta ett Lik, hvilket i dessa glest bebodda trakter är mycket vanligt, då någon dör menförs tiden. Då man nu började gräfva på den lilla holmen, för att biställa Liket, fann man här en stor mängd af de dödas ben, uti en ordentligt timrad graf. Då nu hvarken Sagorna eller gamla handlingar lemnat någon efterrättelse derom, att här skolat finnas en begrafningsplats, så är det troligt, att den tillkommit före christendomens införande. Hvad sammanhang de hörda rehnskällorna kunna hafva med begrafningsplatsen, skola vi försöka förklara längre fram.

§. 101.

I rapport på rehnskällorna, får jag ännu anföra några anecdoter, som hafva afseende på de Underjordiske. Gamla Länsman Granström i Jockmock af Luleå Lappmark, berättar sig ofta hafva blifvit förvillad af dylikt skrammel, då han skolat söka rätt på sina kor. Han säger sig hafva hört skällorna helt nära, men då han gått dit, var det ingenting. Att de underjordiska hafva kor; och att man äfven kan bli ägare af dem, är en temmeligen allmän sägen i Norrland. I Tåsjö (öfversta Socken af Ångermanland) sade man sig hafva afvel af Vitterkona. Sådan underjordisk Boskap kan man få, om man kastar stål öfver den. Men man får icke mjölka af en Vitterko mer än 2 stäfvor i målet, annars blir hon bort skämd. Det så kallade fulslag, (Panaritium), eller som Allmogen i Norrland säger: råka ut för ondt, tros vara en verkan af Vittra (så kallas det underjordiska folket i Ångermanland). Jag har resonerat med flere bönder i Ångermanland, om Vittra, och dervid funnit dem fullt och fast öfvertygade, att Vittra icke allenast existerade, utan att hon äfven kunde göra folk skada, om man kom henne i vägen. Att Hästar och kor störta eller armars tråna bort, tros äfven vara förorsakadt af Vittra, somliga kalla det Trollskott.

§. 102.

I Westerbotn kallas det underjordiska folket Underboniga, hvarom jag i min barndom hört otaliga berättelser, huru folk blifvit bergtaget o.s.v. Men jag är icke alldeles säker, om Trollkäringa, är samma väsende som underboninga; åtminstone tyckes det vara en liten skilnad mellan dem, emedan Trollkäringa alltid föreställes som ett argt och vanskapligt väsende i mennisko skapnad; hon afmålas som en rigtig Furie. Men underboniga gör icke ondt, åt folk, så vida hon icke blir ofredad, hvilket äfven kan synas af följande berättelse.

En Bond Gumma i Luleå Sokn (om jag mins rätt, skall händelsen hafva passeradt i Sunderbyn) blef en gång kallad om Natten af en okänd Mansperson, att biträda dess Hustru vid förlossningen. Gumman följde mannen, och när de kommit ett litet stycke från gården, bar det af utför en trappa, och innan kort stodo de i ett underjordiskt hus, hvarest en quinna låg och våndades i Barnsnöd. Förlossningen gik rigtigt för sig med den jordiska quinnans biträde. En stund derefter hemförlofvades Bond Gumman med skänker, som den underjordiske mannen lade i hennes förkläde. Derjämte anmodade han Gumman, att flytta bort sitt fähus, emedan det stod just ofvanpå de underjordiskes boning, och förorsakade dem mycken men. o.s.v. Slutligen ledsagade han Gumman hem och försvann. Hon kastade det hon fått i förklädet i Spisen, emedan hon tyckte, att det var kol. Men om morgonen, när Gummans man steg opp för att göra opp eld, blef han icke litet förvånad, att finna en hel hög med silverpengar i spisen, och frågade Gumman, om hon icke varit ute och stulit om natten. Men hon berättade nu förhållandet, och Fähuset blef flyttadt. Denna händelse skall hafva passerat för någon längre tid tillbaka.

§. 103.

Flera dylika berättelser har jag hört om underboninga, men jag har just icke lagt dem alla på minnet. Det hufvudsakliga i alla dessa historier är, att underboninga icke tål korssteknet (således får man icke linda lindan i korss öfver de underjordiska barnen). Att de underjordiska hafva en slags smörjelse, hvilken gör dem osynlige men, laggd på de dödligas ögon gör dem klarsynte, så att de kunna se de underjordiske. Om man blir kallad till Barnmorska (hvilket icke händer så sällan), bör man väl hjelpa den nödlidande, men ingen förplägning emottaga, emedan man då har svårt, att slippa opp igen. Om någon blir Bergtagen, bör han akta sig noga att icke taga mot någonting som bjuds honom. De underjordiske måste i sådant fall släppa lös den bergtagne innom 3 dygn. Hvarifrån de underjordiske härstamma, har jag icke kommit att utforska. Likväl tycks jag hafva hört, att de skola blifvit skapade af vårherre. Enligt Fayes Norrske Sagn, tror man på en del ställen i Norrige, att de underjordiske äro fallne Englar. En annan del tror dem härstamma från Adam. "Eva var en vacker dag sysselsatt med att bada sina barn. I detsamma blef hon anropad af Vårherre. Nu skyndade hon sig, att göma undan de barn, som ännu icke voro tvättade. Vårherre frågade, om hon hade der alla sina barn. Hon svarade ja. Då skall Vårherre hafva sagt: det du har skylt för Gud, skall också blifva skylt för människor. Af de undangömde Barnen blefvo då de underjordiske." Faye. l.c. Historien är artig nog, och visar huru fintlig Allmogen är i fingerande.

§. 104.

En annan historia, har jag äfven hört om Trollkäringa, hvilken är artig nog i sitt slag, och tyckes bevisa att detta väsende är skildt från underboninga i folkets föreställning. En gammal Soldat i Skellefteå Socken hade engång förvillat sig på en Ekor jagt, och fann icke hem. Han kom slutligen till en gammal stuga på en fäbovall, och lägrade sig der öfver Natten. Han gjorde opp eld, och började koka något af dagens fångst uti en medhafd kittel. Nu träder Trollkäringen in i stugan, och frågar Soldaten: "huru heter du?" Jag heter Sjelfver," svarade Soldaten. Men i detsamma tog han en slef full med hett Spad, och smörde koksön midt i flabben på käringen; nu började hon att skrika och jämra sig alldeles erbarmligt: "Sjelfver mig brände, Sjelfver mig brände." "Har du sjelfver bränt, får du sjelfver svida," svarade en röst ifrån närmaste berg. Det var Trollkäringens kamrater. Genom denna list hade väl Soldaten gäckat Trollen och afvändt deras hämd ifrån sig, men Trollkäringen sade likväl när hon gick: "Sjelfver mig kände, och Sjelfver mig brände, och Sjelf ska få Sofva åt åre." (d.v.s. till nästa år).

Soldaten lade sig efter slutad Måltid att sofva. Men om morgonen när han vaknade, och började gräfva i sin matsäck, fann han den alldeles full i Mögel, men kunde ändå icke begripa huru dermed tillgått, förr än han letade sig fram till folk. Då först fick han veta, att han nu varit borta ett helt år.

§. 105.

Om jag skulle minnas alla de historier jag, som barn hört, om underboniga, Vittra och Trollkäringa, skulle troligen flera böcker kunna fyllas med sådane sannsagor; men de prof jag nu anfört, torde vara tillräckliga; att visa identiteten mellan Lapparnas Saiwo-Olmah, Saiwo-neidah, Kadnihah; finnarnes Maahiset; Vesterbottningens Underboninga, Trollkäringa samt Ångermanlänningens Vittra. Menniskors förvandling till djur fogel eller fisk, talas ofta om i Norrland; och att denna Metamorphosering icke är alldeles främmande i Lappland bevisar följande berättelse.

En man hade en gång fångat en lax i en sådan der Trollsjö, som ofvanföre är beskrifven. Laxen låg stilla en stund i båten, men bäst det var, fick han höra en röst ifrån närmaste berg: Carin, hvad gör du der? Och vips hoppade laxen i sjön. Det var således en förtrollad och till lax förhexad quinna. Att löpa varg, var ingenting ovanligt i Lapparnas Mythologi. Det var icke det minsta spratt, som den ena Nåiden kunde göra den andra, att låta honom löpa varg, d.v.s hela karlen blef fövandlad till varg, och sådana menniskor i varggestalt ansågos sju gånger värre än andra vargar. Denna tro är icke ännu alldeles utrotad ibland Lapparna. Ännu 1823 hörde jag Lapparna i Arjeplog tala om en Piellokis, d.v.s. Skällvarg eller Varg med skälla på halsen. Det var i deras tanka ingen naturlig varg, utan en förhexad menniska i Vargs hamn. Alla fruktade honom, värre än döden.

För Högström hade en Lapp berättat, att han slagit och flått en varg, som hade bälteknif och Tobakspung under skinnet. Det var således en förtrollad Lapp, som fått löpa varg. För icke lång tid tillbaka var en Lapp här i Enontekis på vägen, att blifva varg. Han hade sprungit naken ifrån Enontekis till Maunu ½ mil midt i kallaste vintern och kastade sig vid framkomsten till Maunu i sängen mellan Parfolk. "Hade jag icke sluppit mellan Er", sade han, "så hade jag snart blifvit varg." Var det ej så sannt, så var [det då roligt!]

§. 106.

Ett annat i Norrland och Lappland mycket bekant Mythologiskt föremål är Bytingen eller Bortbytingen, hvilken bequämligast kan placeras här, efter den anses stå i sammanhang med de underjordiske. Bytingen kallas på Lappska Målsotis, som betyder Byting. Man föreställer sig, att de underjordiske byta åt sig menniskors barn ofvan jord. Men som de underjordiske icke tåla korsteknet eller dess namn, så är faran att bytas bort, störst före dopet. Att förekomma ett sådant byte pläga somlige lägga en ABC bok under barnets hufvud; andre lägga stål. Dock tyckes tron på målsotis icke vara urgammal ibland Lapparna, ejheller är den så allmän. Troligen är Lapparnas begrepp om Byting lånt af Nästgränsande nationer. Men ibland Svenskar tyckes tron på detta föremål vara mycket gammal.

Anledningen till denna tro tyckes vara den, att Spädare barn utsattes för drag eller laggde på kalla marken, fått kramp, hvarigenom ansigts musklarne blifvit vanskaplige. Man föreställde sig då, att de underjordiska bytt bort dett rätta barnet, och laggt sitt eget vanskapliga barn i stället. En sådan händelse skall hafva passerat för icke så lång tid tillbaka i Arjeplog, hvarest en vårdslös barnpiga hade laggt ifrån sig barnet ute på marken, medan hon sjelf plockade bär. När hon kom till baks, var barnet redan förändradt. Bytingen skriker nästan ouphörligt, viser sig ganska orolig och lefver icke längre.

§. 107.

Den allmänt bekanta Maran är icke heller alldeles okänd i Lappland. Den kallas på lappska Täddalmis, d.v.s. Tryckaren; och den som blir maruriden säges täddatallat, d.v.s. blifva tryckt. På Finska kallas Maran Painiainen, d.v.s. tryckaren. Lapparna föreställa sig naturligtvis, at det är en verkan af elaka trollpackor, hvilka antingen i egen hamn, eller i andra tings skepnad antasta folk i sömn. Somliga försäkra, att det sker i vaket tillstånd. De säga sig tydligen se och känna den vedervärdiga hexan, huru hon kommer in genom dören, och sätter sig grens öfver en. Kan man röra ett finger, eller få fram ett ord, blir man genast quitt henne.

Men det är icke blott menniskor, som anfäktas af Maran, äfven hästar äro utsatta för henne. En gång hade en man hvars häst ofta blef maruriden beslutit, att ställa sig i försåt för trollkonan. Hon kom rigtigt in i stallet, och mannen, som stod på lur gaf henne ett hugg af yxan. Maran packade sig bort, och följande dag fick man höra, att en af granquinnorna fått ett elakt sår. Så berättar sagan, Doctom säger, att Maran är icke annat än en tryckning på hjernan.

§. 108.

Ett annat vidunder, som icke ännu alldeles försvunnit ur folkets inbillning är den såkallade Baran, hvilken också kallas Bjäran, eller Bäran. På finska kallas den Para, stundom Voi kattu, d.v.s. Smörkatt. Ibland Lapparna är detta vidunder icke obekant. Dock tyckes ideen vara lånad af Svenskarne. Baran tillredes af trasor (för Zetterstedt har man upgifvit 9 sorter träd,). Kärringen, som skapar detta missfoster, förlofvar sig åt hin håle, under det hon sticker sig i venstra lillfingret, och låter några droppar blod drypa i Byltet, med de orden "Fan ska ge dig lif." Och så är missfostret färdigt. Nu skall käringen också säga hvad Baran skall bära, s.s. smör, mjölk m.m. En gång hände sig, att en kärring var sysselsatt med detta arbete, och hade under tiden bett en dräng, som hon hade hos sig gå bort ur rummet, för att icke vara vittne till det som förehades. Men drängen hade förstått knepet, och klef derföre opp på en vind, som var ofvanför kärringens rum, för att stå på lur, och höra efter, hvad som förehades der nere. När Baran var färdig och redan fått lif, frågade han, hvad han skulle bära. Derpå svarade Drängen, som hörde frågan: "skit". Baran drog då hem så mycket af detta slag, att käringen måtte så när hafva drunknat i bara lort. Baran lemmar efter sig något afskräde, som liknar Råmjölks smör, och kallas i Norrland Bärardynga, men längre söderut Trollsmör. Om man bränner Bärardyngan i 9 sorters träd, så måste käringen fram, om hon vore alldrig så långt borta.

Trollsmöret är annars en art Svamp (Æthalium flavum eller mucor unctuosus Lin.) som växer mycket häftigt på unkna fähus golf, murknande trästubbar m. fl. Ställen. Allmogen, som icke kan begripa orsaken till svampens hastiga utveckling, har tagit sig deraf anledning att föreställa sig densamma såsom, et excrement af något trollväsende. Å andra sidan har afvunden förestält sig, den välsignelse i Laggården, som genom en förnuftig skötsel finnes hos den ena, men saknas hos den andra grannquinnan, såsom en verkan af hemliga trollkonster. Men sjelfva sammansättningen af Baran tyckes vara jämnårig med Påvedömet. Namnet är troligen taget af Sv. ordet "bära", portare, transferre, i anledning deraf, att Baran troddes bära smör, mjölk och annan välsignelse ifrån Grannarne. Den Finska Para är troligen lånad af Svenskarnes "Baran". Ehuru Lapparna hafva begrepp om vuoja kattu, tyckes den likväl icke vara ursprungligen hemma stadd hos dem. Hos Scheffer förekommer en Figur på Baran. Den liknar ett Bylte af trasor af en knytnäfves storlek. Somliga låta äfven detta bylta hafva en Svans.

§. 109.

Svenskarnes så kallade Sjö Rå, Skogs Rå, TomteGubbar och mera sådant hafva egentligen ingenting riktigt motsvarande i den Lappska Mythologien, så vidt som dessa föremål icke äro aldeles synonyma med Underboninga, Vittra eller Trollkäringa. Om jag förstått den Norrländska Allmogen rätt, så göres af densamma en skilnad mellan Skogs Rå och Vittra. Man till erkänner nemligen Skogs Rå en större magt och myndighet ett vidsträcktare område o.s.v Svenskarnes Sjö Rå tyckes vara precist samma föremål som Norrmännernas Draugen och som jag har fattat saken, så är äfven Necken ett slags Sjö Rå, d.v.s. et vida mägtigare väsende än underboninga och Vittra. Mot dessa Skogs Rå och Sjö Rå svara troligen finnarnes Maanhaldia, Vedenhaltia, äfven som Lapparnas Ädnam-halde, hvilket ord ehuru lånadt af Finskan förekommer ända till Norra Delen af Arjeplog. Finnarnes Tonta, hvilket ord äfven Lapparna härma efter, kommer förmodligen af Svenskarnes Tomt, TomteGubbe, ett väsende, som tros Uppehålla sig på gamla hustomter. Finnarne på Torneå Elf göra Tonta nästan synonym med Hin håle, och nästan samma begrepp tyckes Lapparne hysa om detta föremål. Att både Finnarnes och Lapparnas Tonta är lånad af Svenskarnes Tomte, tyckes vara mer än sannolikt. Den beskrifning som Zetterstedt har på Tomten är icke äkta, utan snarare lånad och något omskapad af Lapparnas Pädnaknjunne, hvilken äfven har ett öga i pannan.

§. 110.

Den delen af Lappska Mythologien, som handlar om Själarnes odödlighet och ett lif efter detta, utgör en vigtig artikel i den Allmänna folktron. Den skall visa oss, att de gamle Lapparna icke allenast trodde själames odödlighet utan äfven de dödas Upståndelse, eller en kropparnes förnyelse efter Döden. - De Norrske Författame hafva derom följande:

"Lapparna erkände 2ne tillstånd efter döden. Det ena eller lyckliga tillståndet kallades Saiwo-aimo, Jabma-aimo, eller Sarakka-aimo; det andra kallades Mubben Aimo, Rut-Aimo, Fudnos-aimo och Tjappes aimo." Jessen pag. 29. "äfven ett 3die ställe kallades Radien" Jessen pag. 30.

"Lapparna trodde sig efter Döden komma till Saiwo, och njuta stor Lycksalighet, ju mera de ärade dem i lifvet med juoikning (Sång.) och Trumning." Jessen pag. 28.

"På ett bestämt afstånd ner om jorden är de dödas rike, Jabma aimo. Der herrskar Dödens Moder Jabma Akko; der skola de döda få en ny kropp i stället för den förruttnade ofan jord. De skola och der komma i samma magt och anseende, som de haft i Verdslifvet. Men de, som äro djupt nere i jorden eller närmare afgrunden, vistas i Rota-aimo. Dessa komma alldrig derifrån till Radien eller Allfadren i Stjernhimmelen såsom de andra döda." Anonym. hos Leem.

"Iabmi aimo, Lapparnas Vallhall eller gripnis salar, Finnarnes tuonela, och Maanala eller Dödens boning ett stycke ned i jorden. När någon dör, säga Lapparna, att Själen är fären till Jabma Aimo. Äfven mena de, att Själen är fären till Jabma Aimo, när man är blefven sjuk, hvarföre de sluta, att kroppen vill komma efter och dör. Alla Döda äro i Jabma Aimo lika så väldiga, som de hafva varit här uti verlden, och de få en ny Lekamen i dess stad och ställe, som här förruttnat i Jorden." Ganand. efter Siden.

§. 111.

Aimo, betyder egentligen ett tillstånd, status Temporis et loci, hinc, ævum, tempestas, distantia, condito, vita etc. Cfr. Lind et Öhrling, Lex.

Saiwo aimo skulle således betyda Saiwos eller de underjordiskes verld; Jabma Aimo, de dödas verld, d.v.s. Hades. Sarakka Aimo, Sarakkas verld; Mubben Aimo, Fans verld. Tjappes Aimo, Den Svarta, d.v.s. den mörka verlden. o.s.v.

Den andra verlden kallas äfven Tuonan ilme, af Finska Tuonela eller kanske det Finska Tuonela kommer af Lappska: Tuonan ilme.