Grefven i Rom

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Svensk Folkdiktning

53. Grefven i Rom

Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius

1. Jagh will edher seije nye mere,

Willenn I migh retth förstå?

I Room tå war enn herre,

En greffe jagh seije må;

Hann war milder och mectig,

Dygdesam och båldh,

Till thenn helge graff hann sigh lofluede,

Effter äre och ridder skapp.

2. Hans hustru honn sigh förfärede,

Honn togh then greffuenn i fampn:

»Gudh nåde mig, ädelige herre,

I ärenn minn ächte mann,

Att I skolenn ifrån mig skilias,

Epter ähre och ridder skapp,

I haflfuen doch hwadh I willenn,

Ägor och rikedomer nogh.»

3. Medh tuchtt hann till henne sade:

»Gudh spare tigh karsk och sundh,

Iag will tigh alt slätth befalla,

Retth nu i thenne her stundh.»

Allt så drogh hann ifrå henne,

Longtt bortt i fremende landh;

Stoor sorg till honom wende,

Bleff fongenn i hårda bandh

4. Sitt fengzle kunde hann eij wijke,

Thett var hans störste klage,

I plogenn drogh hann ijdkeligenn,

Fast mehr änn åhr och dagh.

Hann ledh stoor nödh och hunger,

War honom en stoor sodhtt,

Thenn greffuen gick för konnungenn,

Föll neder för hans fodtt

5. Konungen swarede medh snille:

»Tigh hielper icke thett,

Om tu änn daglige wille

Falle för mig nidht,

Medh mindre att änn så wore,

Thijnn hustru kome till migh,

Skulle tu frelster warde,

Thet seger iagh wisserligh.»

6. »Stoor sorg moste mann höre» —

Thett klager thenn ädele herre —

»Läter iagh min hustru hijtth fahre,

Så mister honn sinn ähre;

Skall iagh och qwarre bliffue,

Doch koster theth mitth liff:

Ther om tå will iagh skriffue,

Epter mitth wenne wijff.»

7. Ther war wenn mann i gården.

Som hade fonger i göme;

Medh honom förlickte sigh greff[e]n,

Loffuede honom store löönn,

Att hann skulle bortt räjde,

Med breffuenn, som hann skreff[e]n,

Och bidie hans hustru låte sigh lijdhe,

Komma och frelse hanns lijff.

8. Thett budskap lätth sigh well willeligh finne,

Fahre öffuer thett wilde haaff,

I Room fann hann thenn quinne,

Breffuet hann henne gaff,,

Honn kunde thett sielffuer lässe,

Then ädele quinne smuck,

Förstodh sinn herres wesende,

Henes hierte bedröffuedtt wardtt.

9. Honn skreff ett breff tilbake,

Ganske snelleligh,

I thett monde honn klage,

Att thett war omöijeligh,

Enn quinne skulle fare

Öffuer thett store wattnn.

Gull, sölff will honn eij spare,

Altt för sinn herre och mann.

10. Thett budskap sigh fast skyndadhe,

Att fahre hem till land,

I sorg stodh tå thenn quinne,

Godh rådh hon tå på fann:

Enn kappe lätth hon sigh skäre

Enn munker wara lijk,

Thett giorde honn för sinn herre,

Letth kronne rake sigh.

11. Honn kunde lässe och skriffue,

Med lekh och degligh spell,

På harper och på giger

Kunde honn leke well,

Them hengde hon på sinn sijde

Samptt lutann thenn hon förde.

Effter budskap monde honn rijde,

Som till hennes herre fohr.

12. Så fore the medh ähre

Off[ue]r haff[ue]t underligh,

Hon begynte till hoffuere,

Hwar man tå undrede sig.

Thett budskap honn well kende,

Som greffuenn hade vtsendtt,

Menn han kende icke henne,

Hennes kläder the wore förwendtt.

13. Thet budskap fick i sinnedtt,

Och sade till munkenn så:

»Herre, willenn I penninger winne,

Mig hem I fölgen thå,

Altt inn till konnungens rijke,

Ther haffuenn i stoor fordeell,

Han löner eder rijkeligenn,

Giff[ue]r eder hwadh I haff[u]e willen.»

14. Budhskap lett thett eij bliffue,

Vtan sadhe till munkenn medh machtt:

»Herre willen I medh migh rijde,

Som I tilförne haffue sagtt?»

The fore öffver grönne heedher,

Öffuer berg och diupe dahll,

Thenn frunn i munke kläder

Kom in för konungens sahll.

15. Konnungenn kom i gangenn,

Medh ståtth och hörde till.

Honn wardt ganske well vnfongen,

Medh hennes strenge spell,

Honn lätth sin harpe ther klinge,

Samptt lutann thenn honn förde;

The hedninger monde springe,

Sådantth the aldrig hörde.

16. The satte thenn munkenn till diske,

Och hade honom myckitt kähr.

Bore fram willdh brådh och steckte fiske,

Bewiste honom tuchtt och ähre,

Tå thenn fruunn thett förnamm,

Tenckte hon i sitt moodh,

Att hon war sä well kommen:

»Minn sak blifuer well godh.»

17. Honn slogh vppä sinn harpe

Medh lust och degligh sång,

Thett kann hwar mann well merkie,

Att thett i pallasett klang.

Thett ledh så fast åtth quelle,

Mann skulle till sengenne gå,

The hedninger hade stoor glädie,

Grefifuen fick tidender thå.

18. Hans hustru icke kunde

Fara så longenn wägh,

Bortt i fremmende lande;

Honn fructade sigh,

Att honn sinn ähre skulle miste,

Och komme i sorgh och nödh,

Thenn greffuen tenckte förwisse,

Her moste iagh bliffue dödh.

19. Thenn fruunn hon war på slottetth,

Inn till thenn andre dagh,

Greffuenn hon förnimme motthe,

Thett war hennes störste klage,

Så gick honn vth på tinnerne,

Ganske hemeligh,

Greffuenn honn monde förnimme,

I plogenn ther hann drogh.

20. Wthij thenn samme stunde

Greetth honn bitterligh,

Honn honom eij hielpe kunde,

Thett klagede honn iemmerligh,

Och wille honom gerne frelse,

Aff hugh och all hennes achtt,

Fyre wecker war honn på Slott[etth],

För änn honn ther orlorf badh.

21. Thenn munkenn will man löne,

Och löne honom fuhvell,

Bere fram en gyllene krone,

Enn sæck medh gyllene full:

»Tager thett, min ädele herre,

I försmånn thett eij!»

Munkenn thett eij begärade:

»Min ordh seije ther till neij.»

22. Munkenn sade med ähre:

»Jagh begerer eij sådane såldh,

Enn gåffue will iagh begäre,

Eij silffuer, eij röde gull,

Eij heller om ädele stener,

Eller om annor pråll,

Menn om enn menniskie allene,

Som vtth för plogen gåhr.»

23. Konnungenn strax tå sade:

»I skolenn honom gerne få»,

Lätt grefluenn ifrå plogenn taga,

Och inn för konnungen gå.

Och honom tå strax nådde,

Och tackede ödmiukeligh,

Thenn honom hade frelst af wådhe,

Thenn spellmann ypperligh.

24. Thenn fruen i twå dagar

Stodh wedh thett wilde haaff.

Greffuenn hann wille draghe

Inn till thenn helge graff,

Effter hann icke mere hadhe,

Gårdh, hwss, folk eller landh,

Halp honom igenn wår Herre

Aflf sorgh och all hans wande.

25. Thenn greffuen kom heem gångende,

Säg vtth barmherteligh,

Hans hustru honn honom vnnfångede,

Medh tuctt och ganske kährlek:

»Jagh haflfuer eder tillskriffuiit,

Låtit eder minn nödh förstå,

I haffuenn doch hemme bliffuitt,

Sågenn migh gerne waritth dödh.»

26. Thenn fruenn strax tå svaradhe:

»Herre, thet är wäll så,

I migh tillskriffuit hade,

Läte migh eder nödh förstå,

Att I ängre skullen,

Ädelle herre mijnn,

Budskap jagh eij troo wille,

Jagh fructade äronn mijnn.»

27. Tå greffuenn war heem komenn,

Altt på thenn andre dagh,

Monde hans wenner komme,

Begynte alle klage,

Öffuer hans hustru och sadhe,

Medh wrede alle snartt,

Att honn bortt faritt hade,

Dock wisste thett ingenn hvartt.

28. Then ädele fruenn medh jemmer

Stegh strax vp ifrå bordh,

Och gick vti sinn kammer,

Och talede eij ett ordh.

Kappan hon sigh i kläddhe,

Togh lutenn och harpenn godh,

Thenn hengde honn på sinn sidhe,

Som honn för konungenn stodh.

29. Medh tuctth och degligett sinne,

Honn inn genom dörenne tredde,

Och helsede them ther inne,

Såsom widh bordett sate.

Thenn greflfuen sade medh ähre,

Ner hann thenn munkenn förnam,

Welkommenn, minn käre herre,

I löstenn mitt vnge Iiff!»

30. »Jagh haffuer eder tagitt,

Herre, thett är well så,

För plogenn haffuen I dragitt,

För konnungenn sägenn I migh stå.

Migh ganske ödmiukeligenn

Falle för honom nidh;

Konungenn monde tå seije:

’Tagh fongenn och gak i fridh!'»

31. När greffuenns wenner thett hördhe,

The finge ett storth omodh,

Och stode strax vpp ifrå bordett,

Och fölle thenn fruenn till fodtth,

Och sade: »nådige fruge,

Förlåter oss tenne saak!»

Så warde och monge belugne,

Ann nu i tenne her dagh.